Att leva med oro

 

Är det ens möjligt att vara såhär lycklig, kan man spricka av lycka!?! För jag höll sannerligen på att göra det idag. Jag känner att jag bara måste dela med mig av det till er. Så mycket jobbigheter jag har skrivit om i den här bloggen, och nu när mitt liv är fyllt av just liv, när min kropp är full av energi, ja då har jag så fullt upp att det plötsligt har gått en halv evighet sedan jag skrev här, fastän jag tänkt otaliga gånger att jag vill skriva ett blogginlägg och berätta hur bra jag mår nuförtiden!

Men nu bara måste jag skriva det! Det kan verkligen vända, man kan vara nere i världens djupaste grop och hitta upp, och wow, känslan går inte att beskriva. JAG LEVER, på så många sätt. Jag är så extremt tacksam för att jag får må såhär bra som jag gör nu, med borrelian, jag har överlevt ett helvete. Och jag är helt i chocktillstånd över hur bra jag har blivit i min fobi, jag gör saker jag inte trodde var möjliga, någonsin. Just nu till exempel så sover jag ensam hemma hela veckan, och ingen av mina nära vänner är ens i stan. Jag är helt själv. Och jag har ingen panik, jag mår superbra, tanken på att jag verkligen klarar det här, att jag nuförtiden har såpass mycket trygghet i mig själv att jag vet att jag klarar de utmaningar jag ställs inför: till och med om det skulle vara att spy, fastän jag är ensam, ja den kicken går inte att beskriva. Man växer flera meter (snart får jag inte bli längre, för det är rätt kallt där uppe bland molnen. Men på riktigt, det är verkligen där jag är nu, bland molnen, jag tog mig inte bara upp för berget, jag hamnade ända uppe bland molnen). Och jag är så otorligt tacksam för min familj som stöttat mig under hela min sjukdomsperiod och alltid ställt upp för mig, dag som natt, i vått och torrt. Och jag är extremt tacksam för mina underbara vänner. Allt sedan jag fått mer och mer energi tillbaka, tack vare behandlingen förra våren, så har jag orkat vara mer med vänner; och vilka underbara sådana. Nu har jag ett så starkt vänskapsnät att jag känner att jag aldrig skulle kunna falla så djupt ner igen, för jag vet att jag har så många som skulle ge mig en hjälpande hand upp igen. Den tanken får mig att börja gråta. Samtidigt som jag vet att jag skulle klara det själv också, men oj vad vänner betyder mycket. Men det kan ta tid att hitta de där speciella guldkornen, jag är otroligt lyckligt lottad som äntligen funnit dem. Och listan går att göra så mycket längre; jag har en framtid och ett hopp. I sommar ska jag jobba på labbet, precis där jag ville få jobb, chefen frågade speciellt efter mig och en annan i klassen då hon hört att vi var extra intresserade. Och tydligen har jag gjort ett bra intryck under paktiken, för de verkar tycka så bra om mig där på labb, jag känner mig så uppskattad och att jag verkligen passar in. Jag har hittat så rätt yrke, jag älskar det jag håller på med och har snart klarat av hela utbildningen, trots sjukdom. Och för två veckor sedan, när jag precis bestämt mig för att strunta i killar och njuta av att jag är singel och inte har någon att ta hänsyn till utan helt kan fokusera på vad jag vill osv, tja, då dök en helt fantastisk kille upp (med hittils enda nackdelen att han bor hundra mil bort), och han ska komma hit och hälsa på mig om fyra dagar - snacka om att vara galet nervös! Men spänd och pirrig och wow, förälskelseruset är inte att förrakta, det är såklart en stor bidragande faktor till lyckan jag känner, i kombination med allt annat. Inte konstigt att jag får kramp i käken, jag har så otrolgit många anledningar att le för nuförtiden. Och jag har flera mål i livet, jag vet vad jag vill göra med min framtid; jag tänker aldrig sluta kämpa för att borreliasjuka ska få den vård de behöver, att borrelia ska tas på allvar, jag vill inte se fler liv gå till spillo. Jag tänker göra allt jag kan för att ändra på det, även om det kommer ta tid, jag är envis. Det är det jag har överlevt på hittills, envisheten är en av mina bästa vänner, tillsammans med mitt outtömliga hopp och min tro som hjälpt mig igenom helvetet. Jag tackar Gud för allt det här, och till och med för det helvete jag gått igenom, för oj vad gråhårig jag har blivit av det (och grått hår är ju superhett på en 22-åring ;P), bildligt talat alltså. Det jag har varit med om har gett mig så mycket livsvisdom och så mycket tacksamhet. Nu har jag massvis med redskap att hjälpa andra med, jag kan sätta mig in i vad personer går igenom när de går igenom något jobbigt på en helt annan nivå än någon som haft ett enkelt liv kan, och jag har så mycket tacksamhet och kärlek att sprida till andra tack vare att jag uppskattar en normal vardag till tusen. För jag har inte blivit en supermänniska, jag har inte vunnit på lotto, jag har inte massa dålda supertalanger... inget av det där tror jag kan ge sådan här lycka. Det som gett mig lyckan är så mycket mer fantastiskt: jag fick tillbaka ett normalt liv! Nåja, jag har en hel del tokigheter och jobbigheter kvar, som för en "normalfrisk" person nog skulle vara för mycket bara det, men för mig är det ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom. Jag uppskattar en normal vardag så extremt mycket att det verkar som att jag har ett superbra liv (vilket jag tycker att jag har!!!) och är en superlycklig människa (vilket jag är!!!), jag vet många som är avundsjuka på mig nu, men om sanningen ska fram så har de flesta personer också allt det jag har just nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att uppskatta varje dag, varje timma, varje minut, på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort utan det jag gått igenom. Det är någonting jag förhoppningsvis kommer att ha med mig och ha extremt stor glädje av resten av mitt liv, som kommer ge varje dag en guldkant.

Såklart blir det här eftter ett tag vardag även för mig, just nu är jag i ett lyckorus för att det är så stort och nytt för mig, så annorlunda mot det helvete jag har haft, men man vänjer sig. Alldeles för snart kommer jag troligtvis börja ta det här livet för givet, för det är så vi fungerar, man förtränger snabbt det jobbiga man gått igenom och tänker nästan att "äsch, men det var nog inte så svårt ändå, jag kanske till och med var lite för överkänslig". Tack och lov att jag har skrivit ner, här i bloggen och i min dagbok, så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om hur det faktiskt var. Jag var inte gnällig, jag var extremt stark som orkade stå upp trots alla problem - som psykiatrikern jag träffade sa. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig glömma smärtan och den jobbiga tiden jag gått igenom. Självklart ska jag inte älta det och gräva ner mig i det, utan tänka på det på ett sunt sätt, se tillbaka och tänka att "wow, vad jag är stark som tog mig igenom det där, och vad glad jag är för hur bra jag har det nu". Minnas, så att det kan bli en påminnelse för mig att uppskatta vad jag har. Och visst, det här enorma glädjeruset jag är i nu kommer planas ut och kanske försvinner det om ett tag, men just nu tänker jag tillåta mig själv att njuta i fulla drag av det, vara så lycklig jag bara kan, suga in allt positivt som en uttorkad tvättsvamp och njuta av varje sekund!!! Jag är LYCKLIG! Jag är så glad att jag kämpade, att jag aldrig gav upp, det här är värt allt. Vad du än gör, ge aldrig upp <3

