Att leva med oro

Jag känner att jag kanske borde förklara mitt damputbrott tidigare idag - obs, det kommer bli ett skitlångt inlägg eftersom det är så mycket bubblande irriterade känslor inom mig som vill ut. Först ska jag gå och hämta en pepparkaka och julmust så att jag kanske blir lite snällare, känner mig alldeles för deppig, mossig i hjärnan och irriterad för att skriva någonting egentligen. Fast, jag har väntat på att känslan ska försvinna i typ två timmar (eller ah, hela dagen egentligen, men som ni ser så skrev jag ändå och det gick ju bra, not) så kanske dags att sluta hoppas på att den försvinner bara sådär och försöka skriva något vettigt ändå. Och nej, det kan inte vara PMS även om det känns precis som det, men min mens har inte behagat dyka upp de senaste månaderna, pga hur jag mår - så nej det här blir ingen ung-mamma-blogg. Och sorry killar (om det nu är några killar som läser det här) men tjejer har mens, deal with it, det är naturligt.

För det första så är jag bara allmänt deppig och orkeslös och minsta lilla motgång eller grej som inte blir som jag har tänkt får mig på fall nuförtiden. Jag gråter för ingenting. Och allt jag måste göra känns som stora berg.
Idag var det en blandning av lite allt möjligt som bara blev för mycket för min förvirrade hjärna. Ni vet, droppen som får bägaren att rinna över (är så sjukt irriterad på det uttrycket, för det har varit alldeles för mycket så i mitt liv den senaste tiden).

Jag och min pojkvän skulle till IKEA och köpa lite grejor, och sen till nån mataffär, och eftersom jag varit såå seg hela dagen så hade vi minimalt lite tid på oss innan min lektion började. Så typ klockan tre, med bara pyttelite frukost i magen och med en stressad mig (ser ni felet redan där kanske?), så gav vi oss iväg. Vi klarade oss igenom IKEA utan större bekymmer, men när vi kom till Willys där vi skulle handla så slog det slint. Eller rättare sagt när vi kom till chipsavdelningen på willys.
Han frågade ifall vi skulle köpa chips och höll fram någon stark chilligrej. Jag svarade att jag ju bara tycker om sourcream & onion varpå han gav mig informationen att det nog är mjölk i dem (ska utesluta alla mejeriprodukter för att se om det är det som ställer till mitt eksem)! Vaah? Mjölk, I CHIPS? Han hade rätt (förstår inte vitsen med att trycka ner mjölkpulver i typ allting?). I alla fall så var det droppen. Jag hade till och med ätit chips precis innan vi gick för att trösta mig med att jag trots allt kunde äta något gott när de godsakerna jag vanligtvis brukar äta nu är uteslutna (vet att det finns goda saker som inte innehåller mjölk, och att det egentligen inte är ett så stort problem, men det fanns det inte när jag var på det humöret :P).
Sen skulle jag ta beslut om ifall vi skulle äta på McDonald’s eller inte för att jag skulle hinna. Öhm, öhm, ta ett beslut i det tillståndet? Jag, ta ett beslut, i det tillståndet? Kanske inte så bra. Det totalkvaddade min hjärna, den blev mos och jag blev helt galet frustrerad eftersom jag inte kunde tänka. Och pojkvännen som faktiskt inte heller har oändligt med ork suckade och suckade och undrade varför jag blev SÅ sur och deppig för det med chipsen.
Hur många gånger ska jag behöva förklara att det inte BARA var för chipsen, rättare sagt nästan inte alls för chipsen, egentligen, utan för allt annat som liksom fräter sönder min hjärna utan att egentligen inte vara frätande.
Men det är det som kallas att man är deprimerad, att små saker blir jobbiga som berg och får en att gråta, deppigheten, håglösheten, that shit. Det finns en anledning till att jag fick diagnosen "Måttlig depression". Men tror han på sånt där? NEJ. När jag sa det till honom så sa han bara "jahaa, men det förändrar ju ingenting?" och syftade på att jag hade fått den "diagnosen". Njaaeh, det gör det väl antagligen inte, men jag hade hoppats att det skulle göra det. Att han kanske skulle förstå lite mer varför jag reagerar som jag gör ibland, att det inte är för just den lilla grej som händer just där och då utan för allt - som i hans ögon är världens småsaker, men som för mig är väldigt jobbiga eftersom jag mår som jag gör. Men tydligen förstår han inte innebörden av att vara deprimerad.
GAAH, det var verkligen som att hälla en hink i bägaren - den blev totalt översvämmad. Alltså för att han inte förstår alls. Att så fort något gör så att min korta stubin börjar brinna (resultat: gråt och deppighet, kanske tror jag att gråten kan släcka branden?) över en sån där småsak så suckar han åt att det är onödigt att jag blir SÅ deppig/ledsen för en liten sak. Vilket gör det tusen gånger värre för då blir jag skitirriterad på att han inte kan förstå att det inte bara är för den saken fastän jag förklarat det tusen gånger!

