Att leva med oro

 

Är det ens möjligt att vara såhär lycklig, kan man spricka av lycka!?! För jag höll sannerligen på att göra det idag. Jag känner att jag bara måste dela med mig av det till er. Så mycket jobbigheter jag har skrivit om i den här bloggen, och nu när mitt liv är fyllt av just liv, när min kropp är full av energi, ja då har jag så fullt upp att det plötsligt har gått en halv evighet sedan jag skrev här, fastän jag tänkt otaliga gånger att jag vill skriva ett blogginlägg och berätta hur bra jag mår nuförtiden!

Men nu bara måste jag skriva det! Det kan verkligen vända, man kan vara nere i världens djupaste grop och hitta upp, och wow, känslan går inte att beskriva. JAG LEVER, på så många sätt. Jag är så extremt tacksam för att jag får må såhär bra som jag gör nu, med borrelian, jag har överlevt ett helvete. Och jag är helt i chocktillstånd över hur bra jag har blivit i min fobi, jag gör saker jag inte trodde var möjliga, någonsin. Just nu till exempel så sover jag ensam hemma hela veckan, och ingen av mina nära vänner är ens i stan. Jag är helt själv. Och jag har ingen panik, jag mår superbra, tanken på att jag verkligen klarar det här, att jag nuförtiden har såpass mycket trygghet i mig själv att jag vet att jag klarar de utmaningar jag ställs inför: till och med om det skulle vara att spy, fastän jag är ensam, ja den kicken går inte att beskriva. Man växer flera meter (snart får jag inte bli längre, för det är rätt kallt där uppe bland molnen. Men på riktigt, det är verkligen där jag är nu, bland molnen, jag tog mig inte bara upp för berget, jag hamnade ända uppe bland molnen). Och jag är så otorligt tacksam för min familj som stöttat mig under hela min sjukdomsperiod och alltid ställt upp för mig, dag som natt, i vått och torrt. Och jag är extremt tacksam för mina underbara vänner. Allt sedan jag fått mer och mer energi tillbaka, tack vare behandlingen förra våren, så har jag orkat vara mer med vänner; och vilka underbara sådana. Nu har jag ett så starkt vänskapsnät att jag känner att jag aldrig skulle kunna falla så djupt ner igen, för jag vet att jag har så många som skulle ge mig en hjälpande hand upp igen. Den tanken får mig att börja gråta. Samtidigt som jag vet att jag skulle klara det själv också, men oj vad vänner betyder mycket. Men det kan ta tid att hitta de där speciella guldkornen, jag är otroligt lyckligt lottad som äntligen funnit dem. Och listan går att göra så mycket längre; jag har en framtid och ett hopp. I sommar ska jag jobba på labbet, precis där jag ville få jobb, chefen frågade speciellt efter mig och en annan i klassen då hon hört att vi var extra intresserade. Och tydligen har jag gjort ett bra intryck under paktiken, för de verkar tycka så bra om mig där på labb, jag känner mig så uppskattad och att jag verkligen passar in. Jag har hittat så rätt yrke, jag älskar det jag håller på med och har snart klarat av hela utbildningen, trots sjukdom. Och för två veckor sedan, när jag precis bestämt mig för att strunta i killar och njuta av att jag är singel och inte har någon att ta hänsyn till utan helt kan fokusera på vad jag vill osv, tja, då dök en helt fantastisk kille upp (med hittils enda nackdelen att han bor hundra mil bort), och han ska komma hit och hälsa på mig om fyra dagar - snacka om att vara galet nervös! Men spänd och pirrig och wow, förälskelseruset är inte att förrakta, det är såklart en stor bidragande faktor till lyckan jag känner, i kombination med allt annat. Inte konstigt att jag får kramp i käken, jag har så otrolgit många anledningar att le för nuförtiden. Och jag har flera mål i livet, jag vet vad jag vill göra med min framtid; jag tänker aldrig sluta kämpa för att borreliasjuka ska få den vård de behöver, att borrelia ska tas på allvar, jag vill inte se fler liv gå till spillo. Jag tänker göra allt jag kan för att ändra på det, även om det kommer ta tid, jag är envis. Det är det jag har överlevt på hittills, envisheten är en av mina bästa vänner, tillsammans med mitt outtömliga hopp och min tro som hjälpt mig igenom helvetet. Jag tackar Gud för allt det här, och till och med för det helvete jag gått igenom, för oj vad gråhårig jag har blivit av det (och grått hår är ju superhett på en 22-åring ;P), bildligt talat alltså. Det jag har varit med om har gett mig så mycket livsvisdom och så mycket tacksamhet. Nu har jag massvis med redskap att hjälpa andra med, jag kan sätta mig in i vad personer går igenom när de går igenom något jobbigt på en helt annan nivå än någon som haft ett enkelt liv kan, och jag har så mycket tacksamhet och kärlek att sprida till andra tack vare att jag uppskattar en normal vardag till tusen. För jag har inte blivit en supermänniska, jag har inte vunnit på lotto, jag har inte massa dålda supertalanger... inget av det där tror jag kan ge sådan här lycka. Det som gett mig lyckan är så mycket mer fantastiskt: jag fick tillbaka ett normalt liv! Nåja, jag har en hel del tokigheter och jobbigheter kvar, som för en "normalfrisk" person nog skulle vara för mycket bara det, men för mig är det ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom. Jag uppskattar en normal vardag så extremt mycket att det verkar som att jag har ett superbra liv (vilket jag tycker att jag har!!!) och är en superlycklig människa (vilket jag är!!!), jag vet många som är avundsjuka på mig nu, men om sanningen ska fram så har de flesta personer också allt det jag har just nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att uppskatta varje dag, varje timma, varje minut, på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort utan det jag gått igenom. Det är någonting jag förhoppningsvis kommer att ha med mig och ha extremt stor glädje av resten av mitt liv, som kommer ge varje dag en guldkant.