 

 

 

Wow, jag måste dela med mig av det som hände för fem minuter sedan! Jag pratade med en kompis om att jag kanske skulle åka till Norge med honom, men då måste jag åka buss/tåg därifrån och därför kunde jag inte följa med sa jag. Han frågade mig varför jag inte vågade åka buss o tåg, och jag kunde inte förklara varför jag var rädd!!? För tanken på det skrämde mig inte, jag bara "vet att jag är rädd för det", men har inte på läge tänkt efter ifall jag verkligen är det fortfarande, nu när jag mår så mycket bättre. Och wow, vilken häftig insikt - att tanken på att åka tåg o buss inte ger mig automatiskt obehag och ångest! Jag är riktigt chockad, jag är så van vid att minsta lilla grej får de där ångestkänslorna att tända till, men nu är det tyst inuti. Jag kunde tänka på det objektivt och var till och med tvungen att försöka dra fram känslorna av vad det är som skrämmer mig med det, det har varit så självklart att det inte har gått så jag har inte tänkt efter, det har bara rullat på som gammal vana, men här och nu insåg jag att jag inte ens längre vet varför jag tänker att jag inte skulle klara det... Häftigt! 

 

Jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker, inriktning laboratoriemedicin, och är nu ute på praktik. Idag var jag på mikrobiologen, på molekylär. Det är där man analyserar caliciviruset (det som orsakar vinterkräksjukan). Detta görs antingen från bajs eller spya. 

 

När jag var liten vägrade jag sätta min fot på ett sjukhus eftersom det kunde finnas någon på sjukhuset som var magsjuk. Det kändes som om bakterierna kröp omkring på väggarna där inne. 
Tack och lov så försvann min sjukhusskräck, med tanke på att jag tillbringat en hel del tid där de senaste åren i och med eksemet, borrelian och diverse andra symptom.

Man kan kalla mig tokig som trots min fobi för drygt två år sedan valde en utbildning där det i stora drag går ut på att umgås med eventuella smittor; virus, bakterier och patienter. Men jag tycker att det här är så otroligt intressant så att jag stegvis har vågat mer och mer, fastän jag i början undrade om jag verkligen skulle klara det. 

Första gången jag gick in på labb höll jag i princip andan, för jag visste att någonstans där inne analyserades caliciviruset, och stället kryllade ju av bakterier som eventuellt kunde få mig att spy. Inför första mikrobiologilabben hade jag väldigt mycket ångest och jag grät till och med innan lektionen då min lärare sa att vi inte fick ha handskar på oss!! Men jag gick in, jag vågade hålla i plattan med bakterier, så långt bort jag bara kunde sträcka den och utan att andas. Vi skulle lukta på dem: aldrig i livet sa jag, då kanske jag skulle råka andas in dem!

Vid andra mikrobiologilabben vågade jag lukta på dem! Det var en stor seger men ångesten satt i halsen, för det var trots allt bakterier som man kanske eventuellt skulle kunna spy av om man fick i sig.
I våras hade vi en stor mikrobiologiexamination. Jag tyckte till och med att den var riktigt rolig, ja, ångest hade jag, men jag luktade och hade inga handskar och umgicks med bakterierna i tre dagar och fixade det. Seger. 

Under hela utbildningen har den stora skräcken varit praktiken, att 1). behöva vara på primärvården och ta prover på sjuka patienter, kanske någon som är magsjuk! och 2). vara på mikrobiologen och få in prover med vinterkräksjuka!!
När jag såg att båda dessa placeringar skulle vara i slutet av praktiken, när vinterkräksjukesäsången börjat så höll jag på att gå i taket. Men stegvis under praktiken har jag vant mig, och nu är jag glad att dessa placeringar är i slutet, för det har gjort att jag fått vänja mig vid miljön och känt mig trygg i att ha praktik (hur roligt som helst!! Jag stormtrivs och har utan tvekan hittat rätt yrke! Det trodde jag aldrig skulle hända. Och aldrig kunde jag när jag var liten drömma om att det skulle vara på ett sjukhuslabb haha) osv. 
Första veckan på praktiken pratade jag med dem på molekylär och berättade om min spyfobi, och jag skulle inte behöva vara med på calicidiagnostiken sa de. Och då jag fick veta att min kompis som började på mikrobiologen varit i rummet där man analyserar calici vågade jag inte ens sitta bredvid henne i matsalen. Om jag hörde någon i personalen prata om att de hade den placeringen så höll jag mig i smyg en bit ifrån dem. 
När det sedan var dags för mig att komma till mikrobiologen så tog det emot att gå förbi rummet där jag numera visste att man analyserar calici, trots att jag kommit extremt långt i förbättringen av min fobi under hösten (vill verkligen berätta om det!! Helt otroligt. Ge aldrig upp på att det går att förändras, det går!). Och då min handledare skämtade om att hon skulle köra brutal terapi med mig och såg min skräckslagna reaktion och ville trösta mig med att det var ett skämt genom att krama om mig så kunde jag trots allt hantera det, även om jag ryggade tillbaka. Lite nojig var jag trots att hon sa att hon inte ens hade haft några caliciprov den dagen. 
Så kom veckan då jag skulle vara på molekylär och jag insåg att jag faktiskt inte hade ångest över det!? Visst har jag klarat stora utmaningar i helgen och märkt att min fobi inte håller mig i ett järngrepp längre, men att jag inte hade ångest i Söndags när jag visste att dagen efter skulle jag kanske få se en spya, och eventuellt analysera den, ja det kändes nästan skrämmande att INTE ha ångest. Skräckblandad förtjusning. Underbart men ovant och konstigt - var det ens möjligt? Ja. Det var till och med möjligt att efter första dagen på molekylär, när vi inte fått in något caliciprov, bli besviken över detta faktum!!! VAD hände där!? Men jag var stolt över att ha stått i samma rum där analysen utförs, att ha stått i samma rum som caliciproverna förvaras i kylskåp och tittat på när hon slängde proverna. Det var en bra uppvärmning, och idag gick jag och till och med hoppades på att vi skulle få in ett caliciprov. Haha, jag blir full i skratt, av chock, av förundran, av glädje. JAG, vilja komma i kontakt med calici!? Jag som för två år sedan då jag skulle bli inlagd på infektion storgrät för att jag såg en lapp i hissen på väg dit om att "misstänkt calicismitta ska ta andra hissen". Så, till min "glädje" fick vi in ett caliciprov idag. Och jag stålsatte mig, jag skulle vara med. Jag fick välja att inte vara med, men jag ville stirra fienden i vitögat, jag var trött på att springa för livet, nu ville jag vinna. Och det var en STOR seger att följa efter min handledare när hon tog fram provet ur kylen - ett bajsprov, till min lättnad men besvikelse, jag var till och med lite nyfiken på hur en äkta magsjukespya ser ut... hjärnan har börjat vänja sig vid tanken, acceptera, helt otroligt - och gick in till dragbänken för att pytsa upp det i rör. Stel som en pinne höll jag mig på avstånd då hon öppnade burken och började. Med stora ögon följde jag varje rörelse och såg framför mig hur alltign hon nuddade eventuellt kunde vara kontaminerat. När hon städat i ordning och vi gått därifrån så undrade jag om inte jag skulle få göra också? Hon sa att hon tyckte jag såg så skräckslagen ut att hon inte ville plåga mig med det så att vi kunde skippa det. Men jag ville. Jag VILLE! Och hon sa att javisst, och vi gick tillbaka. Nu var det jag som gjorde. Jag bar ut provet ur kylen, på armlängds avstånd, och halvt i chocktillstånd försökte jag fundera ut hur jag skulle få på mig calicirocken (man har en speciell rock på sig då man analyserar calici), den kunde ju vara kontaminerad. Jag hade sett att hon tog i den med handskarna på, där uppe vid halsen, tänk att ha calicivirus precis vid halsen. Men efter lite ansats och beslutsamhet tog jag på mig den och började. Jag satt och höll ett caliciprov i handen, öppnade burken och började gräva i bajset med en pinne!!!! Det är så stort så jag vet inte vad. Så stort att till och med min handledare förstod det och tog kort på mig. Bevismaterial på att jag klarade det! HELT galet underbart bra!!!!!! Det var som att jag sa till min hjärna att ja, jag accepterar att jag kan bli sjuk, jag vågar hoppa, och jag liksom släppte lite på den kontroll jag med varenda nervcell försökt utöva över mig själv och min omgivning för att inte bli sjuk, eftersom det var en omöjlighet, det fick bara inte hända. Nu sa jag att det fick hända - eftersom jag så starkt tänkte det som att jag skulle bli sjuk om jag gjorde detta (trots att jag logiskt vet att man inte blir det. De analyserar det inprincip varje dag och blir inte sjuka och de är inte ens lika överhygieniskt noga med det som jag är). Jag släppte taget. Jag stirrade min värsta skräck i vitögat - tanken på att bli magsjuk. Det ligger extremt mycket styrka i att acceptera något man i hela sitt liv med varenda nervcell försökt göra allt för att undvika. Det GER en extremt mycket styrka. Känslan, att jag satte mig över min skräck, den är otroligt befriande. 
Det är inte så att det här botade min fobi, men det var ett oerhört stort steg på vägen, en stor pusselbit som hamnade rätt, i ett pussel som det senaste halvåret gått från att man inte kunnat se vad det föreställde, till att man nu ser ett vackert motiv av det liv jag vill leva. Jag pusslar i rasande fart!! 

