Att leva med oro

 

Är det ens möjligt att vara såhär lycklig, kan man spricka av lycka!?! För jag höll sannerligen på att göra det idag. Jag känner att jag bara måste dela med mig av det till er. Så mycket jobbigheter jag har skrivit om i den här bloggen, och nu när mitt liv är fyllt av just liv, när min kropp är full av energi, ja då har jag så fullt upp att det plötsligt har gått en halv evighet sedan jag skrev här, fastän jag tänkt otaliga gånger att jag vill skriva ett blogginlägg och berätta hur bra jag mår nuförtiden!

Men nu bara måste jag skriva det! Det kan verkligen vända, man kan vara nere i världens djupaste grop och hitta upp, och wow, känslan går inte att beskriva. JAG LEVER, på så många sätt. Jag är så extremt tacksam för att jag får må såhär bra som jag gör nu, med borrelian, jag har överlevt ett helvete. Och jag är helt i chocktillstånd över hur bra jag har blivit i min fobi, jag gör saker jag inte trodde var möjliga, någonsin. Just nu till exempel så sover jag ensam hemma hela veckan, och ingen av mina nära vänner är ens i stan. Jag är helt själv. Och jag har ingen panik, jag mår superbra, tanken på att jag verkligen klarar det här, att jag nuförtiden har såpass mycket trygghet i mig själv att jag vet att jag klarar de utmaningar jag ställs inför: till och med om det skulle vara att spy, fastän jag är ensam, ja den kicken går inte att beskriva. Man växer flera meter (snart får jag inte bli längre, för det är rätt kallt där uppe bland molnen. Men på riktigt, det är verkligen där jag är nu, bland molnen, jag tog mig inte bara upp för berget, jag hamnade ända uppe bland molnen). Och jag är så otorligt tacksam för min familj som stöttat mig under hela min sjukdomsperiod och alltid ställt upp för mig, dag som natt, i vått och torrt. Och jag är extremt tacksam för mina underbara vänner. Allt sedan jag fått mer och mer energi tillbaka, tack vare behandlingen förra våren, så har jag orkat vara mer med vänner; och vilka underbara sådana. Nu har jag ett så starkt vänskapsnät att jag känner att jag aldrig skulle kunna falla så djupt ner igen, för jag vet att jag har så många som skulle ge mig en hjälpande hand upp igen. Den tanken får mig att börja gråta. Samtidigt som jag vet att jag skulle klara det själv också, men oj vad vänner betyder mycket. Men det kan ta tid att hitta de där speciella guldkornen, jag är otroligt lyckligt lottad som äntligen funnit dem. Och listan går att göra så mycket längre; jag har en framtid och ett hopp. I sommar ska jag jobba på labbet, precis där jag ville få jobb, chefen frågade speciellt efter mig och en annan i klassen då hon hört att vi var extra intresserade. Och tydligen har jag gjort ett bra intryck under paktiken, för de verkar tycka så bra om mig där på labb, jag känner mig så uppskattad och att jag verkligen passar in. Jag har hittat så rätt yrke, jag älskar det jag håller på med och har snart klarat av hela utbildningen, trots sjukdom. Och för två veckor sedan, när jag precis bestämt mig för att strunta i killar och njuta av att jag är singel och inte har någon att ta hänsyn till utan helt kan fokusera på vad jag vill osv, tja, då dök en helt fantastisk kille upp (med hittils enda nackdelen att han bor hundra mil bort), och han ska komma hit och hälsa på mig om fyra dagar - snacka om att vara galet nervös! Men spänd och pirrig och wow, förälskelseruset är inte att förrakta, det är såklart en stor bidragande faktor till lyckan jag känner, i kombination med allt annat. Inte konstigt att jag får kramp i käken, jag har så otrolgit många anledningar att le för nuförtiden. Och jag har flera mål i livet, jag vet vad jag vill göra med min framtid; jag tänker aldrig sluta kämpa för att borreliasjuka ska få den vård de behöver, att borrelia ska tas på allvar, jag vill inte se fler liv gå till spillo. Jag tänker göra allt jag kan för att ändra på det, även om det kommer ta tid, jag är envis. Det är det jag har överlevt på hittills, envisheten är en av mina bästa vänner, tillsammans med mitt outtömliga hopp och min tro som hjälpt mig igenom helvetet. Jag tackar Gud för allt det här, och till och med för det helvete jag gått igenom, för oj vad gråhårig jag har blivit av det (och grått hår är ju superhett på en 22-åring ;P), bildligt talat alltså. Det jag har varit med om har gett mig så mycket livsvisdom och så mycket tacksamhet. Nu har jag massvis med redskap att hjälpa andra med, jag kan sätta mig in i vad personer går igenom när de går igenom något jobbigt på en helt annan nivå än någon som haft ett enkelt liv kan, och jag har så mycket tacksamhet och kärlek att sprida till andra tack vare att jag uppskattar en normal vardag till tusen. För jag har inte blivit en supermänniska, jag har inte vunnit på lotto, jag har inte massa dålda supertalanger... inget av det där tror jag kan ge sådan här lycka. Det som gett mig lyckan är så mycket mer fantastiskt: jag fick tillbaka ett normalt liv! Nåja, jag har en hel del tokigheter och jobbigheter kvar, som för en "normalfrisk" person nog skulle vara för mycket bara det, men för mig är det ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom. Jag uppskattar en normal vardag så extremt mycket att det verkar som att jag har ett superbra liv (vilket jag tycker att jag har!!!) och är en superlycklig människa (vilket jag är!!!), jag vet många som är avundsjuka på mig nu, men om sanningen ska fram så har de flesta personer också allt det jag har just nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att uppskatta varje dag, varje timma, varje minut, på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort utan det jag gått igenom. Det är någonting jag förhoppningsvis kommer att ha med mig och ha extremt stor glädje av resten av mitt liv, som kommer ge varje dag en guldkant.

