Att leva med oro

 

Jag har sån hemsk beslutsångest! Det är verkligen jobbigt. Jag kan sitta och tänka på hur jag ska göra med något i flera timmar utan att komma fram till hur jag ska göra. Och då snackar vi om ett beslut som i många fall inte ens är särskilt stort. Nu har jag suttit i flera timmar och funderat på huruvida jag ska åka hem (till min lägenhet två timmar bort, är hos mamma) i morgon eller på tisdag. Och om jag ska åka hem i morgon, vilken tid. Det slår verkligen slint i huvudet på mig, för mig blir det världens största val. Det kommer avgöra ifall jag blir lycklig eller inte i framtiden, tänk om jag gör fel? Jag vill inte göra fel! Jag fattar inte varför jag har blivit så rädd för att göra fel? Vad skulle egentligen vara så hemskt med att "göra fel"? Och i ett sånt här beslut då det inte ens finns något rätt och fel, vad spelar det då för roll? Jo, det finns ju ett bättre och ett sämre alternativ, och TÄNK OM jag skulle välja det sämre alternativet, då skulle jag vara misslyckad.
Sådär tänker mina känslor. Självklart vet jag att jag inte är misslyckad för att jag har gjort ett dåligt val, mitt värde sitter inte i det, men på något sätt lyckas jag inbilla mig sådana saker, känslomässigt, ändå. Det är väldigt påfrestande och jobbigt att ständigt gå omkring och vara orolig för att göra fel, för att inte duga, för att vara misslyckad (vad nu det är, vem bestämmer vad som är misslyckat? I mina ögon så är det nog alla runtomkring som gör det, jag bryr mig allt för mycket om vad jag tror att alla andra tycker och tänker om mig).

Det värsta är att min fobi är väldigt inblandad i min beslutsångest. Den ställer till det hemskt mycket, eftersom jag alltid väger för och nackdelar med olika väl noggrant ur fobisynpunkt. Som nu, anledningen till att jag inte riktigt kan välja är för att jag vill stanna kvar här, men av fel anledning. Jag vill stanna en dag till för att jag då slipper vara ensam hemma på tisdag morgon, slipper ångesten på måndags kväll inför att vara ensam hemma och skjuter upp den skrämmande bussresan ytterligare en dag. Det är fel anledningar till att stanna kvar. Jag vill stanna kvar här av andra anledningar också, för att det är trevligt och bekvämt (mamma och lagad mat! :D), men jag borde utmana fobin genom att inte stanna kvar, så därför blir det beslutsproblem! Jag vill egentligen stanna kvar, men kan inte riktigt avgöra om det är på grund av fobin eller inte, och jag BORDE (suck för det ordet) utmana mig själv genom att åka hem, men det är hemskt svårt eftersom jag vill stanna kvar både med fobihjärnan och med min icke fobirelaterade vilja (eller hur man nu ska uttrycka det), ingenting annat drar mig till det beslutet förutom att jag BORDE utmana mig själv. Det gör mig deppig, att allt - oavsett hur jag försöker vända och vrida på det - har med min fobi att göra, till och med när jag försöker göra så att det INTE ska ha med min fobi att göra.

Jag fattar inte hur man kan ha sån här beslutsångest! Till och med att välja en glass är jobbigt för mig och kan ta jättelång tid. Idag var jag och mamma i stan och köpte skor till mig, och vi var i en och samma affär i en och en halv timma för att jag skulle bestämma mig för vilken storlek(!) jag skulle ha på ett par skor. Mamma höll på att bli galen på mig, jag blev galen på mig och det skulle inte förvåna mig om de i kassan också blev galna - åtminstone så undrade de nog vad det var frågan om. Suck.
Jag tror att alla beslut är så enormt stora och livsavgörande att de tillslut blir det, för då har jag lagt ner så mycket tid på beslutet att det verkligen måste bli rätt, annars är det ju misslyckat att jag har lagt ner så mycket tid på att bestämma mig att det ÄNDÅ blev fel...

Inte konstigt att jag får stresseksem när jag gör så stora saker av allting och tror att hela världens väl och ve ligger på mina axlar.

Nu ska jag i alla fall ta beslutet att sova! God natt.

Mamma, varför gråter pojken?

Jag vet inte lille vän.
Mamma, varför har han ett blått öga?
Jag... vet inte min vän.
Mamma, varför vet du inte?
För att det är en börda att veta.
Mamma, varför är det en börda?
För att sanningen är för hemsk.
Mamma, varför är sanningen hemsk?
För att jag inte kan göra något åt det.
Mamma, varför kan du inte det?
Jag har inget bra svar, min son...


Mamma, vad hade du gjort om det var jag?
Om det var jag som hade ett blått öga,
Om det var jag som grät,
Om det var jag som blev slagen,
vad hade du gjort då?
Då hade jag skyddat dig med mitt liv.
Mamma, varför skyddar du inte honom,
som du skulle skyddat mig.
Du säger ju alltid,
att alla är lika mycket värda,
så varför hjälper du inte honom?
...
Mamma, om det hade varit jag som satt där,
och en annan mamma gick förbi,
utan att fråga hur det var fatt,
utan att trösta,
utan att hjälpa,
vad hade du gjort då?
Då hade jag blivigt förbannad.
Mamma, får jag då fråga,
varför går du förbi den här pojken,
ser du inte att det är jag?
Ser du inte att jag gråter,
att jag har blivit slagen,
och behöver tröst.
Varför blundar du,
varför gråter du,
varför hjälper du inte till istället?

Sluta gråt,
öppna ögonen,
ser du inte mig,
jag är här,
framför dig,
snälla se mig,
och sträck ut,
en hjälpande hand -
Alla behöver en hjälpande hand!

Dikten skriven av mig september 2007.

Visste ni att 200 000 barn blir utsatta för våld i hemmet varje dag!? Det är sjukt... Oacceptablet.
Snälla, jag hoppas att ni också vill göra allt ni kan för att det inte ska få vara såhär. En sak man kan göra är till exempel att bli månadsgivare till Rädda Barnen (klicka här för att hjälpa ett barn i nöd) och sprida informationen om att bli månadsgivare på sin blogg? Det är inte så svårt (den som vill får gärna kopiera det här inlägget - men om ni kopierar dikten så vill jag att ni länkar till min blogg, jag har varit med om att få mina dikter snodda, och det inte skoj), men det kan göra stor skillnad för de barn som lever i en verklighet som bara finns i andras mardrömmar.
Nej det är inte rättvist att det är så, men sanningen är att vi i det här fallet faktiskt KAN göra åtminstone NÅGONTING åt orättvisan. Blunda inte, låtsas inte som om ingenting, det är till följd av att alldeles för många gör det som orättvisan kan fortsätta...



Alla kan räcka fram en hjälpande hand,
det gäller bara att ha modet,
att ha modet och se sanningen,
att erkänna och inte frukta den.
Blunda inte för sanningen,
Se den och Hjälp till, räck ut din hand,
och man vet aldrig, nästa gång,
kanske det är du som behöver,
en hjälpande hand som räddar Dig...


Ps. Jag är inte bättre än någon annan, vi är av samma skrot och korn, men tänk vad mycket mer man skulle kunna göra utan större ansträngning, egentligen. För vad är 50 kronor i månaden, för de flesta av oss är det att avstå från lite godis varje månad - vilket bara är hälsosamt - men för de här barnen kan det betyda skillnaden mellan att leva och bara vara vid liv (om 50 kronor försvinner från kontot så märks det nästan inte, trots att man är en fattig student som måste hålla hårt i pengarna, man anpassar sig lätt, tro mig, dessutom så känns det väldigt bra att hjälpa till att göra en skillnad).

Idag har jag jobbat 10 timmar! Jag var på arbetet i 11 timmar (hade rast totalt 1 h). Är verkligen trött, men inte alls på samma sätt som jag har sagt att jag är trött på innan. Nej, nu är det en fysisk trötthet, inte att jag är psykiskt utmattad. Jag kan helt klart säga att jag föredrar att vara fysiskt utmattad framför psykiskt utmattad! Då vet man liksom vad man ska göra åt saken...

 

Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker på min fobi, för alltid är det något som går att relatera till den.

Idag var det en tjej på jobbet som började prata om att hennes syrra blir flygsjuk, dvs spyr när hon flyger! Jag trodde typ att jag inbillade mig att det faktiskt finns de som gör det (även om jag samtidigt tror att varenda människa som flyger spyr hehe), men tydligen finns det. Tänk om jag hamnar på samma flyg som någon sådan när jag ska flyga någonstans, panik! Där stod jag och låtsades som om ingenting, som att det knappt rörde mig (men än "åh, vad jobbigt för henne" - vilket jag verkligen tycker, hade det varit jag så hade jag ALDRIG flugit, never). Hon kan verkligen inte ha anat att jag har spyfobi, fastän min hjärna gick på högvarv och jag nästan trodde att jag skulle bli smittad av de tom jag gick för nära henne (observera att det till och med var hennes syster som vad flygsjuk, inte hon). Varför "råkar" alltid folk säga sådana saker till mig? Bara för att jag ska träna eller?
En annan på jobbet hade tydligen varit sjuk typ förra helgen, genast rusar min hjärna iväg och bygger upp ett scenario där hon har varit magsjuk och kommer smitta mig.
Bussresan gick i alla fall bra idag.

 

Nu är jag så trött att jag faller ihop här i sängen. Borde redan ligga och sova vid det här laget, men det känns verkligen konstigt att gå och lägga sig såhär tidigt! Men jag tvivlar inte på att jag kommer somna i alla fall ;)

 

 

Det är verkligen hemskt att så många personer drabbas av cancer. Vi alla är nog drabbade av det på ett eller annat sätt, om det inte är vi själva som har/har haft/kommer få cancer så är det någon i vår närhet. Det enda vi egentligen kan göra för att fösöka få ett slut på eländet, eller åtminstone förbättra oddsen och minska lidandet, är att ge pengar till forskning, så att de kan komma på nya, bättre metoder att behandla cancer på.
Jag läser en blogg om en tjej på 18 år som för ett år sedan drabbades av Hodgkins lymfom, och nu har hon startat en insamling till barncancerfonden. Om vi alla hjälps åt och gör något så blir det till slut väldigt mycket. Gå gärna in och skänk en slant (det du känner att du har råd med - vilket ofta är mer än man tror - man behöver inte känna att man måste ge jättemycket för att det ska vara "värt" att ge, även små summor blir mycket tillsammans), här är adressen till insamlingen: http://www.barncancerfonden.se/10084

Om ni vill veta mer om henne så kan ni titta in på hennes fina blogg, http://bissy.blogg.se, och läsa om hennes kamp för att överleva. Men jag varnar er, man blir berörd, så efter att ha läst henns story så kommer ni verkligen vilja ge ett bidrag. En otroligt stark tjej!

Jag är verkligen helt slut! Och vrålhungrig. Vad är det här? Jag som bara äter två gånger om dagen (jag vet, det är inte bra, men det blir så när man är lat och inte orkar stå och laga mat hela dagarna) i vanliga fall har idag ätit tre gånger(!) redan, men är vrålhungring... konstigt. Kan man bli så hungrig bara för att man gjort någonting hela dagen istället för att bara sovit/slappat, är det sådan skillnad på hur mycket energi kroppen behöver? Intressant.

I alla fall så gick det bra på jobbet, det vad hemskt att behöva stå upp en hel dag (enda gångerna jag fick sitta ner var då vi åt eller fikade, vilket var totalt 1 timma på tio timmars tid! När vi åt frukost så var det en som visade upp en bild på massa muskulösa personer och sa "jaha, vem är jag av de här då?", och tillade strax därpå "den med mest magsjuka"(!!!)... trodde jag. Jag tänkte på det hela rasten, och frågade min kompis sedan om hon verkligen hade sagt så, såklart hade hon inte det. Hon hade sagt "den med mest magmuskler". Tänk så ofta min fobihjärna lurar mig till panik i onödan!
Bussresan hem tog en timma och tror ni inte att jag har sådan otur att tjejen framför mig säger till sin kompis som sitter bredvid mig att "tyvärr, jag kan inte prata med dig för jag måste kolla framåt, jag är så hemskt åksjuk". HJÄLP, det var ju precis något sådant jag var rädd för skulle hända. Jag satt där och var livrädd, fick panik för minsta lilla, en hostning, någon som prasslade med en påse (jag tror jämnt at det är en spypåse de tar fram!) och registrerade minsta lilla rörelse tjejen framför mig gjorde. Men jag satt kvar, jag vägrade fly, jag vill inte mata min fobi med att det är farligt, utan visa att det går bra fastän jag sitter kvar. Jag satt och tänkte "det här är kul, spännande, en utmaning som jag kommer klara, för jag är stark. Jag fixar det", och vet ni vad, det hjälpte att tänka så. Det gav mig kraft, mod och uppmuntring att sitta kvar. Jag klarade bussresan, fastän jag satt som på nålar så gick det bra, och det är vad jag ska försöka fokusera på - att det gick bra, trots att det var ett "kritiskt läge".
Nu ska jag bara sitta helt förlamad framför datorn och kolla på något tv-program eller så, jag är helt slut. I moegon blir det till att gå upp kvart i fem igen och stå upp i nio timmar! Det är bara att gilla läget, jag behöver pengarna och erfarenheten. Men i morgon är inte min kompis där så då är jag"själv, vilket jag har massa ångest inför. Tänk om något skulle hända (dvs tänk om jag skulle få panik/må illa/spy), jag känner ju ingen annan där, tänk om ingen skulle hjälpa mig? Jag skulle skämma ut mig totalt! Hur skulle jag ta mig därifrån? Osv osv. Ständig oro.
Det räcker med att jag ser någon böja sig ner på stan (för att knyta skosnörena kanske?) så tror jag att personen ska spy! SUCK, min fobi är verkligen en ständig, objuden, följeslagare som hela tiden är på sin vakt mot allt och alla, det är utmattande.