Att resultatet av analysen sedan visade att det inte fanns något calicivirus i det här provet spelar egentligen inte så väldigt stor roll, även om det, hör och häpna, gjorde mig besviken - jag hade velat känna känslan av att jag klarat att vara SÅ nära viruset som jag gjort allt för att hålla mig borta från. Men det är egentligen tanken bakom som betyder något, när jag analyserade det trodde jag verkligen att det var calici i, och det var med den tanken jag genomförde det. Det var de hindrena jag övervann. De tankespärrarna som låstes upp. Jag klarade att vara så nära det virus jag undvikit till varje pris - för när jag höll i det så var jag övertygad om att jag var det, alltså klarade jag det. Och det är HELT FANTASTISKT. Tack kära patient för att du gav mig ett caliciprov att övervinna min rädsla med! Tänk hur glad man kan bli för lite skit ;) 

 

 

 

Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.

Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!

 

Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 

 

Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 

Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.

 

 

Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 

 

När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 

Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 

 

Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D

 

 

Jobba, laga mat, äta, diska, städa/tvätta, plugga, sova och börja om. Någon gång ska man klämma in att handla mat också. Kanske vattna blommorna, om man kommer ihåg eller hinner. That's my life nu. Praktiken har börjat! 
Om två timmar måste jag sova, för att orka upp vid sex. Oj vad jag inte är van vid vuxenliv, och inte vet jag om jag vill bli det heller. Ska det vara såhär resten av livet (minus pluggandet då)! Oj.... oj... oj... 

Men jag är glad. För jag har klarat första dagen över förväntan. Och jag tycker det är spännande, och framför allt - jag har faktiskt orkat!! Visst är jag heeelt slut och snurrig i hjärnan nu, men det är alla mina klasskompisar också så det är normalt. För ett år sedan hade jag verkligen inte orkat, då var det en stor bedrift att ta sig iväg till en halvdag (Dvs tre timmar) i skolan. Jag är glad och stolt. Glad för att jag är såpass mycket bättre i borrelian att jag orkar med såhär mycket, och har haft så mycket energi hela sommaren (har haft en underbar sommar! Gjort massa skoj, hittat på saker, vågat saker, haft energi och glädje), och stolt över att jag vågar så otroligt mycket mer nu än för bara ett halvår sedan. Jag har åkt fjärrbuss flera gånger nu, och ätit ris som inte var sköljt, suttit på toaletter utan att lägga papper på, låtit folk äta från min mat (till och med ta med fingrarna, när vi var i serbien!), varit utan mobilen i flera dagar mitt ute i skogen, tvättat i tvättstugan utan att först kört masiknen i 95 grader (IFALL personen innan skulle tvättat nerspydda grejer), flugit till serbien med mina vänner, gått omkring själv i stan, åkt bussen från stan sent på kvällen, ätit mat som kan ha varit gammal, låtit folk dricka ur min vattenflaska, inte fått panik trots att någon i min närhet spytt/mått illa/haft ont i magen, varit på ett uteställe med massa fulla människor och jag gick där det stank spya flera gånger, ja jag har till och med sett en spya utan att få panik! Då vart jag mest chockad över att jag inte fick panik, inte att jag såg en spya! Och mycket mer saker.

Wow, vilka jättekliv jag har tagit. Jag vågar knappt skriva det här, för skriver man om framsteg känns det som att det snart händer något som får en på fall igen, men oavsätt vad som händer i framtiden så kan inget ta ifrån mig det härliga halvår jag haft med såhär mycket energi och mod! Och nu vet jag kan må bra, och att fobin går att bli bättre från. Och jag vet hur UNDERBART det är när man vågar saker, hur mycket man växer av att klara sådant man inte trodde att man kunde, och att det faktiskt egentligen bara handlar om att våga ta de där där läskiga kliven ut för stupet och lita på att man väcklar ut singa vingar när man faller och lär sig att flyga. Att klara såhär mycket, inte vara lika fänglsad längre, ja det är en stor självförtroendeboost. Och om jag har klarat det nu, varför skulle jag inte klara det igen om nu något skulle hända som får mig att vackla och falla. Nu har jag klättrat upp en bra bit från den där gropen en gång, så då går det lättare nästa gång :) Man behöver inte vara så rädd för att falla, det betyder inte att man är dålig eller har misslyckats - det är en naturlig del av processen, och innebär bara att man kommer bli ännu starkare och säkrare i sin klättring. 

