Att leva med oro

 

Hahaha, hittade en tokig liten dikt jag skrev för tre år sedan! Var bara tvungen att dela med mig av den :P

 

En dikt om dagen

Gör dig glad i magen

Men om du läser två

Kanske du blir gladare ändå?

Läser du sen tre

Börjar du nog se

Att dikt nummer fyra

Får dig att yra

Och efter fem

Tänker du gå hem

Om du lyckas läsa sex

Mutar jag dig med ett kex

När du somnat efter sju

Väcker jag dig med ett bu

Efter kampen genom dikt åtta

Behövs en hel marinflotta

När du läst nio

Kan du läsa tio

Vad händer efter elva

Det får ni lista ut själva

För efter att ha lyckats läsa tolv

Så somnade jag på vårt kära golv…

 

 

Skriven av mig, januari 2008.

 

 

Uwwh! Jag dör. Hoppas inte personen jag ska skriva om just nu läser min blogg. Eller det kanske skulle vara bra, då vet han vad jag tycker.
Jag satt här vid datorn, precis hemkommen från träningen, och kollar ut genom fönstret. Vad får jag se? En gubbe som står och stirrar på mig i fönstret mitt emot! Jag försökte få det att se ut som jag satt och kollade ner i datorn samtidigt som jag sneglade upp för att ta reda på om jag verkligen sett rät. Tror ni inte att han VINKAR till mig!? Och ja, det var flirtig vinkning, inte ens jag kunde ta miste på det. Det här gör mig ganska oroad eftersom jag brukar byta om i mitt lilla rum (man ser in i hela rummet eftersom fönstret nästan är lika stort som rummet haha) - och när man byter om så kan jag tala om för er att man står där naken. Klart att jag har tänkt på risken att någon faktiskt skulle kunna se in, men jag har inte brytt mig (orkar liksom inte dra ner persiennerna varje gång jag ska byta om). Så länge jag inte vet att någon ser mig så är det liksom lugn, då kan jag tänka att ingen någonsin råkat titta in i mitt rum under de ögonblick jag byter om. Men NU, när jag VET att någon med högsta sannolikhet tittat in, uwwwh, ja då blir det en annan sak. Äckligt är vad det blir. Den där vinken, usch! Kan vinkar vara olagliga? Om det är en vink om något perverst?
Okej, nu övertolkar jag kanske. Tänk om han bara ville vara trevlig och vinka "ha en trevlig söndag" till mig. Who knows... fast det var inte riktigt så det såg ut med det stora flinet han sliskigt visade upp.
Nu får jag bilden av hur han sitter där beredd med sin kikare, vågar inte ens peta i näsan höhö - för tänk om han har värsta kameran på kikaren.
Jag sprang genast skrikande till de andra tjejerna och berättade om incidenten. Nu får vi allt passa oss! ;)

Fast vem vet. Jag får lite dåligt samveta för att jag kallar honom "äckel på andra sidan gatan", han kanske faktiskt är världens snällaste och oskyldigaste kille. Men ändå, det vet jag ju inte och så nu får jag passa mig när jag byter om...ifall han inte skulle vara världens snällaste oskyldigaste kille liksom.

Wow! Vet ni vad jag har gjort (kanske går att lista ut med tanke på bilden hehe)? Jag har varit på ett friskis och svettis pass! Det var ett halvår sedan jag tränade (på grund av mitt atopiska eksem eftersom det blir extremt jobbigt, kliande och irriterat om man blir svettig). Har bara suttit still hela halvåret känns det som. Haha, det märktes idag, nu är jag helt mör i kroppen (underbart!!) och hjälp vad jag blev trött av passet. Helt otroligt vilken dålig kondition jag har fått. Visst kliade det en heel del när jag blev svettig (för det blev jag kan jag tala om), men inte i närheten av så mycket som i höstas. Det här gick åtminstone att stå ut med, och känslan av att äntligen röra på sig igen och känna sig "frisk" tog överhanden och gjorde det överkomligt.
Känns bra att ha gjort något nyttigt idag, och jag upptäckte hur mycket jag har saknat att röra på mig. Att sporta har alltid varit en stor del av mitt liv, fram tills att jag flyttade till en internatskola och började bli sjuk allt oftare så att jag inte kunde träna. Innan det hade jag tränat friidrott, sex dagar i veckan, ca 4 h varje dag (minst). Kanske var det därför jag tillslut fick mitt eksem och fobin blev värre? För att jag slutade röra på mig - det är ju trots allt väldigt viktigt för hälsan. Fast, det går inte bara att skylla på det, men jag tvivlar inte på att det var en av faktorerna bakom min försämrade hälsa.

Men återigen, wihoo, även om jag har ont i huvudet nu (ehe, nej nej nej, absolut inte vattenbrist mamma) så känns det väldigt bra! Musklerna är pumpade ;)

Jag lever och mår bra! Mamma ringde mig och var orolig att jag hade dött eller något, eftersom jag inte skrivit någonting, eller svarat på sms, efter mitt akuta panikinlägg.
Till slut gick paniken över och jag lyckades somna, med datorn på.

Jag fick sådan panik eftersom vi var borta hos några kompisar på våffel och filmkväll och jag plötsligt akut var tvungen att springa till toan. Jag hade (nu kommer lite mindre trevlig information) världens diarré, ett vattenfall som forsade ur mig. Snacka om att jag blev rädd för att det skulle vara magsjuka! Att det först tog nedervägen, eftersom det är närmare för den maten som tagit sig såpass långt ner, och sedan tar resten spyvägen eller något. Instängd på den lilla toaletten precis vid hallen satt jag, med världens panikattack hängande över mig och diarré som jag inte kunde stoppa. Undrar om jag blev så dålig i magen för att jag ätit något konstigt (i så fall vad?) eller för att det till sist blev för mycket med all oro och stress jag burit på senaste veckan.
Jag var så rädd att de utanför skulle höra (skit - ja det gjorde jag - att de andra hade gått och ställt sig i hallen. Jag bannade mig själv för att jag inte tagit den andra toaletten, men hur skulle jag kunnat veta att ett vattenfall öppnat sina dammar?) för jag kunde inte hålla igen all luft som samlats i min mage. Ja, hörde, det måste de ha gjort! Ni vet hur det är, man vill inte att någon ska höra när man släpper sig på toa eller plaskljudet från när man skiter (det är bara sanningen, alla har nog varit med om det problemet. Själv brukar jag lösa det genom att lägga lite papper i toan innan jag skiter). Usch, det där plaskljudet påminde mig om när man spyr. Det och att jag inbillade mig att det kanske var magsjuka satte igång en jättepanikattack. Och fy vad rädd jag var för att jag typ skulle springa ut - på grund av min panikattack - med skit i rumpan och ropa något i stil med "jag kommer spy, jag kommer spy, hjäälp!!!" eller något. Det kändes som om det var så nära att jag skulle göra det (när man har panik så inbillar man sig ofta att man kanske får för sig att göra knäppa grejer, vilket självklart gör att man får mer panik eftersom man inte vill göra de där sjuka grejerna). Jag lyckades sitta kvar, och gå ut och spela normal, fastän vääärldens kaos brutit ut inom mig. Det kändes som om jag mådde illa och var så nära på att spy. Men, jag lyckades ta mig hem utan att skita på mig (vilket jag hela cykelturen inbillade mig att jag skulle göra) och som sagt, till slut somnade jag ju.
Jag ringde inte ens till mamma (väldigt duktigt tycker jag, för det var kris för mig. Men jag ville vara stark, ville försöka klara av det själv), men måste erkänna att lugnet sakta men säkert gjorde sig påmint efter att jag skrev om min panik här på bloggen. Undra om det också ett avbrytande flyktbeteende (som psykologen har sagt att jag ska låta bli för att kunna bli av med panikattackerna)? Vad får man egentligen göra när man har panik i så fall? Sitta och stirra i väggen och vänta på att den går över? Hmm... antagligen.

Nu ska jag bort och ha en trevlig kväll, hoppas att inte historien återupprepar sig själv. Vill ni vet en fånig grej. Bara för att jag hade sådan diarré igår och jag kände att allt liksom inte riktigt kommit ur (försökte skita när jag kom hem, men då var det som att jag knipit igen så hårt när vi cyklade tillbaks att det inte gick att öppna portarna igen) så tog jag med mig ett par extra trosor idag. Bara ifall att. Sådant säkerhetsbeteende som man nog egentligen ska undvika, men idag blev det så. Man kan inte alltid pressa sig till det yttersta för att vara duktig, det mår man inte heller bra av. Jag måste inse att man duger ändå, även om man inte tar tio steg fram på en gång utan kanske ett halvt steg. Det är också ett framsteg.

Jag är livrädd. sitter o skakar. mitt hjärta slår sönder bröstet på mig för att det slår så hårt, kan inte andas, får ingen luft!! och min hjärna har spårat ur totalt. vet inte vad jag ska ta mig till. jag hatar det här. försöker som om det gäller livet att inte ringa mamma. jag ska klara det. jag är livrädd, jag vill inte vara med mer!!!!

Oh yes, dit upp ska jag!
(hehe det tog lite tid att göra den där i panit ;P)

Jag har försökt göra små och "små" saker för att utmana min rädsla. Det är de små sakerna som gör att man långsamt tassar framåt och tillslut vågar ge sig på de större sakerna, och ja, slutligen övervinner sin rädsla!

Jag har inte flytt idag. Jag har varit nära på att bjuda över en kompis hela dagen, och visst, jag har haft kontakt via skype med honom, snackat (men inte om rädslan), men jag stannade kvar här, ensam! Det tycker jag är var bra gjort av mig. Det blev inte så lång tid, men några timmar i alla fall, och jag visste inte att det skulle bli så kort tid utan stannade hemma trots att jag trodde att det skulle bli hela dagen. Okej, jag tänkte i bakhuvudet att jag kunde stanna hemma så länge jag kände att jag klarade av det, och sedan åka lite senare på dagen om det blev för länge. Satt och hoppades att någon av tjejerna skulle komma hem tidigt, men jag stannade i alla fall kvar och det är värt VÅFFLOR :D
Jag har dragit ihop att vi ska åka bort till några vänner och ha våffel+filmkväll :) Mina blir ju då specialvofflor, mjölkfria sådana, men det var väldigt längesedan jag åt vofflor så det ska bli gott. Jag kommer njuta av belöningen för dagens slit - som ironiskt nog bara var att sitta som en soffpotatis och titta på tv.

DESSUTOM så har jag städat idag och använt skurmedel utan att stoppa in händerna i plastpåsar och krångla! För mig är det framsteg eftersom jag inte vågat nudda skurmedelsflaskan utan skydd innan, och ännu mindre komma i kontakt med medlet av rädsla för att få in det i munnen och att det skulle vara giftigt = framkalla att jag spydde. Fobin är långsökt, oh yes I know.

En till bra grej jag gjort idag är att jag verkligen har försökt att inte avbryta eller lindra mina ångestattacker (tex genom att smsa någon, bita mig i kinden, sätta på musik, sucka osv) av rädsla för att få panik utan istället säga till paniken att komma. Det är som att den blir så paff av att jag välkomnar den att den blir paralyserad. Jag har inte haft en enda panikattack idag (även om jag har haft en hög med ångest, men ingen panikattack = jag är nöjd).

När vi var hos min pojkväns systrar förra helgen så gjorde jag också bra grejer. En sak var till exempel att jag sov i deras lakan, utan att de var tvättade från att någon annan sovit i dem (bakterievarning, alarm alarm men jag klarade det)! Dessutom så fick vi med oss lite specialmjölkprodukter hem (som de hade köpt in för min skull men inte hade någon nytta av), jättesnällt, men jag tänkte att det var lite onödigt eftersom jag ändå inte skulle våga äta dem efter den långa transporten utan kylskåp. Men vet ni vad? När min pojkvän lagat en köttfärssås med den mjöklfria creamfraischen som vi fått med oss så åt jag. Visst, det var ju stekt/kokat och så, men ändå. Det är ett av alla de många små, värdefulla, steg mot friheten som jag lyckats ta. Nu kanske jag vågar äta de andra grejerna jag fick ta med mig också.
Det blir en kedjereaktion, och det är denna reaktion, enorm viljestyrka, mod, hjälp från psykolog plus nära och kära (även om det är jag som måste göra arbetet så ger det energi att känna att man har stöd) och små små steg som kommer göra att jag blir fri! Jag längtar...

SUCK. Så fort jag får veta att jag inte är ensam så rinner rädslan av mig. Why? Vad är det egentligen som är så mycket hemskare med att vara ensam. Ja, visst skulle det vara mycket värre att spy om jag var ensam, men ändå. Nu är jag inte rädd längre, nu kan jag gå på toa och äta, ja till och med sova längre - för det visade sig att en av tjejerna var hemma trots allt. Så det var inte länge jag hann vara "ensam" hemma.

Nu är jag vaken, ensam hemma och rädd. Har satt på musik för att lugna ner mig, men det hjälper inte riktigt, frustrerande. Blöder dessutom lite näsblod, och dessutom känns det som att jag har ont i huvudet, vilket får mig att tro att jag inte mår bra. Försöker febrilt komma på något att göra, någon att ringa och ha en anledning att hitta på något med. Vågar inte gå på toa, inte äta frukost och knappt röra på mig. Biter mig i kinden och andas lite för fort, detta brukar vara början till panikattack, men jag vill inte ha någon panikattack! Hur bromsar man?! Men psykologen snackade just om det igår, att jag inte ska bromsa, jag ska låta paniken komma - men what, det vågar jag ju inte.
Har sååå stor lust att ringa mamma och säga att jag är ensam nu, det skulle lugna ner mig, men psykologen sa att det är just sådana saker som man gör som bromsar panikattacken som man ska sluta med om man vill lära om hjärnan. Men jag kommer ju bli galen om jag inte får hindra panikattacken på något sätt, right?
Fy vad det kliar överhela kroppen, det här med stress är verkligen inte bra för mig. Great att jaghar kombinationen eksem + fobi då. Ekvationen är ganska enkel, men listan med resultatet av den kan göras lång.
Så, vad ska jag hitta på idag då? Måste hitta något att underhålla mig med, att bara sitta såhär framför datorn tar inte upp tillräckligt med koncentrationsförmåga för att koppla bort min stress och rädsla och få tiden att gå.