Ps. Titta gärna in till A Meths och ge henne lite styrkekramar :)

Jag vill svara på alla dina fina kommentarer, det gör mig så glad, men jag hittar aldrig tiden för jag vill liksom sätta mig ner och svara ordentligt, inte bara krafsa ner något halvdant (för sån är jag - och just därför brukar det aldrig bli av heller. Detsamma gäller mig och att svara på sms, eller skriva inlägg här på bloggen. Jag gör ofta stora projekt av "små & lätta" saker), så jag vill bara säga tack så jättemycket för din uppmuntran (och detsamma gäller er andra som skrivit till mig och inte fått svar, det är för att jag vill svara ordentligt, men den senaste veckan har jag varit helt slut och varken haft ork eller tid - men tack för era kommentarer, jag blir alltid lika glad när jag får en kommentar). Här får du massa styrkekramar från mig, fast egentligen behöver du inte dem för du är redan stark, men det kan kännas skönt att få ändå ;)

I morgon ska jag upp och jobba! Det känns nästan som om kroppen har förstått hur tidigt den ska vakna i morgon för jag är helt sjukt trött just nu. Jag borde ligga och sova för lääänge sen, eftersom jag ska upp kvart i fem i morgon(!). Galet tidigt för mig som ligger och sover till elva om mornarna (har ju i princip bara distanskurser och då får jag välja vilken tid jag pluggar).
Jobbet är mellan sex på morgonen och, tidigast, fyra på eftermiddagen! Jag ska paketera mat på en cateringfirma typ, så et är åtminstone "kliniskt rent", så på det sättet är det ju ett ganska spyfobivänligt jobb trots allt - men såklart finns det fobirelaterade saker att skrämmas upp inför ändå!
Jag har lite ångest inför i morgon. Inte ångest som andra kanske har inför sin första dag på jobbet, nej, jag har ångest relaterat till fobin - surprise. Det där som brukar skrämma andra är jag mest pirrig inför och tycker ska bli spännande till och med, det ser jag som en "rolig" utmaning. Men alla saker i samband med det här jobbet som förknippas med fobin, uuh, det är mindre kul. Till exempel det här med att gå upp så tidigt - tänk om jag kommer må illa för att kroppen inte är van att gå upp så tidigt? Tänk om jag får en panikattack på jobbet och gör något konstigt? Tänk om det inte finns någon teckning där så att jag inte kan använda mobilen om jag får panik? Och jag kommer säkert att vara tvungen att ta i kött! Visserligen har jag handskar, men ändå, under dagen kanske det köttet som fastnat på mina handskar blir gammalt och så råkar jag nudda dem på något sätt så att jag får i mig det gamla köttet och blir matförgiftad (neeej, inte alls långsökt). Och om jag ska ha med mig matlåda (vilket jag fick veta att jag inte behöver om jag inte vill eftersom det finns mat där som vi får äta av) så kommer jag inbilla mig att den blir gammal och att jag kommer bli matförgiftad. Men det som skrämmer mig mest är nog den långa bussresan hem (på ditvägen åker jag bil)! Jag kommer nog hinna få x antal panikattacker på den resan.
Ja, som ni ser så finns det en hel del för min fobihjärna att jaga upp sig för... listan kan fortsätta, om man låter fobihjärnan spinna vidare, men det tänker jag inte låta den göra just nu för jag ska sova! Annars kommer jag få ångest eftersom jag inte har sovit tillräckligt... Suck, all denna ångest.

Förmodligen, och förhoppningsvis, så kommer morgondagen att gå jättebra. Jag ska försöka tänka "kul och spännande" som mamma sa till mig att göra. Det här är en utmaning som jag ska klara, det ska bli kul och spännande att se vad det här jobbet innebär. Och bussresan kommer jag klara galant! (även om jag inte riktigt tror på mig själv så tror jag att det hjälper att säga så, för det gör att man ristar in nya, positiva, tankebanor i hjärna, och det kan nog fungera lite som en självuppfyllande profetia - så därför ska jag fortsätta intala mig det där.)
God natt :)

 

Ta livet lite mer med en klackspark, typ som Zlatan i EM 2004...

Visst är det jobbigt när man halkar mer och mer efter med någonting? Det gör det ännu jobbigare att ta tag i det man borde tagit tag i för flera dagar sedan, så att man INTE skulle halkat efter mer.
Även om blogga är någonting som jag gör för att jag tycker att det är kul och jag mår bra av det så känns det inte bra att "halka efter" (för jag VILL ju skriva, det blir bara inte av ibland, pga tidsbrist/orkesbrist). Dessutom så bloggar jag för att folk ska få veta hur det är att leva med en fobi och panikångest osv, och då vill jag såklart få med så mycket som möjligt av sådana saker jag går igenom (även om man inte kan få med allt), inte hoppa över att berätta saker bara för att jag inte orkat/haft tid (usch, jag har hemska prestationskrav med det mesta). Just nu så har jag typ fem inlägg som jag vill hinna skriva, och ett berg med kommentarer som jag vill svara på (jag inbillar mig att alla de jag inte har svarat till blir ledsna, och att det är mitt fel att ni mår dåligt, och att jag är en dålig person som inte har svarat osv osv - som sagt, jag lägger alldeles för stort ansvar på mig själv, ja det är nästan lite egoistiskt att tänka så, som om allt andra gör och tänker kretsar kring mig), samt massa bloggar jag följer som jag har missat att läsa inlägg på den senaste veckan. På detta har jag väldigt lite tid.
Jag är expert på att samla på mig saker att bli stressad över. Visst är det onödigt att bli stressad över en sån här sak? Det är ju ingen livsavgörande sak det gäller direkt (men för mig så blir alla beslut osv livsavgörande - jag har lätt för att tro att allt jag gör kommer att påverka huruvida jag blir lycklig eller inte i framtiden).

Jag måste helt enkelt lära mig att släppa saker, acceptera att saker är som de är, och inte ta allt på så stort allvar. Tänk vad mycket mindre stressad jag skulle vara och hur mycket bättre jag skulle må då. Fast, det är lättare sagt än gjort, men istället för att skita i att försöka lära sig det till följd av tanken att "det är ändå så svårt/går inte/ omöjligt" så kan man åtminstone försöka. Om man lyckas komma en liten bit så resulterar ju i att man blir LITE mindre stressad och mår LITE bättre, och det är det väl värt? :)

Just det ja, jag kan tillägga att jag har fått jobb! Visserligen är det timanställning, inte jättebra betalt och jobbiga arbetstider, men ändå, det är ett jobb. Jag har varit väldigt stressad över att jag inte har någonting att göra om dagarna och i sommar, och framför allt att jag inte har någon inkomst över sommaren så att jag kan betala hyran (jag har en snäll mormor och mamma som hjälper mig med det om jag inte klarar det själv, men ändå, det känns såklart bäst om de slipper bekymra sig för mig - det är väl tillräckligt med att jag är bekymrad så att det räcker och blir över hehe). Om jag får jobba en del nu framöver så kommer det lösa sig, vilket känns skönt.
Tänk vad onödigt att jag har oroat mig så hemskt mycket i onödan, saker löser sig nästan alltid (ja, då finns den där tanken "men tänk om det här är gången då det inte löser sig", varför tänker man alltid TÄNK OM, istället för att fokusera på alla de gånger saker går bra?).
Min fobi hindrar mig att tänka logiskt när någonting är förknippat med den. Men, på andra punkter, som inte är kopplade till fobin så skulle det vara bra om (försöker skriva något annat än "borde" eftersom det ofta väcker negativa känslor och dåligt samvete) jag försökte tänka logiskt och mer positivt, att tänka "men det löser sig, det brukar lösa sig" istället för att alltid stressa runt och oroa mig. Om jag försöker dra ner på all sådan oro och stress som inte har med fobin att göra så tror jag att fobistressen kommer att lugna ner sig en aning också. Om jag liksom börjar försöka lära om hjärnan så att den inte alltid stressar upp sig så lätt för minsta lilla. För jag tror att min fobi har gjort hjärnan hispig (eller så är jag sådan, och det har gjort att jag lättare utvecklat en fobi), så att den alltid ser allt som katastrofmöjligheter och orosmoment eftersom den är van vid att allt ska kopplas till min lilla reptilhjärna (det är den delen i hjärnan som drar igång snabba panikreaktioner, som ska signalera om livsfara, fast min sådan har blivit lite "felprogrammerad") för att den liksom ska "checka av" ifall situationen i fråga kan kopplas till fobin eller inte.
Jag skulle må bra av att (återigen, försöker att inte använda ordet borde) försöka börja programmera om hjärnan så att den inte "skickar alla situationer via lilla reptilhjärnan för att checka av ifall det är fara på gång", det hispar upp den så mycket och stressar sönder min kropp, vilket blir en ond cirkel. Det leder till att jag tror att ALLT har med fobin att göra, och det har det faktiskt inte.

Det där var bara lite snurriga tankar från mig, om hur jag tänker att det fungerar uppe i min stackars stressade hjärna. Oavsett hur det fungerar så är det en bra idé att försöka ta livet lite mer med en klackspark. Som sagt, det är värt att försöka :)

Jag hade tänkt skriva flera inlägg, om några grejer som hänt i helgen och mina två senaste psykologbesökt. Men just nu klarar jag inte någonting. Kan inte ens borsta tänderna och smörja in mig med min kräm (för eksemet) så att jag kan gå och lägga mig! Har sån panik. Jag är yr och mår illa. Är livrädd. Dessutom blir det massa saliv i munnen på mig (vilket det blir om man ska spy) - därför får jag ÄNNU mer panik eftersom jag tror att jag kommer spy inom en nära framtid. Vill inte vara på toaletten, för då tror jag att det blir verkligt (att jag typ är på toa för att jag kommer att spy när som helst). Jag är SKITRÄDD!! Hjälp!! Vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara springa härifrån. Jag hatar panik! Det är så sjukt läskigt. Jag vill inte vara med mer, men det spelar ingen roll att jag inte vill det, det händer ändå. Jag vill bara få sova, somna ifrån det här, somna bort från paniken!
Varför har mina panikattacker börjat smyga sig tillbaka nu den senaste veckan (efter operationen)? De var ju på väg bort!

Jag är så hemskt yr så jag vet inte vad. Vet inte hur jag ska lyckas smörja in mig med krämen så jag får gå och lägga mig, för jag kan knappt stå upp. Nu har jag varit jätteyr i två dagar. Förstår inte varför, det kan inte vara konastant panikkänsla i två dagar som jag haft? Det måste väl ändå vara något "fysiskt på riktigt"? Men det gör mig bara ännu mer orolig - vad är det för fel på mig då? Tänk om den här yrheten gör att jag spyr!
Låt mig få sova, lämna mig i fred, jag vill må bra...

Ps. ska svara på era kommentarer så fort jag får någon tid över.

Oj. Tror ni att jag kommer våga äta den? Jag SKA äta den. Jag tycker att lax är jättegott, men jag vågar aldrig laga det eftersom jag som sagt inte litar på att den blir helt genomstekt (och om jag äter den utan att den är helt genomstekt så kanske jag blir matförgiftad och spyr). Så, det här är första gången som jag, ensam, lagar lax. För mig är det ett framsteg, som jag ska fira genom att äta en god lax haha :D
Belöningen och ångesten sitter liksom i samma sak väldigt ofta, det är saker man vill kunna göra, men som fobin hindrar en från. Utstår man ångesten så får man belöningen i att man äntligen fick göra det där som man inte vågat men velat, och dessutom belöning i form av ytterligare ett framsteg. Man måste bara våga ta de där läskiga stegen fram till hopptornets kant och hoppa ner (det är inte farligt, bara läskigt), när man har gjort det så är man stolt, för att man klarade det. Till en början så är det ett under att man vågar hoppa från ettan! Tillslut vågar man klättra uppåt och klarar av att hoppa från tvåan, trean, fyran, femman... tänk vilken lycka när man vågat!

 

Kämpa på alla ni som kämpar med något, det är värt det. Fortsätt utmana er till att sakta men säkert, steg för steg, klättra upp för hopptornet och tillslut våga ta steget ut. Glöm inte bort bara att det krävs små steg för att komma upp för stegen upp till avsatsen först (man behöver inte klara allt på en dag!), innan man kan ta det större steget att hoppa. Så bli inte besvikna för att ni inte kan hoppa på en gång, att det inte går tillräckligt fort, det kommer. Plötsligt står man där och tänker "oj! vad högt upp jag har kommit, och jag vågade hoppa, när hände detta?" (till den dagen längtar jag). Jo, alla små steg och de större tillsammans gör att man tillslut klarar av det - utan att det känns sådär hemskt som man trodde det skulle kännas att hoppa DÄR uppifrån.