Såklart blir det här eftter ett tag vardag även för mig, just nu är jag i ett lyckorus för att det är så stort och nytt för mig, så annorlunda mot det helvete jag har haft, men man vänjer sig. Alldeles för snart kommer jag troligtvis börja ta det här livet för givet, för det är så vi fungerar, man förtränger snabbt det jobbiga man gått igenom och tänker nästan att "äsch, men det var nog inte så svårt ändå, jag kanske till och med var lite för överkänslig". Tack och lov att jag har skrivit ner, här i bloggen och i min dagbok, så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om hur det faktiskt var. Jag var inte gnällig, jag var extremt stark som orkade stå upp trots alla problem - som psykiatrikern jag träffade sa. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig glömma smärtan och den jobbiga tiden jag gått igenom. Självklart ska jag inte älta det och gräva ner mig i det, utan tänka på det på ett sunt sätt, se tillbaka och tänka att "wow, vad jag är stark som tog mig igenom det där, och vad glad jag är för hur bra jag har det nu". Minnas, så att det kan bli en påminnelse för mig att uppskatta vad jag har. Och visst, det här enorma glädjeruset jag är i nu kommer planas ut och kanske försvinner det om ett tag, men just nu tänker jag tillåta mig själv att njuta i fulla drag av det, vara så lycklig jag bara kan, suga in allt positivt som en uttorkad tvättsvamp och njuta av varje sekund!!! Jag är LYCKLIG! Jag är så glad att jag kämpade, att jag aldrig gav upp, det här är värt allt. Vad du än gör, ge aldrig upp <3

 

 

 

Jag läste för ett litet tag sedan en krönika om olycklig kärlek, det bästa jag läst om olycklig kärlek på länge! Kanske är jag faktiskt beroende av känslan att vara olyckligt kär, nästan som ett självskadebeteende, för att jag tror att jag inte förtjänar att bli älskad. Aj, hon slog huvudet på spiken och det är inte så skönt alltid.
http://kronikorerna.com/2013/06/05/fraga-coachen-hur-ska-jag-kunna-sluta-alska-honom/

 

 

De här kartorna var rätt intressanta! :D 

För alla 40 kartor, spana in: http://twistedsifter.com/2013/08/maps-that-will-help-you-make-sense-of-the-world/

 

 

 

 

Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.

Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!

 

Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 

 

Woho, en femtedel avklarat. Men nu börjar det bli riktigt gott faktiskt, så jag vet inte om jag vill att det ska ta slut. Och det är väldigt trevligt eftersom vi är tre kompisar som gör det ihop (och en fjärde på distans), lagar maten och fixar. Det känns liksom mindre jobbigt att laga mat såhär, för att det är roligt, än om jag skulle ställa mig själv efter praktiken och laga mat. Visst, det tar hela kvällen, så jag hinner egentligen inte blogga och har massa saker jag borde hinna med, men det är trevligt :)

Saker jag har noterat: Idag har jag inte varit lika gasig i magen. Mitt bajs luktar inte lika äckligt. Och fastän jag inte fick tillräckligt med sömn inatt och ställt inför en hel del utmaningar idag (se förra inlägget) så har jag haft energi. Eksemet borde ha blossat upp rejält idag med tanke på all stress (var knallröd ett tag, men det kliade inte och det gick tillbaka igen!), och då det varit regnigt ute med åska i luften. Jag borde även ha haft migränliknande huvudvärk, för det har jag mest helatiden nuförtiden, särskilt om jag inte sovit ordentligt och det är åskigt eller stressigt. Jag hade dock lite ont i huvudet under själva MR-undersökningen, men det gick över sedan. Och när jag kom hem efter den långa dagen (var borta i 13 timmar! Crazy) så gjorde sig kliandet påmint, men det lugnade också ner sig ovanligt fort. 

 

Dagens frukost: Mumms!! Den där krämen/smoothien var supergod. Gjord på färsk mango, frusen banan och persika. Avokado är alltid gott (undrar om jag någonsin kan tröttna på det?). Och tjaah, haha, det bruna gojset är avokado blandat med kakao - i ett desperat försök att fixa något chokladigt. Blev mindre lyckat ;)

 

 

Dagens mellanmål: en kiwi och en persika. 

 

Dagens lunch: det här var SÅ otroligt gott. Den där röran, mmh, ska absolut göras igen. Jag fick till och med en kommentar på "jobbet", en som frågade "mmh, vad är det där för röra du har gjort som ser så god ut?". Skoj! Blev mätt idag, fast skulle kunna tryckt i mig mer bara för godhetens skull ;) Vi gjode en cashew-curryröra till rivna rödbetor, morötter, potatis, zucchini liggande på spenatblad med körsbärstomater som dekoration. 

 

Dagens andra mellanmål: en morotsjuice (gjord i råsaftscentrifug). 

 

 

Dagens kvällsmat: samma som i morgon lunch, så titta då ;)

 

Aaaah, vart tar dagen vägen!? Den försvinner så snabbt, även om det känns som den har hållt på i evigheter. Nu är det dags att plugga en snabbis och soooova. Godnatt!