Såklart blir det här eftter ett tag vardag även för mig, just nu är jag i ett lyckorus för att det är så stort och nytt för mig, så annorlunda mot det helvete jag har haft, men man vänjer sig. Alldeles för snart kommer jag troligtvis börja ta det här livet för givet, för det är så vi fungerar, man förtränger snabbt det jobbiga man gått igenom och tänker nästan att "äsch, men det var nog inte så svårt ändå, jag kanske till och med var lite för överkänslig". Tack och lov att jag har skrivit ner, här i bloggen och i min dagbok, så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om hur det faktiskt var. Jag var inte gnällig, jag var extremt stark som orkade stå upp trots alla problem - som psykiatrikern jag träffade sa. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig glömma smärtan och den jobbiga tiden jag gått igenom. Självklart ska jag inte älta det och gräva ner mig i det, utan tänka på det på ett sunt sätt, se tillbaka och tänka att "wow, vad jag är stark som tog mig igenom det där, och vad glad jag är för hur bra jag har det nu". Minnas, så att det kan bli en påminnelse för mig att uppskatta vad jag har. Och visst, det här enorma glädjeruset jag är i nu kommer planas ut och kanske försvinner det om ett tag, men just nu tänker jag tillåta mig själv att njuta i fulla drag av det, vara så lycklig jag bara kan, suga in allt positivt som en uttorkad tvättsvamp och njuta av varje sekund!!! Jag är LYCKLIG! Jag är så glad att jag kämpade, att jag aldrig gav upp, det här är värt allt. Vad du än gör, ge aldrig upp <3

 

 

 

Att vara sjuk har två sidor, det är lätt att vänja sig vid sjukrollen och tillslut finna sig i att det är så det för alltid kommer att vara och liksom låta sjukdomen bli en del av sig. Det kan vara riktigt svårt att ta sig ur sjukrollen, och man får se upp så att man inte fastnar i den. Det är sant, man kan faktiskt sakna och vilja hålla fast vid någonting som man hatat, gråtit och skrikit över. Det blir lite stockholmssyndrom över det hela och man utvecklar någon slags hatkärlek till sin sjukdom. Men en dag så blir det dags att släppa taget - det är vad man har längtat efter, men det är samtidigt väldigt skrämmande och till och med sorgligt... 

Jag känner så mycket saknad och tomhet just nu. Men tro det eller ej, mitt i allt så är jag gladare än jag varit på mycket länge och det känns lite som att allt tomrum som bildats i mig har get utrymme för glädjen och hoppet som fyller upp tomrummet! Jag kan ta glädjeskutt och sjunga högt för mig själv när jag cyklar. Vad har hänt? Den som det visste... jag mår mycket bättre i kroppen, det är som att cellerna har vaknat till liv, jag har energi, fastän jag är utmattad. Men den utmattningen jag känner nu är en alldeles normal utmattning, en sådan jag känner igen sedan innan jag blev sjuk - utmattning för att det är mycket i skolan och sådant, inte en paralyserande utmattning inifrån cellerna. Wow, det är fantastiskt. Även om mycket just nu är hemskt jobbigt så mår jag liksom bra inifrån. 
Så bra att jag idag fick veta att jag inte ska fortsätta åka till sjukhuset för behandlingar, pga mitt eksem. What!? Det kom som en chock för mig, för det är inget de har tagit upp tidigare. Men idag så blev det bestämt, pang bom, nu har jag solat 28 gånger och gränsen för vad man brukar sola går vid 25, sedan ska huden vila, och jag är såpass bra i huden (dock kliar det fortfarande hemskt) så jag behöver inte komma tillbaks. Jag får från och med nu sköta behandlingen hemma, jag är tillräckligt frisk för att göra det. Jag borde vara jätteglad, men jag var nära på att gråta när hon sa det till mig, det kändes så tomt - ska jag inte tillbaka! Inte boka någon ny tid, inte träffa alla sköterskor jag lärt känna och som hjälpt mig så länge nu. Och det känns nästan lite skrämmande, att "klara sig själv" igen. Jag ska inte längre åka till sjukhuset och bada och tvätta håret (vilket jag har gjort för att jag tydligen inte tål vatten, låter galet men är sant, jag får nässelutslag av att komma i kontakt med vatten). För första gången sedan i november (mer än fyra månader!) ska jag duscha och tvätta håret hemma! Det är vad jag har längtat efter, att inte längre behöva någon som tvättar håret på mig (det känns ganska förnedrande, men tro mig, man vänjer sig till och med vid det, och det var rätt skönt att få lite hårmassage haha), men nu när jag nått fram till den dagen, ja då känns det vemodigt, och lite jobbigt. På sjukhuset kunde jag få hjälp med det jobbiga, och det var lite som terapi att få komma dit och prata med sköterskorna om eksemet, om att det kliar som sjutton - bara få säga det till någon som förstår att det är hemskt och mötas av omtanke, medlidande och uppmuntring - och se att det finns andra som har det såhär och kämpar. Det känns som mitt andra hem, och har liksom varit som en trygghet för mig. Jag har åkt dit 2-3 gånger i veckan! Och plötsligt så poff, inget mer. Ja, det känns tomt, och jag har separationsångest. Det liknar faktiskt lite känslan av att göra slut med någon, samma sorgeprocess och tomhet, fast inte alls så långt ut på skalan då, men fortfarande lite samma känslor. 