Egentligen så vill jag bara rätta till allting när det har blivit sådär, torka upp det som runnit över, och jag vill för allt i världen inte att vi ska börja bråka dessutom så att han också blir irriterad och sur. Men det är svårt att rätta till det när allt som kommer ur min mun är fräs, fastän det inte är vad jag tänkt slänga ur mig. Så därför är jag bara tyst istället. När han frågar vad jag blev så sur över osv, då är jag bara tyst. För jag vill inte göra det värre, för jag vet att om jag öppnar munnen så hoppar det ut världens fulaste elakaste grodor.
Det jobbiga är att vad jag än gör så blir det värre, för är jag tyst så blir han irriterad för att jag inte säger någonting. Tro mig, jag har försökt förklara det här dilemmat för honom, men han är en kille med åsikten att "det är bara att bita ihop, och man kan kontrollera alla sina känslor" så därför förstår han inte varför jag inte kan berätta vad det är utan att det hoppar ut grodor ur munnen på mig. Jag vill bara skrika att DET KAN MAN INTE, testa att ha en panikattack, testa att försöka vara glad och trevlig, eller iaf neutral, när du är deprimerad och håller på att explodera inombords för att allt känns så hopplöst, jobbigt och... tomt. Det är inte så lätt. Nej men det går, skulle han svara på det. Vilket gör mig ännu mer irriterad eftersom jag får prestationsångest då och känner att det bara handlar om att jag inte är tillräckligt bra - för annars hade jag ju klarat det - vilket ökar på min stress som visar sig i att jag blir ännu mer sur/ledsen/irriterad.

Ibland blir det bara för mycket, när man orkar för lite. Mitt nya motto.

Ni kanske börjar haja den onda cirkeln som uppstår. Allt för en liten sketans droppe! Men det tynger mig verkligen, att han inte förstår, och vad som egentligen gör att den där fula irriterande bägaren som jag tjatar om rinner över är väl att jag känner mig så dålig helt enkelt. Som om jag inte räcker till, att jag inte klarar det jag borde klara osv osv. Dåligt självförtroende kanske man kan kalla det. Men varför har jag det egentligen?? Ser ingen bra förklaring till varför jag fått sånt uruselt självförtroende. Jag har ju hela min uppväxt omgetts av massa kärlek och uppskattning, så vart, när och varför gick det snett?

Ps. Jag älskar min pojkvän fastän han inte förstår. Älskar honom för att han orkar med mig och älskar mig fastän jag är som jag är, för det måste vara sjukt jobbigt och påfrestande för honom med min fobi, paniken, eksemet, deppigheten och allt det där (särskilt eftersom han inte förstår sig på sånt alls, att man inte har kontroll över saker). Tack för det, att du orkar med mig ändå <3 (Och tack mamma!!)

Önskar bara att jag inte vore ett stort bekymmer för alla, i vägen och jobbig, ett problem. Jag hatar att jag känner mig så värdelös (för det gör jag när jag känner mig som ett problem, vill ju bara vara till lags)! Och när jag säger sånna saker (som svar när de undrar på varför jag deppar tex) så blir folk sura på mig, men vad ska jag säga? Det är så jag känner... De vill att jag svarar och inte bara är tyst, men de vill inte ha svaret. Jag är jobbig när jag inte orkar, det kan ingen förneka, det blir problem, och allt hade varit så mycket lättare om det gick som på räls. Men så fungerar det inte, och det vet ju alla.