Ps. Usch, mina fingrar luktar lax (jag tog i den råa laxen!!) trots att jag tvättat dem med tvål, det innebär ju att den råa laxen liksom finns kvar där. Tänk om jag får in det i munnen och inte tål det, tänk, nu sitter jag här och skriver med mina laxhänder och bakterierna som (högst troligt inte!) finns där kanske frodas på tangentbordet och sedan har blivit så stor mängd att jag blir matförgiftad av det i framtiden.
Nej, fobihjärnan är inte logisk, tyvärr så hjälper det inte att veta att den inte är logisk, för i stundens allvar så blir alla fobitankar plötsligt på något konstigt sätt logiska. Nu ska jag låta ångesten komma och försöka acceptera tanken på alla bakterier från den råa laxen som dansar runt på mitt tangentbord och finns på mina händer.

 

Jag mår inte bra, känner mig helt febrig och svag (sådär muskelsvag som när man har feber), har massa ont i huvudet, ont i halsen och är så otroligt trött så jag vet inte vad. Jag är SÅ trött på att vara trött! Jag är det hela tiden, konstant, och det hjälper inte hur mycket jag än sover. Nu det senaste året så har det varit mycket värre med tröttheten än det varit tidigare i mitt liv. Det är någonting som inte känns riktigt som det ska, jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns som om någonting är fel. jag har varit till läkarna x antal gånger det senaste året (tack och lov att det fortfarande är gratis för mig!) för x antal olika anledningar. Tagit massa blodprover osv osv, och tillbringat väldigt mycket tid hos hudläkarna med mitt atopiska eksem. Problemet är att då jag går till vårdcentralen så skyller de alla mina problem på det psykiska (att jag har en fobi och "är stressad"), eller på mitt eksem (att det är därför jag har hur många svullna lymfkörtlar som helst osv osv).
Jag är trött på att aldrig bli ordentligt utredd bara för att de tror sig veta att allt sitter psykiskt. Det blir att jag känner mig jättedum och tillslut tror på att ALLA mina problem är självskapade, "det är mitt fel, det är jag som har misslyckats och är dålig och "svag" psykiskt, det är därför jag mår skit. Och paranoid är jag också som tror att det är något förklarligt, fysiskt, fel på mig, jag måste bara inse att jag är psykiskt störd och det är vad som skapar alla mina problem"... Ja, för så känns det som om de menar när de säger till mig att "du kanske ska prata med en kurator så ska du se att det andra blir bättre också" osv.
Jag förstår dem att de tror att det har med min fobi osv att göra, och de har nog rätt till stor del, för det påverkar otroligt mycket i mitt liv och påverkar såklart hur jag mår rent fysiskt också då - men ALLT kan inte vara kopplat till fobin!? Jag måste väl också kunna bli tagen på allvar, fastän jag råkar nämna att jag har ett "psykiskt problem"? För trots det så KAN jag ju vara drabbat av något annat OCKSÅ? Right?
Ja jag blir upprörd över att man ska behöva kämpa så hårt för att få hjälp. Vården i sverige är jättebra och jag är så otroligt extremt tacksam för att den fungerar som den gör, att alla kan få hjälp utan att det ska kosta skjortan osv osv, men nej, på vissa punkter fungerar det bara inte. När folk som är sjuka nästintill måste ställa sig och skrika "om ni inte hjälper mig nu så tar jag självmord" för att få rätt till vård (obs: det här gäller såklart inte alla, för vissa fungerar det jättebra, men jag har hört många sådana berättelser, och känner av den där tendensen väldigt mycket själv).

När jag kände att något var "fel" i magen, att jag hade ont ofta och att det kändes obehagligt och just bara fel, så trodde jag först inte på mig själv. Jag har gått till vårdcentralen så många gånger och bara blivit hemskickad med att "det är inget fel på dig, du mår bra" så att jag inte längre vågar lita på mina egna känslor utan bortförklarar dem med att jag nog bara inbillar mig igen, eller "det är antagligen fobin/det psykiska som spökar där med"... Jag vågade inte söka vård för jag var rädd att än en gång bli hemskickad med ett "du mår finfint, gå till psykologen" eller något. Jag VILL ju inte ta upp deras tid och resurser, så jag tänkte helt enkelt att det skulle gå över.
Jag gick faktiskt till vårdcentralen i början av våren, och då nämnde jag också att jag hade ont precis där det sedan visade sig att cystan satt, hon kunde inte se att det var några fel på mig utan skickade hem mig, men hon sa faktiskt att jag borde åka till en ungdomsmottagning eller så för att kolla upp varför jag inte hade haft min mens på ett tag. Men de gjorde liksom ingen närmare utredning, trots att jag berättade att jag verkligen inte mår bra, utan jag fick bara rådet att jag ju kunde gå till en ungdomsmottagning om jag var orolig för att mensen var sen.
Det var inte förens jag hade haft väldigt ont i två veckor, så att det påverkade mig hela tiden och jag inte längre kunde cykla, som jag tänkte att "nej nu får det vara nog, det här KAN inte bara vara fobin/stress och inbillning", men det tog fortfarande emot att söka hjälp eftersom jag inte gått till vårdcentralen så mycket tidigare att de skulle avfärda mig med att jag var hypokondriker om jag gick dit igen.
Den här gången så sa de att jag skulle ringa direkt till en gynekolog eftersom jag själv hävdade bestämt att det kändes som om det var livmodern som gjorde ont.
Jag blev verkligen CHOCKAD när det visade sig att det faktiskt var något som var fel!! Tänk, där hade jag gått ett bra tag och viftat bort mina "något-är-fel-signaler" som hypokondriska och så var något faktiskt fel. Det var en sådan lättnad att få se att jag inte än en gång "bara inbillat mig", att jag faktiskt fick lite bekräftelse på att jag kan lite på mina instinkter.
Så, tänk om jag har rätt i att något faktiskt är fel i övrigt också? Jag har så många olika konstiga symtom så jag vet inte vad jag ska tro, och så är det den här enorma tröttheten som ligger som ett spöke allting, men jag har tagit blodprov och de visar inte något särskilt.
Jo förresten, jag misstänkte att det kunde vara hypotyreos (min moster har det) så jag fick ta ett sådant prov. Då visade det sig att ett av de två värden som skall vara utanför det normala faktiskt var utanför det normala, men läkaren sa bara att vi skulle strunta i det eftersom de precis ändrat gränsvärdena och jag innan de ändrade hade legat innanför. Jaha?? Fanns det inte en anledning till att de ändrade gränsen då?

När jag läser om symtom på hypotyreos så har jag nästan allihop, och då menar jag inte att jag hypokondriskt har allihop, utan när jag tänker logiskt på det också. Jag har börjat fundera på om jag kanske har det här som de kallar hypotyreos 2 eller hypometabolism som det också heter. För det visar sig inte på blodproven då det är på cellnivå. Återigen, förvånansvärt många symtom beskriver precis alla de där konstiga grejerna jag har problem med.
Här är en sida med symtomen: http://www.hypo2.info/diagnostisering/symtom.

Så, nu antar jag att jag helt enkelt får börja skrika efter hjälp för att få se om det ligger något i mina misstankar eller inte. Men jag vill inte göra bort mig, vill inte att de ska kunna säga "vad var det vi sa, du är frisk", så vågar jag ge mig in i det? Jag vill heller inte ta upp deras tid och resurser i onödan, men jag kan inte släppa tanken på att det känns som om något är fel, utöver fobin. Den har jag levt med i hela mitt liv och jag vet hur den fungerar och påverkar mig, och jag tror att jag kan avgöra vad som är följder av fobin och inte, och det här känns som något mer än bara följder av fobin. Så, vågar jag ställa till med ett väldans spektakel för att ta reda på om jag är sjuk?

Som sagt, det gäller att hitta saker att utmana sig själv med så ofta man kan om man vill bli fri från fobin, här är exempel på saker jag utmanat mig själv med de senaste två dygnen (och som jag skrivit tidigare, det behöver inte vara stora utmaningar för att de ska ge resultat, varje litet steg är ett steg närmre målet).

Utmaning 1:

Jag tycker verkligen inte om att vara hemma, som ni som följer min blogg vet vid det här laget, och framför allt så tycker jag inte om att SOVA när jag är ensam hemma. Jag inbillar mig nämligen att jag då plötsligt kanske vaknar och måste springa akut till toa för att spy, och därmed inte hinner ringa mamma eller liksom "känna av" att något är fel så att jag kan förbereda mig (fråga mig inte hur jag skulle göra det - annat än genom att flippa ur totalt och få panik). Tidigare i vår så har jag ställt klockan på ringning tidigt på morgonen för att liksom kolla av att de andra är hemma och ”känna av” ifall jag verkar må bra eller inte, dvs ifall jag kan somna igen. Sedan har jag efter det sovit så lätt att jag vaknat då de gått upp.

Nu idag och igår så ställde jag väckarklockan när jag ville gå upp, vid tio (vilket blir halv elva), och alltså inte ”kollat av” hur jag mår tidigare, när de fortfarande varit hemma.

De märker antagligen inte att jag gör såhär, det skulle jag verkligen inte vilja att de gjorde, då skulle de nog känna sig väldigt kontrollerade och övervakade och det är ju inte så jag menar det. Jag känner mig hemsk som liksom har sådan koll på ifall de är hemma eller inte och ofta försöker fråga om de ska vara hemma eller inte. Jag vill inte att de ska känna sig ”bundna” här av mig, eller att de ska tycka att jag är helt knäpp i huvudet, och så känner jag mig hemskt egoistisk när jag gör sådär också. Men ändå kan jag inte låta bli, för det skulle ge mig sådan enorm ångest. Men, idag och igår så lät jag bli trots allt (för sådär kan jag ju inte fortsätta!), och vet ni? Det gick bra. Igår visade det sig att jag var ensam hemma när jag vaknade, och idag så var jag det inte. Det ska inte spela någon roll, jag ska inte ha någon ångest oavsett om jag är ensam eller inte, så därför ska jag fortsätta sätta klockan på den tiden jag faktiskt vill gå upp utan att fråga ifall någon är hemma dagen efter. Nu i morgon så kommer jag antagligen inte vara ensam hemma eftersom den ena tjejens pojkvän är här, men han kan lika gärna gå bort till våra vänner tidigt på morgonen (det har han gjort), så jag får inte intala mig att ”det är lugnt” i morgon, för det förstör hela övningen. Jag ska istället intala mig själv att han kommer gå bort tidigt i morgon och jag kommer vakna upp själv – det ska jag klara!

Läskigt, men det är bara att göra, för jag SKA bli frisk.

 

Utmaning 2:

En till utmaning jag ställdes för igår var då jag stod i kön i mataffären. Tjejen framför mig sa till sin kompis att hon mådde illa! Oj hjälp, blev min reaktion, tänk om hon är magsjuk. Hon i kassan kommer att ta på den varan som hon har tagit på för att sedan ta på mina varor som jag kommer tvingas ta på efter det! Då kanske jag också bli magsjuk (nejdå, inte aaalls långsökt). Jag kom snabbt på en plan att låtsas ha glömt köpa något och gå därifrån så att någon annan fick stå precis efter henne, men bestämde mig för att stå kvar. Sedan öppnade de en till kassa, så jag gick till den (det var min tur), vilken ”tur” jag hade (fast egentligen borde jag stått kvar och övat, så det var inte tur). Men det visade sig att jag faktiskt hade glömt köpa en sak, så sedan gick jag till den andra kassan trots allt. Det blev en halv utmaning åtminstone (för jag tyckte fortfarande det var obehagligt).

 

Utmaning 3:

Jag har känt mig febrig ikväll så jag frågade en av tjejerna jag bor med om de hade någon termometer. Det hade de, en sådan man stoppar i munnen. Usch, tänk vad många bakterier det måste vara på den! Jag menar, folk har ju haft den i munnen när de faktiskt varit sjuka. Jag tog mod till mig och stoppade in den ändå, det gav mig såklart ångest, och efteråt kändes det som om jag ville tvätta munnen med tvål (men jag lät bli). Jag hade åtminstone ingen feber, snarare tvärt om, jag hade alldeles för låg temperatur! Varför har man det? Eller är jag bara onormal. Det var verkligen år och dagar sedan jag tog tempen sist så jag vet inte vad min normaltemperatur ligger på. Tänk att jag faktiskt stoppade den i munnen!

 

Nej nu ska jag sova som en stock, hoppas jag. Är i alla fall enormt trött så god natt.