Nu försvann ännu en trygghet.

Det känns som om jag pö om pö blir väckt från min dvala, någon skalar av mig alla tunga lager som hållt med nedtryckt och sövd så länge, och det känns både som en lättnad och som om någonting är fel, och lite jobbigt att behöva "lära sig att gå igen" som om jag legat i koma ett bra tag och bara följt med tiden. Jag är rädd att folk plötsligt ska tro att jag orkar allt som om jag vore frisk, jag är inte frisk än, men jag är plötsligt en bra bit på vägen.

Jag är rädd för alla krav jag kanske får på mig nu, allt jag måste klara som jag inte är redo att klara. Men samtidigt är jag nyfiken och faktiskt pirrig inför framtiden, för jag känner att det liksom bubblar inom mig, såhär redo har jag inte varit på en halv evighet, för jag har energin att möta framtiden med. Jag har de senaste veckorna känt på mig att jag börjat bli för frisk för att vara ordentligt sjuk, eller hur man nu ska uttrycka det - både vad gäller eksem, borrelia och fobi. Ja det går åt rätt håll och jag känner hur jag växer inifrån, men osäkerheten hänger över mig, är det på riktigt eller ett elakt spratt? Kommer jag snart halka tillbaka igen till sjukdom och elände? Är det bara en "falsk topp" innan det brakar ihop igen? Någonstans känns det ändå som att det är på riktigt, för jag känner att jag har någon slags pigghet i mig som jag inte haft sedan jag blev sjuk för fyra år sedan. Jag vågar inte riktigt tro på det, och är rädd för att skära av livlinorna för tidigt. Jag vet att jag måste göra det, stå på egna ben... men redan? Ja, jag erkänner att det till exempel känns läskigt att inte längre kunna förklara för folk att man är sjuk och åker till sjukhuset 2-3 gånger i veckan för behandling. Det är något man har kunnat säga som de kan relatera till och förstå är jobbigt, nu finns det ingenting för dem att ta på, nu är min sjukdom bara "tomma ord" i folks ögon. Det skrämmer mig! 
Och det har känts så bra att kunna prata med någon om eksemet och hur det går, och att åka dit och känna att jag faktiskg GÖR något åt eksemet, att det inte bara är hopplöst, det har känts som en tröst. Nu då? Vad händer nu? Allt händer på en gång. Kanske är det meningen, att jag ska frigöra mig helt och se att jag faktiskt KAN stå på egna ben. Min fobi har ju tryckt ner mig så mycket att jag inte tror att jag klarar någonting själv. Men mer och mer nu efter att jag och min pojkvän gjorde slut så upptäcker jag att jag faktiskt klarar mig, livet rullar vidare, det har gått över en månad nu och jag  har varken dött eller spytt än, och inte haft särskilt mycket mer ångest än innan (fobirelaterad ångest alltså). VÄLDIGT nyttigt för mig att få se att jag klarar mer än jag tror. 
Jag klarar det här också, det vet jag, det känns bara lite vingligt och läskigt att plötsligt börja gå igen. Men se upp, för rätt som det är börjar jag springa istället! Det här är en spännande resa. Wow, tänk om jag faktiskt skulle visa mig vara frisk från borrelian också och kan sluta med medicinerna.... så långt ska jag inte tänka, men jag har den senaste tiden känt ett hopp inom mig, och någonting mer som säger att ja, det skulle faktiskt kunna vara så. Iiiiih, spännande. Och jag hoppas. Den här det-kommer-att-bli-bra-hoppkänslan inom mig är SÅ härlig, jag väljer att hålla fast vid den. 

Kram till er alla där ute, det jobbiga är inte jobbigt för evigt, det finns en vändpunkt, våga tro på det. 

 

"En frisk person har många önskningar, en sjuk har bara en..."

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2013 ska bli ett bättre år. Det året jag slipper kliandet, tröttheten, ångesten, deppigheten, behandlingen, förtvivlan... det året jag blir frisk!

 

Gott nytt år!
❤

 

 

Jag klarar inte ens att blogga längre. Vill så gärna skriva. Men allting låser sig och jag håller på att explodera. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, det kliar kliar kliar, det är allt som finns i min hjärna o kropp just nu. Kli. Det är tortyr. Så att jag bara vill dö, ser inget slut på det här. Får inte sova om nätterna, i förrgår sov jag 1,5 h och tragglade mig iväg till skolan efter det. Nu fungerar det inte längre, idag kom jag inte iväg till skolan. Bara ligger på soffan, orkar med nöd och näppe kolla på webbTV. Var hos en hudläkare igår, akuttid, och fick utskrivet en svampmedicin som jag ska testa, och andra krämer och skit. Har så lite hopp kvar nu så snart tynar jag bort. Om jag iaf orkade skriva, har så mycket jag skulle vilja skriva om här på bloggen, men det känns övermäktigt - det skulle bara bli som det här inlägget, massa svammel. 

 

Jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja berätta, och jag vet inte riktigt om det har sjunkit in än eller vad det egentligen är som har hänt. 

 

Just nu går jag på tå och undrar när jag ska trilla ur den här fantasibubblan, som egentligen borde vara min verklighet. Jag vill vara kvar här inne och är rädd för vad som händer när bubblan spricker - för det finns väl ingen chans att den INTE gör det? Kanske märker jag i morgon...

Egentligen kanske metaforen borde vändas åt andra hållet förresten. Det är jag som har gått omkring i en fantasibubbla, levt i en annan verklighet än alla andra, och nu har jag fått ett redskap att spräcka den fantasibubblan med så att jag kan leva i samma verklighet som andra. Om metaforen kan vändast åt det hållet och det här är verkligheten, wow, det skulle vara fantastiskt! 