 

 

 

Jobba, laga mat, äta, diska, städa/tvätta, plugga, sova och börja om. Någon gång ska man klämma in att handla mat också. Kanske vattna blommorna, om man kommer ihåg eller hinner. That's my life nu. Praktiken har börjat! 
Om två timmar måste jag sova, för att orka upp vid sex. Oj vad jag inte är van vid vuxenliv, och inte vet jag om jag vill bli det heller. Ska det vara såhär resten av livet (minus pluggandet då)! Oj.... oj... oj... 

Men jag är glad. För jag har klarat första dagen över förväntan. Och jag tycker det är spännande, och framför allt - jag har faktiskt orkat!! Visst är jag heeelt slut och snurrig i hjärnan nu, men det är alla mina klasskompisar också så det är normalt. För ett år sedan hade jag verkligen inte orkat, då var det en stor bedrift att ta sig iväg till en halvdag (Dvs tre timmar) i skolan. Jag är glad och stolt. Glad för att jag är såpass mycket bättre i borrelian att jag orkar med såhär mycket, och har haft så mycket energi hela sommaren (har haft en underbar sommar! Gjort massa skoj, hittat på saker, vågat saker, haft energi och glädje), och stolt över att jag vågar så otroligt mycket mer nu än för bara ett halvår sedan. Jag har åkt fjärrbuss flera gånger nu, och ätit ris som inte var sköljt, suttit på toaletter utan att lägga papper på, låtit folk äta från min mat (till och med ta med fingrarna, när vi var i serbien!), varit utan mobilen i flera dagar mitt ute i skogen, tvättat i tvättstugan utan att först kört masiknen i 95 grader (IFALL personen innan skulle tvättat nerspydda grejer), flugit till serbien med mina vänner, gått omkring själv i stan, åkt bussen från stan sent på kvällen, ätit mat som kan ha varit gammal, låtit folk dricka ur min vattenflaska, inte fått panik trots att någon i min närhet spytt/mått illa/haft ont i magen, varit på ett uteställe med massa fulla människor och jag gick där det stank spya flera gånger, ja jag har till och med sett en spya utan att få panik! Då vart jag mest chockad över att jag inte fick panik, inte att jag såg en spya! Och mycket mer saker.

Wow, vilka jättekliv jag har tagit. Jag vågar knappt skriva det här, för skriver man om framsteg känns det som att det snart händer något som får en på fall igen, men oavsätt vad som händer i framtiden så kan inget ta ifrån mig det härliga halvår jag haft med såhär mycket energi och mod! Och nu vet jag kan må bra, och att fobin går att bli bättre från. Och jag vet hur UNDERBART det är när man vågar saker, hur mycket man växer av att klara sådant man inte trodde att man kunde, och att det faktiskt egentligen bara handlar om att våga ta de där där läskiga kliven ut för stupet och lita på att man väcklar ut singa vingar när man faller och lär sig att flyga. Att klara såhär mycket, inte vara lika fänglsad längre, ja det är en stor självförtroendeboost. Och om jag har klarat det nu, varför skulle jag inte klara det igen om nu något skulle hända som får mig att vackla och falla. Nu har jag klättrat upp en bra bit från den där gropen en gång, så då går det lättare nästa gång :) Man behöver inte vara så rädd för att falla, det betyder inte att man är dålig eller har misslyckats - det är en naturlig del av processen, och innebär bara att man kommer bli ännu starkare och säkrare i sin klättring. 

 

Nu håller jag alla tummar och tår för att jag ska få fortsätta ha energi, för det känns som grunden för alla mina framsteg, något där i början av våren gjorde att det vände, gav mig energi att tackla problemen med. Om det var IV-antibiotikan, att jag och min pojkvän gjorde slut (ja, såhär i efterhand har jag insett att det var väldigt bra för mig, att jag undermedvetet inte mådde bra i vår relation, inte pga något han gjorde, utan pga hur jag kände) eller teneriffaresan jag och mamma åkte på (som hjälpte eksemet och gav mig en tidig vår) eller bönegruppen jag och tre kompisar startade som fick mig att växa i tro och se saker mer positivt, eller att jag blev kär och bubblade av härliga känslor... tjaah, det kommer jag aldrig få veta. Förmodligen var det en mix av många komponenter. En mix som jag är så oerhört tacksam för så jag vet inte vad jag ska skriva. Det senaste halvåret har gett mig så mycket hopp om livet, mina ögon har börjat gnistra igen, det strålar om mig. Folk ser att jag mår så mycket bättre, och jag orkar vara med på saker igen. Jag har börjat leva!

Så fort jag får energi så investerar jag den i saker som genererar mer energi eller tar mig framåt, för jag vill upp, jag tänker inte ligga på marken och längta till himmelen. Jag tänker ta mig dit, bestiga berget och få se den fantastiska utsikten. Men har man inte energi så är det som att kroppen är förlamad och man blir liggande, tyvärr, det är extremt tungt att ta sig en ynka liten millimeter. Det går fortfarande, men otroligt långsamt. Har man varit utan energi och får energi så kan man knappt tro på att livet kan vara så lätt! Trots att man fortfarande har hela berget kvar att bestiga och inte mår bra än så är det som att ingenting känns omöjligt, för kroppen är inte längre förlamad och fastklistrad i leran på marken, utan benen bär och hjärnan tänker klart och kan börja tyda kartan så att man inte famlar i blindo längre. 