Fy vad ensamt det känns nu. Det är alldeles mörkt och enda som hörs är ljudet från fläkten i datorn, som visserligen låter ganska högt. Sängen känns gigantisk - trots att den är precis lika stor som den var igår. Snyft. Saknar min pojkvän. Det här är första natten på 3,5 veckor som jag sover ensam (hur kunde tiden gå så fort?).

Jag ser inte fram emot att gå upp i morgon, klockan sju, för att kolla om de två andra tjejerna har vaknat än eller om jag kan sova lite längre. Därefter kommer jag sova i omgångar på typ en kvart. Superkul, eller inte. Hela natten kommer bli orolig, eftersom jag är rädd för att jag inte skulle vakna av väckarklockan (som så många gånger förr). Det skumma är ju att jag aldrig "försover" mig när det gäller min rädsla, men när jag ska till tandläkaren eller så - ja dåå sover jag minsann som en stock.

Jag tycker inte om att lägenheterna mittemot oss nästan alltid är släckta, jag känner mig så ensam då. Vad gör de människorna egentligen? Är de ljusrädda eller har ögon som katter och ser jättebra i mörkret, är det därför det är ständigt mörkt på andra sidan gatan? Eller så är de helt enkelt aldrig hemma! Det får mig oavsett att känna mig illa till mods eftersom det då känns som att jag är den enda som är vaken...

Nu ska jag i alla fall försöka sova här borta i min ensamhet. I miss him!



Tillägg: nu är klockan halv ett och jag är helt klarvaken. Hur gör man egentligen för att sova? Det är alldeles för mycket som pågår i mitt huvud för att jag ska kunna koppla av. Önskar verkligen att han var här så jag kunde krama honom och känna mig trygg.

Neeeeeeeeej. Nu är han borta. NU har min pojkvän precis åkt! Och jag bara gråter och gråter och gråter. Ångest. Hjälp.
Jag vågade knappt ta av mig jackan då jag kom in i lägenheten - ifall jag skulle få sån panik att jag bara ville springa ut (det är svinkallt ute). Nu sitter jag härensam i lägenheten. Rädd, gråtande och ensam.
Det är två timmar tills jag ska åka härifrån, då ska jag till psykologen. VAD ska jag göra i TVÅ timmar? I vanliga fall (dvs när jag inte är ensam) är det inga som helst problem att fördriva tiden - då brukar jag undra vart de där två timmarna försvann - men nu. Usch. Två timmar som sniglar sig fram med paniken lurande runt hörnet. Känner mig helt yr (vilket får mig att bli rädd...).
Två till tre veckor ska han vara hemma och jobba. Hur jag ska överleva de här veckorna och komma ut någorlunda frisk och hel på andra sidan, ja det återstår att se...

Usch. Det är så tyst nu att jag får ont i öronen.

Nu sitter jag här och är hur orolig som helst! I morgon åker min pojkvän, dagen jag har gruvat mig för enormt mycket hela veckan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara det? Jag ser verkligen inte hur jag ska ta mig igenom det mörkret jag kommer gå in i. Jag vill inte få massa panikattacker igen. De har hållit sig borta nu ett tag, för att jag har känt mig trygg - och wow vad det har varit underbart (det har också gjort att mitt eksem har dragit sig tillbaka). Nu kommer de börja hemsöka mig igen (och eksemet med), som en till synes ändlös skräckfylld återkommande mardröm. Det går inte att beskriva hur orolig jag är för att jag ska börja må sämre än vad jag gör nu. Jag har sån ångest och kan börja gråta när som helst då jag tänker på att panikattackerna kanske kommer tillbaka. Att det kanske blir som i slutet av förra terminen då jag mådde s k i t och fick panik hela tiden. Det är så obehagligt, så läskigt, och fy fy fy fy fy. Det går verkligen inte att beskriva hur förfärligt det är. Jag vill inte dit igen, rädda mig snälla någon...

Jag vill inte ha det sådär igen... det är läskigt.

 

På senaste tiden så har jag haft känslan av att vara värdelös väldigt ofta. Det är inte skoj, att hela tiden klanka ner på sig själv och tänka negativa tankar om sig. Till slut tror man på det.
Idag kände jag mig väldigt dålig!
Jag sa till tjejerna jag bor med att jag skulle uppskatta väldigt mycket om de kunde "signalera" när de är hemma eller inte, genom att lämna dörren till sitt rum öppen om de inte var hemma. Det skulle verkligen underlätta för mig - för då slipper jag gå en hel dag utan att veta om jag är ensam eller inte (för ibland är de lediga eller har skolarbete som de kan göra hemma). Det är ju ganska onödigt om jag är livrädd en hel dag och så visar det sig att jag inte ens var ensam! Innan jag tog upp förslaget så skrattade de och skojade. När jag snackat klart så sa de "ja det skulle vi väl kunna göra" varpå det blev en paus av pinsam tystnad då de bara tittade halvkonstigt på mig. Sedan vände de sig bort och fortsatte de med sitt skratt och stoj. Jag kände mig så dum. Bortgjord. Varför kan de skratta och skoja, slippa hitta på alla möjliga strategier för att ta sig igenom morgondagen, men inte jag.
Det fick mig att känna mig så värdelös, att jag inte klarar sådant som är helt naturligt och lätt som en plätt för nästan alla andra. De måste tycka att jag är världens wierdo, knäpp eller har en skruv lös. Jag skulle egentligen velat förklara mer, och helst av allt be dem om en större tjänst, att de kunde skriva ner vilken tid de gick hemifrån på morgonen (då skulle jag slippa gå upp vid sju för att vara säker på att inte bli lämnar ensam då jag sover, och slippa sova oroligt hela natten!). Men jag kände mig tillräckligt dum efter att ha fört det där på tal så jag skippade att ta upp det. Suck - jag får väl sova dåligt hela natten, för att jag skäms för att jag inte klarar allt som jag "borde" klara. Jag blir så ledsen, för jag känner mig dålig, värdelös, svag, konstig, fel, dum, äcklig och som att jag är mycket sämre än alla andra. Vill inte känna så. Vill vara nöjd med mig själv, för egentligen så vet jag att jag inte är SÅ dålig.

 

Tydligen så är det väldigt vanligt att man känner sig värdelös om man är deprimerad. Undrar i vilken ordning det är. Gör det faktum att man är deprimerad att man känner sig värdelös, eller är det att man känner sig värdelös som sätter igång depressionen?

Oavsett så önskar jag att jag inte kände mig såhär. Jag får dessutom ångest (för neeejdå, det har jag väl inte redan tillräckligt med?) av att känna mig så dålig, och blir modlös och ledsen på mig själv - för att jag tycker att jag inte duger.

Baah, vilket virrvarr av negativa känslor. Jag förstår verkligen inte vart min dåliga självkänsla och höga krav på mig själv kommer ifrån...

 

Nu kanske jag har tagit mig samman såpass mycket att jag kan skriva om helgen. Ni tror säkert att det har hänt massvis med hemska saker, men så ligger det inte till (bara nästan), det är kaoset inom mig som har gjort det till en omtumlande helg. Och nej, ingen har blivit magsjuk.
I helgen var jag och min pojkvän som sagt hos två av hans syrror. Hans mamma var också med. Vi hade väldigt trevligt, och jag tycker verkligen om hans familj!
På lördagen åkte vi ut till ett lantställe för att umgås och ta det lugnt. Det var fridfullt där. Men inte särskilt länge. Friden inom mig blev som bortblåst efter det där telefonsamtalet.
Min pojkväns pappa hade varit med om en olycka! Han jobbar som bonde, och en traktor hade börjat rulla då han stod bakom den. Han blev klämd mellan traktorn och en vägg. Det kunde slutat riktigt illa om det inte funnits någon i närheten, en kille som jobbar där hoppade in i traktorn och körde den åt motsatt håll. Det var ett tag som vi inte visste hur det skulle gå, om han skulle överleva. Men det förstod jag inte förens efteråt, att det var så allvarligt det hade varit. Han klarade sig i alla fall, med två spräckta lungor och en fraktur på en kota. Fy. Livet är så skört, man har verkligen ingen aning om hur eller när det hela slutar...

I alla fall, när chocken över det som hänt hade lagt sig och vi fick veta att han skulle klara sig så smög sig den där tanken på. Det här betydde nämligen att min pojkvän skulle vara tvungen att flytta hem och ta hand om jobbet på gården! För hans pappa kan ju naturligtvis inte arbeta på ett bra tag. Jag har full förståelse för att han måste åka hem och jobba, men det gör det inte lättare för mig att hantera det. Ända sedan jag insåg att han skulle bli tvungen att flytta härifrån och lämna mig "ensam" här så har jag haft sån dunderångest inom mig.
Usch, jag hatar att jag låter så egoistisk: klart jag bryr mig om att hans pappa varit med om en olycka, klart jag förstår att min pojkvän måste åka, och jag hindrar honom inte, men det är inte klart att jag tycker om det för det! Och ja, just nu snurrar de där skrämmande ångesttankarna omkring i min hjärna mer än vad olyckan gör. Jag skäms för det, men det här är verkligt för mig (jag känner rädslan som paralyserar mig), olyckan känns inte verklig (för sånt händer ju inte?).

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag klara mig igenom det här? Jag ser bara en stor svart vägg framför mig. Som jag kommer gå in i.

Jag har gråtit så mycket så att jag antagligen borde vara helt uttorkad nu. Haft sån ångest att ångesten borde vara slut på lagret. Stressat så mycket så att jag inte förstår hur jag lyckats varva ner och somna. Fast det förstår jag; för allt det här har gjort mig helt utmattad.
Vart ska jag ta vägen? Jag vågar inte vara här utan någon som jag litar på, som jag vet skulle hjälpa mig om jag blev magsjuk. Visst, de två tjejerna jag bor med är hemma om nätterna. Men hela dagarna!? Då är jag ensam. Jag orkar verkligen inte ha ångest varje minut, för att jag inte vet om jag måste vara ensam nästa minut. Det har varit så skönt att slippa all sådan ångest. Jag har kunnat slappna av när min pojkvän bodde här. Kanske lite väl mycket, för jag har vant mig vid det och nu blir det kaos. När tryggheten plötsligt rycks undan.
Jag kan inte leva som en parasit på andra människor!
Hur hittar man tryggheten i sig själv? Jag vet inte hur jag ska våga bo kvar här. För tänk om de andra tjejerna plötsligt ska sova någon annan stans en natt, VAD gör jag då? Jag vägrar att sova när jag gär ensam hemma! Och fy vad jag inte ser fram emot att gå och lägga mig med ångesten i halsgropen varje kväll för att få en natts orolig sömn. Och att hela tiden försöka luska ur de andra två tjejerna när de ska till skolan nästa morgon, när de kommer hem, om de ska bort i helgen: allt för att få några minuters lugn och ro. Jag vill inte fråga rakt ut hela tiden, för jag vill verkligen inte att de ska känna sig kontrollerade eller bundna här. Men hur ska jag göra, jag behöver de där minuterarna av ångestfri tid för att orka.

GAAAH. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om jag åker hem får jag också vara ensam hemma hela dagarna (men där vet jag i alla fall att jag har folk i närheten som skulle komma till min undsättning om det värsta värsta skulle hända), men jag vill inte fly, vill inte låta rädslan vinna. Men hur ska jag våga vara kvar? Jag kommer bryta ihop totalt och bli en liten pöl av salta ångesttårar på golvet om jag stannar...

Det är tortyr för mig att gråta.
Just nu gråter jag varannan sekund. Inte nog med att själva gråtandet i sig inte är särskilt kul och uppiggande, nej, det ska minsann vara riktigt plågsamt också. Dumma, dumma, dumma eksem säger jag bara! Det svider och kliar så jag blir smått tokig när mina salta tårar trillar ner.
Salt i sår är ingen hit.
Nu är mina kinder och ögon alldeles knallröda (inte vanligt gråt-röda utan verkligen eksem-svullet-kliande-röda). Eksemet blir bara värre och värre för varje gång jag gråter eftersom jag torkar bort tårarna (det sliter på huden) - men det måste jag ju göra, för annars svider det som in i sjutton och irriterar pga saltet. Det hela blir dessutom ännu en ond cirkel för att jag blir jag så ledsen när jag gråter (det svider ju, kliar, och jag orkar inte må såhär!) så att jag börjar gråta ännu mer. Skitbra, eller inte.

Hur får man stopp på allt det här gråtandet? Det går inte så länge allt känns skit I guess...

Jag kan inte sluta gråta. Min kompis sa "ibland är man i en dal, men tillslut kommer man upp på bergstoppen", jo men just nu är jag ett vrak, på botten av en sjö i dalen.
Hela mitt inre skriker i uppror.
Vill bara skrika. Slå mig själv, för att döva den psykiska smärtan som håller på att bränna upp mig inifrån. Men jag gör inte det, för jag vet att det inte hjälper. Men jag är så nära gränsen. Gränsen när jag skiter i om det hjälper eller inte, skiter i konsekvenserna. Vill bara bort!! Försvinna från mig själv, för det brinner! Det gör ont, och jag har ingenstans att fly.
Skit skit skit.

Jag är för deppig, stressad, orolig för att blogga just nu. Orkar inte. Jag tänker hela tiden att jag ska få ihop ett inlägg om helgen, anledningen till att jag sitter här med världens ångest nu, men jag orkar inte ta tag i det. Det är kaos för mig just nu. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Ja rubriken säger väl sig självt. Tänkte att ni som läser min blogg kanske vill veta lite om vem filuren bakom skärmen är. För jag är faktiskt inte bara en synonym för spyfobiker eller panikattacksmänniska även om det är någonting som alltid varit en del av mitt liv, tyvärr. Men det betyder inte att jag inte gjort skumma, roliga, knäppa grejer och samtidigt varit precis som vem som helst... eeeller, var jag vem som helst? ;) Läs på egen risk och döm själva.
Varning, ni kanske får en helt annan bild av mig efter det här ;D Just kidding.