 

 

Det här känns dumt. Jag sitter och stirrar på min mat och är vrålhungrig, men jag vågar inte äta den. Jag litar inte på mitt eget omdöme och måste ha mammas försäkring som intygar att jag har rätt i att det går att äta trots de grejer som oroar mig. Jag är orolig för att 1) jag inte ska ha stekt korvarna ordentligt, om jag äter kanske jag blir matförgiftad och spyr, 2) att smöret jag använde till såsen och potatismoset stod framme i fyra(!) timmar idag och smälte, om jag äter kanske jag blir matförgiftad och spyr, och 3)  kryddan jag använde i såsen gick ut år 2009 enligt förpackningen såg jag (men en av de jag bor med sa att den andra tjejen antagligen köpt en ny påse och hällt i den gamla glasburken - men om det är så så kanske det fanns lite utgången krydda kvar som smittade ner den nya kryddan?!). Så, av dessa anledningar sitter jag just nu och plågar mig själv. Maten blir kall och jag blir mer och mer hungrig, visst låter det bra?
Suck vad jag är trött på att jag inte litar på mig själv och mitt omdöme!

 

Just nu har jag massa ångest eftersom jag är ensam hemma och fortfarande inbillar mig att jag kan spy som en följd av operationen. Dessutom så har jag ångest eftersom jag aldrig gör någonting om dagarna utan bara sitter här hemma, jag känner mig så dålig, och sen har vi ångesten över att jag har så mycket plugg att göra innan terminens slut (dvs vanlig ångest, jag har tidigare pratat om att jag kommit på att jag har flera sorters ångest) och sen har jag också ångest eftersom jag är orolig för att något kanske är fel efter operationen, för att det har börjat göra ont. Till råga på allt så ger det mig ångest att jag inte vågar gå härifrån! Dels för att jag inte vill överanstränga magen (tänk om den reagerar med att spy då?) men mest för att jag är skiträdd för att jag ska få diarré igen och bajsa på mig någon annanstans än hemma (om jag nu skulle bajsa på mig). Jag vet att det var medicinen, och jag har slutat ta den, men ändå, tänk om medicinen fortfarande finns kvar och påverkar mig? Eller tänk om jag är så orolig att jag får diarré av oron och bajsar på mig!? Fy, jag orkar verkligen inte få en sak till att vara rädd för! Nu gäller det för mig att bryta på en gång, innan jag hinner köra upp några fler felaktiga rädslospår i hjärnan.

Jag känner att det är lite väl mycket ångest inom mig nu! Jag spricker snart.

Jag vill bara bli fri från det här, jag vill inte vara rädd mer. Det hade räckt med alla andra problem jag har (med det hemska eksemet, cystan, normala tonårs/ungdomsproblem osv) för att jag skulle bli utmattad och deppig. Men i jämförelse med fobin så hade jag tacksamt tagit emot de där andra problemen (eksemet når visserligen nästan ända upp till fobi-nivå när det är som mest irriterat och uppblossat).

Jag behöver energi, ge mig bensin (för - som jag skrev i förra inlägget - jag känner mig som en bil som kör på tomgång). Jag försöker proppa mig full med godis (haha, smart lösning va? eh...), men det har inte någon större framgång. Det enda det ger mig är små sockerkickar och blåsor på tungan. Jag behöver riktig energi, som kan hjälpa mig att orka ta itu med alla mina problem och bekämpa dem. Tillräckligt mycket energi för att tackla min fobi. Hur gör man egentligen, för att hitta den där energin?

 

Nej, nu ska jag utmana mig själv igen, genom att faktiskt ta mig ut. Ska gå till högskolan och skriva ut en grej som jag behöver för att kunna komma vidare i plugget. Då slår jag tre flugor i en smäll: 1. jag minskar min ångest över att jag aldrig gör någonting om dagarna, bara sitter hemma. 2. jag får gjort något av plugget som stressar mig. 3. jag utmanar mig själv genom att gå ut, trots att jag är rädd för att skita på mig. Dessutom så kanske jag får lite energi av att ta mig ut en sväng?

 

 

 

Jag är så otroligt extremt trött på att vara rädd HELA tiden! Jag är utmattad. Ge mig en paus, ge mig lite vila, lite energi... jag behöver det verkligen. Jag är så fruktansvärt trött på att bara gå och vänta på att dagarna ska ta slut. Hur kul är det att önska att man kunde snabbspola förbi hela livet? Det är så det känns, som att jag önskar det, men jag vill inte önska det. Jag vill njuta av dagarna, inte bara gå och oroa mig dag ut och dag in. Jag önskar att det fanns ett snabbt sätt att bli av med fobin, men det fungerar inte så. Det är stenhård kamp som gäller, och jag är helt slut. Vart ska jag få energi till den kampen från? Jag känner mig som en bil som kör på tomgång. Det är hemskt uttröttande att varje dag, varje sekund, tänka att man kanske skall spy eller få en panikattack. Och hela tiden försöka tänka ut planer på hur man ska förhindra det, och hur jag ska göra för at slippa vara ensam hemma.
Det värsta är att man har ett handikapp som ingen förstår är ett handikapp, alltså ställs exakt samma krav på en som om man inte skulle ha haft några problem. Vi fobiker lider av någonting som oftast inte syns, och som folk inte har någon förståelse för, därför ställs samma krav på oss som om vi hade varit helt "friska". Att hela tiden kämpa för att uppnå en nivå som är för hög för vad vi egentligen orkar/klarar av (ingen skulle be en rullstolsbunden att hoppa höjdhopp) gör att man blir helt utmattad och känner sig hemskt dålig för att man "inte klarar allt som alla andra gör". Vi själva glömmer till och med av att det faktum att vi inte orkar springa ikapp de andra, eller hoppa lika högt, beror på att vi egentligen har "ett amputerat ben".
Vad som är ännu värre är när folk tror att man inte ens kämpar för att bli frisk, eller när folk säger att det bara är att rycka upp sig eller bestämma sig för att inte vara rädd. Om de bara visste...

Jag blir orolig (surprise!). Min mage gör ont. Sedan incidenten som uppkom efter att jag ätit stolpillrena (=bajsprutten) så har jag inte tagit några fler värktabletter och jag har klarat mig bra utan dem. Men nu ikväll så har det börjat göra mer ont, och då är det klart att jag börjar undra varför det plötsligt blir värre. Det gör inte hemskans ont nu heller, inte så att jag behöver ta värktabletter (anser jag), men det är trots allt värre vilket får orosrynkorna att krypa fram i pannan på mig. Det har gått mindre än en vecka sedan operationen så det är inte konstigt att det gör ont egentligen (heja heja magen, läk på, du klarar det här!), men det är däremot konstigt att det nästan inte har gjort ont alls men sedan plötsligt börjar göra ont. Eller, det känns liksom otäckt. Ungefär som om magen håller på att spricka. Den är fortfarande väldigt uppsvälld, och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att de snarare satte dit en cysta istället för tog bort en - nu ser det ut att kunna få plats en apelsinstor cysta till skillnad från innan operationen. Konstigt. Dessutom så har jag samma smärta som jag hade då cystan upptäcktes. De tog väl bort den!?
Smärtan jag hade påminde väldigt mycket om mensvärk/ägglossningsvärk så jag får väl hoppas att det är det som spökar nu och inget annat. Sen känns det också som om jag har blåmärken i hela magen. Den känns liksom trasig - vilket den i och för sig faktiskt är, de skar ju hål i den!
Men jag måste erkänna att vad som är värre än smärtan är att det kliar något otroligt. De har ju satt på stora inplastade lappar över hålen, och min hud tycker inte alls om dem. Mitt atopiska eksem blir aggressivt, och jag blir irriterad. Smärtan kan jag hantera, men kliandet gör mig galen. Vad som är snäppet värre ändå är den psykiska biten, med oro, ångest och panik. Det kammar hem priset. Fy vad jag önskar att jag kunde slippa det!

I morgon ska jag nog ta och ringa till dem och höra om det är normalt att jag fortfarande har ont i halsen (antar att det är irritation efter att de hade slangar där under operationen, annars har jag gått och dragit på mig en förkylning), är uppsvälld om magen och har ont - på det där konstiga viset som jag inte ens kan förklara. Som tur är så har i alla fall smärtan i axlarna försvunnit (den som blev efter koldioxiden), det kan jag vara glad för :)
Nu ska jag försöka sova, god natt!

 

Jag tänker på min morbror. I fredags så var det exakt två månader sedan han dog. Det känns som jättelång tid samtidigt som ingen tid alls. Konstigt. Men när man tänker efter, två månader är ingenting, såren är fortfarande färska fastän det inte syns.
Jag var inne på hans facebooksida (när försvinner sådant, när folk slutar skriva, eller efter att ingen har loggat in på x antal månader?), det gjorde så ont i hjärtat. Nu lyssnar jag på "Bridge over troubled water" som spelades på begravningen. Gråter. Saknar. Funderar. Det känns fortfarande väldigt overkligt. Jag undrar om det är en försvarsmekanism, att man inte inser vad som faktiskt har hänt förens såren har läkt såpass mycket att man kan hantera det, utan att förblöda?
Jag vill skriva som om jag skriver till honom, som om han kan läsa det här, för det tar emot att skriva om honom i stället. Men jag tänkte att det kanske är ett sätt att försöka inse att han faktiskt är borta, på riktigt, att sluta skriva till honom? Jag har försökt skriva om honom istället för till honom nu, men det tar emot, det gör ont. Jag vill så gärna skriva "jag saknar dig, jag tänker på dig morbror", som om jag faktiskt kunde förmedla det till honom. Han känns inte lika långt borta då.
Det känns som om jag skriver in i hjärtat när jag skriver till honom.
Nej vet ni vad? Han lever faktiskt vidare i mitt hjärta, där har jag mina minnen av honom och min "kärlek" till honom, så om det känns bra att skriva till honom, till den plats i mitt hjärta som är hans, varför ska jag inte göra det då?
Jag saknar dig morbror, det här känns overkligt!
Jag tänker tillbaka på den dagen då du dog. Hur jag grät, skakade, och bara slängde ner allt i en väska för att snabbt som attan ge mig av till sjukhuset. Jag hade tur, det var två personer jag kände som skulle åka till den staden där sjukhuset var...
Men, jag hann inte fram. När jag stod i entrén och ringde till mamma så berättade hon det. Du hade dött. Jag önskar så att jag hade hunnit fram och fått träffa dig innan, men du somnade in lugnt och med nära och kära runtomkring dig och det är det viktigaste. Jag hoppas du visste hur otroligt mycket du faktiskt betydde för mig, fastän jag inte hann fram i tid. Din vän sa till mig att du senast två dagar innan du dog hade sagt att du visste att du alltid fanns i mina tankar. Så du visste nog, det ger mig lite tröst. Framför allt hoppas jag att det gav dig lite uppmuntring, att veta att du var otroligt omtyckt och älskad, för det var du. Det är du.
Jag saknar dig ♥

Nu har jag precis utmanat mig själv. Man får försöka hitta utmaningar lite nu och då, det spelar ingen roll att de är små, de leder till stora framsteg när man lägger ihop alla gånger man utmanar sig själv. Det är så man blir frisk tillslut, genom att konstant puscha sig själv lite lite framåt. Man får ta babysteps till en början, sen växer benen med tiden och man klarar av att ta större steg.
Så fortsätt kämpa alla ni där ute som försöker övervinna era rädslor, panikångesten eller det som är just ditt monster! Man klarar så mycket mer än man tror, kom ihåg det. Du är bra, du är värdefull och du kan!

Jag tycker, som jag skrivit innan, att det är otäckt att ta i tvättmedel, eftersom jag kanske kan få in det i munnen och då spy av det. Igår tappade jag tydligen mina byxor på gatan så de har legat ute hela natten och blivit alldeles smutsiga och äckliga (nej, det var inte byxorna jag hade på mig utan ett par extra som jag hade i väskan). Jag hittade dem nu i morse och bestämde mig för att utmana mig själv genom att handtvätta dem (de behövdes göras rena på en gång, jag ville inte riskera att förstöra dem eftersom de är en av mina favoritbyxor), det vill säga jag skulle ta i tvättmedlet! Nu har jag precis stått med händerna i massa tvättmedel (dock inte så bra för mitt eksem) och så farligt var det faktiskt inte. Jag fick inte ens ångest. Nu ska jag till och med utmana mig själv ännu mer genom att gå och ta en macka med mina tvättmedelshänder (för allt tvättmedel kanske inte försvann när jag försökte tvätta av händerna sen).