Känslan av att kroppen samarbetar med viljan är otrolig. När energidepåerna fylls igen så fylls hela själen av livslust. Åh, jag vill bara säga till alla er som känner att ni kravlar i leran - ge inte upp!! Man vet aldrig när det vänder, men en sak är säker, om man inte ger upp utan fortsätter kämpa så kommer det att vända! 

 

Nu var det längesedan jag skrev här. Det känns som om jag har väldigt mycket att uppdatera om. När det blir att man inte bloggar kan det bero på två saker, för mig i alla fall. Antingen att jag mår alldeles för dåligt och bara inte orkar alls, eller att jag mår såpass bra att jag varken har behovet eller tiden att blogga. Den senaste tiden har det varit det sistnämna! Jag har haft SÅ MYCKET ENERGI! Det är helt otroligt. Så mycket energi har jag inte haft sedan jag var frisk för över 4,5 år sedan. Efter den där IV-kuren jag fick i vintras så vände det - jag fick mitt liv tillbaka. En otrolig känsla. Jag skrattar högt på morgonen när jag cyklar till skolan, bara för att livet känns så lätt. Jag visste inte att livet kunde vara så enkelt att leva.

Jag är inte frisk än och har många symptom kvar, men mår så mycket bättre och för det är jag enormt tacksam. Och OJ vad fullt upp det har varit med allt möjligt den senaste tiden. Till exempel har Maj varit Lyme disease (= borrelia) awareness month över hela världen och jag har varit väldigt engagerad i detta. 

För er som vill veta mer om manifestationer osv som har skett under maj månad runtomkring i världen, och varför de skett: 
* https://www.facebook.com/worldwidelymeprotest
* http://worldwidelymediseaseprotestus.blogspot.se/ (USAs sida)
* http://borreliaupproret.wordpress.com/ (den svenska sidan)
* https://www.youtube.com/watch?v=1jFar8HUREchttp%3A%2F%2Fborreliaupproret.wordpress.com%2F

 

MANIFESTATIONER I SVERIGE
I Sverige hölls manifestationer i Göteborg, Stockholm och Uppsala. TV4 pratade om borrelia på nyheterna hela veckan i samband med detta, GT och GP skrev om det i tidningen, Göteborgs närradio och Uppsalas radio tog upp det. Det blev väldigt lyckat och förhoppningsvis har många tack vare det här fått upp ögonen för att något står galet till med sjukvården vad gäller borrelia och vissa fått den informationen de behöver för att kunna få rätt hjälp och återfå sina liv! 

Sådana här flyers delades ut under uppropet i Göteborg (klicka på den för större bild):

(om inte länken fungerar så sök på Borrelia (Neuroborrelios) "kronisk borrelia" på facebook)

I år var första året de här manifestationerna hölls. TUSEN TACK till Charlotte Therese Björnström som var grundaren till detta och alla andra som engagerat sig - så många sjuka som släpat sig upp ur sina sängar för att vara med, inte för våran skull (för oss är det ju försent), men för att inte våra vänner och nära och kära, eller främlingen på gatan, ska tvingas gå igenom det vi gått igenom. Vi kommer inte ge oss förens det blir en förändring i diagnostiken och vården av borreliasjuka, för såhär får det bara inte fortsätta! Testerna måste bli säkrare, långvarig borrelia måste erkännas av sjukvården och drabbade måste ges rätt behandling. 
Alla ni som kämpar mot borrelian, sjukvården och folk runtomkring er som inte tror på er - ge inte upp, vi är många, och en förändring kommer att komma. Borrelia och dess coinfektioner drabbar alla, oavsätt ålder, religion, politisk åsikt eller yrke. Ju fler som drabbas, desto fler kommer få upp ögonen för vilket stort problem det här är och tillslut måste en förändring till. Jag bara önskar att förändringen ska komma INNAN alla dessa personer får sina liv förstörda ♥

 

Att vara sjuk har två sidor, det är lätt att vänja sig vid sjukrollen och tillslut finna sig i att det är så det för alltid kommer att vara och liksom låta sjukdomen bli en del av sig. Det kan vara riktigt svårt att ta sig ur sjukrollen, och man får se upp så att man inte fastnar i den. Det är sant, man kan faktiskt sakna och vilja hålla fast vid någonting som man hatat, gråtit och skrikit över. Det blir lite stockholmssyndrom över det hela och man utvecklar någon slags hatkärlek till sin sjukdom. Men en dag så blir det dags att släppa taget - det är vad man har längtat efter, men det är samtidigt väldigt skrämmande och till och med sorgligt... 