I morgon ska jag försöka berätta vad det är som har hänt, jag ville bara skriva det här, utifall att fantasibubblan spricker i morgon. Så att jag har sparat en del av känslan jag har nu. Wow, här vill jag vara kvar! Jag mår så bra, är så glad och har så mycket energi. Min kropp är så tyst! Den skriker inte längre, utan är avslappnad och behaglig att vara i. Det är jag inte van vid - vi brukar liksom ligga i krig jag och min kropp, men nu samspelar vi i harmoni. Det är häftigt. Tänk om det kunde få fortsätta såhär! Men om inte, så är jag glad för varenda minut jag fått uppleva av det här harmoniska samspelet med kroppen och världen runtomkring. 

 

 

Jag känner inte igen mig själv!! Jag har så mycket ilska i mig, mot allt och alla, och jag vet inte varför! Och jag bryter ihop hela tiden, gråter och gråter, vill bara lägga mig på golvet och skrika allt jag har, allt känns hopplöst. Jag känner mig så hemsk, mot alla runtomkring mig, och jag försöker styra över de här konstiga humörförändringarna jag fått på senaste tiden, men det går inte! Och jag blir räddare och räddare... vågar snart inte göra någonting, och får ångest av allt. Och eksemet blir värre och värre - vad är det som händer!?! Jag som trodde att det gick åt rätt håll... kanske måste allt bli sämre innan det blir bättre? 

Jag är helt förstörd. Hela jag är kaos, och jag skapar kaos, för alla andra, det får mig att må väldigt dåligt. Jag vill inte att det ska gå ut över andra, men det gör det verkligen, hela tiden. 
Varför klarar inte jag de sakerna som alla andra klarar utan problem? Saker som inte ens rör dem i ryggen (eller hur man nu säger) är gigantiska berg jag måste bestiga. Är det därför jag är fylld av så mycket hat? För att jag är SÅ trött på att kämpa med allt hela tiden, att anstränga mig så för att hålla samma tempo som alla andra, vara lika glad, vara med utan att flåsa - fastän jag kanske gått dubbelt så långt? Är det för att jag undermedvetet är avundsjuk på dem, för att deras liv verkar vara så lätta (jag vet att det inte är så, det är bara som det ser ut på ytan, alla har vi något att kämpa med, men mina känslor verkar inte inse att det är en yta! Varför ska jag vara så känslosam och tänka med känslorna?!)?

Jag är verkligen uppgiven. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur det här!! Jag hoppas innerligt att jag om ett år kan skriva att jag mår SÅ mycket bättre, och har smarta tips och råd på hur jag gjorde för att ta mig ur det här. För just nu är jag bara helt rådlös, vilsen och ensam. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, den där glada aktiva tjejen som jag vet är jag egentligen. Eller? Har jag förändrats? Har allt jag gått igenom gjort mig grå och hålögd, till en riktig surtant? Jag vägrar tro det, för jag känner mig inte hemma i det här, trivs inte. Det är som om ett monster bosattt sig i mig och styr min kropp och mina känslor, och mitt jag sitter någonstans där inne, för kraftlös för att ta över - men jag finns där inne! Det är inte kört, jag har inte helt förändrats till monstret än. Men vad ska jag göra för att lyckas ta tillbaka min kropp igen? Innan det är för sent... 

 

 

 

Jag är så deppig, och trött på att må såhär, trött på att det är det enda jag skriver här (när jag väl skriver), trött på mig själv och att jag aldrig blir frisk och är så fylld av negativhet.
Tallrikarna hopar sig runtomkring mig - jag orkar inte bära ut dem till köket ens - och kaoset i huvudet växer i takt med att jag blundar för till och med de minsta sakerna jag behöver ta tag i. Jag vill krypa ur mig själv, för jag blir skrämmd av all negativ energi som finns i mig, som egentligen inte är jag!! Vart är jag!? Jag vill skrika, gråta, bara ligga i sängen hela dagen - allt känns så svart och hopplöst. Jag blir fylld av en ångest som äter upp mig innifrån, inte som den ångest man får när man har panik, nej, en mörk dyster ångest som liksom kväver en från alla glada känslor och gör en likgilltig för omvärlden. 

 

Det känns så hemkt att bli så fruktansvärt deprimerad att jag helt glömmer bort allt som är värt att kämpa för, att det finns bra dagar, bra stunder, underbara människor, roliga saker - och att alla dessa saker egentligen är övervägande. De är bara som bortblåsta när det där mörka molnet omsluter en. Man tolkar saker till det negativa och tror på den känslan stenhårt, fastän det inte stämmer med verkligheten ("jag är helt ensam, ingen vill vara med mig. Att den gjorde si eller så betyder att den inte vill vara med mig och tycker jag är supertråkig" tex).