 

Nu håller jag alla tummar och tår för att jag ska få fortsätta ha energi, för det känns som grunden för alla mina framsteg, något där i början av våren gjorde att det vände, gav mig energi att tackla problemen med. Om det var IV-antibiotikan, att jag och min pojkvän gjorde slut (ja, såhär i efterhand har jag insett att det var väldigt bra för mig, att jag undermedvetet inte mådde bra i vår relation, inte pga något han gjorde, utan pga hur jag kände) eller teneriffaresan jag och mamma åkte på (som hjälpte eksemet och gav mig en tidig vår) eller bönegruppen jag och tre kompisar startade som fick mig att växa i tro och se saker mer positivt, eller att jag blev kär och bubblade av härliga känslor... tjaah, det kommer jag aldrig få veta. Förmodligen var det en mix av många komponenter. En mix som jag är så oerhört tacksam för så jag vet inte vad jag ska skriva. Det senaste halvåret har gett mig så mycket hopp om livet, mina ögon har börjat gnistra igen, det strålar om mig. Folk ser att jag mår så mycket bättre, och jag orkar vara med på saker igen. Jag har börjat leva!

Så fort jag får energi så investerar jag den i saker som genererar mer energi eller tar mig framåt, för jag vill upp, jag tänker inte ligga på marken och längta till himmelen. Jag tänker ta mig dit, bestiga berget och få se den fantastiska utsikten. Men har man inte energi så är det som att kroppen är förlamad och man blir liggande, tyvärr, det är extremt tungt att ta sig en ynka liten millimeter. Det går fortfarande, men otroligt långsamt. Har man varit utan energi och får energi så kan man knappt tro på att livet kan vara så lätt! Trots att man fortfarande har hela berget kvar att bestiga och inte mår bra än så är det som att ingenting känns omöjligt, för kroppen är inte längre förlamad och fastklistrad i leran på marken, utan benen bär och hjärnan tänker klart och kan börja tyda kartan så att man inte famlar i blindo längre. 

Känslan av att kroppen samarbetar med viljan är otrolig. När energidepåerna fylls igen så fylls hela själen av livslust. Åh, jag vill bara säga till alla er som känner att ni kravlar i leran - ge inte upp!! Man vet aldrig när det vänder, men en sak är säker, om man inte ger upp utan fortsätter kämpa så kommer det att vända! 

 

 

Att vara sjuk har två sidor, det är lätt att vänja sig vid sjukrollen och tillslut finna sig i att det är så det för alltid kommer att vara och liksom låta sjukdomen bli en del av sig. Det kan vara riktigt svårt att ta sig ur sjukrollen, och man får se upp så att man inte fastnar i den. Det är sant, man kan faktiskt sakna och vilja hålla fast vid någonting som man hatat, gråtit och skrikit över. Det blir lite stockholmssyndrom över det hela och man utvecklar någon slags hatkärlek till sin sjukdom. Men en dag så blir det dags att släppa taget - det är vad man har längtat efter, men det är samtidigt väldigt skrämmande och till och med sorgligt... 

Jag känner så mycket saknad och tomhet just nu. Men tro det eller ej, mitt i allt så är jag gladare än jag varit på mycket länge och det känns lite som att allt tomrum som bildats i mig har get utrymme för glädjen och hoppet som fyller upp tomrummet! Jag kan ta glädjeskutt och sjunga högt för mig själv när jag cyklar. Vad har hänt? Den som det visste... jag mår mycket bättre i kroppen, det är som att cellerna har vaknat till liv, jag har energi, fastän jag är utmattad. Men den utmattningen jag känner nu är en alldeles normal utmattning, en sådan jag känner igen sedan innan jag blev sjuk - utmattning för att det är mycket i skolan och sådant, inte en paralyserande utmattning inifrån cellerna. Wow, det är fantastiskt. Även om mycket just nu är hemskt jobbigt så mår jag liksom bra inifrån. 
Så bra att jag idag fick veta att jag inte ska fortsätta åka till sjukhuset för behandlingar, pga mitt eksem. What!? Det kom som en chock för mig, för det är inget de har tagit upp tidigare. Men idag så blev det bestämt, pang bom, nu har jag solat 28 gånger och gränsen för vad man brukar sola går vid 25, sedan ska huden vila, och jag är såpass bra i huden (dock kliar det fortfarande hemskt) så jag behöver inte komma tillbaks. Jag får från och med nu sköta behandlingen hemma, jag är tillräckligt frisk för att göra det. Jag borde vara jätteglad, men jag var nära på att gråta när hon sa det till mig, det kändes så tomt - ska jag inte tillbaka! Inte boka någon ny tid, inte träffa alla sköterskor jag lärt känna och som hjälpt mig så länge nu. Och det känns nästan lite skrämmande, att "klara sig själv" igen. Jag ska inte längre åka till sjukhuset och bada och tvätta håret (vilket jag har gjort för att jag tydligen inte tål vatten, låter galet men är sant, jag får nässelutslag av att komma i kontakt med vatten). För första gången sedan i november (mer än fyra månader!) ska jag duscha och tvätta håret hemma! Det är vad jag har längtat efter, att inte längre behöva någon som tvättar håret på mig (det känns ganska förnedrande, men tro mig, man vänjer sig till och med vid det, och det var rätt skönt att få lite hårmassage haha), men nu när jag nått fram till den dagen, ja då känns det vemodigt, och lite jobbigt. På sjukhuset kunde jag få hjälp med det jobbiga, och det var lite som terapi att få komma dit och prata med sköterskorna om eksemet, om att det kliar som sjutton - bara få säga det till någon som förstår att det är hemskt och mötas av omtanke, medlidande och uppmuntring - och se att det finns andra som har det såhär och kämpar. Det känns som mitt andra hem, och har liksom varit som en trygghet för mig. Jag har åkt dit 2-3 gånger i veckan! Och plötsligt så poff, inget mer. Ja, det känns tomt, och jag har separationsångest. Det liknar faktiskt lite känslan av att göra slut med någon, samma sorgeprocess och tomhet, fast inte alls så långt ut på skalan då, men fortfarande lite samma känslor. 

Nu försvann ännu en trygghet.

Det känns som om jag pö om pö blir väckt från min dvala, någon skalar av mig alla tunga lager som hållt med nedtryckt och sövd så länge, och det känns både som en lättnad och som om någonting är fel, och lite jobbigt att behöva "lära sig att gå igen" som om jag legat i koma ett bra tag och bara följt med tiden. Jag är rädd att folk plötsligt ska tro att jag orkar allt som om jag vore frisk, jag är inte frisk än, men jag är plötsligt en bra bit på vägen.