Jag slapp vara ensam hemma idag, vilken tur jag har. En av tjejerna var hemma, plus att min kompis kom över och spelade lite spel och kollade på tv. Vad som är mindre kul är att jag fick världens panikattack! Jag är hemskt orolig att mina ständiga panikattacker är på väg tillbaka nu, det var ett tag sedan jag hade såhär mycket panik. Det är visserligen inte så konstigt, med tanke på att jag gått igenom en hel del de närmsta dagarna med operationen och så, men ändå. Det kanske retar upp de gamla invanda spåren i hjärnan så att den lär sig att få panik för minsta lilla igen. Jag vill inte! Det ska bara inte bli så, punkt slut.
Men som sagt, idag fick jag en jättepanikattack eftersom det hände en otäck sak. Jag har inte kunnat skita sedan operationen eftersom det gör så ont att gå på toa. Dessutom så tar jag smärtstillande i form av stolpiller, alltså sådana tabletter som man stoppar upp i rumpan, eftersom jag inte vågar svälja tabletter. Tydligen så är det ingen superbra kombination. Även om jag till och med är anonym här på bloggen så tycker jag det känns hemskt jobbigt att skriva det här, men jag ska berätta om sådant som man vanligtvis inte vågar prata om, så därför skriver jag det ändå. Jag var alldeles gasig i magen och gick iväg till mitt rum för att lite diskret släppa mig, men tydligen så blev det inte bara gas. Det blev en bajsprutt! Fattar ni? Jag är 19 år och la en bajsprutt? Jag trodde jag skulle sjunka genom jorden, i alla fall så ville jag det. Jag fick verkligen panik. Stängde in mig på toan, ringde mamma, kunde knappt andas, var hur törstig som helst och fick ingen syre. Det var hemskt. Jag fattade inte vad som hade hänt, det var bara så hemskt pinsamt och jobbigt. Det var inte mycket, och man kan knappt kalla det bajs eftersom det mer var som en gul medicinvätska (oups, kanske skulle varnat alla känsliga läsare, too late now), det luktade inte ens bajs. Antagligen så var det medicinens fel. Jag kunde alltså inte hålla tätt när jag släppte mig! Jag kände mig så bortgjord, tänk om det där hade hänt någon annan stans än hemma! Hur ska jag nu våga lämna lägenheten, när jag vet att jag inte kan hålla tätt? Jag kommer aldrig mer våga prutta.
Tänk om jag plötsligt blir jättebajsenödig och bara inte kan hålla mig? Jag är livrädd för det.
Jag vet inte om jag fick mest panik för att det var så pinsamt och hemskt eller för att jag inbillade mig att jag kanske var magsjuk eller att det var medicinens fel och att det kanske skulle komma andra vägen också. Det var nog lika mycket av båda anledningarna. Jag vågade knappt lämna toan sedan. Och min kompis, kan tillägga att det är en kille, satt i vardagsrummet och måste ha undrat vad det blev av mig. Tänk om han hörde när jag pratade med mamma när jag satt på toa? PINSAMT!
Jag antar att alla är med om något sånt här i vuxen ålder, förr eller senare, men ändå. Det är hemskt jobbigt. Tack och lov att jag hade binda på mig (eftersom jag "läcker" efter operationen). Men hela grejen med att det var så pinsamt, att jag kände mig så äcklig, ovärdig, dålig och inte kunde ha kontroll på mig själv i kombination med mina fobitankar gjorde att jag fick en hemskans jobbig panikattack. Det var den värsta attacken på länge, och nu är jag såklart jätterädd för att jag ska bajsprutta någon mer gång och då få en lika hemsk panikattack. Egentligen så var inte bajsprutten det värsta, utan konsekvenserna av den, dvs panikattacken. Åh, om jag bara kunde inse att panikattackerna inte är farliga, och att det är det värsta som kan hända - det blir aldrig värre än så. Då skulle jag ha kommit låååångt.

Nej usch, jag är helt trött i hjärnan också, trött i hela kroppen. Särskilt i ryggen eftersom den får ta all belastning (det känns lite som att magen inte finns). Men jag ska inte klaga, apelsinen i magen finns inte längre, och för varje dag som går så läker min kropp lite mer. Jag är otroligt glad och tacksam för att jag bor i ett land där man har rätt till sjukvård och faktiskt får hjälp med sånna här saker. Nu ska jag försöka ha en trevlig kväll och inte oroa mig för fler bajspruttar eller panikattacker, händer det så händer det och jag kommer klara av det också. Jag måste bara lita på mig själv och att jag klarar mer än jag tror, för det gör jag (ja, jag försöker intala mig själv det, någonstans måste man börja. Jag vet att det är sant, egentligen, men jag måste bara pränta in det i hjärnan genom att försöka tro på det på riktigt också).

Nu har mamma åkt hem, så nu är jag ensam hemma, vilket genast ger mig ångest. Höll på att börja gråta när mamma gick, men nej, jag ska försöka kämpa mig igenom den här ensamheten också, för nu har jag klarat så mycket! Jag klarade operationen, och flippade inte ut på sjukhuset, och det gick bra. Ja, jag är faktiskt riktigt stolt över att jag klarat allt som jag har klarat.
Det var mysigt att ha mamma här! Vi åt pannkakor, städade och var och handlade idag - mumms det blev godis, chips och goda saker till mig :) Ibland får man! När man har gjort något sånt här, klarat något riktigt stor, ja då har man faktiskt tillåtelse att skämma bort sig själv lite. Uppmuntring och belöning kallas det.
Ja, för tänk, igår så opererades jag faktiskt. Min första operation (och sista kan man ju hoppas), och jag fixade det.
Det som är mest otäckt nu är att jag inte kan andas normalt när jag står upp, kan inte ta djupa andetag, och så gör det hemskt ont i axeln (de sprutade in koldioxid i mig, som runnit ner i axeln, så det är därför jag haront där. Annars låter det lite skumt att ha ont i axeln när man opererat magen). Sen gör det något otroligt ont att gå på toa, har aldrig haft så ont tidigare tror jag. Trodde jag skulle svimma, eller skrika högt, när jag gick på toa i morse. Jag fruktar att behöva skita! AJ, vad det kommer göra in i bomben hemskt ont, men på ett eller annat sätt så ska väl det gå också.

Åh, jag har klarat det. Nu är jag opererad, apelsinenailien bor inte längre som en parasit i mig. Jag lever, men är hemskt trött! Går på smärtstillande (som jag får trycka upp i rumpan istället för att svälja eftersom jag inte kan det) och de pumpade mig full med massa grejer (bland annat ett medel mot illamående som gjorde mig huuuur trött som helst) där på sjukhuset, genom sånna där inkörsporter på handryggen. Dropp fick jag också. Jag var på sjukhuset i sju timmar! Själva operationen tog inte så lång tid, men allt runtomkring, till exempel att vakna upp och försöka förstå någonting igen haha. Jag har sovit i princip hela dagen efter de där medicinerna. Jag är fortfarande hemskt trött, och en hel hög orolig inför i morgon - då åker mamma hem, vilket ger mig ångest... jag vill inte vara ensam så snart efter operationen. Det kan ju fortfarande vara kristiskt liksom? På illamåendefronten alltså. Hittills har jag klarat mig från att må illa, eller jag har mått lite illa för att jag fått panik/ångest några gånger, men som tur är har det inte varit allt för mycket av den varan.
Nu ska jag faktiskt sova, tro det eller ej, det här blir det tidigaste jag har gått och lagt mig på år och dar nästan.

Det här inlägget är tidsinställt. Klockan är nio och om allt har gått som det ska så är jag på sjukhuset och börjar förberedelserna inför operationen. Jag tror att jag ska göra en gynekologundersökning med ultraljud igen för att helt säkert konstatera att cystan fortfarande finns kvar (har med min kamera så ska försöka ta ett kort på den hehe), så att de inte opererar i onödan. Förberedelserna borde inte ta allt för lång tid så snart blir jag nog sövd! Läskigt, panikigt men också spännande.
Wish me good luck :)

Nu sitter jag här och är riktigt nervös! Dessutom så mår jag lite illa, men för en gångs skull så får jag inte ångest av det (hjälp, är jag sjuk eller? Som inte får ångest för det!) eftersom jag helt klart kan konstatera att det är för att jag är hungrig, törstig (har ont i huvudet), orolig och är hur trött som helst. Jag har precis duschat (suck, tänkte att jag skulle gå och lägga mig "i tid", men sen kom jag på att jag, enligt de papper jag fått utskickade med förberedelser, var tvungen att duscha ikväll) och dricker just nu mitt sista glas vatten innan operationen.
Jag slapp att ta laxeringsmedel eftersom jag förklarade min situation för sjuksköterskan. Om jag kunde "tömma tarmen", som hon uttryckte det, idag så behövde jag inte ta det. Tur för mig att jag kunde det då! Men jag ändå suttit på toa i typ en halvtimma för att försöka trycka ut så mycket som möjligt innan i morgon, det gick inge vidare. Jag är så otroligt trög i magen så egentligen skulle jag väl behöva ta laxeringsmedel hela tiden. Men jaja, nog snackat om mitt bajsande.
Så i morgon gäller det alltså. Det känns lite som att jag tror att jag ska dö i morgon, men har accepterat det. Den känslan får jag antagligen för att jag har insett att jag faktiskt kan spy i morgon, men inte kan göra någonting åt det utan helt enkelt bara får flyta med, låta det ske. Jag har inget val.
Jag kommer ha väldigt mycket panik i morgon, men just nu är jag faktiskt lugn på något konstigt vis. Jag ska försöka se det som en spännande upplevelse. Och det finns faktiskt några positiva grejer med det här - jag får en ny erfarenhet till exempel, och mamma kommer hit, vilket dels är trevligt men också innebär att jag kommer slippa vara ensam hemma både i morgon och i övermorgon. Känns jobbigt att min oro för att vara ensam hemma fortfarande finns kvar (fast den är otroligt mycket mindre än den var i vintras), men men, så är det och jag får vara glad för att det bidrar till att jag kan hitta några positiva grejer med operationen. Fast det mest positiva är väl ändå att jag efter i morgon inte kommer ha kvar cystan och slipper oroa mig för den i alla fall.
Något som skrämmer mig är tanken på att de som opererar mig kanske har varit i kontakt med någon som är magsjuk, eller varit magsjuka själva! Och tänk att jag ska ligga där bland alla bakterier som kan åka rakt in i mitt innanmäte och bygga bo. Usch, hemska tanke.
Nej, fokusera på de positiva sakerna var det.
Klockan är över tolv så det är idag som jag ska opereras. Klockan nio på morgonen. Okej, det här ska jag klara!
Bäst att jag går och lägger mig så att jag inte somnar på operationsbordet innan de ens har gett mig något sövningsmedel haha.

Tack allihop som har önskat mig lycka till :)
God natt!

Okej. En dag kvar. I morgon smäller det. Jag är hemskt orolig. Undrar om de har haft någon besvärligare patient än mig, jag har ringt till dem hur mycket som helst för att få information inför operationen och för att ställa mina frågor:

* Kommer jag vara tvungen att svälja några tabletter?
* Vad har jag för cysta?
* Finns det någon risk att det kan vara cancer?
* Kommer jag att få morfin? (är det samma sak som narkos förresten?)
* Kan cystan komma tillbaka?
* Varför har jag blod i buken? Vad innebär det? Ska de göra något åt det?
* Måste de operera bort min äggstock?
* Hur kan man veta att jag har haft cystan i fem månader?
* Måste jag verkligen ta lavemang?
* Får man opereras även om jag är/precis varit förkyld med halsont?
* Vilken blodgrupp är jag?
* Varför ska de ha en slang ner i halsen på mig?
* Hur ska jag göra med att smörja mig med mina krämer (för eksemet), kan jag göra det som vanligt innan och efter?
* Kommer mamma få vara med ända tills jag blivit sövd och vara där när jag vaknar upp?

Yepp, det där var min lista med frågor som jag velat ställa. Jag har ringt dem sedan i fredags och försökt få tag på någon som kan svara, men ingen har kunnat svara! I morgon skall jag opereras liksom, och jag har fortfarande inte fått svar på mina frågor, det gör mig orolig. Vilken blodgrupp jag är fick jag svar på, och varför de ska ha en slang ner i halsen på mig, men inte de andra frågorna.
Jag har försökt läsa mig till lite på internet (google for the win), men det borde jag kanske egentligen inte göra eftersom det bygger på min oro sjuttioelva gånger.
Nu läste jag till exempel om narkos, vad det är, och hur det går till, och vad får jag se:

"Före operationen får du vanligen träffa en narkosläkare, som frågar dig om ditt hälsotillstånd och informerar dig om narkosen. Du får också veta hur lång tid innan du ska avstå från mat och dryck för att minska risken att kräkas."

Så det är DÄRFÖR man inte skall äta och dricka innan! Jag kan ju säga att nu kommer jag inte äta eller dricka på ett dygn innan. Jag hade tänkt äta strax innan sex timmar innan (får inte äta sex timmar innan), men nej tack, jag ändrade mig, det låter jag bli. Minska risken står det också, det vill säga den finns fortfarande kvar. Hjälp, ångest, jag vill inte det här. Är så hemskt nervös. Jag har aldrig varit sövd, så jag vet inte hur min kropp reagerar på narkos. Tänk om det skulle visa sig att jag inte tål det?
Jag längtar tills det här är över, och jag hoppas att i morgon, eller någon gång nästa vecka, INTE blir dagen då jag spyr...
Någon som vill byta?

Det här är ingen operation man "kan" dö av, men tänk om finns alltid där så därför har det här fått mig att börja fundera lite kring döden. Om jag skulle dö så vill jag att min familj, pojkvän och vänner ska vet att jag älskar dem och min högsta önskan skulle vara att vi alla ses i himmelen igen (ja jag tror på Jesus, Gud, himmelen, evigt liv osv. Det känns tryggt att veta att jag aldrig är ensam och har någon som vakar över mig, och att jag har en större mening med mitt liv än det jordiska livet. Min tro ger mig trygghet och glädje. Jag resonerar som så att jag inte har något att förlora på att tro eftersom jag om det är sant kommer till himmelen - får evigt liv - och om det inte skulle vara sant ändå har fått just trygghet och glädje av att tro).