Jag känner så mycket saknad och tomhet just nu. Men tro det eller ej, mitt i allt så är jag gladare än jag varit på mycket länge och det känns lite som att allt tomrum som bildats i mig har get utrymme för glädjen och hoppet som fyller upp tomrummet! Jag kan ta glädjeskutt och sjunga högt för mig själv när jag cyklar. Vad har hänt? Den som det visste... jag mår mycket bättre i kroppen, det är som att cellerna har vaknat till liv, jag har energi, fastän jag är utmattad. Men den utmattningen jag känner nu är en alldeles normal utmattning, en sådan jag känner igen sedan innan jag blev sjuk - utmattning för att det är mycket i skolan och sådant, inte en paralyserande utmattning inifrån cellerna. Wow, det är fantastiskt. Även om mycket just nu är hemskt jobbigt så mår jag liksom bra inifrån. 
Så bra att jag idag fick veta att jag inte ska fortsätta åka till sjukhuset för behandlingar, pga mitt eksem. What!? Det kom som en chock för mig, för det är inget de har tagit upp tidigare. Men idag så blev det bestämt, pang bom, nu har jag solat 28 gånger och gränsen för vad man brukar sola går vid 25, sedan ska huden vila, och jag är såpass bra i huden (dock kliar det fortfarande hemskt) så jag behöver inte komma tillbaks. Jag får från och med nu sköta behandlingen hemma, jag är tillräckligt frisk för att göra det. Jag borde vara jätteglad, men jag var nära på att gråta när hon sa det till mig, det kändes så tomt - ska jag inte tillbaka! Inte boka någon ny tid, inte träffa alla sköterskor jag lärt känna och som hjälpt mig så länge nu. Och det känns nästan lite skrämmande, att "klara sig själv" igen. Jag ska inte längre åka till sjukhuset och bada och tvätta håret (vilket jag har gjort för att jag tydligen inte tål vatten, låter galet men är sant, jag får nässelutslag av att komma i kontakt med vatten). För första gången sedan i november (mer än fyra månader!) ska jag duscha och tvätta håret hemma! Det är vad jag har längtat efter, att inte längre behöva någon som tvättar håret på mig (det känns ganska förnedrande, men tro mig, man vänjer sig till och med vid det, och det var rätt skönt att få lite hårmassage haha), men nu när jag nått fram till den dagen, ja då känns det vemodigt, och lite jobbigt. På sjukhuset kunde jag få hjälp med det jobbiga, och det var lite som terapi att få komma dit och prata med sköterskorna om eksemet, om att det kliar som sjutton - bara få säga det till någon som förstår att det är hemskt och mötas av omtanke, medlidande och uppmuntring - och se att det finns andra som har det såhär och kämpar. Det känns som mitt andra hem, och har liksom varit som en trygghet för mig. Jag har åkt dit 2-3 gånger i veckan! Och plötsligt så poff, inget mer. Ja, det känns tomt, och jag har separationsångest. Det liknar faktiskt lite känslan av att göra slut med någon, samma sorgeprocess och tomhet, fast inte alls så långt ut på skalan då, men fortfarande lite samma känslor. 

Nu försvann ännu en trygghet.

Det känns som om jag pö om pö blir väckt från min dvala, någon skalar av mig alla tunga lager som hållt med nedtryckt och sövd så länge, och det känns både som en lättnad och som om någonting är fel, och lite jobbigt att behöva "lära sig att gå igen" som om jag legat i koma ett bra tag och bara följt med tiden. Jag är rädd att folk plötsligt ska tro att jag orkar allt som om jag vore frisk, jag är inte frisk än, men jag är plötsligt en bra bit på vägen.

Jag är rädd för alla krav jag kanske får på mig nu, allt jag måste klara som jag inte är redo att klara. Men samtidigt är jag nyfiken och faktiskt pirrig inför framtiden, för jag känner att det liksom bubblar inom mig, såhär redo har jag inte varit på en halv evighet, för jag har energin att möta framtiden med. Jag har de senaste veckorna känt på mig att jag börjat bli för frisk för att vara ordentligt sjuk, eller hur man nu ska uttrycka det - både vad gäller eksem, borrelia och fobi. Ja det går åt rätt håll och jag känner hur jag växer inifrån, men osäkerheten hänger över mig, är det på riktigt eller ett elakt spratt? Kommer jag snart halka tillbaka igen till sjukdom och elände? Är det bara en "falsk topp" innan det brakar ihop igen? Någonstans känns det ändå som att det är på riktigt, för jag känner att jag har någon slags pigghet i mig som jag inte haft sedan jag blev sjuk för fyra år sedan. Jag vågar inte riktigt tro på det, och är rädd för att skära av livlinorna för tidigt. Jag vet att jag måste göra det, stå på egna ben... men redan? Ja, jag erkänner att det till exempel känns läskigt att inte längre kunna förklara för folk att man är sjuk och åker till sjukhuset 2-3 gånger i veckan för behandling. Det är något man har kunnat säga som de kan relatera till och förstå är jobbigt, nu finns det ingenting för dem att ta på, nu är min sjukdom bara "tomma ord" i folks ögon. Det skrämmer mig! 
Och det har känts så bra att kunna prata med någon om eksemet och hur det går, och att åka dit och känna att jag faktiskg GÖR något åt eksemet, att det inte bara är hopplöst, det har känts som en tröst. Nu då? Vad händer nu? Allt händer på en gång. Kanske är det meningen, att jag ska frigöra mig helt och se att jag faktiskt KAN stå på egna ben. Min fobi har ju tryckt ner mig så mycket att jag inte tror att jag klarar någonting själv. Men mer och mer nu efter att jag och min pojkvän gjorde slut så upptäcker jag att jag faktiskt klarar mig, livet rullar vidare, det har gått över en månad nu och jag  har varken dött eller spytt än, och inte haft särskilt mycket mer ångest än innan (fobirelaterad ångest alltså). VÄLDIGT nyttigt för mig att få se att jag klarar mer än jag tror. 
Jag klarar det här också, det vet jag, det känns bara lite vingligt och läskigt att plötsligt börja gå igen. Men se upp, för rätt som det är börjar jag springa istället! Det här är en spännande resa. Wow, tänk om jag faktiskt skulle visa mig vara frisk från borrelian också och kan sluta med medicinerna.... så långt ska jag inte tänka, men jag har den senaste tiden känt ett hopp inom mig, och någonting mer som säger att ja, det skulle faktiskt kunna vara så. Iiiiih, spännande. Och jag hoppas. Den här det-kommer-att-bli-bra-hoppkänslan inom mig är SÅ härlig, jag väljer att hålla fast vid den. 