 

När de här depressionsattackerna (TACK och lov så är det inte hela tiden jag mår såhär!) kommer över mig så mår jag sämre än sämst. Det känns som om ingen i hela världen kan må så dåligt (såklart jag vet att det inte är sant, det är ju det med känslor, de är inte sanna, men man kan tro på dem när man känner dem ändå), för jag är längst ner på botten och det finns ingen väg upp, det är kört för mig. Jag orkar ju inte ta tag i någonting, inte ens svara på ett sms, så hur ska jag kunna ta mig upp!
Jag blir så skrämd av mig själv!! Hur kan man bli så fullkomligt uppslukad av allt det här negativa, utan att egentligen ens ha anledning att må dåligt!?! Jag vet verkligne inte varför jag halkar ner SÅ djupt, så fort, och det händer oftare och oftare. Jag förstår inte. Det är inte jag, varför händer det? Jag kan verkligen inte kontrollera det heller. Fastän jag försöker tänka positivt och "rycka upp mig själv" så räcker det liksom inte, jag tappar greppet. VARFÖR blir jag så otroligt deppig så plötsligt? Precis som om någon släcker ljuset och det blir bäcksvart. Visst, jag har borrelian, min förbannade fobi, och eksemet som gör mig upp över öronen tokig och ledsen in i själen (mitt ansikte trillar bort, jag känner mig äcklig, och min kropp är ständigt på hekspänn) - men jag har ju så mycket positivt i mitt liv också! Vart försvinner allt det under de här perioderna? 
Det är verkligen ett mysterie för mig hur jag kan bli så "bortkopplad" från mig själv och bara gå in i alla de där mörka tankarna och hopplösheten. Det händer varje dag nu. Flera gånger varje dag den senaste veckan.... och jag vill få ett stopp för det snabbast möjligast. 

Det värsta är att jag tror att det innebär att börja med den nya antibiotikan jag har fått... men det gör mig SÅ stressad och rädd, jag vågar inte börja. Det ger mig sån ångest, och är en av anleningarna till att jag försöker stänga av verkligheten och fly, jag VILL INTE att det ska bli som förra gången. Fy. Det slår knut på mig själv det här dilemmat. Om jag bara förmådde mig själv att börja med medicinen! :( Och så jag anklagar mig själv för att jag inte gör det. Känner mig så fruktansvärt dålig. 

Jaja, nog med klagande och negativism. På torsdag ska jag till en psykolog/kurator/någonting och prata. Får väl se hur det går...

 

 

 

 

 

Det kliar, jag deppar, det kliar mer, jag deppar mer. Jag är fast. Fångad i ett hav av ångeestfylld deppighet, eller deprimerande ångest. Det känns som om någon drar ner rullgardinen för mig, eller som om jag står bredvid en dementor, jag känner hur min mentala energi sakta rinner ur mig, glädjen försvinner. Jag försöker verkligen hålla kvar den, men den är så hal, den slinker ur mina händer. 
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte bli deprimerad!! Jag är så rädd för att trilla ner i det där svarta hålet av hopplöshet. För jag vet att det är ett hål fullt av lögner - det finns alltid hopp, men det känns inte så när man är där nere och inte ser någon väg upp, inte ser något över huvud taget. 
Att vara depprimerad är verkligen... obeskrivligt tungt, det känns som om varje liten fjäderlätt börda man bär på är tung som bly och som om någonting äter upp en innifrån - käkar upp alla positiva känslor och man blir likgilltig inför det mesta. Jag ryser, deppression är farligt, för man är inte sig själv när man är deprimmerad, man tänker inte klart. Jag är rädd för att bli deprimerad, för jag är rädd för de tankarna som nästan kväver en när deppigheten tar makten - tankar som inte är mina, men som tar över hela mitt väsen. 

Fy. Jag vet inte ifall min deppighet kommer sig av att borrelian blir värre (många symtom kommer tillbaka mer och mer, jag vet att jag går på en för låg dos antibiotika och att det antagligen är därför, men jag orkar verkligen inte ta fighten med mig själv att ta en till antibiotika...jag orkar inte med biverkningarna, och att det ska bli så som det blivit de två senaste gångerna), eller om det är något annat som spökar, ifall det är eksemet som gör mig såhär håglös. Men eksemet beror med högsta sannolikhet på borrelian av något slag,att den aktiverar eksemet, för eksemet följer alla andra symtom hack i häl. Men oavsett varför så vet jag att jag blir otroligt nedstämd av allt kliande, det tar SÅ mycket mental energi som jag inte ens tänker på att det tar. HELA tiden går det klisignaler till hjärnan, vilket stör den normala verksamheten där uppe (okejdå, såvärst normal är den väl kanske inte ändå ;P), och kliar jag inte så fullständigt exploderar jag av irritation! Fy vad trött jag är på att vara konstant irriterad och trött och at min beslutsfattningsförmåga och ta-tag-i-saker-förmåga blir mindre och mindre.
Dessutom har jag nu gått och dragit på mig något mycket onödigt! Jag har börjat få en väldig massa ångest av att äta med folk. Jag klarar inte av att äta när folk tittar på! VART kom det ifrån plötsligt?
Jag mår ju ofta illa när jag äter, och har tre gånger den senaste tiden fått extrema blixtpanikattacker just när jag ätit, då det verkligen har kännts som om jag skulle spy där och då. Antagligen har det med det att göra, men usch, jag vill verkligen inte bli rädd för en till sak. Jag kämpar fortfarande med att försöka lära tillbaka hjärnan att skolan inte är farlig, att jag inte behöver få panik och känna mig instängd i klassrummet (denna nya ångest kom då jag åt flagyltabletten. Otäckt).

Åh, jag saknar verkligen att blogga! Men eftersom bara att svara på ett litet sms känns nästan övermäktigt stundom så har jag liksom inte riktigt den orken. Allt känns så omständigt, och som skyhöga krav. Fastän jag knappt har något krav på mig alls egentligen... 