1. Jag bränner alltid tungan när jag har lagat mat eftersom jag är så ivrig på att smaka på den (se om den duger). Precis nyss brände jag tungan för att jag smakade på kladdkakan direkt efter att jag tagit ut den ur ugnen. Att jag aldrig lär mig haha.

2. Jag har haft en kort liten "modellkariär", gick vidare till delfinalen av Supermodel of the world (vilket var en boost för mitt dåliga självförtroende. Innan dess trodde jag att jag var skitful). Sen blev jag även uppraggad av en elite model snubbe när jag gick från skolan och blev senare medlem i en agentur. Tyvärr tog det hela slut eftersom min hy inte var på topp (idag vet jag att det var mitt atopiska eksem som satte käppar i hjulen) och jag i samma veva flyttade till en internatskola.

3. När jag var liten så kröp jag inte för att ta mig fram utan hasade på rumpan. Och enligt mamma så var jag en väldigt glad bebis som nästan alltid vaknade med ett leende på läpparna, pigg och nyfiken på livet (så jag vet att det finns inom mig, jag ska bara hitta tillbaks dit igen).

4. Jag var världens Harry Potter fans när jag var liten och var medlem på sidan Hogwarts.nu (den sidan var min räddning när jag mådde skit för bland annat skolan, kompisarna, och min fobi. Det var också tack vare den sidan som jag började skriva dikter - det var en plats jag skrev av mig på). Har tre små miniatyrdockor av Ron, Harry och Hermione hemma haha :)

5. När jag gick i fyran(?) så trodde jag att min pappa hade skrivit låten "ta mig till havet", detta var jag bombsäker på och blev väldigt irriterad då min kompis påstod att jag ljög. Sanningen var att han hade skrivit om texten så att den passade in i ett annat sammanhang haha, men jag trodde att det var Peter Lundblad (om det nu var han som skrev den) som hade skrivit om pappas text så därför var jag skitsur på honom för att han snott pappas låt och blivit berömd för den.

6. Min första dejt var då jag gick i trean/fyran (mellanstadiet). Vi gick och såg på järnjätten på bio, gulligt tycker jag. Och kan ni tänka er, inte nog med att han bjöd mig på bion, han bjöd mig på godis också. Jag kände mig riktigt stor som var på en dejt.

7. Jag älskar att skriva och har vunnit en hyfsat stor novelltävling. Detta är en av milstolparna i mitt liv. Den känslan, när de ropade upp mitt namn, wow, den var underbar. Lycka. Dessutom var det en stor DÄR FICK DU åt min lärare som gett mig VG på novellen. Kan säga att jag typ aldrig fick VG på något jag skrev efter det... tänk att lärare påverkas så mycket av vad de tror om en (plötsligt blev jag rektorns lilla favorit och fick vara elevrådsordförande - vilket jag sa ja till för att jag tänkte att det var en bra grej att ha på CV:t i framtiden haha, för jag kan ju inte påstå att jag var en särskilt bra ordförande!).

8. Medan alla andra tjejer var kära i massa kändisar så var jag kär i en och samma kille i fyra år, under typ hela min högstadietid. Det värsta var att vi knappt kände varandra! Så, på sätt och vis kan man säga att det var en slags kändiskärlek det också.

9. Jag har hållit i riktiga arbetsintervjuer åt ett "företag" jag jobbade åt. Blev uppgraderad typ fyra steg inom loppet av en till två veckor och plötsligt satt jag där och skulle ha jobbintervjuer! Världen är upp och ner ibland, men wow vad det var en rolig erfarenhet. Att folk kom dit och var nervösa för att träffa... mig! Det roligaste var att jag hittade på en egen fråga som jag påstod avgjorde om de skulle få jobbet eller inte (de trodde på det! hahaha, jag satt och fick bita mig i kinden för att inte avslöja mitt lilla spratt - ni skulle sätt deras miner). Frågan löd "om du var på ett sjunkande skepp och det bara fanns en plats kvar i livbåten. Skulle du då tagit den platsen själv eller lämnat den till din pojkvän/flickvän?" Moahaha, jag är ond :)

10. Min första kyss var helt FAIL haha. Mest eftersom både min pappa och lillebrorsa såg oss och min och killens gemensamma kompis flinande halvlåg bredvid och stirrade på hela händelseförloppet. Dessutom kändes det som om jag hade en snigel i munnen som försökte kväva mig. Jag var helt förstörd efter det och kunde verkligen inte förstå varför folk tyckte om att kyssas! Kan tillägga att det förhållandet inte varade särskilt länge (fast det var inte pga kyssarna) och idag så förstår jag varför folk tycker om att kyssas ;)


Ja, där fick ni veta lite mer om mig! Hoppas det var intressant. Bye bye :)

 

 

Vad ska jag göra

När du tröttnar på mig

Jag är bara din tillfälliga docka

 

Vad ska jag göra

När du vänder ryggen åt mig

För att du inte orkar leka mer

 

Det är bäst att vara förberedd

För det svider i mig vid tanken

På att du ska såra mig en dag

 

Du slänger dockan på marken

Skriker, sparkar, spottar, slår

Och skär upp mitt brustna hjärta

 

Vad ska jag göra för att du ska se

Att jag är gjord av skört porslin

Och att jag aldrig har lekt med dig

 

 

Skriven av mig december 2007

 

 

Idag ska jag och min pojkvän åka buss två timmar för att hälsa på två av hans syrror, och hans mamma som också kommer dit. Det ska bli trevligt. Hoppas bara att jag orkar vara pigg och social - när man mår som jag gör nu så kan en sådan resa få en att bli helt ur gängorna, om man känner att man måste spela någon som man inte är (just nu). Jag vill inte att de ska tycka att jag är tråkig eller deppig och inte bra för deras brorsa/son eller vad de nu kan tänkas tycka. Det är trots allt min pojkväns familj, jag vill att de ska tycka om mig och känna att han har "gjort ett bra val". Alla hans syskon är underbara, och jag vet att de tycker om mig och sådär, men jag kan ändå få "prestationsångest" för allt möjligt. Jag inbillar mig att jag inte duger. Suck. Fastän de säger att de tycker om mig massvis och välkomnar mig in i familjen med öppna armar och till och med betalar både min och min pojkväns resa så att vi ska kunna komma dit och hälsa på så tror jag att jag inte duger och tvekar på om de tycker om mig! What liksom. Ibland skulle jag behöva en hammare och dunka lite med den i huvudet så att jag vaknar upp ur mina fantasier. Eller ett par nya glasögon att se världen genom (bildligt talat alltså, jag har inga glasögon)...

Jag ser fram emot att träffa dem, men jag ser däremot inte fram emot bussresan! Usch. Två timmar instängd på ett litet utrymme där vem som helst utav medresenärerna kan bära på den livsfarliga (not) sjukdomen som ständigt hotar mig med en kniv mot strupen. Eller, tänk om någon av främlingarna på bussen kanske blir åksjuk. Om de blir det, hur i hela världen ska jag kunna veta att de är åksjuka och inte magsjuka! Eller tänk om JAG skulle bli åksjuk och vara tvungen att spy (det har aldrig hänt och kommer troligtvis aldrig hända... men tanken finns där ändå), då skulle jag hoppa av bussen där och då, bli lämnad på en liten väg mitt ute i urskogen.
Det som tröstar mig är att jag inte är ensam. Min pojkvän är ju med mig. Inte för att han är så mycket till hjälp vad gäller förståelsen för min konstiga hjärna, men han skulle i alla fall inte lämna mig ensam på en väg mitt ute i urskogen! Så då är vi ju liksom två, och en med fungerande hjärna åtminstone. Ungefär så känns det. Jag litar inte på mig själv, tyvärr.


Åh, jag är så tacksam. Den av syrrorna som vi ska vara hos fixar massa med maten och ska köpa in mjölkfria saker så att jag ska kunna äta allt precis som alla andra (testperioden för att se om det är mjölkproteinet som gör att jag har eksem är inte över än - känns som jag hållit på såhär en evighet, men det går ganska så bra trots allt. Trodde det skulle vara värre). Kan ni tänka er, alla kommer äta mjölkfritt, för min skull! Jag har sagt till dem att de verkligen inte behöver göra sig några extra bekymmer för mig, absolut inte köpa in något (jag kunde ta med mig) men det låtsades de inte höra. Lite ångest får jag för att jag nu verkligen måste visa dem hur tacksam jag är för att de gör för mig (för det är jag verkligen) så då kommer jag vara tvungen att anstränga mig massor, le, vara trevlig, orka massa saker som jag inte orkar och sådär, för att de ska känna att det var värt det. Förstår ni min logik?
Hm, jaja, ska försöka tänka att de gör alla de där sakerna för att de tycker om mig precis som jag är och det enda de vill är att jag ska komma dit och vara mig själv. De vet att jag inte mår så bra, jag behöver inte vara någon supermänniska för att duga i deras ögon. Jag får må dåligt och vara trött, men jag vill inte vara det, kraven kommer från mig själv inte någon annan. Punkt slut.

 

I måndags var jag hos psykologen igen. Det gick bra att åka tåget dit och hem. Kändes så mycket bättre nu när vi har ändrat tiden med en halvtimma, för det innebär att jag tjänar en hel timmas väntetid!
Den här gången var det betydligt lättare att befinna sig på en vårdcentral än vad jag tyckte förra gången: då var det tortyr och jag såg smittor och baciller överallt. Konstigt att det kan variera så från gång till gång. Det är viktigt att komma ihåg, att bara för att allt kanske känns skit nu så betyder det inte att det alltid kommer att göra det. För att man är deprimerad idag så betyder det inte att man är så deppig nästa dag eller nästa vecka. Sen kan man ju låta bli att tänka på att det kanske är så åt andra hållet också. Eller ska man låta bli det? För om vi är medvetna om att allt bra vi har i våra liv kan ryckas undan från oss på en dag (vem som helst kan dö när som helst tex) så kanske man uppskattar det man har mer? Man ska inte gå omkring och oroa sig för att det man har ska tas ifrån en (hahah, för jag är verkligen rätt person att säga till folk att de inte ska oroa sig...), men man kan uppskatta det man har lite mer om man tänker på hur mycket det faktiskt betyder för en (kanske det är en vän, förälder, husdjur, hälsosamt liv, vad som helst), vilket man brukar göra i ljuset av hur det skulle kännas att vara utan vad-det-nu-är som betyder något för en.
Kan hända är det lättare för en person har som varit på botten att uppskatta den friska luften över ytan än för någon som aldrig har saknat luft? Hm...

Aja, det var ett litet sidospår. Det där snackade vi inte om ;)
Psykologen hade gjort en beteendeanalys som jag fick läsa igenom och så bestämde vi mål för terapin: att jag ska klara att vara ensam i lägenheten utan att behöva ringa/smsa någon eller få ångest, en hel dag. Det skulle verkligen hjälpa mig att leva ett normalt liv om jag vågade vara ensam, slippa vara beroende av alla andra hela tiden. Ha säkerheten i mig själv. Jag hoppas verkligen att behandlingen ska lyckas, att den ska hjälpa. Då kanske jag slipper ha konstant ångest och oroa mig, även om jag är rädd för att det nog ligger i min natur att oroa mig. Jag hittar alltid saker att stressa för eller vara orolig över hehe :P
Hur ska man egentligen göra för att bli en mindre orolig/stressad människa? Finns det ens något svar på den frågan?

I alla fall. Det är först från och med nästa gång som min KBT-terapi sätter igång på riktigt, fram tills nu har det bara handlat om att psykologen skulle lära känna min fobi och de problem den för med sig. Hur fobin hindrar mig att leva ett normalt liv.

Wow. Jag fick ett mejl från mamma med en ganska cool sak. Märkligt sammanträffande liksom. Jorden kanske går under i år? Oh noo, eller oh yes då kanske jag slipper spy någon gång mer i hela mitt liv! Ehm... Men det är nog bäst att ni passar på att göra allt roligt ni kan tänka er det här året.
Om jag visste att jorden skulle gå under i år skulle jag ta massa lån och sedan dra på jorden-runt-resa :D


Kolla in det här:

I år får vi fyra märkliga datum: 1/1/11, 11/1/11, 1/11/11 och 11/11/11.
Något annat märkligt är vad som händer om du gör det här: lägg ihop de sista två siffrorna i ditt födelseår, t. ex 1943 =43 + vad du fyller i år, så ska du få se...


Visst är det häftigt? :D



Ps. Varför jag inte skrivit så mycket på senaste tiden är för att jag är upptagen med min kurs och att drömma mig bort härifrån (försöker fly från allt som på något sätt kan kännas som ett måste eller borde eftersom de skapar sån ångest för mig). Jag vill resa! Sitter och söker på massa sista-minuten-resor och allt möjligt. Vill till solen, värmen, avslappningen, ett avbrott i min just nu ganska så gråa vardag.
Nu ska jag fixa mat, åka och köpa en bra bok och förhoppningsvis åka vidare till polishuset och skaffa ett pass, annars kan det bli väldigt svårt att resa!
Hoppas att era vardagar är fyllda med färgsprakande fyrverkerier och spännande upplevelser... fast kanske kan skippa fyrverkerierna (då skulle man ju aldrig få sova!). Bye.

