Att leva med oro

...fortsättning från förra inlägget (ville att det skulle hamna i en annan kategori).

I alla fall, den första gången av de här tre gångerna vet jag varifrån mina drömmar fann sin inspiration. Vi hade nämligen sett en film där en kille spydde tre gånger(!). It's kind of a funny story hette den. Jag tyckte inte att det var någon rolig story - han spydde. Jag som skulle äta choklad jag tagit med mig till filmen, efter det var jag inte direkt sugen på att äta den, särskilt inte när jag bara satt och väntade på att han skulle spy igen.
Den handlade för övrigt om en deprimerad kille. Det var allt för nära min egen depression (ja, jag anser att det har blivit mycket bättre, det är ju inte helt bra, men jag kan nog inte kalla mig själv deprimerad längre. Bra va? Det har nog mycket att göra med att det är sommar och sol nu) för att jag skulle kunna ha distans till det och se det roliga i filmen. Folk satt och såg på det som underhållning, och kunde skratta åt grejerna, det kunde inte jag. I slutet sa en av mina vänner någonting om att (obs, lite spoiler) "det är så onödigt att gå omkring och vara deprimerad när man kan göra som han istället och inse att man faktiskt har massa saker att vara glad för och har det bättre än många andra". Jaha? För att så lätt är det va? Man kan bara inse det där och sluta vara deprimerad. På film kan man, men i verkligheten så går det inte riktigt till som på film kan jag tala om för min vän, om han nu inte listat ut det själv. Jag skulle vilja se honom vara deprimerad - en riktig depression och inte bara "åh, jag är deppig idag" - och plötsligt vakna upp för att inse att han faktiskt har det riktigt bra, bättre än de flesta, och sen inte vara deprimerad längre (obs, jag skulle såklart inte vilja se min vän bli deprimerad på riktigt, vilken hemsk vän jag skulle vara då!). En annan av mina vänner sa att "De flesta som inte har varit deprimerade, eller liknande, förstår inte att det inte bara är någonting som man kan rycka upp sig ifrån, tyvärr.