Jag är rädd för alla krav jag kanske får på mig nu, allt jag måste klara som jag inte är redo att klara. Men samtidigt är jag nyfiken och faktiskt pirrig inför framtiden, för jag känner att det liksom bubblar inom mig, såhär redo har jag inte varit på en halv evighet, för jag har energin att möta framtiden med. Jag har de senaste veckorna känt på mig att jag börjat bli för frisk för att vara ordentligt sjuk, eller hur man nu ska uttrycka det - både vad gäller eksem, borrelia och fobi. Ja det går åt rätt håll och jag känner hur jag växer inifrån, men osäkerheten hänger över mig, är det på riktigt eller ett elakt spratt? Kommer jag snart halka tillbaka igen till sjukdom och elände? Är det bara en "falsk topp" innan det brakar ihop igen? Någonstans känns det ändå som att det är på riktigt, för jag känner att jag har någon slags pigghet i mig som jag inte haft sedan jag blev sjuk för fyra år sedan. Jag vågar inte riktigt tro på det, och är rädd för att skära av livlinorna för tidigt. Jag vet att jag måste göra det, stå på egna ben... men redan? Ja, jag erkänner att det till exempel känns läskigt att inte längre kunna förklara för folk att man är sjuk och åker till sjukhuset 2-3 gånger i veckan för behandling. Det är något man har kunnat säga som de kan relatera till och förstå är jobbigt, nu finns det ingenting för dem att ta på, nu är min sjukdom bara "tomma ord" i folks ögon. Det skrämmer mig! 
Och det har känts så bra att kunna prata med någon om eksemet och hur det går, och att åka dit och känna att jag faktiskg GÖR något åt eksemet, att det inte bara är hopplöst, det har känts som en tröst. Nu då? Vad händer nu? Allt händer på en gång. Kanske är det meningen, att jag ska frigöra mig helt och se att jag faktiskt KAN stå på egna ben. Min fobi har ju tryckt ner mig så mycket att jag inte tror att jag klarar någonting själv. Men mer och mer nu efter att jag och min pojkvän gjorde slut så upptäcker jag att jag faktiskt klarar mig, livet rullar vidare, det har gått över en månad nu och jag  har varken dött eller spytt än, och inte haft särskilt mycket mer ångest än innan (fobirelaterad ångest alltså). VÄLDIGT nyttigt för mig att få se att jag klarar mer än jag tror. 
Jag klarar det här också, det vet jag, det känns bara lite vingligt och läskigt att plötsligt börja gå igen. Men se upp, för rätt som det är börjar jag springa istället! Det här är en spännande resa. Wow, tänk om jag faktiskt skulle visa mig vara frisk från borrelian också och kan sluta med medicinerna.... så långt ska jag inte tänka, men jag har den senaste tiden känt ett hopp inom mig, och någonting mer som säger att ja, det skulle faktiskt kunna vara så. Iiiiih, spännande. Och jag hoppas. Den här det-kommer-att-bli-bra-hoppkänslan inom mig är SÅ härlig, jag väljer att hålla fast vid den. 

Kram till er alla där ute, det jobbiga är inte jobbigt för evigt, det finns en vändpunkt, våga tro på det. 

 

"En frisk person har många önskningar, en sjuk har bara en..."

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2013 ska bli ett bättre år. Det året jag slipper kliandet, tröttheten, ångesten, deppigheten, behandlingen, förtvivlan... det året jag blir frisk!

 

Gott nytt år!
❤

 

 

I fredags mådde jag allt annat än bra och bestämde mig i ett desperat försök att kanske göra eksemet lite bättre för att byta kräm som jag smörjer in mig med varje dag. I ca 2,5 år har jag nu smörjt in mig med en och samma kräm, propyless. Jag har haft den på recept (tack och lov, annars hade det varit väldigt dyrt) och tyckt att den varit bra eftersom den inte var lika tjockt kladdig som de andra krämerna jag fått testa. Men på senare tid när eksemet börjat bli sämre igen har jag känt mig mer och mer olustig kring krämen. Tänk om den förvärrar/"håller kvar" eksemet istället för att hjälpa? Att kroppen bara blir beroende av den. Jag märkte nämligen att ju mer jag smörjde in mig, desto mer behövde jag. Och när jag har smörjt in mig med den nu när ansiktet är väldigt ekseminvaderat så har den svidit så otroligt att jag gråtit av smärta varje kväll när jag smörjt mig. När jag tog mig en närmare titt på innehållsförteckningen så blev jag ännu mer fundersam över huruvida den här krämen kanske förvärrade mina problem snarare än hjälpte - den innehåller bland annat ett aluminiumämne! Om ni vill ta en närmre titt på en del av de otäcka sakerna som är i och vad de kan göra så kika här: http://4u-yourspace.blogspot.se/2011/09/propyless-bra-men-daligt.html). Jag smörjer alltså hela kroppen. Och har alltså gjort i 2,5 år. Det kan inte vara så tipp topp! Det har snackats en del om aluminium i deodoranter kan ställa till det, och den tar man ju på ett betydligt mindre område än hela kroppen! Aluminiumförgiftning ger tydligen neurologiska och kognitiva symptom... hmm, ganska lika borrelian, tänk om jag är alluminiumförgiftad också hehe.
Eftersom jag låg helt utslagen i soffan hela fredagen så var min pojkvän så snäll att han slank in på apoteket och köpte en kräm som mammas jobbarkompis rekommenderat, "mjukgörande hudkräm" från ACO. 
Jag började använda den på en gång, och kände genast skillnad i att den inte gjorde så ont att smörja in mig med - jag grät inte för en gångs skull! Bara det var ju en vinst.

 

Samma dag gjorde jag något riktigt stort!
Jag var i torsdags på en akuttid hos en hudläkare. Jag cyklade dit och blev genomsvettig vilket gjorde att det kliade extremt. När man inte får sova ordentligt om nätterna och allt bara känns hopplöst så är man inte långt ifrån gråt någon gång kan jag säga, och det blev droppen. Att sitta i väntrummet och riva sönder kroppen som om man hade loppor och se helt förfärlig ut är inte så kul, så till råga på det började jag böla. Och det slutade inte svämma över i mina tårkanaler så när jag träffade läkaren, som hade med sig två läkarstuderande unga killar, så strömmade tårarna ner. Jag behövde inte förklara hur uppgifen jag var.
Jag tror att läkarna blir bättre när de har med sig läkarstudenter, så därför tyckte jag det var okej. Jag har träffat den här läkaren innan, och han var väl inte min favorit, men den här gången gick det bra. Han sa att han trodde att jag har svamp i ansiktet (mysigt värre! Vill ni smaka?) så han skrev ut en svampmedicin. Probemet uppstod när jag fick höra att det var en kapsel! Jag vet att jag inte kan svälja så stora grejer, jag har ju försökt under hela min borreliabehandling att svälja tabletter hit och dit men fått dela/krossa de större. När jag berättade att jag inte kunde svälja sa han bara "om du kan med att sitta och gråta för tre vuxna karlar så kan väl att svälja en kapsel inte vara något problem". Jotack, där var anledningen till att han inte var min favorit... SUCK vad vissa har svårt att förstå att någonting kan vara jobbigt bortom en ångestgräns man inte bara kan rycka på axlarna åt.

 

 

MEN, vet ni vad!?! Jag svalde kapseln!! Jag menar, i början av borreliabhehandlingen för snart ett år sedan hade jag supersvårt att svälja HALVA den lilla tabletten ni ser på bilden ovan så jag svalde den i fjärdedelar. Den här kapseln (som också syns på bilden ovan) var betydligt större! Jag är faktiskt väldigt stolt, jag trodde aldrig jag skulle kunna svälja någon så stor medicin. Wihoo! 