Jag vill kunna se bortom horisonten

Kunna bestiga berget alldeles själv

Hitta svaret på de olösta gåtorna

Och hitta den väg som leder rätt

 

Jag vill kunna göra så mycket

Att jag slår knut på mig själv

Snart

sitter jag där

Fast

i ett kolsvart hörn

 

En viskning hörs genom natten

En konstig dröm med ett budskap

 

Utan fåglarnas sång om morgonen

Utan löven som rasslar i vinden

Utan vattnet som porlar i bäcken

Vill jag snart ingenting mer

 

Skriven av mig aug 2008

 

 

Oj hjälp! Jag måste verkligen öva på det där med tidsuppfattning. Är klockan verkligen halv tolv! I min hjärna var den.. kanske åtta? Och då visste jag ändå att jag inte gick hem från skolan förens halv tio. Suck för min tidsuppfattning. Och vad har jag egentligen gjort idag? Sovit, lagat mat, ätit mat, gått på toa, stirrat på datorn och läst i en spännande bok. Fast jag har faktiskt fixat en hel del bra grejer också. Ansökte om csn till exempel, irriterande nog så var jag EN dag för sen med ansökningen för att få för hela terminen så jag förlorade typ 650 spänn på det. En dag, det är då inte lite störande. Men jag får skylla mig själv, för jag borde ansökt för länge sedan (så nej mamma du behöver inte säga "vad var det jag sa" till mig sen, I know).

Uppdatering på läget: inga panikattacker idag. Däremot mycket stress. Torra händer (eftersom vi höll på med lera på lektionen). Nördig pojkvän (höhö). Kliandet fortsätter. Har varit på okej humör. Och är helt förälskad i en liten "pysselleksak" jag köpte till en kompis, neocube heter den. Den är helt trollbindande, man kan göra massa coola grejer med den, och den är perfekt att ha som "avstressare", en liten meditativ kub (ja den är liten, en kula är en halv centimeter i diameter) som man kan ha om man känner att en panikattack hotar och man vill fokusera tankarna på någonting. Synd bara att det här faktiskt inte var min utan en present till kompisen som jag bara var tvungen att leka lite med först ;P

Den ser stor ut men det är den inte. Blev värsta chockad när jag fick hem den i brevlådan. Trodde jag skullevara tvungen att gå till posten och hemta den. Men icke sa nicke.

 

 

En gång sa jag

Att du var min motpol

jag påstod nog

att ingenting

skulle fungera

mellan oss

 

Nu tackar jag mig

För att jag sa det där

 

För hur bra hade det varit

Om du hade dragits ifrån mig?

När det enda jag vill

Är att vara dig nära

 

Vi är så hemskt olika

Men det är den kraften

Som binder oss samman

Minus attraherar plus som min fysiklärare sa

 

Skriven av mig, aug 2008

 

 

Åh! Jag har haft världens mest romantiska alla hjärtans dag. Det är därför jag inte har skrivit något. Har varit helt upptagen med överraskningar hela dagen. På morgon vaknade jag av att min pojkvän kom in med frukost på sängen, han hade till och med köpt baguetter och en chokladask. Sen fortsatte dagen sådär, rosenblad på sängen, rosor, en romantisk middag... ehm, not. Anledningen till att jag inte har skrivit något hittills idag är för att jag inte har velat skriva någonting eftersom det är just alla hjärtans dag, vilket innebär att jag skulle vara "tvungen" att åtminstone kommentera det faktum att det faktiskt är 14 februari (precis! so what, en vanlig dag - varför tjötar alla om den så mycket då?). En dag som skapar stress och prestationsångest och besvikelse för de allra flesta. Suck. Alltså, nej, jag vaknade inte och fick frukost på sängen. Vaknade av att pojkvännen satt vid datorn och sa till mig att "borde du typ inte gå upp nu? klockan är ett". Yaay.

När jag var liten tyckte jag att det var självklart att man skulle fira alla hjärtans dag, att det var romantiskt, mysigt, och åååh vad jag hade föreställningar. Precis, ni hör ju själva varför jag gnäller över alla hjärtans dag idag. Jag har alldeles för mycket förväntningar och drömmar för att en sådan här dag ska vara bra - besvikelsen som följer med förväntningar som inte blivit uppfyllda gör dagen till en ganska kass dag.
Det fanns en anledning till att jag och min pojkvän bestämde att vi inte skulle göra något speciellt på alla hjärtans dag. Ingen av oss orkade fixa någonting som ändå inte skulle bli som man hade tänkt så att vi skulle stå där med långa näsor på kvällen och sucka uppgivet över en dag som gått till spillo av stress och svett fyllt med ångestpartiklar. No thanks.
Men tror ni inte att jag ÄNDÅ hoppades att han skulle ha fixat något litet gulligt? Ett kort, en ros, eller en godispåse. Något. I alla fall börjat laga maten då jag kom hem vrålhungrig (detta visste han eftersom jag givit honom uppenbara hintar om att så skulle bli fallet) från psykologen, men nej. Han satt vid datorn. Och sen har jag varit grinig hela kvällen, för att jag blev besviken över att han inte tänkte utanför ramarna och överraskade mig med något litet. Då kan ni ju bara tänka er hur besviken jag hade blivit om vi inte hade bestämt att INTE göra någonting?
Och så kan man fråga sig, vad gjorde jag för honom? Precis. Ingenting. Så varför skulle han göra något för mig egentligen?
Jag hade tänkt köpa godis åt honom på vägen hem från psykologen, men det blev inget godis, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer besviken (och ge honom dåligt samvete) om jag hade gjort något och inte han. Varför ska allt vara så komplicerat? Den som kom på den här dagen borde få lära sig en läxa. SUCK.

Jaamen, nu blev det ett helt inlägg om alla hjärtans dag ändå! Det skulle ju inte bli det. Dubbelsuck. För det är nästan minst lika tjötigt med alla som klagar och gnäller om hur onödig, stressande och jobbig alla hjärtans dag är. För då är det ju inte konstigt att det blir en negativ dag, varför inte bara strunta i den och låta det vara en vanlig dag om man nu tycker att den är så jobbig då? Nej det går liksom inte riktigt till så, för de flesta som klagar önskar och drömmer egentligen om att den vore sådär romantisk/trevlig, men har inte ork, råd eller pojkvän till det.

Men, inte snacka mer om det var det ju, så, knip igen nu munnen... fingrarna. Sluta skriv då. Baah... sluta sa jag :O

 

 

Sitter här och drömmer mig bort. Till ett strandparadis med fint vatten och värmande solstrålar. Ett ställe där lugn och frid råder. Där ingen stress eller ångest, ingen rädsla eller sjukdom finns. DIT vill jag. Tyvärr finns inte det stället på jorden. Men att åka ut och resa, det hade inte suttit fel.
Mamma berättade för mig att hon kanske kan betala en resa för mig och min pojkvän :D :D :D jippie! Så jag har suttit hela dagen idag och drömt mig bort och kollat på platser man kan åka till, försökt hitta billiga alternativ. Jag vill verkligen resa, känna att jag lever och är glad, ha någonting att se fram emot i det här mörkret jag befinner mig i nu. Vill bort. Och kanske kanske kanske så hjäplder det mot mitt eksem också, att komma ut i solen, till ett varmt land (bara jag inte får soleksem som jag fick då jag fick testa att sola solarium på sjukhuset).
Men, vågar jag? Alltid alltid alltid kommer den där rädslan och förstör. Jag älskar verkligen att resa, men det finns många hinder för en emetofob (person som lider av spyfobi). Maten är ett stort problem - de har en annan bakteriekultur och man kan bli matförgiftad. Flygresan - folk kan må illa. Eller tänk om man själv eller någon annan skulle bli magsjuk på flyget - ett trångt litet flyg. Ingenstans att fly. PANIK. Ja, över huvud taget att vara så långt hemifrån med bara en person som man känner (och ingen att ringa, man är ju utomlands så det skulle bli svindyrt...även om jag inte skulle bry mig om det skulle uppstå en, för mig, nödsituation) - för tänk om min pojkvän skulle bli magsjuk!! Vart tar jag vägen då!? Jag kan inte bara springa iväg någonstans. För att vara själv, i ett främmande land, öh, never! Om det scenariot skulle uppstå, ja då skulle det inte vara en resa till paradiset utan rakt ner i helvetet. Så vågar man ta risken?

Jag vill inte låta min fobi hindra mig, och har inte låtit den göra det i allt för mycket heller - även om det har skapat massor med ångest och panik. Men det känns som om jag har fallit tillbaks så mycket på senaste tid, och jag har förlorat min kampvilja (why, why why - jag är ju en person som aldrig ger upp. Tycker inte om att inte känna igen mig själv), så kommer det göra att jag inte orkar fightas för att fobin inte ska få vinna det här slaget?
Nej nej nej. Den ska inte vinna, för jag VILL verkligen resa (det vet jag att jag vill, även om allting just nu känns grått, svart, mörkt och ingenting verkar roligt så kan jag ändå känna ett litet uns av hopp, glädje och vilja när det där med att resa förs på tal).
Och jag måste våga, hur ska jag annars bli fri?

I morgon ska jag till psykologen igen.
Sist jag var där (för en vecka sedan, i måndags om jag inte minns helt fel) så snackade vi bland annat om mitt dåliga självförtroende, och så gick vi igenom de hemläxor som jag haft tidigare. Det var otroligt läskigt att åka dit med bussen eftersom jag hela tiden kollade mig omkring och trodde att jag eller någon annan skulle bli åksjuk. Nästa gång ska jag inte åka baklänges (eller ah, jag satt ju åt rätt håll såklart, men bussen åkte tydligen åt andra hållet.. suck :P)!
Det tar mer än fyra timmar i anspråk att ta sig till och från psykologen, och med själva mötet inräknat då. Sist snackade vi om att ändra på tiden en halvtimma eftersom det skulle göra att jag tjänade en hel timma! So we did. Skönt, då kan jag nämligen åka tåget i stället för bussen också.

Usch. Förra gången tog jag upp att jag tyckte det var obehagligt att åka dit eftersom jag hade kvar massa gamla känslor från tiden när jag gick till BUP. Berättade att jag hade känt att de krävde mer än vad jag egentligen klarade av, men att jag ville vara en snäll och duktig  flicka så jag gjorde allting - och lite till - ändå, men egentligen var jag inte redo. De hade målet att behandlingen skulle leda till att jag själv skulle spy - med hjälp av spysirap, men jag var ju så livrädd för det så att jag hoppade av hela behandlingen. Detta förklarade jag för min nuvarande psykolog, och då kom han med frågan "Ja, det är ju så KBT-terapi fungerar, att man har ett mål, det värsta man vet som man ska klara av, och i slutet av behandlingen så ska man ha tränat upp sig så mycket att man klarar det. Så om vi skulle sätta samma mål nu i den här behandlingen, hur skulle du reagera då?". Jag blev helt chockad. Jag trodde att det var de på BUP som var helt störd - inte kan man väl tvingas SPY! Tanken hade inte slagit mig att det kanske skulle vara samma mål nu. Jag började till och med gråta när han förde det på tal sådär, blev skiträdd, för nej - never - det vill jag inte. Så jag svarade uppriktigt att jag nog hade hoppat av behandlingen, i alla fall när det närmade sig.
Som tur var hade han inte som plan att jag skulle spy i slutet av behandlingen utan sa att vi tillsammans skulle sätta ett mål som kändes bra för mig. PHJUH! Men fy vad jag blev rädd...

I morgon ska vi alltså gå igenom vad han har kommit fram till av våra samtal hittills och se vad han har tänkt ut för behandlingsplan (egentligen har jag ju inte börjat behandlingen än utan det har bara handlat om att han ska lära känna min fobi och vad jag behöver öva på) och sätta upp mål för behandlingen tillsammans. Det blir lite intressant att se, men målet ska INTE bli att jag ska käka någon spysirap i alla fall, för den här behandlingen vill jag inte hoppa av hehe.

En känsla av tomhet
Och sår som gör ont
Skavande smärta
Sjunker in

Djupt in i själen
Gömmer sig mörkret
Bort från allt ljus
Bort från dig

Vill inte visa
Smärtan därinne
Stänger in, gömmer
Men glömmer inte

 

Skriven av mig i januari 2010

Ikväll började jag blöda näsblod (något jag gjort det senaste, skumt, glömde nämna det för läkaren idag). Jag får nästan alltid en hög med ångest, som på beställning, då jag får näsblod. Egentligen vet jag inte varför det blev så från början. Kanske var det den obehagliga känslan då blodet åker bak i halsen som skrämde upp mig - för att det påminde om då man spyr på något sätt (tur att inte allt som åker genom min hals får samma effekt.. typ... mat. Det hade varit ganska illa). För att den EGENTLIGA orsaken till att jag har spyfobi antagligen är att jag är rädd för att kvävas (undermedvetet alltså - inte kvävas undermedvetet då, menade faktiskt rädd för de tundermedvetet - för medvetet är det spy jag är rädd för)? Och att man då man får massa blod i halsen lite får känslan av att inte kunna andas som man ska, inte kan kontrollera det.
För det är väl det som är skillnaden med mat, den bestämmer man själv när den ska hamna i halsen. Då har man kontroll. Kanske finns det en sådan anledning till att jag tar små tuggor då jag äter. Finns många anledningar till det, har tänkt skriva och berätta för er om hur min fobi började, och följderna... väntar bara på att jag ska orka ta tag i det. För det är en jobbig process att skriva om sitt förflutna. Åtminstone när man ska berätta om det ur den vinkeln som man helst vill förtränga.
Men det var en parantes.

En gång då jag var yngre så blödde jag MASSA näsblod. Detta var hos mina kusiner, och jag fick panik panik panik. Var tvungen att lägga mig på golvet med benen upp i vädret, alla stirrade, och det slutade ju aldrig blöda. Fick massa blod i halsen, och mer panik. Ingen förstod.
Senare när jag kom hem så hade jag fortfarande panik kvar i kroppen och hetsade upp mig själv. Här börjar minnena bli lite suddiga (antagligen förträngt). På något sätt så lyckades jag väl inbilla mig att den kraftiga näsblodsttacken var ett tecken på att jag skulle vara magsjuk! Och det läskiga är att jag skrämde upp mig själv så pass mycket att jag faktiskt spydde! (OBS, känsliga läsare, läs inte nästa mening). En äcklig, ful näsblodsbrun/svart spya. Mamma och pappa trodde inte på mig när jag sa att jag mådde illa. Kan man spy i ren protest för att visa att någon har fel? Kanske var det det jag ville göra - lite tonårstrots. Måste vart världens sämsta i så fall, eftersom det drabbade mig mer än något annat höhö. I alla fall, där stod jag, chockad för att jag faktiskt spydde. Och jag var inte magsjuk. Efter det har jag varit LIVRÄDD för att få så mycket/stark panik att jag projicerar fram en spya! Trodde inte att man kunde göra det. För det kan ju bara inte ha varit näsblodet som gjorde att jag spydde?
De här tankarna snurrar runt i min paniska hjärna och ställer till det. För den har tydligen bestämt sig för att båda grejerna kan ha varit anledningen.
Så, därför får jag alltså panik då jag börjar blöda näsblod.