Kram till er alla där ute, det jobbiga är inte jobbigt för evigt, det finns en vändpunkt, våga tro på det. 

 

 

 

Jag vill bara skrika högt, det gör SÅ ont!! Min pojkvän gjorde slut för tre veckor sedan, vi var tillsammans i fyra år, två månader och 18 dagar, och nu känns det som om mitt hjärta och själ försöker kväva i ett desperat försök att ta sig bort från min förfallna kropp genom halsen. Jag går sönder inifrån, och jag får uppleva en annan typ av ångest än min vanliga ångest - den här ångesten är högst fysisk och sätter sig som en stor äcklig klump i halsen som kväver mig. För mycket nersvalda tårar kanske. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Det känns inte bara som om förhållandet har tagit slut, allt har tagit slut. Jag står framför en svart vägg och stirrar på det som förväntas vara min framtid, men det finns inenting där. Det ekar, jag är alldeles ensam och allt är svart.

 

Det är som att han har blivit levande död. Vi bor tillsammans så det blir väldigt konstigt att höra och se honom hela tiden, men plötsligt inte få gå in till honom - se en stängd dörr - inte kunna krama honom, inte kunna prata med honom när jag vill. Jag får se men inte röra. Jag känner mig så otroligt ensam. Nu är det bara jag och min hjärna, och den är inte så trevlig att umgås med just nu, den kommer bara med massa jobbiga tankar: om han inte står ut med mig (han är väldigt tålmodig och ger inte upp i första taget), hur ska någon någonsin stå ut med mig!? Om han ratar mig när han fått se hela bilden, hela mig, hur ska jag någonsin våga öppna mig helt för någon annan, kommer någon vilja ha hela mig? Varför dög jag inte? 

Jag kan bara inte tro på att det är slut, fastän det har gått tre veckor, det känns så surrealistiskt. Jag kan sträcka mig så långt som till att vi har en paus och snart kommer bli tillsammans igen, men jag vet samtidigt att det bara är en försvarsmekanisk, inte sanning, och det smärtar. Hur blir framtiden? Hjälp, ingen känner mig så bra som han (förutom mamma) - det känns verkligen tungt att bli lämnad av någon som känner en så bra, att inte den personen vill ha en, man känner sig smutsig, äcklig. Och jag har inte bara förlorat min pojkvän, utan även min bästa vän. Kanske smärtar det mest? Vi försöker båda två fortsätta vara bra vänner, men det är väldigt konstigt efter att ha stått varandra så nära att ingen luft fanns emellan oss, till att plötsligt ha sådan distans, både fysiskt och psykiskt, jag kan inte längre säga vad jag vill, när jag vill, utan att tänka efter. Jag har inte längre tillgång till hans tankar och känslor, det är som att ett band har klippts. Innan visste jag saker utan att han behövde säga dem, nu behövs plötsligt orden för att i ska förstå varandra. Det är konstigt att ta ett steg tillbaka, från att ha stått varandra så nära. Hjälp vad jag saknar honom!!
Men en annan del av mig tycker att det här faktiskt är lite spännande också, och nyttigt för mig - nu måste jag stå på egna ben. De här blandade känslorna gör mig förvirrad. Vill jag eller vill jag inte att det ska ha tagit slut? Ena stunden kan jag känna att vi gjorde det som var rätt, att det är bra att de tär slut och saker och ting kommer ordna sig. Andra stunden faller jag ner i ett stort svart hål som spottar ut mig alldeles naken, trasig och ledsen och jag saknar allt som varit något otroligt, vill bara att det ska bli som innan igen och funderar på att gå in till honom och böna och be om att vi ska göra ett nytt försök. Men jag gör det inte, för jag vet att det här är vad vi båda kommer må bäst av i det långa loppet, oavsätt om det blir vi eller inte i framtiden. Men måste det vara så äckligt smärtsamt just nu!! 
Jag behöver en kram.

 

 

Livsfarlig sjukvård, är det verkligen hälsosamt?

Jag är långt ifrån den enda som har förlorat min tillit till sjukvården och är djupt oroad över sjukvårdssystemet. Inte konstigt med tanke på att det sjukvårdssystem som finns idag är rent ut sagt livsfarligt! Ska vi vara produkter på en marknad när vi blir sjuka? Och tas hand om olika beroende på vilken prislapp vi fått runt halsen? Läs och döm själva, vill vi ha det såhär?

Del 1: http://www.dn.se/kultur-noje/vad-var-det-som-dodade-herr-b
Del 2: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hur-mycket-bonus-ger-ett-benbrott
Del 3: http://www.dn.se/kultur-noje/pa-vilken-prislista-star-din-njursvikt
Del 4: http://www.dn.se/kultur-noje/hur-mycket-oro-tal-en-manniska

Citat från artikeln:
"Hon tror att hennes man hade fått leva om det funnits någon enda läkare på sjukhuset som sett honom som sin patient. Men han var ingens, knappt ens en patient, bara en samling åkommor som skulle åtgärdas var och en för sig."

”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall”, säger en doktor. ”Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipelskleros och pnemoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.”

GALET och värst av allt; det är tyvärr såhär det går till i sjukvården idag (i alla fall är det vad jag fått erfara). 