Jag har väldigt svårt att avgöra vad det är som har hjälpt, men något har hjälpt och det är huvudsaken! Eksemet blev redan efter att jag smörjt in mig med den nya krämen lite bättre, och på lördagen såg eksemet väldigt bra ut i jämförelse med dagen innan! Inte alls lika rödflammigt, mest bara otroligt torrt. Så, jag fortsätter smörja mig med ACO-krämen, och på fredag blir det svampmedicin igen (ska ta den en gång i vecka i fyra veckor). Hoppas hoppas att det här kan göra att det vänder och går åt rätt håll så att jag får börja sova ordentligt om nätterna och inte är lika irriterad. Hoppas! 

 

Jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja berätta, och jag vet inte riktigt om det har sjunkit in än eller vad det egentligen är som har hänt. 

 

Just nu går jag på tå och undrar när jag ska trilla ur den här fantasibubblan, som egentligen borde vara min verklighet. Jag vill vara kvar här inne och är rädd för vad som händer när bubblan spricker - för det finns väl ingen chans att den INTE gör det? Kanske märker jag i morgon...

Egentligen kanske metaforen borde vändas åt andra hållet förresten. Det är jag som har gått omkring i en fantasibubbla, levt i en annan verklighet än alla andra, och nu har jag fått ett redskap att spräcka den fantasibubblan med så att jag kan leva i samma verklighet som andra. Om metaforen kan vändast åt det hållet och det här är verkligheten, wow, det skulle vara fantastiskt! 

I morgon ska jag försöka berätta vad det är som har hänt, jag ville bara skriva det här, utifall att fantasibubblan spricker i morgon. Så att jag har sparat en del av känslan jag har nu. Wow, här vill jag vara kvar! Jag mår så bra, är så glad och har så mycket energi. Min kropp är så tyst! Den skriker inte längre, utan är avslappnad och behaglig att vara i. Det är jag inte van vid - vi brukar liksom ligga i krig jag och min kropp, men nu samspelar vi i harmoni. Det är häftigt. Tänk om det kunde få fortsätta såhär! Men om inte, så är jag glad för varenda minut jag fått uppleva av det här harmoniska samspelet med kroppen och världen runtomkring. 

 

 

Jag känner inte igen mig själv!! Jag har så mycket ilska i mig, mot allt och alla, och jag vet inte varför! Och jag bryter ihop hela tiden, gråter och gråter, vill bara lägga mig på golvet och skrika allt jag har, allt känns hopplöst. Jag känner mig så hemsk, mot alla runtomkring mig, och jag försöker styra över de här konstiga humörförändringarna jag fått på senaste tiden, men det går inte! Och jag blir räddare och räddare... vågar snart inte göra någonting, och får ångest av allt. Och eksemet blir värre och värre - vad är det som händer!?! Jag som trodde att det gick åt rätt håll... kanske måste allt bli sämre innan det blir bättre? 

Jag är helt förstörd. Hela jag är kaos, och jag skapar kaos, för alla andra, det får mig att må väldigt dåligt. Jag vill inte att det ska gå ut över andra, men det gör det verkligen, hela tiden. 
Varför klarar inte jag de sakerna som alla andra klarar utan problem? Saker som inte ens rör dem i ryggen (eller hur man nu säger) är gigantiska berg jag måste bestiga. Är det därför jag är fylld av så mycket hat? För att jag är SÅ trött på att kämpa med allt hela tiden, att anstränga mig så för att hålla samma tempo som alla andra, vara lika glad, vara med utan att flåsa - fastän jag kanske gått dubbelt så långt? Är det för att jag undermedvetet är avundsjuk på dem, för att deras liv verkar vara så lätta (jag vet att det inte är så, det är bara som det ser ut på ytan, alla har vi något att kämpa med, men mina känslor verkar inte inse att det är en yta! Varför ska jag vara så känslosam och tänka med känslorna?!)?

Jag är verkligen uppgiven. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur det här!! Jag hoppas innerligt att jag om ett år kan skriva att jag mår SÅ mycket bättre, och har smarta tips och råd på hur jag gjorde för att ta mig ur det här. För just nu är jag bara helt rådlös, vilsen och ensam. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, den där glada aktiva tjejen som jag vet är jag egentligen. Eller? Har jag förändrats? Har allt jag gått igenom gjort mig grå och hålögd, till en riktig surtant? Jag vägrar tro det, för jag känner mig inte hemma i det här, trivs inte. Det är som om ett monster bosattt sig i mig och styr min kropp och mina känslor, och mitt jag sitter någonstans där inne, för kraftlös för att ta över - men jag finns där inne! Det är inte kört, jag har inte helt förändrats till monstret än. Men vad ska jag göra för att lyckas ta tillbaka min kropp igen? Innan det är för sent... 

 

 

 

 

Jag förstår inte vad det är med mig, varför jag hela tiden är så deppig. Visst mår jag inte särskilt bra, med borrelian och fobin, men jag har egentligen ingenting att vara riktigt deppig över! Så varför känns det som om jag försöker trampa mig upp ur kvicksand, jag sjunker bara djupare och djupare ner, jag har ingen kontroll över mina känslor, det är som om ett negativt moln omsluter mitt huvud och förblindar min syn, jag andas in giftet och mina tankar förvrängs. Vart kommer molnet från!? 
Det känns som om min kropp hålle rpå att explodera av alla instängda känslor, som om det är hormonkaos i mig - typ som PMS, fast en deppig slags PMS istället för arg. Även om ilskan finns där också stundtals. Jag vill bara inte må såhär mer, det är jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag mådde ju så mycket bättre, varför börjar det gå utför igen? Jag förstår ingenting... och det gör mig så uppgiven att det börjar gå åt fel hål. Och inte orkar jag ta tag i att börja med medicinen heller, för jag är så rädd för att må illa av den och få hemsk panikångest som de två senaste gångerna jag började med en ny antibiotika! 