Back to today.
Jag har ju, som sagt, blött en del näsblod nu den senaste tiden men det har fungerat ganska okej. Har lyckats lugna ner mig (vet att näsblodet bara blir värre om man stressar upp sig och får panik, då slutar det inte. Som den gången hos mina kusiner), så därför har det slutat gansak fort. Men nu slutade det inte, det kom ganska mycket blod, och ångesten var ett faktum. Suck suck suck.
Näsblod! Varför panik för det liksom? (Öh, det är ju det jag har förklarat, har ni inte läst eller? ehm... men ändå :P)
Det slutade i alla fall tillslut, såklart, annars hade jag dött av blodbrist och inte kunnat sitta här och berätta om min lovely story om näsblod. Eller inte så lovely. Men berättat den har jag iaf.

End of story.

God morgon förresten ;D Hoppas ni inte satt och åt frukost när ni läste det här. Förlåt för att jag nog förstörde aptiten för er i så fall - så kan det gå när man läser min blogg, man vet aldrig vad som dyker upp här :)

Jag kan inte tänka klart

Allt är som i en dimma

Suddigt

Otydligt

 

Jag minns inte längre

Vad det var

Som var bra

 

Kan inte komma ihåg

Hur sommaren doftar

Hur havet låter

Eller hur dina läppar känns mot mina

 

Minnena bleknar

Men känslan jag har

Den stannar för alltid kvar

 

Av mig okt 2010

 

Min dag hittills har bestått av besök på först sjukhuset - för testavläsning (prickallergitestet) - en tupplur och sen besök på vårdcentralen. Därefter blev det TV-tittande och stirra-tomt-in-i-datorn-tid. Nu är jag trött. Som vanligt med andra ord.

Att vara på sjukhuset gick bra, det är jag van vid, men vårdcentralen var bra mycket läskigare. Känns som att fler som har något smittsamt finns på vårdcentralen än på sjukhuset (där är det mer "rent" eller vad man ska säga). Det var en plåga att sitta i väntrummet. Jag spanade in alla andra, och inbillade mig att de var där eftersom de var magsjuka eller att luften jag andades var besmittad så att jag skulle bli sjuk.
Hatar att ta i dörrhandtag på sjukhus/vårdcentraler - brukar öppna dörrarna med armbågen för att undvika att få massa smittor på händerna.
Och varför måste alla läkare/sjuksysystrar ta i hand! Det är väl inte särskilt smart, när de träffar massa sjuka personer hela tiden? Då sprider de ju smittorna vidare (i alla fall i min hjärna)?
I alla fall, efter att blivit insläppt i ett rum och bortglömd (haha) så kom tillslut en läkare och undersökte mig. Ni vet, en vanlig rutinundersökning, andas ut, andas in så jag får lyssna på lungorna. Kläm lite här och där och kolla i halsen. Sen skickade hon ner mig till provtagningen. Väl där fick jag lite smått panik. De snackade om att blodproverna redan hade körts iväg för dagen och nu var det ju helg, så de skulle inte köras förens på måndag. Så funderade de på om jag skulle komma tillbaka då och göra provet, men nej, tydligen gick inte det eftersom jag var ett akutfall.
Va?? Sen när blev jag ett akutfall! Vad innebar det? Jag gick ju dit för att undersöka mina knölar på halsen, så en snabb overklig absurd tanke dök upp om att det kanske var för att de trodde att det var tumörer, cancer! Det var tydligen en del av sanningen, de ville utesluta att knölarna var cancer, och att det inte heller var diabetes jag led av.
Sen fick jag göra ett urinprov! Fy vad jag inte tycker om det. Inte bara för att det är äckligt och jag nästan börjar må illa för att jag tycker det känns så otäckt och äckligt att kissa i en liten burk. Nej, även för att man då måste gå in på en sjukhustoalett! Toaletten är ju det mest smittsamma stället man kan vara på vad gäller magsjuka. Tänk om någon som var magsjuk hade varit där inne! Och alla andra sjuklingar som vart tvungna att lämna urinprov. Uuuwh. Scary säger jag bara.
Efter blodprovet (aj aj aj - egentligen gjorde det inte ont, men jag inbillar mig att det ska göra det när de sticks ;D) fick jag vänta "lite" till och så var det dags för resultaten. Fast det blev bara halva - men det verkade inte vara något akut iaf. Phjuuuh. Känner inte riktigt att det hade varit en bra överraskning. Men på måndag får jag veta mer (om det nu är något mer).

Hjälp säger jag bara, hur seg kan man bli? Det har tagit... tre timmar för mig att skriva det här inlägget. Jag är trött, seg, mossig i hjärnan och jaa, vad mer ska man säga. Allt är som det brukar vara nuförtiden. Men det ska bli ändring på det, det måste det bli, för såhär vill jag inte ha det. Så hur hittar jag tillbaks till mig själv, hur får man tillbaka sin ork?

 

 

Jag vill inte att det ska vara det. Inte den här drömmen i alla fall. Känner mig olustig.

Ibland drömmer man helt sjuka saker! Som inatt... Eller i morse när jag hade lyckats somna om igen. Jag drömde att jag var otrogen med min och min pojkväns gemensamma vän. WHAT? Varför? Jag förstår ingenting, för jag har aldrig ens varit intresserad av honom. Jag vågar knappt se min pojkvän i ögonen nu för att jag skäms så mycket, det var ingen rolig dröm. Ni vet, man brukar ju inte kunna känna riktiga känslor i en dröm utan det brukar kännas lite halvluddigt. Men i den här drömmen så kände jag riktiga känslor. Det gjorde ONT i själen, jag blev helt förkrossad, när min pojkvän upptäckte att jag varit otrogen. Min plan (i drömmen) var att testa med den här kompisen och se hur det skulle fungera (antagligen drömde jag det för att jag inte har haft något mer seriöst förhållande än det jag har nu, så jag känner väl att jag inte har något att "jämföra" med, och är helt enkelt nyfiken I guess), och sedan spola tillbaka tiden -  för någonstans kände jag tydligen av att det var en dröm ändå (Kan tillägga att jag aldrig skulle vara otrogen på riktigt). Men sedan blev drömmen verklig, och då togs spola-tillbaka-knappen bort. Pojkvännen sa något i stil med "se dig inte tillbaka, det går inte att ändra. Nu är det bara att titta framåt, för det går inte att göra ogjort". Jag blev helt förstörd när jag insåg att det inte gick att göra ogjort.
Det lustiga är vad hjärnan kokar ihop av saker man faktiskt lagt i bakhuvudet utan att man medvetet kommer ihåg det. Jag och min pojkvän hade snackat någon gång om att vår gemensamma vän gjorde bajsränder i toan (jag kan skriva detta för att den enda som känner mig IRL och vet om min blogg är min mamma - det finns fördelar med att inte lämna ut sin blogg till folk man känner hehe). Och i drömmen så drev min pojkvän med det här och sa att "ja, nu får du leva hela livet med de där bajsränderna!". HAHA! Är min hjärna sjuk eller är den sjuk!?

Jag kan inte sluta grubbla på den här drömmen, varför drömde jag det? Det sägs ju att man drömmer saker aven anledning, att det är det undermedvetna som får fritt spelrum. Så vad försöker mitt undermedvetna tala om för mig? Att jag är orolig för att leva med bajsränder!? Nej men kanske att jag är orolig för att behöva leva med vissa grejer, att det inte förändras när man blir äldre - något mamma faktiskt sa till mig i telefon igår. En sådan sak är att han inte förstår min fobi/panikångest, det gruvar mig. Kanske var det detta som triggade drömmen? Jag älskar min pojkvän, men kanske funderar mitt undermedvetna på hur det skulle ha varit om jag blev tillsammans med någon annan (för att det i en del avseenden skulle varit lättare, tex vad gäller min fobi. Inte nödvändigtvis bättre för mig, men lättare). Men samtidigt säger det till mig att det är lönlöst att fundera så, eftersom ens beslut inte går att göra ogjorda? Man kan inte spola tillbaka tiden. Jo, visst, man kan göra slut och så, men det skulle jag inte kunna eller vilja. Som i drömmen, jag skulle bli HELT förkrossad. Han är en så stor del av mig och mitt liv nu, vi hör liksom ihop och jag skulle inte vilja vara utan honom. Saknar honom till och med om vi inte ses på en dag. Jag jobbar på att ha tryggheten i mig själv, för den biten är viktig. För det får inte vara sådana saker som gör att jag håller ihop med honom. Och har jag inte tryggheten i mig själv så är det svårt att se vart gränsen går för när det blir osunt...

Men FY vad den här drömmen ställde till det i hjärnan på mig. Och blä vad jobbigt det kommer bli att träffa vår gemensamma vän, kommer kännas jättewierd.
Dåligt samvete, det gnager i mig. Äter upp mig inifrån. Men jag kan inte berätta för pojkvännen om drömmen, No Way, för då kommer han börja fundera på varför mitt undermedvetna tänker sådana tankar (han är av åsikten att drömmarna är ens undermedvetna som talar typ). Gaah, känns som om jag faktiskt har varit otrogen mot honom genom att drömma såhär! Skit vad jag har dåligt samvete.
Oftast brukar man ju inte komma ihåg sina drömmar, nu förstår jag varför. För de påverkar faktiskt ens IRL-liv.
Ja, det har jag funderat över. De drömmar man drömmer men inte kommer ihåg. Påverkar de ens uppfattning och inställning till personer/saker när man vaknar? Är det därför man ibland kan träffa någon och känna sig olustig/att det är lite obehagligt men inte sätta fingret på varför? Hmm....

 

Förlåt, jag älskar dig fastän jag drömt såhär :''(

Igår så var jag minsann riktigt duktig måste jag säga! Jag hade gjort en lista med saker jag ville få gjort (för jag mår så dåligt över att dagarna bara går utan att jag gör någon ting vettigt), och jag lyckades få gjort allting. Fast det tog hela dagen.
Man mår bra av att känna att man göra något vettigt. Jag borde bara förändra mina sovvanor så att jag går upp tidigare, tror det skulle göra att jag mår bättre - men varför ska det vara så stört svårt då? :O
I morse gick jag upp kvart i åtta (hör och häpna, för mig är det verkligen mitt i natten) för att jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en akuttid. Sen kunde jag inte somna om på länge, det var jätteljust ute (ja jag är förvånad, ser det ut som att jag har gått upp den tiden på morgonen det senaste halvåret? :P). Jag upptäckte hur mycket liv och rörelser det var, och även att det var typ tre centimeter snö (jaha, vart tog våren vägen?). Blev nästan lite chokad där alltså, för hur kan jag bara so va igenom allt det där, när det är så ljust och så stökigt - ja för det lät verkligen mycket - det kan inte vara någon bra sömn jag får tiden mellan 7.30-12.30. Och ändå la jag mig ner och tvingade mig själv att somna igen i morse och sov till, jaa, 12.30, när jag hade världens chans att gå upp tidigt - jag var pigg! Fast, jag hade bara sovit 4,5 h så kände att jag troligtvis inte skulle förbli pigg om jag gick upp då haha ;D

Det var i alla fall en intressant upptäckt att se livet utifrån en morgonmänniskas ögon. Kanske stämmer det, uttrycket att morgonstund har guld i mun? Om det stämmer så är jag ganska fattig (oj hjälp, det kanske är sant, för jag har ju faktiskt inte en enda guldtand!).

Jag har ett dilemma. Jag tror att jag mår illa. Med min känslohjärna så är det för att jag med största sannolikhet är magsjuk(!) även om det med min logiska hjärna är för att jag är hungrig. Det är ett krig i mitt huvud. Och av någon underlig anledning så vinner alltid den känslomässiga sidan, den bölar och skriker att den minsann har rätt! Därför sitter jag med smått panikaktiga ångestkänslor just nu och hittar alla möjliga bevis för att känslohjärnan faktiskt har rätt. Till exempel så var det en av tjejerna som jag bor med som gick upp mitt i natten (eh, jao, jag var vaken då, typ vid två) och gick på toa - jättelänge - spolade en gång, tvättade händerna - jättelänge - och spolade igen (!?) och jag vet inte vad. Blev skiträdd. Trodde att det var för att personen i fråga spytt på toa och fick massa bilder av hur hon stod där inne och sköljde munnen och lite sömnigt försökte städa toaletten (ja jag blir galen på att min hjärna fantiserar alla möjliga logiska och ologiska situationer där någon spyr/jag kommer spy). Och i morse så sa en av tjejerna att hon var hemma igår från skolan för att hon inte mådde bra(!?!). Genast kopplar jag ihop den nattliga toafärden och detta nya faktum och drar slutsatsen att det var hon som var på toa och att mina farhågor stämde. Dessutom så sa hon nyligen att hon inte alls var sugen på mat, att hon inte ville ha mat - och det är klart att man inte vill om man mår illa och är magsjuk!!
Jag vet ju att om det skulle vara så att hon faktiskt var magsjuk så skulle jag ha märkt det, och inte bara trott det, utan vetat. Men ÄNDÅ. I mitt huvud mejkar detta sence, för att uttrycka det på svengelska.

Dilemmat är då att jag troligtvis faktiskt är illamående eftersom jag är hungrig, men eftersom jag är så rädd för att det ska vara för att jag är magsjuk och kommer vara tvungen att spy så varken kan jag laga mat eller äta den! Skit. Då fortsätter jag ju må såhär dåligt. Så hur gör man då? För att bryta den onda cirkeln?