Nu är jag väldigt trött och ska sova. Hoppas det inte dröjer allt för lång tid tills nästa gång jag orkar sätta mig ner och skriva här på bloggen. Ta hand om er! Och kom ihåg att även i det svartaste mörkret finns det hopp, ge aldrig upp. Kram

 

 

Jag förstår inte vad det är med mig, varför jag hela tiden är så deppig. Visst mår jag inte särskilt bra, med borrelian och fobin, men jag har egentligen ingenting att vara riktigt deppig över! Så varför känns det som om jag försöker trampa mig upp ur kvicksand, jag sjunker bara djupare och djupare ner, jag har ingen kontroll över mina känslor, det är som om ett negativt moln omsluter mitt huvud och förblindar min syn, jag andas in giftet och mina tankar förvrängs. Vart kommer molnet från!? 
Det känns som om min kropp hålle rpå att explodera av alla instängda känslor, som om det är hormonkaos i mig - typ som PMS, fast en deppig slags PMS istället för arg. Även om ilskan finns där också stundtals. Jag vill bara inte må såhär mer, det är jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag mådde ju så mycket bättre, varför börjar det gå utför igen? Jag förstår ingenting... och det gör mig så uppgiven att det börjar gå åt fel hål. Och inte orkar jag ta tag i att börja med medicinen heller, för jag är så rädd för att må illa av den och få hemsk panikångest som de två senaste gångerna jag började med en ny antibiotika! 

Jag är rådlös, vet inte vad jag ska göra, konstiga symtom bubblar upp igen. Utöver att exemet återigen plågar mig (därav tror jag mycket av deppigheten kommer, när kroppen KONSTANT är upptagen av att reagera på klisignaler så blir man extremt trött och lättretlig, det tär på en mer än man kan tro!), så har tex mitt hjärta slagit lite oregelbundet det senaste (men inte över huvud taget i närheten av som det gjorde i höstas), och jag har suddig syn och kan dra ut trådar ur ögonen igen (det hör nog ihop med eksemet) och jag mår så illa hela tiden och har den senaste månaden varit väldigt yr! Jag har den senaste tiden varit ganska så deppig och haft PMS konstant känns det som, har inte haft någon sexlust alls, mått illa när jag försökt äta och bara försökt fly från verkligheten.
Och för en vecka sedan fick jag någon konstig form av flytning, det var ganska mycket och jätteslemmigt, genomskinligt, och med lite blod i sig. Jag brukar aldrig få flytningar så därför reagerade jag lite på det, men tänkte att det kanske var tidig ägglossning (kom två veckor efter mens och min menscykel är typ på 5-6 veckor) eller något, men det har inte slutat. Efter tre dagar ungefär så övergick det till bara blod, dock inte riktigt som mensblod och inte mycket, men nu har jag alltså i en vecka blött och har ingen aning om varför.Fast jag tänkte att det säkert var någon mellanblödning eller så, så jag har inte bekymrat mig särskilt mycket för vad det kan vara, men i förrgår så upptäckte jag också att det kom mjölk ur mitt ena bröst! WHAT? Jag är tjugo, och har inte varit gravid, och hjälp vad jag måste sett ut som ett frågetecken. Vilken chock! Det kändes verkligen konstigt att det kom ut någonting ur bröstet, ska man inte få nio månader på sig att vänja sig vid sådana saker? Tanken har inte slagit mig riktigt förens nu att det faktiskt är vad de är till för, att det ska komma mjölk ur dem. MEN, det ska inte göra det än! 
Såklart gogglade jag på det och fick fram att det kan betyda att man är gravid! Oh help me, det första jag tänker på är hur i hela världen jag skulle fixa det med min fobi. Man kan tydligen få bröstmjölk trots att man inte är gravid på grund av förhöjda prolaktinnivåer (ett hormon som utsöndras av hypofysen). Orsakerna jag hittade till bröstmjölksutsöndring utan att man är gravid var: bröstcancer, en hypofystumör, cysta i bröstet, fel på njurarna eller hypo/hypertyreos (eh, det stod olika på olika ställen om det var hypo eller hyper)... Yaay, så vad ska man välja? Jag med min fobi är som sagt INTE redo att bli med barn (min kille är nog mer redo än mig)! Det skulle vända totalt upp och ner på hela min värld, jag skulle inte klara av att ta hand om någon som spyr, eller genomgå en graviditet med illamående och tjohejsan. Panik. Bröstcancer är ju knappast troligt. Hypofystumör låter inte alls bra, så det får det inte vara, usch, det skrämmer mig faktiskt... och tjaah, min teori är ju att det antingen har med borrelian att göra, att det ger sådana hormonrubbningar, eller att det är hypotyreos trots allt! Det har jag ju trott ganska länge nu om man säger så, att jag kanske har en hypotyreos som ligger och spökar någonstans. Och jag hade ju faktiskt ett förhöjt TSH på ett prov för inte så längesedan! 

Jag ringde i alla fall till kvinnokliniken och de sa att det lät precis som om jag var gravid. Oh help me again. Jag gjorde faktiskt ett graviditetstest, det var ganska så nervöst fastän jag inte trodde att jag kunde vara gravid, och det visade negativt. Om jag inte var gravid så skulle jag ringa tillbaka... SUCK, alltså har jag ännu mer fram och tillbaka inom sjukvården att se fram emot? Ännu mer letande efter något de inte kommer hitta, mer hopp som blir besvikelse. Men det är väl bara att hoppa på tåget, någon gång kanske jag kommer fram, istället för att abra åka i cirklar?

Vad är det med mig? Jag vet inte. Jag mår bara inte så bra, jag orkar inte ens blogga. Orkar ingenting. Vill blogga, men inspirationen och energin finns inte där. Jag vill bara fly från verkligheten, så sitter och kollar på webb-tv hela dagarna. 
Hoppas jag tar mig ur det här snart. 