 

"En frisk person har många önskningar, en sjuk har bara en..."

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2013 ska bli ett bättre år. Det året jag slipper kliandet, tröttheten, ångesten, deppigheten, behandlingen, förtvivlan... det året jag blir frisk!

 

Gott nytt år!
❤

 

 

 

Det kliar, jag deppar, det kliar mer, jag deppar mer. Jag är fast. Fångad i ett hav av ångeestfylld deppighet, eller deprimerande ångest. Det känns som om någon drar ner rullgardinen för mig, eller som om jag står bredvid en dementor, jag känner hur min mentala energi sakta rinner ur mig, glädjen försvinner. Jag försöker verkligen hålla kvar den, men den är så hal, den slinker ur mina händer. 
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte bli deprimerad!! Jag är så rädd för att trilla ner i det där svarta hålet av hopplöshet. För jag vet att det är ett hål fullt av lögner - det finns alltid hopp, men det känns inte så när man är där nere och inte ser någon väg upp, inte ser något över huvud taget. 
Att vara depprimerad är verkligen... obeskrivligt tungt, det känns som om varje liten fjäderlätt börda man bär på är tung som bly och som om någonting äter upp en innifrån - käkar upp alla positiva känslor och man blir likgilltig inför det mesta. Jag ryser, deppression är farligt, för man är inte sig själv när man är deprimmerad, man tänker inte klart. Jag är rädd för att bli deprimerad, för jag är rädd för de tankarna som nästan kväver en när deppigheten tar makten - tankar som inte är mina, men som tar över hela mitt väsen. 

Fy. Jag vet inte ifall min deppighet kommer sig av att borrelian blir värre (många symtom kommer tillbaka mer och mer, jag vet att jag går på en för låg dos antibiotika och att det antagligen är därför, men jag orkar verkligen inte ta fighten med mig själv att ta en till antibiotika...jag orkar inte med biverkningarna, och att det ska bli så som det blivit de två senaste gångerna), eller om det är något annat som spökar, ifall det är eksemet som gör mig såhär håglös. Men eksemet beror med högsta sannolikhet på borrelian av något slag,att den aktiverar eksemet, för eksemet följer alla andra symtom hack i häl. Men oavsett varför så vet jag att jag blir otroligt nedstämd av allt kliande, det tar SÅ mycket mental energi som jag inte ens tänker på att det tar. HELA tiden går det klisignaler till hjärnan, vilket stör den normala verksamheten där uppe (okejdå, såvärst normal är den väl kanske inte ändå ;P), och kliar jag inte så fullständigt exploderar jag av irritation! Fy vad trött jag är på att vara konstant irriterad och trött och at min beslutsfattningsförmåga och ta-tag-i-saker-förmåga blir mindre och mindre.
Dessutom har jag nu gått och dragit på mig något mycket onödigt! Jag har börjat få en väldig massa ångest av att äta med folk. Jag klarar inte av att äta när folk tittar på! VART kom det ifrån plötsligt?
Jag mår ju ofta illa när jag äter, och har tre gånger den senaste tiden fått extrema blixtpanikattacker just när jag ätit, då det verkligen har kännts som om jag skulle spy där och då. Antagligen har det med det att göra, men usch, jag vill verkligen inte bli rädd för en till sak. Jag kämpar fortfarande med att försöka lära tillbaka hjärnan att skolan inte är farlig, att jag inte behöver få panik och känna mig instängd i klassrummet (denna nya ångest kom då jag åt flagyltabletten. Otäckt).

Åh, jag saknar verkligen att blogga! Men eftersom bara att svara på ett litet sms känns nästan övermäktigt stundom så har jag liksom inte riktigt den orken. Allt känns så omständigt, och som skyhöga krav. Fastän jag knappt har något krav på mig alls egentligen... 

Nu är jag väldigt trött och ska sova. Hoppas det inte dröjer allt för lång tid tills nästa gång jag orkar sätta mig ner och skriva här på bloggen. Ta hand om er! Och kom ihåg att även i det svartaste mörkret finns det hopp, ge aldrig upp. Kram

 

 

Så, nu är första dagen tillbaka i skolan avklarad. Det började med kaos eftersom jag hade försovit mig, senare visade det sig att alarmet var inställt på ljudlöst och utan vibration till och med! Vem som vill ha ett alarm med de inställningarna kan man ju undra, inte konstigt att jag inte vaknade i alla fall, och det är ju tur för mig att min kompis som jag bor med, utöver min pojkvän, går i samma klass som mig och väckte mig. Det blev alltså ingen lugn morgon där jag hade tid att fixa mig i ordning och känna mig fräsch, nej, i med maten i all hast och med andan i halsen bar det iväg till skolan. Men kanske var det taktiskt av mig att försova mig, för jag hann ju inte oroa mig inför dagen i morse i alla fall! Även om jag inte ens hade behövt oroa mig heller - konstigt att man aldrig lär sig att den mesta förväntansångesten är helt i onödan - för det gick över föräntan. Jag hade ångest ett tag, och blev då livrädd för att det skulle bryta ut i en panikattack, men insåg att det var jag som satt och hetsade upp mig själv och ångesten lugnade så småningom ner sig.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen(!) trots att jag på förhand hade gett mig tillåtelse att gå vid lunch - sex timmars lektion har jag svårt att koncentrera mig på även om jag inte hade haft min fobi, men visst var det för att ha en "flyktväg" jag tänkte så... tyvärr. Men åh vad det kändes bra efteråt att jag stannade kvar hela dagen, ja, jag är till och med lite stolt över det, och som belöning har vi ingen lektion i morgon (jodå, jag förstår att de tänkte på mig och förutsåg det här när de gjorde det hålet i schemat!), toppen!