 

 

Jotack, en sådan skylt skulle man ha!

Idag har jag inte orkat skriva någonting. Jag fick världens deppsammanbrott innan jag åkte iväg till min lektion. Kunde inte bestämma mig för huruvida jag skulle gå den kursen eller den andra (för som sagt, allt har en tendens att krocka för mig) - och sjääälvklart ska jag bestämma det här en kvart innan lektionen börjar. Ni kan ju gissa om jag kom försent eller inte. Bingo!
Det värsta när jag får sådana deppbryt är att jag tänker så hemska tankar om mig själv, negativa så det ryker om dem! Att jag hatar mig själv, är sämst, suger, misslyckad, värdelös, ful, knäpp, bara ställer till det för allt och alla och önskar att någon/något kunde skada mig så jag fick riktigt ont - för det förtjänar jag minsann. Det är inte kul att tänka så om sig själv. Ibland kan jag till och med bli riktigt rädd för mig (vilket ju inte heller är så kul).

Usch, en stor del till varför jag brakade ihop så totalt idag är för att jag är helt tillskruvad av oro för att min pojkvän kanske ska flytta - typ sjuttioelvamilhärifrån. Jaha...? Vad ska jag ta mig till då? Jag vet att man inte ska göra sig beroende av andra människor, men nu är det så att det redan är för sent. Jag vill inte att det ska behöva vara så, men i dagsläget är det ingenting som jag "kan" göra någonting åt sådär på en millisekund. Jag försöker, genom att jag går till psykologen, att ändra på det hela. Att jag ska hitta tryggheten i mig själv. Men det går inte så vidare värst fort.

Jag får sådan ångest när jag tänker på att han kanske ska flytta! Anledningen är att han troligtvis får jobb där, så om han inte hittar ett jobb här fort som attans så måste han dra sin kos (öhh, varför säger man så? Vad är en kos!?). Jag vet inte om jag kommer våga bo kvar här om han försvinner. Ska jag flytta hem då? Hur blir det i så fall med mina kurser, då kommer jag inte klara tillräckligt med poäng för att få CSN till hösten - aaaaah.
Ja, ni förstår vilket virrvarr som snurrar runt i min frustrerade hjärna. Jag tar ut allting i förskott, istället för att njuta av den tid som det inte är sådär så lever jag redan som om problemet vore här nu. Det är ju inte ens säkert att det blir någon flytt, för tänk om han faktiskt får jobb här. Och om han flyttar så får jag lösa det då - försöker jag övertyga mig själv om, även om hela jag skriker av ångest att "neeeej, det blir katastrof alltihop".
Jaja, vi får väl se hur det går. Nu är jag i alla fall helt utmattad - det tar energi att oroa sig och bryta ihop, det kan jag lova er.

 

 

Jag saknar det vi aldrig hade
Och det vi aldrig kommer få
Jag saknar det jag önskade då
Fast allt blev helt okej ändå

 

Skriven av mig april 2010

Jag hade fel! Tydligen så är det någonting som jag inte tål. Och än så länge så verkar det vara någonting som jag inte kommer lida allt för mycket av att var utan - phjuuh. Det lilla knepiga är bara att jag inte har en aaaaning om vad det här ämnet finns i för grejer.

Jag tål alltså inte Amerchol (lanolin). Säger mig ingenting.
De var så stressade när jag var på undersökningen att de bara konstaterade att det här tålde jag inte, stack ett papper i handen på mig och sa att frågor det hanns inte med, de fick jag spara tills på fredag. Och inte hittar man något vettigt på internet heller!

Såhär stod det i alla fall på pappret jag fick med mig:

Lanolin tillverkas av ull från får och kan också kallas adeps lanae, ullalkohol, ullvaxalkohol och kan finnas i skönhetsmedel, hårvårdsmedel, tvål och medicinska salvor.
Jahaaa?
Och om det inte står tydligt på förpackningarna, hur vet jag då vilka vanliga produkter jag ska hålla mig undan från? Önskar jag hade fått en lista med de vanligaste produkterna med lanolin i.

Ullalkohol alltså! Där ser man ;D Självklart var det den där lilla saken som satt fastklistrad en kilometer från alla andra grejer på ryggen, nr 31, som jag inte tålde :P Men jag är ganska säkert på att det inte är lanolin som har gjort att jag har eksemet, så vad är det mer som spökar då?

 

Nu (om jag lyckats vakna och inte försovit mig den här gången) är jag på hudavdelningen på sjukhuset och ska göra en preliminär undersökning av pricktestet på ryggen. Se om någonting verkar ha reagerat. Jag vet inte om jag ska hoppas att det har det eller inte. För jag vet att jag kommer bli besviken om det inte visar någonting, för jag hoppas så innerligt att vi ska kunna gå till botten med det här som ställer till det så för mig, och det känns alltid skönt att hitta något man söker efter. Men, samtidigt så vill jag ju såklart inte vara allergisk/överkänslig mot någonting. Det bästa skulle såklart vara om jag hittade någonting som jag inte tål men inte heller behöver, något som är lätt att sluta använda/utsättas för.
Vi får väl se.
Jag sätter en tia på att resultatet inte visar någonting. Någon som vågar sätta emot? ;)

Usch, jag har verkligen ångest inför att åka till psykologen i morgon.
Är rädd för att jag ska få en panikattack när jag åker dit, som förra gången. Tycker också att det känns olustigt att åka dit, vill gömma mig från allt som har med min fobi att göra, förtränga det och vill absolut inte utsättas för det jag är rädd för. Känslorna från då jag gick till BUP (barn och ungdomspsykiatrin) när jag var yngre dyker upp inom mig. Den motvilja och det obehag jag kände då.
Jag försöker tänka att jag är äldre nu, det här är en annan psykolog (det var inget fel med de jag hade då, men jag projicerade all min ångest kring terapin på psykologen tror jag), det går till på ett annat sätt, och framför allt så är jag inte ett litet barn som känner sig tvingad att göra det hon blir tillsagd - av rädsla att inte duga, inte vara duktig nog - fastän det kanske ärr för stora steg för henne. Nu kan jag säga ifrån om det är någonting jag känner blir för mycket för mig - även om det där med att alltid vilja duga och vara duktig fortfarande är ett problem för mig, men nu kan jag till skillnad från då tala om för psykologen hur det ligger till. Men ändå, det känns olustigt, jag liksom vrider på mig av oro, biter mig i kinden och har en bekymrad rynka i pannan. Den vill jag inte ha där.
Det här är någonting som ska hjälpa mig att bli FRI från ångesten, inte skapa ångest. Jag måste inse känslomässigt att jag inte är samma lilla rädda barn som jag en gång var. Jag är inte 11 längre. Jag vågar mer nu, tänk bara så mycket jag har klarat av sedan dess.
Jag är 19, och jag klarar det här!

När jag var hos psykologen i torsdags så snackade vi hela timmen om den panikattacken jag fick på vägen dit. Jag åkte tåg. Hade cyklat jättefort, och hann, flåsade av andfåddhet, med tåget i sista sekund. Väl på tåget så kom den krypande, som giftig gas, panikattacken.
Vi diskuterade och skrev ner sammanlagt tre a4 om panikattacken. Vad som utlöst den, vad jag tänkt, vilka symtom jag fick osv. Jag fick helt enkelt göra det jag fått i hemuppgift på plats (läs om hemuppgiften för att förstå det här inlägget bättre).

Såhär gick min panikattack till:

A. Situation
1: Cyklade jättefort för att hinna till tåget. Pojkvännen var med. Blev andfådd.
2: Gick på tåget
3: Läste ett avsnitt om att andas rätt ur boken "ingen panik"...
4: Såg en kille som höll sig för magen
5: Hörde folk som prasslade med påsar
6: Tyckte mig höra någon som sa något med spy
7: Kände mig lite yr och inbillade mig att jag nog mådde illa och blev åksjuk! (kan tillägga att jag aldrig blir åksjuk, men kan inbilla mig eller oroa mig för att jag ska bli det).

B. Automatiska tankar i de olika situationerna
1: "tycker inte om att vara andfådd", "tänk om jag inte hinner till tåget! Då måste jag ta bussen och det vågar jag inte", "jag är SÄMST som inte kom iväg i tid", "varför gör jag ALLTID såhär!?!"
2: "något kommer gå fel"
3: "tänk om jag får en panikattack här och nu? för att jag andas fel (för fort)? vad gör jag då?", "tänk om jag får en panikattack just för att jag tänker såhär? en självuppfyllande profetia" (och det blev det ju), "åhnej, jag kan inte göra någonting från att hejda den i så fall..."
4: "hjälp. tänk om han håller sig för magen för att han mår illa?", "det är säkert för att han är åksjuk som han kollar ut genom fönstret så mycket"
5: "tänk om det är någon som är åksjuk/magsjuk och tar fram en spypåse!!!", "vart ska jag ta vägen/göra om någon spyr?"
6: "tänk om personen som sa något om spy sa att någon hon känner har vinterkräksjukan!", "eller att hon tror att hon själv har det", "tänk om det smittar mig, vi andas ju samma instängda luft här i tågvagnen!"
7: "PANIK, tänk om JAG mår illa och måste spy!!", "Fy jag vill hoppa av tåget NU", "måste ringa mamma", "vad ska jag ta mig till!!", "tänk om jag gör något galet, tänk om jag skulle få sån panik att jag drar i nödbromsen, fast det vet jag att jag inte kommer göra", "tänk om jag får sån panik att jag måste spy!"

C. Konsekvenser i de olika situationerna

Känslor
1: oro. stress. självförakt. känsla av att inte räcka till och ej få tillräckligt med luft.
2: oro, stress. känsla av att något skulle gå fel
3: oro, stress, ångest. kände att jag började tappa kontrollen över mina tankar
4: oro, stress, ångest, början till panik. obehag till följd av att massa jobbiga/besvärande tankar for genom huvudet kring spysituationer
5: oro, stress, ångest, började känna mig instängd, paniken började göra sig påmind ännu mer
6: oro, stress, ångest, instängd, mer panik, känslan av att andas för varm och dålig luft med för lite syre
7: PANIK!! + alla andra tidigare känslor i en enda röra

Fysiska symtom
1: ökad hjärtfrekvens (cyklade ju), andades fortare = andfådd. Svettades. Var "svag i benen" (trött i benen).
2: samma som i situation 1
3: hjärtat började slå hårdare, blev svårt att andas rätt
4: samma som i föregående situationer
5: samma som i föregående situationer, hjärtat snabbade på ännu mer. snabbare andhämtning
6: Samma som i föregående situationer, varm - för varmt! yr??
7: Samma som i föregående situationer fast värre, illamående???, började skaka lite lätt

Beteenden
1: Cyklade snabbare för att hinna till tåget eftersom jag inte villa åka bussen. Beklagade mig inför pojkvännen och uttryckte min oro. (hade med vattenflaska i handväskan som vanligt utifall att jag plötsligt skulle behöva spy, då vill jag kunna skölja ur munnen så jag slipper smaken).
2: skrev sms till pojkvännen och sa att jag trodde att något skulle gå fel
3: började se mig omkring för att se att ingen runtomkring mig verkade må illa/bete sig konstigt (vilket ledde till steg 4)
4: fortsatte kolla mig omkring/lyssna efter fler konstigheter
5: Fortsatte vara på helspänn och iakta/lyssna på alla runtomkring mig
6: Försökte andas så lite som möjligt (för att inte få in den besmittade dåliga luften) och bara genom näsan (får för mig att näsan renar luften till skillnad från om man andas genom munnen). Började skriva ett sms till en annan som lider av spyfobi (ville verkligen inte besvära mamma, och försökte träna på att inte höra av mig till mamma - som är min trygghet, eftersom jag vet att hon kan hjälpa mig att lugna ner mig då jag har panik).
7: Fortsatte frenetiskt att skriva på smset och berätta vad jag kände och mina upplevelser av situationen. Fick hålla i mig hårt för att inte ringa till mamma.

 

Här är smset jag skrev:

"Sitter på ett tåg nu med världens ångest. Håller på att få panik. Det är överfullt med folk o jag inbillar mig att alla bär på magsjuka eller kommer spy. Mitt hjärta slår hårt, är varm o vågar knappt andas eftersom jag tror att luften är besmittad. En kille sitter bredvid mig o håller sig för magen och någon prasslar med en påse, allt blir tecken på att någon kommer spy. Hatar det. Och så inbillar jag mig att jag blir åksjuk också. Hemskt. Vill hoppa av tåget, men det går ju inte, vilket gör att jag känner mig ännu mer instängd o får mer panik..."

Det hjälper att skriva sms till någon då man har en panikattack tycker jag, skriva ner vad man känner och tänker, då fokuserar man på en sak vilket gör att man kan börja lugna ner sig istället för att fokusera på tusen saker som bara får en att bli mer uppstressad och förvirrad och orolig. Så tack så mycket för att jag fick skicka sms till dig och för ditt stöd :)

Precis då jag blev klar med smset så var tåget framme. När jag väl kommit av tåget och andades frisk luft igen så sjönk panikattacken ihop, hela jag blev som en pösig degklump och bara lite eftervallningar av panikattacken (plus en utmattad mig) fanns kvar. Jag dog inte, jag blev inte galen (även om jag kände mig galen), jag spydde inte, men fy vad jag hatar panikattacker!

Usch, jag var jätterädd sen när jag skulle åka hem från psykologen att det skulle bli sådär igen. Som en självuppfyllande profetia, one more time. Det värsta var att jag var "tvungen" att ta bussen eftersom det var nästan en timma tills tåget skulle gå. Men det gick faktiskt bra, även om jag satt med hjärtat bultande i halsgropen, och glömde att andas några gånger :P

-

Ja, då fick ni en väldigt utförlig beskrivning av både vad resultatet av hela psykologmötet blev för denna gång och hur en av mina panikattacker sett ut. Kanske inte världens mest roliga läsning, men jag tror att det är intressant för er som lider av panikattacker att se hur det går till för någon annan i en paniksituation. Och för er som aldrig haft panik kan det ju faktiskt vara intressant att se hur det går till också.