Nej nu ska jag inte sitta här och inbilla mig att jag kanske ska dö på onsdag haha. Men man vet faktiskt aldrig när man ska dö, kanske dör jag i morgon i en bilolycka? You never know, därför borde (aah, försökte att använda ett annat ord än borde, det låter så negativt och jobbigt) man oftare tala om för de man älskar att man älskar dem, och inte ta allting så allvarligt utan leva mer i nuet. Det vill säga inte som jag gör, lever hela tiden utifrån att jag ska göra allt såå bra för mig själv i framtiden istället för att vara här och nu och se alla livets mirakel som jag har mitt framför ögonen. Risken med att leva för framtiden är att man aldrig kommer fram till framtiden.

Jag tror att vi tänker alldeles för mycket ibland, eller kanske mest hela tiden. Men jag tycker om att tänka, fast kanske skulle jag försöka börja tänka i andra, mer positiva och här-och-nu-inriktade tankebanor? Själva tänkandet i sig är nog inte fel, dvs att tänka mycket, utan det handlar snarare om HUR man tänker. Det är grubblandet och ältandet som är skadligt och ger en bekymmersrynkor.

Något som skall bli väldigt intressant att testa är att bli sövd. Att sova ena stunden och vakna i nästa som om det inte gått någon tid däremellan. Att bli sövd tror jag känns ungefär som att dö. Jag tror att döden är som en sömn, i väntan på att Gud skall komma tillbaka för att hämta upp alla som vill till himmelen. Men det är min teori, alla tror vi olika, och ingen vet helt säkert. Min morbror (som dog av cancer i mars) sa att det skulle bli spännande att se hur det var att dö, vad som hände efter döden. Jag håller med honom, det skall bli väldigt spännande. Fast såklart hoppas jag att det är ett bra tag kvar tills dess! Än har jag mycket kvar att uppleva här i världen, jag är för upptagen med att bli av med min fobi för att dö, så döden får vänta ett tag :)

 

Nu har jag fått information om operationen, hur det hela ska gå till och saker jag behöver veta. Jag önskar att jag inte hade fått den informationen, för nu sitter jag här och har väldigt mycket ångest inför onsdag!
Innan ville jag operera bort den här saken så fort som möjligt, nu vill jag inte vara med längre. Jag är livrädd att jag ska spy någon gång pga operationen!

Jag ska göra en så kallad laparoskopi, vilket är en titthålsoperation i buken. Jag kommer att bli sövd, och så gör de ett snitt nedanför naveln vilket de fyller buken med koldioxid genom (för att organen skall "sväva" så att de kommer åt lättare tror jag). Sedan för de in ett kikarliknande instrument via samma snitt och kan då se livmoder, äggstockar och äggledare genom det. Sedan gör de det de ska och tömmer buken på koldioxid (så mycket de kan). De kommer ta prover på cystan, så att de blir säkra på att det inte är cancer. Det finns en liten risk att de måste göra en vanlig bukoperation för att de inte ser allt de behöver genom titthålet. Måste de göra en sådan operation så kommer jag bli kvar på sjukhuset, annars så får jag gå hem efter 2-5 timmar.

Jag förstår inte hur de ska få ut min aspelsinstora cysta genom ett titthål? Och jag är väldigt orolig för att de ska bli tvugna att ta bort min ena äggstock, eftersom cystan är ganska stor. Men det som skrämmer mig mest är det som står sist på informationspappret: "Om du får problem. Kontakta kvinnokliniken om du får ihållande illamående, har kräkningar, kraftiga buksmärtor i nedre delen av buken, feber över 38 grader och/eller rikliga blödningar". Det var det här jag var rädd för att bli informerad om. Man kan alltså spy efter operationen! Jag kommer gå på nålar i minst en vecka efter att jag har opererat mig. Hur i hela världen skall jag klara av att vara ensam hemma från och med onsdag och en vecka framåt? Jag tycker som sagt redan att det är jobbigt att vara ensam hemma (för tänk om jag skulle behöva spy när jag är helt ensam, hur skulle jag klara det?), men att vara det när det faktiskt finns en verklig risk för att jag ska spy - no way! Vad ska jag ta mig till? Jag vill inte genomföra operationen. Men det måste jag.
En annan sak som skrämmer mig är att det verkar som att jag måste äta lavemang kvällen före operationen. Jag har aldrig ätit det och jag skulle nog bli så rädd av att äta det så att jag skulle få sprutdiarré bara av rädslan. Nej men helt seriöst, jag kommer inte kunna äta laxeringsmedel. Dels för att jag antar att det är i tablettform och jag inte kan svälja tabletter (också pga min fobi), och framför allt för att jag är skiträdd (haha, jag är skit-rädd) att det inte bara skulle spruta ur rätt väg utan välja mun-vägen också, dvs att jag skulle spy. Dessutom så tycker jag att det är otäckt att ha diarré.
Jag får inte äta sex timmar innan operationen och inte dricka något två timmar innan, men det är lugnt. Jag hoppas bara att jag inte ska få någon panikattack till följd av att jag vet att jag inte får dricka (jag kommer bli jättetörstig och inbilla mig att jag kommer att spy, men inte får dricka någonting för att skölja ur munnen om jag skulle spy typ).
Och vet ni vad!? De ska stoppa i en tub i halsen på mig. Jag blir kallsvettig och får ångest bara av att tänka på det. TACK OCH LOV att jag är nedsövd när jag ska ha den i halsen, annars hade jag totalt vägrat (kräkreflex och att det, antagligen, känns som att man ska kvävas). Varför ska jag ha en slang ner i luftstrupen!? Jag ska ju operera i buken. Det står att man kan känna viss irritation i halsen de närmsta dygnen efter operationen. Det kommer nog ge mig x antal panikattacker eftersom jag kommer att tro att det kanske retar kräkreflexen så att jag spyr eller för att det kommer kännas som om jag ska kvävas eller någonting.

Jag vill inte det här! Jag är sjukt rädd, och än så länge har jag inte fått svar på de nio frågorna jag skrivit upp. Jag har ringt till dem flera gånger men inte fått tag på någon som kan svara. I morgon har jag blivit lovad att någon skall ringa mig och svara på frågorna jag har, men det är liksom dagen innan, det hade ju varit bra att få svar på frågorna liiite tidigare. Fast, jag förstår att de har mycket att göra.
Usch, jag längtar tills det här är över. Jag är rädd (oj, för det var verkligen ovanligt), men det ska nog gå bra ändå. Hoppas jag.

Åh, helgen var toppen! Vi hade hur roligt som helst på möhippan. Visserligen fick jag panik några gånger, men inte så att det förstörde. Nu luktar hela mitt rum rök, alltså eldrök (vi sov i vindskydd inatt!) och jag är helt slut. Möhippedygnet känns som om det varade i tre dygn minst eftersom att vi hann med så mycket.
Tyvärr så har jag gått och blivit sjuk, inte magsjuka som tur är - då hade ni hört ett skrik över hela landet - men det verkar vara en dunderförkylning på gång sådär lagom inför operationen. Har massvis med ont i halsen och alla mina redan svullna lymfkörtlar har blivit dubbelt så stora. Får man ha en infektion i kroppen om man ska opereras? Fattas bara att jag inte får operera mig på onsdag!
Vi får väl se... jag ska ringa dem i morgon. Och så ska jag gå och ta blodprov, de måste veta ens blodgrupp innan man opereras, ifall jag skulle börja förblöda på operationsbordet och akut behöva mer blod liksom. Jag tror att jag är den blodgruppen som kan få blod från alla men bara ge till samma blodgrupp. Upp till bevis i morgon.
Nu ska jag faktiskt ta och gå och lägga mig och hoppas på att den här hemska halsontet försvinner tills i morgon, tycker det är obehagligt att inte kunna svälja ordentligt. Och kan ni gissa det eller? Yepp, jag blir såklart orolig för att jag ska ha någon form av influensa där man spyr! Eller att mitt immunförsvar är såpass nedsatt till följd av den här förkylningen att jag kommer smittas med varenda magsjukevirus jag kommer i kontakt med - särskilt alla de som kommer finnas på sjukhuset i morgon. Suck säger jag bara, give me a break!

God natt!

Oj hjälp. Jag är inte riktigt van vid att gå upp klockan åtta på morgonen. Eftersom jag studerar distanskurser så har jag ingenting särskilt att gå upp till på morgonen så därför blir det att jag sover till halv elva. Men idag var jag tvungen att gå upp, för jag, min pojkvän, hans bror + flickvän, dvs hon jag bor med som var magsjuk (inget vidare snällt att beskriva henne på det sättet kanske, men jag skriver ju inga namn så då får det bli sådär ibland) ska åka iväg på möhippa! Min pojkväns syster ska gifta sig så idag ska vi minsann skämma ut henne! Det ska bli jätteskoj.

Ps. Nu är det typ fyra dagar kvar till operationen. Jag hoppas verkligen att cystan inte får för sig att spricka eller något sånt nu när jag är borta. Vi ska sova i skogen, ett ställe dit det tar 40 min att gå, så det hade inte varit överdrivet roligt om det hände. Men det känns bra att göra någonting roligt nu så att jag inte bara går och tänker på cystan och den kommande operationen.

Bye bye!'

 

Foto: by me

 

Vet ni vad som är underbart? Att det är soligt, varmt, sommardoft och framför allt LJUST när jag går hem från psykologen nu för tiden. Det är sån skillnad gentemot hur det var i början: halvljust när jag gick dit, helt kolsvart när jag gick därifrån, och dessutom kallt. Jag påverkas väldigt mycket av årstiderna har jag märkt, är så mycket gladare nu. Jag älskar våren och sommaren!

Aj, aj, aj. Min mage gör ont. Det känns som om jag har en ailien där inne som hugger och hugger för att komma ut. . Trots att jag vet att det är den där apelsinstora cystan som gör ont så blir jag rädd, för tänk om jag bara tror att det är den som gör ont fast det i själva verket är magsjuka?
Jag har mått illa idag också (jag hatar att erkänna att jag mått/mår illa eftersom jag tror att det gör det sant, och att jag om jag erkänner det tillåter mig själv att må illa, vilket kanske resulterar i att jag inte håller tillbaka illamåendet och spyr). Gynekologen sa att man kunde må illa av cystan, så jag antar att det är det (eller det faktum att jag knappt har ätit något idag), men även om det skulle vara för cystan så gör det mig inte mindre rädd: för tänk om den gör så att jag börjar må så illa att jag faktiskt spyr! Jag vill inte ha den där ailien i mig, det är otäckt. Jag är rädd. Dels för att den kan få mig att må illa (ta bort den!), och sen är jag orolig för att de ska ta behöva ta bort min äggstock. Jag vet att jag har en kvar i så fall, men tänk om det skulle bli en cysta på den också (för jag antar att vissa är mer benägna att få cystor än andra) och de tar bort den med i framtiden? Då kan jag inte få barn.
Det skulle vara som att hugga av mig båda benen. Jag vill verkligen kunna få barn, det är min livsmening (förutom att komma till himmelen :D). Jag bryr mig inte om att göra karriär osv, det jag drömmer om är att skaffa en familj, bygga upp ett liv tillsammans med någon jag älskar, och hitta på roliga saker tillsammans med barnen osv osv. Ofta känns det som om jag bara går och väntar på att livet ska börja - det vill säga att jag ska bli "tillräckligt gammal" och ha gjort allt som man "ska" ha gjort (utbildning, fått jobb, kanske resa) innan man kan skaffa barn. Tänk om det skulle försvinna? Tänk om jag inte kan få barn! Det skulle verkligen vara en katastrof för mig.
Men nu ska jag inte hoppa så långt in i framtiden, inte oroa mig så mycket i onödan (som vanligt). Om det nu av någon anledning skulle visa sig att jag inte kommer kunna få barn i framtiden så får jag adoptera - jag skulle älska de barnen precis lika mycket som om de skulle varit mina biologiska, det vet jag, men det hade varit hemskt omständigt bara...
...eller tänk om min pojkvän skulle lämna mig om det visar sig att jag inte kan få barn? Det förstår jag om han skulle göra. Och i så fall, skulle jag verkligen hitta någon ny då? Som skulle vilja vara med mig fastän jag inte skulle kunna få barn?
Äsch, nu var jag ju där igen! Oroar mig för framtiden, för ett scenario som jag själv har kokat ihop utan att ha underlag för. Det är lång väg kvar för att det skulle bli så.

Nej, vi skulle ju försöka ta dagen som det kommer, tänka positivt - inspireras av fotbollsspelarna och ta livet med en klackspark. Right? Hehe, det är lättare sagt än gjort. Men om man försöker så kanske man klarar det till 10 %, vilket är mycket mer än om man inte skulle försöka alls.