 

Tänk vad glad man känner sig när man har gjort någonting modigt eller vettigt. Jag mår bra av rutiner också har jag märkt, så det känns faktiskt skönt att rutinerna sätter igång igen, för även om jag mentalt älskar att vara ledig och "inte ha några krav" så mår jag i verkligheten mycket bättre av att känna att jag har gjort någonting vettigt under dagen. :D

 

Det blev att jag slutade med medicinen. I förrgår kväll var senast jag tog den, och idag har min mage varit "bra" igen vilket är otroligt skönt. Igår kändes det verkligen som om jag hade varit magsjuk så jag ville inte alls äta, men idag kunde jag äntligen äta igen! Utan att känna det som om maten skulle ta snabbaste vägen ut igen. 
Tyvärr så är det så igen, som med flagyltabletten, att jag lite får välja mellan pest eller kolera. Antingen att må illa och ha panik hela tiden och inte kunna äta, eller att ha eksemet som gör mig tokig och ögon som kliar och att jag kan dra ut trådar ur dem. För dessa två saker verkar klacidtabletten ha hjälpt bra mot! Det har inte alls kliat lika mycket, nu håller jag på att klia sönder ansiktet igen. När jag tänker efter så hade jag inte heller lika mycket muskelryckningar, under tiden jag åt medicinen, som jag brukar ha. Men de här sakerna kunde jag knappt glädjas åt alls under tiden, eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt och hade sådan ångest över allt illamående. 
Så, jag väljer kolera, eller om det är pest - i alla fall, att kunna äta och inte ha ångest hela tiden. Jag ska försöka hitta någonting mot kliandet och eksemet, gurkmeja har jag hört ska vara bra att smörja in sig med! Jag får ju nämligen inte smörja in mig med kortisonkräm som jag brukade göra (vilket lugnade ner eksemet en del, men inte alls lika mycket som det har lugnat ner sig sedan jag började borreliabehandlingen!) eftersom kortisonet får borrelian att frodas. Uscha, det vill vi inte. 

Jag tror nästan att forstätta ta den antibiotikan skulle göra mer skada än nytta, eftersom jag inte kunde äta och hela tiden hade panik, det tär på kroppen. Men oavsett ifall det var dumt av mig att sluta eller om det var ett bra beslut så är det skönt att kunna äta igen! :)

Det är minsann inte alla som beställt en hamburgare utan bröd! ;)

Åh vad jag vill ha tillbaka min bloggenergi, just nu försöker jag liksom bara fly från allt och har ingen energi till att blogga. Inte något annat heller för den delen, särskilt inte för att plugga! Jag oroar mig bara och stressar för allt just nu. 
Jag har tenta på torsdag och vill hemskt gärna klara den, men hela jag skriker "NEJ" så fort jag försöker plugga, kroppen och psyket har tagit sommarlov och min vilja orkar liksom inte dra i dem båda. Men jag måste försöka, för jag vill helst inte ha den här tentan efter mig. Så, jag får rycka mig i kragen och stå ut de här dagarna - SEN är det lov! Som jag längtar!

Just nu är jag extra ledsen eftersom min pojkvän åkte hem över sommaren för två timmar sedan. Jag har ingen aning om när vi ses nästa gång, kanske om en månad, och jag står inte ut med den tanken! Jag saknade honom redan innan han hade åkt (haha, ja, sån är jag, tar ut saker i förskott och oroar mig låångt innan saker händer). Och sen är det ju inte heller bara att jag saknar honom som en galning utan även att jag är orolig för hur de här dagarna utan honom ska gå. Tänk om jag vaknar med panik mitt i natten, vem ska då lugna mig? Tänk om jag faktiskt blir magsjuk och spyr, vem ska då hjälpa mig! Jag är livrädd för att något ska hända nu när han är borta. Jag känner mig liksom otrygg. Mamma och pappa bor två timmar härifrån och nästan alla jag känner här har åkt hem för sommaren (ju fler jag känner som är här desto större chans att någon av dem skulle hjälpa mig... så resonerar jag hehe). Som tur är så är ju min kompis som jag också bor med kvar, så jag är inte ensam, men ändå. Han skulle väl inte vara jättepigg på att hjälpa mig om jag spydde, även om jag tror att han skulle göra det för att han vet hur extremt jobbigt jag tycker det är, men fortfarande, det är inte som att jag kommer gå till honom om jag får panik mitt i natten liksom, så vad gör jag om jag vaknar så som jag gjorde förra veckan, med världens illamåelde och panik? usch vad jag oroar mig för det!
Men det är egentligen inte alls lång tid, fyra dagar, sen kommer jag hem till mamma och pappa. Åh vad det ska bli skönt, förutom att jag då ka börja med min andra medicin (pga borrelian) vilket också stressar upp mig - tänk om jag mår lika kasst av den som av den förra? 

Kanske ska jag oroa mig lite mindre och plugga lite mer? Jo, det låter bra... det är bara väldigt svårt att genomföra. Aja, jag lyckas inte om jag inte ens försöker, så nu ska jag försöka sätta mig ner och plugga. Klinisk kemi, woho, here I come!


* bilden är tagen och fixad av mig, till min kille :)

Nej, tillbaka till alla de där positiva grejerna! Här är låten i alla fall :)