Kanske är det medicinen som får mig att bli såhär "deppig" och orkeslös? Den slukar MÄNGDER med energi i alla fall, för att det är så sjukt jobbigt att ta den... jag får hemsk ångest varje gång, och de snaste dagarna har det tagit typ en och en halv timma varje gång. 

Det känns hemskt tungt också att jag hamnar efter i skolan på grund av allt med sjukdomen och att jag inte har någon energi eller motivation (pga orkeslöshet) att ta ikapp det jag missar: tänk om jag faktiskt inte klarar de här kurserna och måste börja om utbildningen! Jag vill verkligen klara det, men jag har liksom inte samma gnista som jag alltid har haft och som gör att man orkar, fastän man inte har någon energi. Nu blir det bara att jag inte orkar, och det oroar mig väldigt mycket, tänk om jag tappar min envishet och gnista att göra saker trots orkeslösheten - det är den som har drivit mig framåt i många år - vad gör jag då!? Då står jag still i livet och det skrämmer mig verkligen. 

Det här är lite av det jag går och funderar kring nu, känner mig kass för att jag inte orkar ta tag i någonting, får dåligt samvete (för det, och för att jag känner mig dålig utan att göra någonting åt det) och blir rädd för att jag ska falla ner i en "hösäcks-position" och stanna där för resten av livet, tänk om jag blir för bekväm? Och aldrig orkar ta tag i någonting? 
Jag hoppas att det är medicinen som har försatt mig i denna plötsliga deppighetssvacka; jag tycker verkligen inte om när de här depp-tankarna och håglösheten kommer och påminner mig om hur det är att vara deprimerad, jag vill inte dit igen (den totala förlamningen av att "jag-skiter-i-allt-orkar-inte-bry-mig). Jag är inte deprimerad nu, men uuwh, det skrämmer mig så mycket att trilla ner dit igen så att jag nästan blir deprimerad på kuppen...

 

Såhär känns det just nu.

 

Är så rädd, ledsen och frustrerad att jag skriker som en liten bebis. På riktigt. Jag skriker så högt jag kan, gråter, slår i sängen, slår mig själv så det gör ont och bryter ihop såpass att ni hade trott att jag var mentalt vrickad om ni såg mig.

Man behöver faktiskt inte vara psykiskt störd för att bryta ihop, jag tror alla bryter ihop så att de tappar fattningen någon gång i sitt liv (men det är ju sådant man inte pratar om...). Sådär så att man inte vet vart man ska ta vägen eller vad man ska ta sig till för att allt känns så tungt, som om man kvävs, man vill bara skrika, gråta, slå, försvinna - men det går ju inte.

Jag känner mig verkligen som en liten bebis. Inom psykologin kallas det regression. Jag har regredierat! Ja, till och med till den graden att jag skulle känna mig tröstad om jag fick en napp att stoppa i munnen (kanske därför folk tröstäter när de är ledsna? höhö). Ganska läskigt och fascinerande hur kroppen och psyket fungerar.
Idag hade jag en anatomilektion om nervsystemet. Vi kom in lite på sympatiska och parasympatiska nervsystemet, och lite andra grejer... oj vad jag har lite FÖR mycket självupplevda erfarenheter av en del saker han snackade om. Men det känns faktiskt bra att få höra hur det fungerar, på en så grundlig nivå, och oj vad kroppskemin styr oss. Att mediciner kan ändra lite grann i hur transmittorsubstans förflyttas i synapsen och det påverkar hela vårt mående. Sjukt. Det där kanske var en helt obegriplig mening för er, och kanske inte ens korrekt, så vi hoppar över det, men som sagt: kroppen är väldigt fascinerande.

 

Tillbaks till det jag bryter ihop över. En av de jag bor med var ju magsjuk, och ikväll skall folk i min vänskapskrets träffas och då kommer hon vara där. Detta gör att jag inte vågar åka dit. MEN, jag kan inte hindra att andra åker dit! Så min pojkvän och han som han bor med har precis gått dit. PANIK. Då kommer de alltså dra hit smittan - enligt min fobihjärna. Tänk alla gemensamma dörrhandtag de kommer ta i, och tänk om de sitter bredvid varandra? 
Vad hjälper det att jag inte går dit, om det blir som att jag indirekt har gått dit? Men vad kan jag göra åt det!?! ...nej just det, inget = fruktansvärd ångest och frustration. Tänk om det resulterar i att jag blir magsjuk.

 

Framför allt bryter jag ihop för att jag är så förbannat trött på min fobi!! Och jag är trött på att må såhär kasst, och att bryta ihop (ja, det blir ju en ond cirkel där då. Just nu känns det som om jag bryter ihop mer och mer, och värre blir det också) och att alltid känna mig som ett stort vandrande problem. Hur många gånger ska jag behöva bryta ihop såhär, över samma saker? Sen lyckas jag ta mig upp igen, och så trillar jag. Jag är rädd för den gången då mina energidepåer är nollställda, helt slut, att jag kanske inte orkar ta mig upp igen. 
Men man har inget val, antingen får man ta sig upp igen eller dö, och även om jag ofta kan känna för att dö så skulle jag inte göra det till verklighet, alltså blir det till att ta sig upp igen. 
Ibland blir jag bara SÅ trött på att livet för mig (och många andra) ska behöva vara så. En balansgång på en tunn lina över ett stort stup. När kommer jag över till andra sidan och får vila? Ligga mitt i blomsterängen och njuta av att det äntligen är soligt och varmt? 
Just nu åskar det i mitt liv, stormar och regnar.