Dags att sova nu. En dag närmare operationsdagen (på onsdag, fem dagar kvar). Jag är nervös! I morgon ringer de från sjukhuset och ska gå igenom saker inför operationen. Jag har gjort en lista med några frågor, annars vet jag att jag kommer glömma bort att fråga dem eftersom jag kommer bli helt ställd av det hon kommer berätta (jag kommer antagligen bli jätterädd för att det blir så verkligt plötsligt, och hon kommer säkert säga att jag måste äta några läskiga mediciner som man kan må illa av). I morgon ska jag hinna med mycket har jag tänkt, och så bär det av till psykologen igen. Det blir läskigt att åka dit, eftersom jag nu vet vad som åker med mig (en cysta som gör att jag kan må illa, och som kan spricka när som helst. Tänk om den spricker när jag är där? "Långt" ifrån någon jag känner som kan hjälpa mig), men jag kommer fixa det, för jag är starkare än jag tror :)
God natt!

För er som är spyfobiker och inte vill veta hur magsjuka sprids, inkubationstider och annan info om magsjuka så kanske det är bäst att inte läsa det här inlägget -  men obs: det är inte farligt att läsa det, och det är ingen idé att välja att inte läsa om du nu kommer gå omkring och tro att det stod massa hiskeligt hemska grejer här nedanför. Tänk på att för andra, som inte är spyfobiker, så är det här inte hiskeligt hemska grejer. Antagligen så vet du redan det som jag ska skriva, jag visste det väl egentligen också, fast jag har blundat för det och nu tvingats öppna ögonen - tack så heeemskt mycket psykologen.

Ett långt inlägg, som jag skriver för att ni som inte vet hur en fobiker tänker ska få en chans att hänga med i min fobihjärnas tankespår då jag läser om magsjuka:

Just nu sitter jag och är skräckslagen, men framför allt sjukt arg på min psykolog! Hur i hela världen kunde han ge mig den här läxan!!! Sist jag var där så kom både han och jag på att vi egentligen inte vet så mycket om magsjuka, rent faktamässigt. Jag tror på all hemsk fakta jag får höra från andra om magsjuka, men har inte tagit reda på någonting själv. Jag vet egentligen inte hur det smittar (kan det smitta via luften tex?) och om jag går och är helt överdrivet rädd för att de kanske smittar på något sätt som det inte kan göra osv. Jag vet inte ens om det är ett virus eller bakterier. Så därför fick jag i uppgift till nästa gång att ta reda på mer om magsjuka, hur det smittar och vad man rekommenderas att göra för att undvika att bli smittad.
Jag protesterade och sa att jag har undvikit att läsa på om magsjuka just eftersom jag tror att det bara skulle få mig att bli ännu mer rädd och framkalla fler säkerhetsbeteenden. För tänk om det skulle visa sig att det smittar på de sätt, eller lika lätt, som jag inbillar mig - eller att det till och med skulle vara värre. Om jag inte läser på så tror jag ju samtidigt som jag tror på alla katastroftankar om hur det smittar osv att det just bara är mina tankar om det, men om jag läser på och får veta att det är SANT, ja då blir det katastrof. Läser jag däremot på och får veta att det inte är sant så kommer inte det att hjälpa eftersom jag fortfarande kommer tro att det KAN vara sant. Men trots detta så tyckte han att det var en bra idé att jag skulle läsa in mig på ämnet, så att jag hade sanningsenlig fakta att gå efter och inte bara vad jag tror är sant.

So I did. Nu har jag suttit och läs på lite om magsjuka, och jag håller på att koka över av ilska för att jag fick den här uppgiften. Nu är jag livrädd! På flera sätt visade det sig vara värre än vad jag trodde (eller det som står blir värre i mitt huvud än vad de kanske menar det som, så det hjälper inte direkt att jag får rätt fakta, eftersom jag ändå läser selektivt och bara ser alla katastrofmeningar). VARFÖR skulle jag läsa allt det!?! Det är liksom som att mata fobihjärnan, otroligt dumt tycker jag, för jag ser faktiskt inte hur det här ska kunna hjälpa mig. Men jag får väl hoppas på att psykologen vet vad han gett sig in på med att ge mig den här uppgiften!

Usch, nu är jag skiträdd. Faran är visst inte över. Jag trodde det räckte med att vara rädd i en vecka efter att hon jag bor med var magsjuk, men nej, tydligen inte enligt www.1177.se (för er som vill lyssna på min psykologs råd och läsa på om magsjuka, klicka här).
Det fanns några grejer som jag framför allt reagerade på och som satte igång mitt alarmsystem.

Jag fick till exempel veta att magsjuka kan vara både virus (tex vinterkräksjukan), bakterier eller parasiter! Den kan vara allting! Det här ger mig ångest. Och genom hela texten så står det att magsjuka smittar lätt, och de använder uttryck som att man får "kraftiga kräkningar" vilket ger mig helt fruktansvärt ångestfyllda bilder av hur man spyr och spyr och spyr utan att det slutar, spyr ett helt badkar fullt, eller hur det bara sprutar ut okontrollerat åt alla håll. DÄRFÖR ansåg inte jag att det här var en bra uppgift för mig, för i mitt huvud så blir det här ändå inte den realistiska faktan som han pratade om, eftersom så mycket lämnas åt fantasin, och ett "förstärkande ord" (som kraftiga) kan bli ett ord för mycket och sätta grillor i huvudet på mig.
"I regel blir man smittad av dryck eller mat som hanterats på ett felaktigt sätt." En sån här mening får mig till exempel att undra hur det här felaktiga sättet är? Det lämnar utrymme åt min fantasi att hitta på vad som är felaktigt och inte, och kan göra att jag blir rädd för minsta lilla. Att mjölken stått framme tio minuter för länge (enligt mig), eller att man tinade upp de frysta grejerna för fort/långsamt osv osv. Det kan bli till vad som helst, som inte skribenten avsåg med "felaktigt sätt", men eftersom det inte står hur det felaktiga sättet är så blir det upp till mig att bestämma, rättare sagt min fobihjärna, vilket inte är så bra.
"Man kan också få besvär som kräkningar, diarréer och magsmärtor utan att det är magsjuka. Till exempel kan en svår psykisk chock orsaka illamående och kräkningar. Man kan även bli magsjuk i samband med en rad olika sjukdomar." Som att inte den här informationen räcker för att skrämma slag på mig, vilket i sin tur gör att jag tror att jag just nu är i psykisk chock och att det - enligt texten - kan komma att göra att jag spyr!! Och man kan bli magsjuk av EN RAD (= massvis) olika sjukdomar. Så nu ska jag gå och vara rädd för ALLA sjukdomar (det är jag visserligen redan, men nu har min fobihjärna fått bekräftelse på att det är befogat)?
"I tarmen finns också bakterier som skyddar mot farliga infektioner. Om den normala bakteriefloran rubbas, till exempel om man tar antibiotika kan bakterier som gör att man blir magsjuk öka i antal och orsaka besvär." Min fobihjärna reagerar direkt på att de snackar om farliga infektioner, menar de alltså att magsjuka är en farlig infektion? Och TACK så HEMSKT mycket för att jag fick veta det där med antibiotikan, att det kan göra att man har lättare för att få magsjuka. Som att jag inte hade tillräckligt svårt med att ta antibiotika, eller medicin över huvud taget, redan (man kan ju må illa av medicin, står på alla bipacksedlar + att jag inte kan svälja tabletter).
Håll hårt i hatten nu, och ni andra spyfobiker, ni ska kanske hoppa över det här stycket: "Så kallade calicivirus är en av de vanligaste orsakerna till magsjuka i Sverige. Calici är samlingsnamnet på en grupp virus som är mycket smittsamma. Det räcker med 10 till 100 virus för att bli smittad. I en enda droppe från kräkning eller avföring kan det finnas miljoner. Sjukdomen kallas också vinterkräksjukan." WHAT!? Mycket smittsamma, där har vi det igen, jag får hålla i mig för att inte få panik. Särskilt när jag läser det där om att det räcker med 10 till 100 virus och att EN DROPPE innehåller miljoner virus!

Nu har jag lust att spärra in mig i en glasbubba för alltid, kan knappt tro vad jag läser. Borde inte alla vara magsjuka!?! Fördömda vinterkräksjuka. Jag blir så hemskt ledsen, jag orkar inte vara såhär rädd... det tar så otroligt mycket på ens krafter att vara rädd hela tiden. Åååh, dumma dumma fobi. Nu är jag väldigt rädd för att jag ska bli ännu räddare igen, efter all information, att jag ska dra mig tillbaka och skaffa fler säkerhetsbeteenden. Jag vill det, eftersom jag just nu matat min fobi och den håller på att äta upp de delar av hjärnan som jag kämpat för att göra fobifria, men samtidigt så vill jag inte det eftersom jag så desperat längtar efter att bli från det här. Men vågar jag bli fri från fobin? Det kommer innebära att jag utsätts för mycket mer risk att bli magsjuka, vågar jag?
Aaah, det är så frustrerande. Jag vill att fobin ska vara borta när jag vaknar i morgon, men det fungerar inte så. Jag måste kämpa för att nå dit... men jag är så trött, så hemskt trött.

"Calicivirus sprids oftast från människa till människa via smittad, kall mat", jaha, nu vill jag inte äta kall mat längre.
"Om man kräks häftigt kan smittan spridas genom luften i form av små droppar" . Hjälp, mamma mia, det KAN alltså spridas via luften!?! Alltså är det rena undret att jag inte blev smittad när jag stod och kollade på spyan utanför affären, eller? Om han som spydde där var magsjuk så hade jag alltså, på riktigt, kunnat bli magsjuk av att stå där, för att det kan spridas via luften, eller? Just nu känner jag bara "jag vill inte leva mer om det ska vara såhär, jag orkar inte, magsjukan finns överallt. Jag förlorar, jag kan inte skydda mig mot den, jag orkar inte skydda mig mer, jag ger upp". Jag kommer inte ge upp, och jag vill leva, men hjälp att det skall vara så jobbigt, jag vill inte ha det såhär mer!
"Inkubationstiden, det vill säga den tid det tar från det att man smittas till att man blir sjuk, är en till två dagar", det har jag hört innan, men jag har innerst inne trott att det nog egentligen är kortare, men tydligen inte...
"Man brukar oftast inte smitta längre när två dygn har gått efter det att besvären har försvunnit. Men ibland kan man smitta andra personer upp till tre veckor efter det att man blivit frisk igen". TRE VECKOR!!!! Snälla, säg att det är ett elakt skämt! När jag läste det här så hade jag lust att ringa till psykologen och säga "din idiot som gav mig den här läxan". Tre veckor, tre veckor, tre veckor. Det ringer i öronen som tinnitus. Så om min lägenhetskompis var magsjuk så kan hon smitta mig i två veckor till. Jag kan alltså inte pusta ut förens det har gått... tre veckor. Det är... en evighet. Ångest. Ta mig härifrån, då går ju folk omkring och smittas överallt, för alla tror att man är helt smittofri efter två dygn (och till och med med det så "fuskar" folk).
"De bakterier som orsakar magsjuka hos flest personer i Sverige är campylobakter. Bakterierna är vanliga hos kyckling, men annat kött kan också innehålla smittan. Även hund, katt och vilda djur kan bära på bakterierna." Jag ska inte ha husdjur. No way, inte efter att ha fått veta det här? De kan alltså ge mig magsjuka. Hjälp. Och kyckling har jag alltid vetat varit en risk, det finns en anledning till att jag inte vågar laga kyckling (jag litar inte på att jag vet när den är klar. Dock kan jag äta om någon annan har lagat den, lite ologiskt egentligen att jag litar mer på andra än mig själv, oftast vill man ju ha kontroll själv). Kanske borde bli vegetarian igen? Eller ah, jag har inte varit helt vegetarian, har alltid ätit kyckling och fisk, men sedan jag gick i ettan - efter förskolan - så har jag inte ätit något annat kött än det. Så jag har varit halvvegetarian fram tills i höstas.
"Hälften av alla som drabbas blir bakteriefria inom två veckor, men ofta har man bakterien i avföringen i två till fem veckor", så om man smittas av den här campylobakterien (vilket är vanligast utomlands), kan man alltså smitta folk i två veckor eller smittas den bara genom mat och inte genom avföring eller kontakt? Det framgick inte riktigt av texten, alltså blir jag genast väldigt rädd och tror att det är den här som min lägenhetskompis hade (de hade varit utomlands), i så fall betyder ju det att hon fortfarande har bakterien i sig, och att det dröjer hela FEM veckor tills toaletterna är bakteriefria?? Det är min tur att städa toaletterna i morgon, hur i hela världen skall det gå till när jag vet det här? Och smittar det att gå på toaletten? Jag som precis har slutat lägga papper på den för att jag tänker att det har gått en vecka och att det är lugnt nu.
Sedan fortsätter den hemska magsjukelistan med salmonella. Det vet jag redan att jag ska akta mig för att få (näehäe?), men ändå. "När symtomen gått över är hälften av dem som blivit sjuka smittfria efter fyra till fem veckor. Men salmonellabakterier kan finnas i avföringen, ända upp till flera månader efter att man har blivit frisk. Man får inte arbeta med livsmedel, vård av spädbarn, eller vård av personer med mycket nedsatt immunförsvar så länge man är smittsam." Kanske kan ni förstå att jag inte tycker om att städa toaletter? Det kan finnas i avföringen i fler månader efter att man blivit frisk. Men det stod som väl var att salmonella sällan smittar mellan personer, alltså borde det innebär att det inte kan smitta via toaletten utan bara om man skulle äta upp någon annans skit i så fall? Right? Men ändå, det där hemska "tänk om" finns allt där och lurar!
"Det är vanligt med magsjuka vid resor utomlands, men hur ofta det inträffar beror på vart man reser", jag älskar att resa så det här med att man lätt kan bli magsjuk om man åker utomlands är riktigt jobbigt.
"Om man blir matförgiftad brukar symtomen komma en till sex timmar efter en måltid och man blir kraftigt illamående, får knipsmärtor i magen och våldsamma kräkningar." Varför måste de lägga till att det är våldsamma kräkningar? Tycker inte om de bilderna det ger mig. Kräkningar i sig är väl tillräckligt otäckt? Vill de skrämma upp folk?
"Det är vanligt med lindriga tarmbesvär, lös avföring och illamående, när man behandlas med antibiotika ... I vissa fall kan en bakterie som heter Clostridium difficile börja växa i antal och ge besvär med feber, kräkningar och diarréer." Vanligt lyser med rött för mig, som sagt, jag har redan tillräckligt mycket problem med att ta antibiotika eller annan medicin för att behöva höra det där. Usch.