Jag är rådlös, vet inte vad jag ska göra, konstiga symtom bubblar upp igen. Utöver att exemet återigen plågar mig (därav tror jag mycket av deppigheten kommer, när kroppen KONSTANT är upptagen av att reagera på klisignaler så blir man extremt trött och lättretlig, det tär på en mer än man kan tro!), så har tex mitt hjärta slagit lite oregelbundet det senaste (men inte över huvud taget i närheten av som det gjorde i höstas), och jag har suddig syn och kan dra ut trådar ur ögonen igen (det hör nog ihop med eksemet) och jag mår så illa hela tiden och har den senaste månaden varit väldigt yr! Jag har den senaste tiden varit ganska så deppig och haft PMS konstant känns det som, har inte haft någon sexlust alls, mått illa när jag försökt äta och bara försökt fly från verkligheten.
Och för en vecka sedan fick jag någon konstig form av flytning, det var ganska mycket och jätteslemmigt, genomskinligt, och med lite blod i sig. Jag brukar aldrig få flytningar så därför reagerade jag lite på det, men tänkte att det kanske var tidig ägglossning (kom två veckor efter mens och min menscykel är typ på 5-6 veckor) eller något, men det har inte slutat. Efter tre dagar ungefär så övergick det till bara blod, dock inte riktigt som mensblod och inte mycket, men nu har jag alltså i en vecka blött och har ingen aning om varför.Fast jag tänkte att det säkert var någon mellanblödning eller så, så jag har inte bekymrat mig särskilt mycket för vad det kan vara, men i förrgår så upptäckte jag också att det kom mjölk ur mitt ena bröst! WHAT? Jag är tjugo, och har inte varit gravid, och hjälp vad jag måste sett ut som ett frågetecken. Vilken chock! Det kändes verkligen konstigt att det kom ut någonting ur bröstet, ska man inte få nio månader på sig att vänja sig vid sådana saker? Tanken har inte slagit mig riktigt förens nu att det faktiskt är vad de är till för, att det ska komma mjölk ur dem. MEN, det ska inte göra det än! 
Såklart gogglade jag på det och fick fram att det kan betyda att man är gravid! Oh help me, det första jag tänker på är hur i hela världen jag skulle fixa det med min fobi. Man kan tydligen få bröstmjölk trots att man inte är gravid på grund av förhöjda prolaktinnivåer (ett hormon som utsöndras av hypofysen). Orsakerna jag hittade till bröstmjölksutsöndring utan att man är gravid var: bröstcancer, en hypofystumör, cysta i bröstet, fel på njurarna eller hypo/hypertyreos (eh, det stod olika på olika ställen om det var hypo eller hyper)... Yaay, så vad ska man välja? Jag med min fobi är som sagt INTE redo att bli med barn (min kille är nog mer redo än mig)! Det skulle vända totalt upp och ner på hela min värld, jag skulle inte klara av att ta hand om någon som spyr, eller genomgå en graviditet med illamående och tjohejsan. Panik. Bröstcancer är ju knappast troligt. Hypofystumör låter inte alls bra, så det får det inte vara, usch, det skrämmer mig faktiskt... och tjaah, min teori är ju att det antingen har med borrelian att göra, att det ger sådana hormonrubbningar, eller att det är hypotyreos trots allt! Det har jag ju trott ganska länge nu om man säger så, att jag kanske har en hypotyreos som ligger och spökar någonstans. Och jag hade ju faktiskt ett förhöjt TSH på ett prov för inte så längesedan! 

Jag ringde i alla fall till kvinnokliniken och de sa att det lät precis som om jag var gravid. Oh help me again. Jag gjorde faktiskt ett graviditetstest, det var ganska så nervöst fastän jag inte trodde att jag kunde vara gravid, och det visade negativt. Om jag inte var gravid så skulle jag ringa tillbaka... SUCK, alltså har jag ännu mer fram och tillbaka inom sjukvården att se fram emot? Ännu mer letande efter något de inte kommer hitta, mer hopp som blir besvikelse. Men det är väl bara att hoppa på tåget, någon gång kanske jag kommer fram, istället för att abra åka i cirklar?

 

 

Så, nu är första dagen tillbaka i skolan avklarad. Det började med kaos eftersom jag hade försovit mig, senare visade det sig att alarmet var inställt på ljudlöst och utan vibration till och med! Vem som vill ha ett alarm med de inställningarna kan man ju undra, inte konstigt att jag inte vaknade i alla fall, och det är ju tur för mig att min kompis som jag bor med, utöver min pojkvän, går i samma klass som mig och väckte mig. Det blev alltså ingen lugn morgon där jag hade tid att fixa mig i ordning och känna mig fräsch, nej, i med maten i all hast och med andan i halsen bar det iväg till skolan. Men kanske var det taktiskt av mig att försova mig, för jag hann ju inte oroa mig inför dagen i morse i alla fall! Även om jag inte ens hade behövt oroa mig heller - konstigt att man aldrig lär sig att den mesta förväntansångesten är helt i onödan - för det gick över föräntan. Jag hade ångest ett tag, och blev då livrädd för att det skulle bryta ut i en panikattack, men insåg att det var jag som satt och hetsade upp mig själv och ångesten lugnade så småningom ner sig.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen(!) trots att jag på förhand hade gett mig tillåtelse att gå vid lunch - sex timmars lektion har jag svårt att koncentrera mig på även om jag inte hade haft min fobi, men visst var det för att ha en "flyktväg" jag tänkte så... tyvärr. Men åh vad det kändes bra efteråt att jag stannade kvar hela dagen, ja, jag är till och med lite stolt över det, och som belöning har vi ingen lektion i morgon (jodå, jag förstår att de tänkte på mig och förutsåg det här när de gjorde det hålet i schemat!), toppen!

 

Tänk vad glad man känner sig när man har gjort någonting modigt eller vettigt. Jag mår bra av rutiner också har jag märkt, så det känns faktiskt skönt att rutinerna sätter igång igen, för även om jag mentalt älskar att vara ledig och "inte ha några krav" så mår jag i verkligheten mycket bättre av att känna att jag har gjort någonting vettigt under dagen. :D

 

 

Hej! Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har helt enkelt inte riktigt orkat, så det blev att jag tog en oplanerad bloggpaus. Jag har stuckit huvudet i sanden, försökt fly verkligheten, eftersom jag inte riktigt orkat ta itu med saker. Jag gör smågrejer till berg jag måste flytta, och känner mig rätt så nedstämd för att jag inte blir frisk någon gång! Jag längtar så efter att få må bra. Både från fobin och borrelian.

I morgon börjar höstterminen, allvaret drar igång. Och jag är så galet nervös och orolig (surprise)! För en vecka sedan tyckte jag att det faktiskt skulle bli roligt att börja igen, skönt att komma tillbaka till vardagen. Men nu sitter jag här och förfäras över morgondagen! Vi ska ha heldag, börjar pang på, med 6 timmars molekylärbiologi, och jag har sådan ångest. Jag är livrädd för att jag ska få panik i klassrummet, känna mig instängd, så som det var i våras. Jag är så rädd för det eftersom jag tänker att om jag får panik i morgon så kommer det dra igång en negativ kedjereaktion som resulterar i att jag inte vågar gå till skolan av rädsla för de där panikattackerna. Och just eftersom jag är så rädd för att kanske få en panikattack i morgon så kommer jag garanterat få det, vilket skrämmer mig ännu mer: nu vet jag ju att jag kommer få panik i morgon. Suck! Hur tar man sig ur den där kedjereaktionen? Jag vet att jag kommer sitta och känna efter hela lektionen och reagera på minsta lilla tecken på ångest och panik, och framkalla en panikattack genom katastroftankar som "tänk om jag får panik och rusar ut! Tänk om jag får panik nu och det gör att jag inte vågar gå till skolan den här hösten och ställer till med ännu mer problem än jag redan har, då skulle alla tycka att jag är dålig, och mamma skulle bli ledsen för att jag får ännu mer problem, och jag skulle bli så besviken och ledsen på mig själv att jag skulle bli deprimerad..." osv osv. När tar tankarna slut?! 
Jag blir helt matt bara av att tänka på alla tankarna haha. 
Okej, jag vet inte vad jag vill med det här, jag behöver bara få skriva av mig, för jag vet inte vart jag ska göra av all den här nervositeten och oron över i morgon, och över hur hela hösten ska bli. Jag har mycket mer jag vill skriva egentligen, men nu när jag har spräckt isen och i alla fall skrivit ett blogginlägg igen så kanske jag kommer igång och inte tycker att det känns som ännu ett måste att skriva. För jag mår egentligen väldigt bra av att få skriva av mig såhär. Och om någon läser och kan ha nytta av det jag skriver, för att de får se att de inte är ensamma om sina tankar och känslor tex, ja då är det ju en win-win situation. 

