Att leva med oro

 

 

 

Jag vill bara skrika högt, det gör SÅ ont!! Min pojkvän gjorde slut för tre veckor sedan, vi var tillsammans i fyra år, två månader och 18 dagar, och nu känns det som om mitt hjärta och själ försöker kväva i ett desperat försök att ta sig bort från min förfallna kropp genom halsen. Jag går sönder inifrån, och jag får uppleva en annan typ av ångest än min vanliga ångest - den här ångesten är högst fysisk och sätter sig som en stor äcklig klump i halsen som kväver mig. För mycket nersvalda tårar kanske. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Det känns inte bara som om förhållandet har tagit slut, allt har tagit slut. Jag står framför en svart vägg och stirrar på det som förväntas vara min framtid, men det finns inenting där. Det ekar, jag är alldeles ensam och allt är svart.

 

Det är som att han har blivit levande död. Vi bor tillsammans så det blir väldigt konstigt att höra och se honom hela tiden, men plötsligt inte få gå in till honom - se en stängd dörr - inte kunna krama honom, inte kunna prata med honom när jag vill. Jag får se men inte röra. Jag känner mig så otroligt ensam. Nu är det bara jag och min hjärna, och den är inte så trevlig att umgås med just nu, den kommer bara med massa jobbiga tankar: om han inte står ut med mig (han är väldigt tålmodig och ger inte upp i första taget), hur ska någon någonsin stå ut med mig!? Om han ratar mig när han fått se hela bilden, hela mig, hur ska jag någonsin våga öppna mig helt för någon annan, kommer någon vilja ha hela mig? Varför dög jag inte? 

Jag kan bara inte tro på att det är slut, fastän det har gått tre veckor, det känns så surrealistiskt. Jag kan sträcka mig så långt som till att vi har en paus och snart kommer bli tillsammans igen, men jag vet samtidigt att det bara är en försvarsmekanisk, inte sanning, och det smärtar. Hur blir framtiden? Hjälp, ingen känner mig så bra som han (förutom mamma) - det känns verkligen tungt att bli lämnad av någon som känner en så bra, att inte den personen vill ha en, man känner sig smutsig, äcklig. Och jag har inte bara förlorat min pojkvän, utan även min bästa vän. Kanske smärtar det mest? Vi försöker båda två fortsätta vara bra vänner, men det är väldigt konstigt efter att ha stått varandra så nära att ingen luft fanns emellan oss, till att plötsligt ha sådan distans, både fysiskt och psykiskt, jag kan inte längre säga vad jag vill, när jag vill, utan att tänka efter. Jag har inte längre tillgång till hans tankar och känslor, det är som att ett band har klippts. Innan visste jag saker utan att han behövde säga dem, nu behövs plötsligt orden för att i ska förstå varandra. Det är konstigt att ta ett steg tillbaka, från att ha stått varandra så nära. Hjälp vad jag saknar honom!!
Men en annan del av mig tycker att det här faktiskt är lite spännande också, och nyttigt för mig - nu måste jag stå på egna ben. De här blandade känslorna gör mig förvirrad. Vill jag eller vill jag inte att det ska ha tagit slut? Ena stunden kan jag känna att vi gjorde det som var rätt, att det är bra att de tär slut och saker och ting kommer ordna sig. Andra stunden faller jag ner i ett stort svart hål som spottar ut mig alldeles naken, trasig och ledsen och jag saknar allt som varit något otroligt, vill bara att det ska bli som innan igen och funderar på att gå in till honom och böna och be om att vi ska göra ett nytt försök. Men jag gör det inte, för jag vet att det här är vad vi båda kommer må bäst av i det långa loppet, oavsätt om det blir vi eller inte i framtiden. Men måste det vara så äckligt smärtsamt just nu!! 
Jag behöver en kram.