 

Man får bryta ihop och bara hata allt, men det är viktigt att man någonstans i bakhuvudet har vetskapen om att det är värt att fortsätta kämpa för att ta sig över till den soliga sommarängen. Det finns alltid hopp, det finns alltid en anledning till att fortsätta kämpa och det blir alltid bättre tillslut.
Oavsätt hur värdelös man kan känna sig mitt i sitt psykbryt så är det inte ett faktum, det är en känsla: DU är värdefull, oavsett vad din känsla talar om för dig. Känslor förändrar sig. Och det finns alltid någon som bryr sig om dig, någon som letar efter dig i det becksvarta mörkret - det är bara det att du inte ser denne någon eftersom det just är becksvart. Så, jag säger det lika mycket till mig som till er: ge inte upp när det känns som mörkast, snart hittar du ljusknappen, du kanske bara måste treva dig fram - vacklande steg i mörkret - för att hitta den, men det klarar du.

 

Nu ska jag gå till ica och köpa en "napp" - choklad. Nu har jag lugnat ner mig och kan tänka lite mer klart i alla fall. Det är första steget till att ta sig upp igen, men det är tungt ja, särskilt när man är helt utmattad.

Kram till alla er där ute, kom ihåg att vi är många som kämpar med allt möjligt: du är aldrig ensam, tro inte att alla andra lever så perfekta liv som det kan verka som.

 

Läste det här citatet på Beatrices blogg, och jag blev på något sätt så lättade när jag läste det, för jag kände igen mig så mycket i det. Jag känner mig inte svag, jag är inte svag, men däremot har jag försökt vara alldeles för stark för länge genom att pressa mig själv till det yttersta hela tiden. Alltid kräva så mycket av mig själv, men ändå aldrig bli nöjd.

Jag är så deppig att jag tror att jag har genomgått en personlighetsförändring. Det är verkligen inte roligt. Jag känner inte igen mig själv, jag har bara blivit helt knäpp. Kan man ha en dubbeldepression? 
Jag var deprimerad innan min morbror dog, nu efter att han dött är jag liksom deprimerad för det också och på något sätt känns det som att det totalt har slagit över. Fastän jag är så deppig att det känns som om jag har ett stort svart hål i mig så är jag stundtals överenergisk och jag vet inte vad. Och jag minns ingenting heller. Nu höll jag på att skriva det jag precis skrivit, i tron att jag inte skrivit det.

Idag gjorde jag en jättekraftansamling och var först iväg på friskis, för att sedan åka hem och städa, därefter gjorde jag två veckors plugg (som skulle vara klart idag) i en av mina kurser.

Gaah, jag får en aning damp på det här tangentbordet. Minsta lilla grej och jag bryter ihop eller exploderar av ilska. Jag brukar inte vara arg! Men nu för tiden så kokar jag - och kokar över - av och till. Och nu var det tangenterna och min virriga hjärna, som rör till alla bokstäver, som ställde till det för mig. Sitter hemma hos min pojkvän och skriver och man måste typ lägga all sin tyngd på tangenterna för att de ska registrera att man trycker på dem! Jag har inte orkat blogga på hela dagen, orkar inte det nu heller men tvingar mig själv eftersom jag måste försöka fortsätta med sådant jag normalt brukar göra.

Innan hade jag massvis ångest inför någonting jag aldrig brukar ha ångest för. Att prata med folk. En av de jag bor med hade bjudit hem sina skolkompisar, jag har träffat dem innan, och jag klarade verkligen inte av att gå ut ur mitt rum och hälsa på dem. Orkade inte klistra fast ett leende, det gick bara inte! Och ville inte gå ut och se sur och ledsen ut. Så där satt jag, fast på mitt rum, instängd med ångesten och frustrationen. Jag var vrålhungrig och behövde gå på toa, men jag fick någon form av konstig "scenskräck". Att gå ut i köket och börja laga mat när henne skompisar var i vardagsrummet och skulle höra mig var inte tänkbart.

Av någon skum anledning så tycker jag det är jättejobbigt att laga mat inför folk! Antagligen för att jag känner mig så dålig på det och är rädd att folk ska lägga märke till att jag inte kan laga mat och gör saker på helt fel sätt. Att de ska tycka att jag är konstig.

Och om jag skulle gå på toa så var jag också tvungen att gå förbi dem, och att titta in och säga hej efter att de varit där i typ en timma kändes jättemysko i mitt huvud. Vad skulle de tänka då?

Det här blev jätteproblem för mig. Varför? Jag vet verkligen inte, för sånt har jag inte haft problem med innan. Jag orkar inte få sociala problem också! Jag älskar ju att vara social och har aldrig någonsin haft scenskräck eller problem med att snacka med folk jag inte känner.
Vad är det som händer med mig?

Jag har blivit så jobbig också! Tycker inte om hur jag behandlar de som finns i min närhet. Ständigt möts de av min tjurighet, irritation och deppighet, och att jag inte orkar. Men vad i HELA VÄRLDEN ska jag ta mig till? Jag försöker verkligen ta mig samman, men världen faller sönder framför mina ögon och jag kan inte göra någonting... Så känns det i alla fall.

Nu ska jag försöka vara LITE trevlig och kolla på film med min pojkvän och våran kompis.

Fy vad jag önskar att åtminstone min pojkvän kunde förstå mig. Att han kunde se under ytan på mig och inte bara hur min depression yttrar sig på utsidan - med tjurighet och allt det där.
Men tyvärr är ju depression någonting som folk inte klassar som en sjukdom utan bara som en känsla, som man kan "skärpa sig" ifrån. Man hade fått hundra gånger mer förståelse om man hade ett brutet ben!

Jag kan säga att jag mycket hellre hade haft ett brutet ben... för då skulle man veta att man blir bra igen.