 

När jag var hos psykologen förra gången (den 28 jan, läs om det här) så fick jag göra tre olika tester varav ett var en emetofobiskala där jag skulle skatta mellan 0-4 hur obehagliga vissa situationer var och hur mycket jag undvek dem (aldrig, ibland eller alltid) pga min spyfobi.

0=ingen ångest

1=svag ångest

2=måttlig ångest

3=stark ångest

4=maximal ångest

 

I hemläxa fick jag sedan att lägga till saker som jag själv kom på att jag undviker/tycker är obehagliga pga min fobi. Här är vad jag kom på och hur jag svarade (tänkte att det kunde vara intressant för er som läser det här att få se lite hur min fobi påverkar mig).

1. Gå på restaurang

2 & ibland

2. Äta från buffé/salladsbar

2 & ibland

3. Umgås med barn (åh, vill ju jobba på dagis egentligen)

2 & ibland

4. Ta hand om barn och andra familjemedlemmar när de är sjuka.

4 & alltid

5. Klappa djur

0  & aldrig

6. Resa till andra länder (jag verkligen älskar att resa!)

4 & ibland

7. Resa inom Sverige

3 & ibland

8. Vattentransporter

4 & aldrig/ibland

9. Flyga

4 & ibland

10. Åka som passagerare i bil

2 & ibland

11. Åka karusell

1 & ibland

12. Gå på fest/pub/soc.ev. med onyktra människor

4 & alltid

13. Gå på teater/bio/sportev.

3 & ibland

14. Jobba inom hälsobård

3 & alltid

15. Jobba inom skola/barnomsorg

4 & alltid (tyvärr)

16. Se någon kräkas på film/TV

3 & ibland

17. Äta mat med ev. osanitär preparation

4 & alltid

18. Äta/dricka ljumma mejerivaror

3 & alltid

19. Äta frukter utan att tvätta dem

1 & ibland

De saker jag la till:

20. Äta kött som jag själv har lagat

3 & ibland

21. Äta kött över huvud taget

0-4 (beror på vilket kött o vem som lagat) & ibland

22. vara ensam hemma

4 & ibland/alltid

23. sitta i mitten av klassrum (inte vanliga utan sånna som ser ut som amfiteatrar, där man är instängd i mitten)

3 & alltid

24. gå på offentliga toaletter

4 & alltid

25. vara i närheten av en person som sagt att de mår illa

3-4 (beror på hur seriöst det verkar) & alltid (försöker iaf)

26. Städa toaletter!!

4 & ibland/alltid (”måste” ju städa dem)

27. Komma i kontakt med tvättmedel/skurmedel/rengöringsmedel osv

3 & alltid

28. Dricka ur samma glas/äta med samma gaffel osv

3 &  alltid

29. Låna andras kläder/lakan utan att de är tvättade

3 &  ibland

30a. Äta rester som inte är kött

2 &  ibland

30b. Äta rester som är kött

2-4 & ibland (beror på)

31. Äta mat som varit utanför kylskåpet en längre tid

3 & ibland/alltid

32. Äta mat som passerat bäst före datumet

4 & alltid

33. Vara på väldigt smutsiga ställen

2-3 & ibland

34. Vara utan min mobil

4 & alltid

35. Träffa någon som varit i kontakt med någon som varit magsjuk

4 & alltid (om det går)

36. Hälsa på någon som är sjuk (inte magsjuka – för där är det definitivt nej fy blä aldrig i livet)

3 & ibland

37. Äta mat utomlands

4 & ibland (man måste ju äta, vägrar definitivt äta kött/dricka vatten utomlands)

38. Laga köttmaträtter

3 & ibland/alltid

 

Många utav sakerna är svåra att svara på eftersom de beror på huruvida jag är ensam eller inte (tex åka buss, tåg, flyg osv. Alla situationer då jag är ensam är värre). Det finns fler saker jag undviker och tycker är obehagliga, men jag känner att listan blev ganska lång och det räcker där. Det här var de största och första sakerna jag kom att tänka på.

 

Saker jag har svårt för är också:

Äta upp all mat (gammal vana från en tid i mitt liv då jag har riktigt svårt att äta pga min fobi), äta upp det sista av någonting (t.ex. brödkant, också gammal vana från den tiden), åka någonstans utan mobilladdare, vattenflaska och någon underhållning.

Ps. Grejen är att jag typ inte vill skriva upp grejer som jag undviker eftersom jag vet att jag då måste träna på dem – och det vill jag ju inte, eftersom jag försöker undvika dem! T.ex. gå på offentliga toaletter (om jag någon gång MÅSTE på toa när jag bara har tillgång till offentliga toaletter så ser jag till att inte ta i någonting osanitärt och täcker toaringen med papper)... NU oroar jag mig för att psykologen ska säga att vi ska träna på de sakerna jag kryssat för en fyra eller att jag alltid undviker. Jag vill verkligen inte det!

Jag har gått på toa och skitit två gånger idag (intresseklubben antecknar hehe), och genast blir jag orolig och tror att det är magsjuka. Känner mig sådär tom men samtidigt full i magen, otäckt, obehagligt och fy jag tycker inte om det alls. Vet med min logiska hjärnhalva att det här inte är någonting speciellt, att det bara är jag som hetsar upp mig, men vad hjälper det - jag är lika orolig ändå.

Nu hade jag annat att tänka på en stund - min pojkväns syrra ska gifta sig och skickade ut ett mejl med uppdateringar kring bröllopet (åh vad jag längtar, har aldrig varit på bröllop!) - så nu har oron faktiskt gått över, bara något litet kvar som ligger och gnager i bakhuvudet, men det låtsas jag inte om.

 

Fynd och fynd, inte direkt, men ojoj, kanske hittar de faktiskt någonting som jag är överkänslig mot för det kliar så extremt mycket (och på den lilla runda ringen som sitter näst högst upp till vänster är det en svart ring runt, men det kan ju vara att det ämnet reagerar så bara)!! Eller så kliar det så hemskt just för att jag har någonting som sitter på ryggen och irriterar (och hade gjort vad det än skulle vara som satt där, hmm)? Typ tejpen, aaah. Förgrömmade tejp!
Är rädd för att jag ska ha förstört testet på något sätt, har verkligen verkligen försökt att inte klia, men när man sover har man ju inte direkt koll på vad man gör hela tiden ;P

Det har varit full rulle idag. Först var det opp och hoppa och så bar det av till kyrkan - väldigt intressant gudstjänst - ooch sen drog vi hem till några vänner o lagade mat (snyft, kunde inte äta vitlöksbröden, jag som tycker det är såå gott - men man kan inte få allt här i världen :P) och spelade spel och sjöng Lips :D Sjukt skoj spel för alla er som tycker om att sjunga (som karaoke fast mycket bättre och roligare).
Så nu sitter jag här och funderar på vad man ska laga till kvällsmat, alltid samma dilemma...

Åh nej. Varför hör jag alltid allt som jag inte borde höra? Som ingen annan skulle hört, eller så handlar det bara om att de inte reagerar på det.
En av tjejerna jag bor med sa precis att hon mår illa!!
ALARM, ALARM, ALARM!
Alla varningsklockor slås på inom mig, hela jag blir på helspänn och alla hjärngubbar skyndar sig snabbt till spaningstornet. På utsidan är jag lugnt och fortsätter som om ingenting. Ingen märker det, men inom mig är det kaos. Från mitt spaningstorn, där jag spärrat in mig med munskydd och virusdetektor, lägger jag märke till varenda rörelse hon gör, minsta steg närmre toaletten eller som tyder på att det skulle vara sjukillamående som hon är. Och hur lång tid tar det innan jag är säker på att det bara var... någonting annat? I dunno. Jag är inspärrad härpå obestämd framtid. Ingen vet när faran är över (kanske hinner jag svälta ihjäl till och med? :P).
Men eftersom hon verkar pigg och glad så är jag lite lugnare än vad jag skulle varit annars. Och det faktum att hon lagar mat får mig att försäkra mig om att "hon mår nog bara illa för att hon är hungrig", jag håller fast vid det. Om hon mådde illa av någon annan anledning så skulle hon nog inte vara sugen på mat... Men ändå. Spöket som härjar inom mig och har slagit på alla alarm vill inte lämna mig i fred. Jag vill bara säga "JAG SKITER I DIG SPÖKET, jag ser dig i vitögat och säger att jag skiter i dig. Hör du det? Så lämna mig i fred då!".

Jag skulle ju kunna börja med att inte ge mig själv försäkringar hela tiden, tydligen gör det bara rädslan värre i längden (men vad ska jag göra då? jag orkar ju inte vara rädd. Vill bli lugn nu, Nu, NU)...

Vet inte riktigt hur mycket det hjälper att sitta och tänka på att det kliar och skriva om det men: Jag tror jag ska explodera!! Vet inte vart jag ska ta vägen. Det kliar så otroligt mycket, särskilt på två ställen på ryggen (undrar vad de har satt på där - kanske visar sig att det faktikt finns något jag inte riktigt tål)! Det värsta är att jag får *biter ihop* inte *biter hårdare* klia! Gaaaah....

Sliter snart av mig den här tejpen o kliar i alla fall! :O

Tror ni inte att jag lyckades försova mig i morse när ja skulle upp för att gå till sjukhuset!? Jag kände mig så värdelöst dålig så det är inte sant. Var så sur på mig själv för att jag alltid lyckas göra såhär. Jag hade tydligen stängt av väckarklockan utan att höra att den ringt, för den låg i min säng och inte på nattduksbordet där jag la den. Jippie. Vaknade alltså klockan elva och fick vääärldens ångest, jag är s ä m s  t, var det enda jag kunde tänka.
Men jag ringde till sjukhuset och de sa att jag skulle åka upp till dem på en gång. So I did och slapp betala bötern, och nu sitter jag här med tejp och nummer och runda lappar på ryggen trots allt.
Och det kliar!! Tänk er att alla de här 31 prickarna hon satt på min rygg skulle vara myggbett, det ni, då förstår ni kasnke.
Får väl hoppas på att det är någon liten obetydlig grej som är lätt att undvika som jag inte tål - men hur ofta har man sån tur? Men någon måste ju ha den turen så man vet aldrig ;)

Nu ska jag städa! Uwwh, gillar inte rengöringsmedel (pga eksemet och fobin. 1 det irriterar huden, 2. jag tror att om jag råkar få rengöringsmedlet på fingrarna och sedan råkar få in det i munnen så spyr jag).

Oj hjälp! Är det sådär jag kommer se ut över hela ryggen i morgon och en vecka framåt!
Fast.... den andra bilden jag hittade vill jag inte ens visa, för då skrämmer jag mig själv. Föredrar den här bilden hehe.

Ja, i morgon ska jag alltså till sjukhuset, hudavdelningen, och göra ett stort pricktest över hela ryggen för att se om jag är överkänsligt mot någonting och att det är det som orsakar mitt eksem. Förmodligen kommer det inte visa någonting, dvs att jag inte är överkänslig, men då är det ju skönt att vet att det inte är någonting utav det man testat i alla fall. Ett steg närmre att hitta boven som ställer till det så för mig.
Antagligen är det stress som utlöser det. Jag är hela tiden spänd och orolig, har panik och är rädd. Då är det inte konstigt att kroppen reagerar till slut. Dumma fobi. Jag behöver inte mer problem liksom, hade räckt med fobin tycker jag. För det här kliandet är vansinnigt galet jobbigt!

Det har börjat komma tillbaka, kliandet. Fast när jag har trappat ner på mina kortisonkrämer andra gånger så har eksemet kommit tillbaka som genom ett trollspö typ en dag efter att jag börja trappa ner. Men den här gången så har det bara väldigt långsamt långsamt, knappt märkligt, smugit sig tillbaka. Skumt. Då är det klart att jag börjar undra om det är för att jag låter bli mejeriprodukter? Kanske. Det skulle både vara skönt och jobbigt om det var så. Skönt för att jag då har hittat problemorsaken, jobbigt för att det skulle innebära att jag "aldrig mer" kan äta mejeriprodukter... Men hoppas nog trots allt att det ska vara någonting annat, varför inte ärtsoppsöverkänslighet? :D det hade inte gjort någonting.

Usch. Ska upp "tidigt" i morgon alltså (halv nio haha), kommer vara helt död - precis som jag varit hela dagen idag, upp och ner. Jag gissar att det kommer vara som förra gången! Att jag inte ens kommer få göra pricktestet. Skulle inte förvåna mig om de säger att jag har för mycket eksem på ryggen för att genomföra det hela. Jaha?? Men om det nu är någonting jag utsätts för som gör att jag har eksemet, hur ska det någonsin försvinna om jag aldrig kan göra testet och se ifall det är någonting jag utsätts för som utlöser det? För jag lär ju inte bara vakna upp en morgon och komma på "ahaa, det är den där konstiga lilla gula blomman jag inte tål". Hmm... skumt det där. Fast förstår ju, för om jag skulle göra testet när jag har för mycket eksem så kommer det ge utslag på allting, och det är ju onödigt att gå och tro att man inte tål massa saker när man egentligen gör det.