Haha, nu babblar jag bara på massor för att fly, fly från att göra mig i ordning för att gå och lägga mig, fly från att det ska bli i morgon och jag KANSKE kommer få panik i skolan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag kanske måste inse, att finns det någonting man inte kan fly ifrån så är det tiden. Den knuffar på bakifrån oavsett om man vill eller inte, så kanske är det bäst att jag gör mig i ordning för att sova så att jag i alla fall har lite energi i morgon. 
Gah! Mitt hjärta hoppar hej vilt, nervös nervös. Tacka vet jag min iphone, jag kommer nog spendera mestadels av lektionen ihop med den, sitta och redigera bilder eller någonting. Fly, stoppa huvudet i sanden. Hmm... kanske ska jag försöka låta bli det, för även om det kommer kännas som en tröst där och då, och distrahera mina tankar, så gör det i längden att fobin får makten. Det gör mig beroende av säkerhetsbeteenden. 
Menmen, jag är glad om jag lyckas stanna kvar i alla fall halva dagen. 

ÅH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ FOBIN! Jag vill kunna stanna kvar HELA dagen, utan ångest, utan krångel. En dag kanske... andra har ju kunnat bli fobifria, oj vad gärna jag vill vara en av dem som kan se tillbaka på ett sådant här inlägg och säga att det är skönt att inte ha det så längre, att jag blev fri från fobin! Wow... Det ska jag försöka drömma om i morgon på lektionen. Utmana fobin, se den i vitögat, sitta kvar. Jag ska göra mitt bästa i alla fall!

Lycka till till alla er där ute som ska tillbaka till skolor och jobb och annat. Jag vet att vi är många som har ångest över det av olika anledningar, men man överlever ångest, tiden låter ingen fly, den tar en framåt och ut på andra sidan. Det blir bättre tillslut. Kram!

 

Nu är jag hemkommen från lägret! Det har varit både ris och ros, första halvan var absolut bäst, sedan började mina krafter sina - jag var nog inte den enda som kände så ;)

 

 

Jag har precis lyssnat på det radioprogrammet jag blev intervjuad till i våras. Oj vad jag har svårt för att lyssna på min röst, ibland undrar jag hur folk står ut med att lyssna på mig (det låter som om jag håller för näsan och har världens basröst...).
De hade kortat ner det jag sa väldigt mycket, men programet som helhet tycker jag var bra. Jag hoppas att folk som lyssnat på det har tyckt att det varit intressant att få höra lite hur en spyfobikers tankar kan gå, men tyvärr tror jag inte att det öppnar upp ögonen på folk för hur det är att leva med denna envist jobbiga fobi som begränsar en så - det kan bara de som själva går igenom något sådant här förstå helt. Fast kanske fick det någon att tänka till i alla fall? :)

Här är en länk till programmet, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3812&artikel=5152116, lyssna gärna på hela. Jag börjar snacka ca 29.30 min in i programmet. Döm mig inte för min röst haha ;)

 

 

Det nedanför skrev jag till en annan spyfobiker då denna hade panik och trodde hon skulle spy.
Man borde kanske skriva ner massa råd som man ger till andra, så att man sedan har dem att kolla på när man själv är i samma situation? Så, det här får jag ta en titt på när paniken och "HÄLP-TÄNK-OM-JAG-SPYR"-tankarna smyger sig på.

"Försök koppla på logikhjärnan. Det är ofta det 'känns' som om man ska spy, men väldigt sällan man gör det. Men när paniken bubblar upp så blir fobihjärnan övertygad om att man ska spy: lyssna inte på den, fobihjärnan bara förvillar oss hela tiden!
Försök andas i en fyrkant, djupa, långsamma andetag, och sätt på någonting på youtube eller så som får dig att skratta - då slappnar kroppen o psyket av lite."

Varför ska det vara så svårt att följa sina egna råd? ;)

 

 

 

Jag kan inte sluta gråta. Jag orkar inte med det här mer, är utmattad. Vill inte må såhär dåligt, inte av medicinen, och inte av borrelian! Vad ska jag ta mig till? När jag inte kan ta medicinen för att jag mår skitkasst av den. Jag kan inte äta, för det vänder sig i magen på mig, jag mår så illa. Och inatt så låg jag vaken nästan hela natten, med en spypåse berädd, och hade kväljningar. FY BUBBLAN VAD RÄDD JAG VAR! En av de värsta nätterna i mitt liv. Det var till och med så att jag kände att jag nästan ville spy, för att "bli av med det", för fy vad jag mådde illa. Det satt i halsen på mig. Jag skakade som en hund och ville bara dö. 
Men, för alla spyfobiker: det var otäckt och obehagligt, läskigt, men inte så farligt som man målar upp det. Även om det i mitt huvud just nu håller på att målas upp till något gigantiskt läskigt så tog jag ju mig igenom det, det gör man alltid (man har inget annat val, tiden knuffar en i baken och tillslut så är det över), och nu har jag - nästan - varit med om det värsta. Ja, även om min fobihjärna inte riktigt tror på mig så kan jag jag tycka att själva illamåendet och kväljningarna innan man spyr är värst, för då har man så mycket förväntansångest, just själva spyandet är mest äckligt, men som jag minns det så var det också skönt, sen när det var uppe, då släppte det där obehagliga jobbiga illamåendet. Då var det liksom över!
Ah, jag får lite ångest av att skriva om det här måste jag erkänna... särskilt som jag sitter här och fortfarande mår väldigt illa!
Försöker pressa ner två små mackor, med mindre farmgång, skit. Jag måste ta min medicin (skulle tagits i morse... det är inte morgon längre. Klockan är tjugo i fyra), men jag är så rädd att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över, särskilt om jag tar den på tom mage (den ska tas tillsammans med mat). Förbannade fobi!!!!  Vad den ställer till... den gör mig olycklig. 

Snäääälla illamåendet lämna mig i fred så att jag kan äta! Jag behöver äta, annars blir det en ond cirkel... 
Jag har tagit den där klacidtabletten i 6 dagar, jag känner mig jättekass om jag slutar äta den - som om jag har misslyckats (och hur ska jag bli frisk om jag inte äter min medicin!) - men såhär kan jag inte fortsätta må. Så vad ska man göra?

Jag orkar inte mer!!!! Jag klarar inte att må såhär, jag mår så illa att jag tror att jag ska spy var femte minut och får sån panik att jag blir tokig! Jag får inte i mig medicinen, för jag mår så illa.... vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska klara det här. FÖRBANNADE FOBI!!! Jag måste ju få ner medicinen, men jag kan inte ens äta mat eller frukt. Jag är jättehungrig, och vill äta, men så fort jag får maten i munnen så känns det som om jag vill spy och jag får panik! Är så trött på det här nu... varför kan jag inte bara få bli frisk, både från borrelian och fobin! :
Jag kan inte sluta gråta, vill inte mer nu...