Får väl se vad de säger i morgon... De kanske bestämmer sig för att göra mig till en alien i stället? ;)

 

 

 

 

Man vet att allt inte är som det ska när man får världens gråtsammanbrott för att man tappar en lök på golvet.
Det gjorde jag igår - och fick världens psykbryt. Började gråta och orkade inte någonting, kände mig helt förstörd. Är verkligen på bristningsgränsen hela tiden, går på en tunn lina och när som helst trillar jag och slår mig. I vanliga fall skulle jag hoppa upp på den där linan igen och göra ett nytt försök att hålla balansen och komma över till andra sidan. Men nu, nu orkar jag med nöd och näppe resa mig och hålla balansen på fast mark. Så känns det i alla fall. Minsta lilla småsak får mig att flippa ur. Känner mig som en bebis som sitter på golvet och gråter och skriker och vill ha nappen, tröst, uppmärksamhet, någon som tar hand om en...
Vill bli en liten bebis igen, för de behöver inte tänka på någonting, de blir omhändertagna och behöver aldrig vara ensamma. Det värsta är att de inte vet hur bra de har det. Fast... jag skulle kunna hoppa över den biten med att någon annan torkar en i rumpan!
Jag känner mig verkligen liten och svag. Känner inte igen mig själv, vart tog jag vägen?
En kompis skrev på sin facebookstatus "kan man sakna sig själv?" oh ja, det kan man. Jag saknar mig själv, för det här, det är inte jag. Kom tillbaka, jag ska behandla dig bättre! ...ska i alla fall försöka.

Haha, ikonen är så liten och osynlig att den inte ens syns på bilden :P

Tänkte bara meddela er att jag har skaffat bloglovin! :D Så nu kan man följa mig där om man vill. Eller, det kanske man kunde redan innan?

Varför gör jag såhär? Jag vet att jag inte mår bra av att vända på dygnet, men ändå är det såå svårt att gå och lägga sig i tid och förändra de ingrodda vanorna. Är nästan övertygad om att psykologen i morgon kommer ta upp att jag måste göra någonting åt mina sömnvanor. Att jag ska gå och lägga mig tidigare. Jaa, det är väl bra, det skulle jag behöva. Men hur ska jag lyckas med det? Nu är det särskilt svårt när min pojkvän bor i mitt lilla rum och har helt vrickade sömnvanor, precis som jag. Han kommer inte kunna ändra på dem, och jag kommer inte kunna ändra på mina sömnvanor om inte han ändrar sina. Kan inte sova om han sitter vid datorn osv.
Ni ser ju, klockan är tjugo över två och jag kommer inte att gå och lägga mig innan tre (ska göra min hemuppgift som jag fick från psykologen ehe - typiskt mig att göra allt i sista stund). Undra vad psykologen skulle tycka var bäst, att jag gör min hemuppgift såhär sent men får den gjord, eller att jag struntar i den och går och lägger mig? Jag borde ju såklart ha gjort den tidigare... men jag har verkligen inte orkat ta tag i det :(
Det är ju inte svårt att lista ut varför jag bara har tänkt plugga de mest opluggiga kurser jag kunnat hitta den här terminen hehe.


Aja... kanske ska börja fundera på att faktiskt gå och lägga mig? I alla fall påbörja processen att smörja in mig osv osv.
Oups, inte bra att mamma läser min blogg asså... Det här ville hon nog helst inte veta :P men jaja, du får skylla dig själv att du läser mamma :D

Fy vad det är skönt att min pojkvän bor här. Det var längesedan jag hade en panikattack nu, och den där ständiga ångesten inför att vara ensam hemma behöver jag inte ha. Eftersom jag aldrig är ensam hemma nu när han bor här. Det är helt underbart att slippa ha så mycket ångest. Det ger mig lite ro i själen åtminstone.
Fast samtidigt så är det jobbigt också, dels eftersom jag inte vill vänja mig vid den här tryggheten eftersom jag är rädd att jag inte ska klara mig sen när den försvinner, men mest eftersom jag sover så otroligt länge nu. Innan så gick jag upp, eftersom jag inte vågade ligga och sova när jag var ensam, men nu sover jag från kl två (på natten) till halv ett (lunchtid) varje dag! Det vill jag inte göra. Det jobbiga är att jag lätt skulle kunna sova några timmar till! Fattar inte varför jag är så otroligt trött? Borde det inte finnas en sömngräns, när man helt enkelt inte kan sova mer för att kroppen har sovit tillräckligt? För mig finns i alla fall ingen sådan spärr...

 

Jag känner att jag kanske borde förklara mitt damputbrott tidigare idag - obs, det kommer bli ett skitlångt inlägg eftersom det är så mycket bubblande irriterade känslor inom mig som vill ut. Först ska jag gå och hämta en pepparkaka och julmust så att jag kanske blir lite snällare, känner mig alldeles för deppig, mossig i hjärnan och irriterad för att skriva någonting egentligen. Fast, jag har väntat på att känslan ska försvinna i typ två timmar (eller ah, hela dagen egentligen, men som ni ser så skrev jag ändå och det gick ju bra, not) så kanske dags att sluta hoppas på att den försvinner bara sådär och försöka skriva något vettigt ändå. Och nej, det kan inte vara PMS även om det känns precis som det, men min mens har inte behagat dyka upp de senaste månaderna, pga hur jag mår - så nej det här blir ingen ung-mamma-blogg. Och sorry killar (om det nu är några killar som läser det här) men tjejer har mens, deal with it, det är naturligt.

För det första så är jag bara allmänt deppig och orkeslös och minsta lilla motgång eller grej som inte blir som jag har tänkt får mig på fall nuförtiden. Jag gråter för ingenting. Och allt jag måste göra känns som stora berg.
Idag var det en blandning av lite allt möjligt som bara blev för mycket för min förvirrade hjärna. Ni vet, droppen som får bägaren att rinna över (är så sjukt irriterad på det uttrycket, för det har varit alldeles för mycket så i mitt liv den senaste tiden).

Jag och min pojkvän skulle till IKEA och köpa lite grejor, och sen till nån mataffär, och eftersom jag varit såå seg hela dagen så hade vi minimalt lite tid på oss innan min lektion började. Så typ klockan tre, med bara pyttelite frukost i magen och med en stressad mig (ser ni felet redan där kanske?), så gav vi oss iväg. Vi klarade oss igenom IKEA utan större bekymmer, men när vi kom till Willys där vi skulle handla så slog det slint. Eller rättare sagt när vi kom till chipsavdelningen på willys.
Han frågade ifall vi skulle köpa chips och höll fram någon stark chilligrej. Jag svarade att jag ju bara tycker om sourcream & onion varpå han gav mig informationen att det nog är mjölk i dem (ska utesluta alla mejeriprodukter för att se om det är det som ställer till mitt eksem)! Vaah? Mjölk, I CHIPS? Han hade rätt (förstår inte vitsen med att trycka ner mjölkpulver i typ allting?). I alla fall så var det droppen. Jag hade till och med ätit chips precis innan vi gick för att trösta mig med att jag trots allt kunde äta något gott när de godsakerna jag vanligtvis brukar äta nu är uteslutna (vet att det finns goda saker som inte innehåller mjölk, och att det egentligen inte är ett så stort problem, men det fanns det inte när jag var på det humöret :P).
Sen skulle jag ta beslut om ifall vi skulle äta på McDonald’s eller inte för att jag skulle hinna. Öhm, öhm, ta ett beslut i det tillståndet? Jag, ta ett beslut, i det tillståndet? Kanske inte så bra. Det totalkvaddade min hjärna, den blev mos och jag blev helt galet frustrerad eftersom jag inte kunde tänka. Och pojkvännen som faktiskt inte heller har oändligt med ork suckade och suckade och undrade varför jag blev SÅ sur och deppig för det med chipsen.
Hur många gånger ska jag behöva förklara att det inte BARA var för chipsen, rättare sagt nästan inte alls för chipsen, egentligen, utan för allt annat som liksom fräter sönder min hjärna utan att egentligen inte vara frätande.
Men det är det som kallas att man är deprimerad, att små saker blir jobbiga som berg och får en att gråta, deppigheten, håglösheten, that shit. Det finns en anledning till att jag fick diagnosen "Måttlig depression". Men tror han på sånt där? NEJ. När jag sa det till honom så sa han bara "jahaa, men det förändrar ju ingenting?" och syftade på att jag hade fått den "diagnosen". Njaaeh, det gör det väl antagligen inte, men jag hade hoppats att det skulle göra det. Att han kanske skulle förstå lite mer varför jag reagerar som jag gör ibland, att det inte är för just den lilla grej som händer just där och då utan för allt - som i hans ögon är världens småsaker, men som för mig är väldigt jobbiga eftersom jag mår som jag gör. Men tydligen förstår han inte innebörden av att vara deprimerad.
GAAH, det var verkligen som att hälla en hink i bägaren - den blev totalt översvämmad. Alltså för att han inte förstår alls. Att så fort något gör så att min korta stubin börjar brinna (resultat: gråt och deppighet, kanske tror jag att gråten kan släcka branden?) över en sån där småsak så suckar han åt att det är onödigt att jag blir SÅ deppig/ledsen för en liten sak. Vilket gör det tusen gånger värre för då blir jag skitirriterad på att han inte kan förstå att det inte bara är för den saken fastän jag förklarat det tusen gånger!

Egentligen så vill jag bara rätta till allting när det har blivit sådär, torka upp det som runnit över, och jag vill för allt i världen inte att vi ska börja bråka dessutom så att han också blir irriterad och sur. Men det är svårt att rätta till det när allt som kommer ur min mun är fräs, fastän det inte är vad jag tänkt slänga ur mig. Så därför är jag bara tyst istället. När han frågar vad jag blev så sur över osv, då är jag bara tyst. För jag vill inte göra det värre, för jag vet att om jag öppnar munnen så hoppar det ut världens fulaste elakaste grodor.
Det jobbiga är att vad jag än gör så blir det värre, för är jag tyst så blir han irriterad för att jag inte säger någonting. Tro mig, jag har försökt förklara det här dilemmat för honom, men han är en kille med åsikten att "det är bara att bita ihop, och man kan kontrollera alla sina känslor" så därför förstår han inte varför jag inte kan berätta vad det är utan att det hoppar ut grodor ur munnen på mig. Jag vill bara skrika att DET KAN MAN INTE, testa att ha en panikattack, testa att försöka vara glad och trevlig, eller iaf neutral, när du är deprimerad och håller på att explodera inombords för att allt känns så hopplöst, jobbigt och... tomt. Det är inte så lätt. Nej men det går, skulle han svara på det. Vilket gör mig ännu mer irriterad eftersom jag får prestationsångest då och känner att det bara handlar om att jag inte är tillräckligt bra - för annars hade jag ju klarat det - vilket ökar på min stress som visar sig i att jag blir ännu mer sur/ledsen/irriterad.

Ibland blir det bara för mycket, när man orkar för lite. Mitt nya motto.

Ni kanske börjar haja den onda cirkeln som uppstår. Allt för en liten sketans droppe! Men det tynger mig verkligen, att han inte förstår, och vad som egentligen gör att den där fula irriterande bägaren som jag tjatar om rinner över är väl att jag känner mig så dålig helt enkelt. Som om jag inte räcker till, att jag inte klarar det jag borde klara osv osv. Dåligt självförtroende kanske man kan kalla det. Men varför har jag det egentligen?? Ser ingen bra förklaring till varför jag fått sånt uruselt självförtroende. Jag har ju hela min uppväxt omgetts av massa kärlek och uppskattning, så vart, när och varför gick det snett?

 

Ps. Jag älskar min pojkvän fastän han inte förstår. Älskar honom för att han orkar med mig och älskar mig fastän jag är som jag är, för det måste vara sjukt jobbigt och påfrestande för honom med min fobi, paniken, eksemet, deppigheten och allt det där (särskilt eftersom han inte förstår sig på sånt alls, att man inte har kontroll över saker). Tack för det, att du orkar med mig ändå <3 (Och tack mamma!!)

Önskar bara att jag inte vore ett stort bekymmer för alla, i vägen och jobbig, ett problem. Jag hatar att jag känner mig så värdelös (för det gör jag när jag känner mig som ett problem, vill ju bara vara till lags)! Och när jag säger sånna saker (som svar när de undrar på varför jag deppar tex) så blir folk sura på mig, men vad ska jag säga? Det är så jag känner... De vill att jag svarar och inte bara är tyst, men de vill inte ha svaret. Jag är jobbig när jag inte orkar, det kan ingen förneka, det blir problem, och allt hade varit så mycket lättare om det gick som på räls. Men så fungerar det inte, och det vet ju alla.

 

 

Förbannade skit!! Jag orkar inte må såhär! Vill inte vara sån här, så ledsen och irriterad och sur så att det går ut över andra. Jag är egentligen glad. Nej nej nej, vill inte vara såhär! Jag bara ställer till det för allt och alla, och framför allt för mig själv...
Ingen fattar ju heller!

Nu sitter jag här i sängen, insmord med mjukgörande kräm efter en kliande dusch (pga eksemet jag har är det vidrigt hemskt att duscha). Funderar på allt jag skulle vilja skriva på bloggen, att det finns så mycket, men samtidigt så lite. Jag vill ju att det jag skriver ska vara intressant, och med mitt kassa självförtroende så är ingenting jag skriver intressant. Fast, kanske är det just det som är intressant för folk att läsa, om vardagliga händelser och ärliga tankar kring dessa, någonting som folk kan relatera till? För konstigt nog - egentligen inte konstigt - så har nästan varenda person som sitter där bakom sina datorskärmar en släng av dåligt självförtroende, ångest, oro, deppighet, avundsjuka osv osv och tror att de är de enda som tänker/gör si eller så...
Bara en tanke, något som dansade förbi i mitt huvud.

Nu ska jag och min pojkvän till IKEA (smygreklam! :P), och sen bär det av till en fyra timmar lång lektion för min del. Kursstart. Antagligen kommer jag få panik någon gång under dessa fyra timmar, eftersom jag kommer känna mig så instängd, för att jag inte bara kan gå därifrån. Tycker inte om sånna föreläsningssalar som är som en amfiteater och någon måste sitta i mitten, instängd med folk på båda sidor om en. Jag sätter mig alltid längst ut, ifall jag skulle vara tvungen att springa ut för att jag får panik eller mår illa eller vad jag nu tror ska hända. Kanske en fågel kommer och äter upp mig?

Nejdå, det där sista tror jag inte, men för vissa låter det väl lika fånigt. Men de vet inte hur det är, det här, och det är väl tur för dem :) men ibland önskar man att folk kunde få testa, bara för ett pyttelitet tag, hur det är att ha panik, så att de kunde förstå.