Lite tips om hur man ska göra för att inte bli smittad:
"För att undvika att magsjuka sprids är det extra viktigt med noggrann hygien. Det är bra att tvätta händerna med flytande tvål före måltider och efter toalettbesök. En egen handduk eller engångshanddukar behövs." Well, det behöver ni inte berätta för mig, men gärna för andra, för om inte de också är noga med de här sakerna så drabbar ju det oss som är noga med dem (men sen ska man inte gå till överdrift, vilket vi fobiker har en tendens att göra ibland).
"Smittan sprids ofta genom maten, till exempel om den som är magsjuk lagar mat till andra. Därför är det bra att undvika att laga mat." Haha, okej, så man ska undvika att laga mat säger de? Hm, det blir jobbigt, för att bara äta färdigmat är inte så hälsosamt. Hoppas de menar att man ska undvika laga mat om man är magsjuk ;)
I köket bör man använda olika knivar för kött och grönsaker, och diska dem noggrant mellan varje användning. Det är bra att även använda olika skärbrädor för kött och grönsaker, rengöra dem ordentligt under rinnande vatten och torka dem med ren handduk eller låta dem lufttorka.
"I köket bör man använda olika knivar för kött och grönsaker, och diska dem noggrant mellan varje användning. Det är bra att även använda olika skärbrädor för kött och grönsaker, rengöra dem ordentligt under rinnande vatten och torka dem med ren handduk eller låta dem lufttorka." Visste ni att det ofta är när man först har skurit grönsaker (sallad) och sedan skär kött med samma kniv som köttet blir "förgiftat"? De flesta är väldigt noga med att rengöra kniven från att man har skurit kött till att skära grönsaker, men inte åt andra hållet.
Man bör undvika att låta mat stå framme länge. Det gäller även kallskuret. Man bör också vara noggrann med att kyla ner mat snabbt och sedan förvara den kallt. Vid uppvärmning av mat ska man se till att den hettas upp ordentligt." Sen kanske man inte ska övertolka det här som jag gör, så att man inte ens vågar göra matlådor och äta. Men man skall inte heller underdriva som min pojkvän och de jag bor med gör (min pojkvän bryr sig inte om att lägga in sin köttmatlåda i kylskåpet som han ska äta nästa dag! Och de jag bor med brukar låta sina köttmatlådor stå framme i upp till två timmar innan de sätter in dem i kylskåpet - dvs inte en snabb nedkylning).
Balans och lagom är bra, men det är svårt att veta vart gränsen går...

 

Ja, det ska bli intressant att se hur psykologen anser att det här ska hjälpa mig, all denna nya läskiga information jag har fått (som jag egentligen redan visste). Än så länge ser jag inte nyttan av att ha läst det här, men kanske hjälper det mig? Jag ska till psykologen i morgon, får se om jag vågar säga till honom att jag blev riktigt arg på honom haha.

Dagen efter att jag såg spyan utanför mataffären (dvs för en vecka sedan, förra onsdagen) så hände någonting som verkligen satte mig på prov. På morgonen så fick jag ett sms från en av tjejerna som skrev att hon mådde dåligt, att hon hade spytt, men att de ändå skulle åka ner hit eftersom de inte kunde boka om sina bussbiljetter!
Ni kan ju gissa om jag fick panik. Oh yes, det fick jag verkligen. Var hon magsjuk, och skulle komma hit!? jag ville packa min väska och fly, vara borta en vecka minst, tills faran var över och jag var helt bombis på att hon inte var magsjuk och att jag inte kunde bli smittad.

 

Tanken på att hon planerade att sätta sig på en allmän buss trots att hon kanske var magsjuk gjorde mig både rädd och arg. Hur kan man medvetet utsätta de andra för den risken? Fast sen kom jag på att alla faktiskt inte ser det som mordförsök, men ändå. Det skrämde upp mig rejält, för om hon tänker sådär så finns det andra personer som är magsjuka och tänker likadant, att de måste åka för att de inte vill förlora pengarna genom att avboka, och tänk om de råkar sitta på samma buss som mig någon gång!?

 

I alla fall så skulle de komma hem klockan fyra. Jag satt nästan och räknade minuterarna. Var hemma hos min pojkvän vid fyra och hade ångest över hur jag skulle göra. Frågade henne, visa sms, hur hon mådde och hon mådde fortfarande dåligt (men hade inte spytt någon mer gång). Ångest, panik, ångest. Det var riktigt jobbigt.

På kvällen så var vi hos några kompisar och där var hennes syster (alltså den andra tjejen jag bor med) och de hade ju varit med varandra hela tiden, så om det var magsjuka så skulle hon med största sannolikhet vara smittad! Jag började gråta och skaka, var tvungen att gå därifrån för att samla ihop mig lite, för att sedan gå in i samma rum som henne igen. jag var med henne, och fler, hela kvällen/natten och kunde till och med glömma bort att jag var rädd för ett tag. Men rädslan kom tillbaka när det var dags att åka hem. Skulle jag sova över hos min pojkvän, fly, eller hänga med hem där hon var och kanske var magsjuk?
Jag kände mig helt sinnessjuk när jag bestämde mig för att åka hem och sova där! Trots risken att bli sjuk. För även om det verkade som att det var något hon hade ätit så var det långt ifrån säkert. Jag kände samma skräck för att åka hem som någon som fått veta att den ska cykla igenom en skog med tjugo våldtäktsmän som bara väntar på nästa offer skulle gjort. Jag var livrädd, verkligen livrädd, och fattade inte att jag verkligen åkte hem ändå.
När jag gick in genom dörren så vågade jag knappt andas. "Hur mår hon nu? Tänk om hon har spytt igen så att det luktar när jag kommer hem? Tänk om hon faktiskt ÄR magsjuk!" flög genom huvudet när jag skulle öppna dörren. Jag ville inte ta i handtaget, men efter att ha tagit ett djupt andetag gick jag in. Ingen lukt, och hon verkade ligga och sova. Med hjärtat bankandes någonstans i yttre rymden gjorde jag mig i ordning för att sova.
Även om jag la papper på toastolen (och hon sagt att hon skulle använda den andra toan) och försökte att nudda så lite saker som möjligt i lägenheten så tycker jag att det var riktigt imponerande av mig att jag ens klarade att vara där, fastän faran var långt ifrån över. När jag skulle somna var jag livrädd för att vakna av att jag hörde konstiga ljud från toaletten eller någonting. Eller tänk om jag redan blivit smittad och skulle vakna av att jag behövde spy!?
Trots allt så somnade jag tillslut, och nästa dag - jag var fortfarande sjukt rädd - så verkade hon må bra för hon gick till skolan (ska man inte vänta 48 timmar!! Tänk vad många som kanske "fuskar" med det där). Sannolikheten att hon nog bara ätit någonting ökade en aning eftersom hon inte spytt fler gånger och hennes syster fortfarande mådde bra, så lite lite mindre rädd blev jag trots att katastroftankarna fortfarande stormade i min hjärna.

 

Dagarna efter var väldigt jobbiga eftersom jag gick och var rädd för att vara smittad, eller att min andra lägenhetskompanjon skulle visa sig vara smittad. Hela tiden lyssnade jag efter ljud och kände efter, fast jag tog det ändå ganska lugnt med tanke på de mardrömslika omständigheterna, och tvingade mig att sova i lägenheten varje natt och "fungera som vanligt".

 

På lördagen fyllde hon som varit sjuk år, och jag var inne på hennes rum och grattade henne på morgonen (hjälp vad mycket tankar om smittorisk som flög genom skallen då) och senare fick jag en tackkram för presenten hon fått. Jag kunde ju inte säga "nej tack, jag vågar inte krama dig" så jag höll andan och gav henne en kort kram. Fånigt egentligen att jag höll andan med tanke på att jag bor med henne och utsatts för tillräckligt mycket bakterier för att redan ha blivit smittad om den risken nu fanns, men för mig kändes det som att just det kanske var droppen som skulle få bägaren att rinna över så att jag blev sjuk?

 

Än så länge har jag inte blivit sjuk, och ingen annan heller vad jag vet, så det var nog någonting hon hade ätit. Nu har det gått precis en vecka - det är min gräns för när man kan andas ut eftersom min lillebror blev magsjuk en vecka efter mig sist jag var magsjuk (vilket var... sex år sedan? Och det kan ju hända att han blev smittad med en annan magsjuka? Men ändå). Fast, jag måste erkänna att jag nästan glömt att risken funnits kvar tills idag (enligt mig)! Kan ni tänka er! Redan på lördagen började jag andas ut och sedan har jag nästan glömt det!? Men inte helt... för jag lägger fortfarande papper på toastolen. Jag ska försöka sluta med det idag, nu har det gått såpass lång tid att jag hade varit smittad om det var magsjuka. Det kommer ge mig ångest att gå på toa utan att lägga papper på den (för jag kommer såklart inbilla mig att det är just DET som har gjort att jag inte blivit smittad), men det är verkligen dags att sluta med det säkerhetsbeteendet så att jag inte får in någon konstig grej om att jag måste fortsätta så.

 

Usch ja, det här har VERKLIGEN varit en stor utmaning för mig. Större än att se spyan utanför affären. Ja, den största utmaningen sedan jag började med KBT-behandlingen.

Det var nog tur att jag fick utmaningen med spyan utanför affären dagen innan för det gjorde att jag fick mod, att jag kände att jag faktiskt klarar mer än jag tror. Annars hade jag nog inte vågat utmana mig såpass mycket att jag till och med gick hem och sov här samma dag som hon spytt (men tack och lov att hon inte spydde här i alla fall, hon var fortfarande hemma hos sina föräldrar då det hände)!
Som sagt, det har varit mycket den senaste tiden, många utmaningar, väldigt kämpigt, men jag vågar, jag kan, och jag ska klara det här!

Jag märker redan att jag har blivit mycket bättre, jag får inte i närheten så mycket panikattacker som jag fick för några månader sedan till exempel, och jag har vågat grejer som jag absolut inte hade vågat i vintras. Och trots att det här är den största utmaningen jag gått igenom sedan jag började KBT:n så kändes det inte som det. Jag var mer rädd då min kompis, som inte bor i samma lägenhet som mig, blev magsjuk (det var samma grej där, jag visste inte om det var magsjuka eller matförgifning, men det visade sig senare varit magsjuka eftersom en annan i samma lägenhet blivit smittad. Det fick jag veta i efterhand, så jag trodde att han var matförgiftad). Den här gången var det en i SAMMA lägenhet som blev magsjuk/matförgiftad, och jag var mycket lugnare och vågade till och med sova här. Det visar att jag trots allt har blivit bättre. Men det har gått stegvis, därför har jag inte märkt av någon drastisk skillnad (det är inte som att man vaknar en morgon och är helt fri från sin fobi, så fungerar det inte), men när jag tänker tillbaka och jämför så ser jag att det är stor skillnad på hur jag tacklar utmaningarna nu och i början av behandlingen. Det finns hopp, och jag tänker inte nöja mig här, jag ska bli ännu bättre :)

 

Det är tomt

inom mig

Ska jag skratta

eller gråta

Det finns ingenting

som jag kan göra

för allt känns bara fel

 

Det skall inte vara såhär

så orättvist, så svårt

 

Det skall inte vara så

att vissa får stanna

och vissa får gå

 

Och det värsta är

att jag inte kan göra någonting

mer än att stå och se på

den hemska orättvisa

som kallas livets gång

 

 

Skriven av mig december 2010

 

När får jag en lugn stund?

Jag är trött, helt utmattad, jag vill vila - både psykiskt och fysiskt. Jag känner mig utsliten.
Inte en sak till, räcker det inte med allt annat. Varför? Vad blir nästa grej? ... jag är inte säker på att jag vill veta det.

Jag har haft ont i magen i ca två veckor. Inte så farligt ont, men det gjorde ont när jag tex cyklade (åkte på gupp) eller torkade mig efter att jag skitit, eller tryckte när jag sket (väldigt mysig information va?). Jag trodde att jag hade ont i livmodern och blev såklart orolig (jag undrar varför jag döpte min blogg till det den heter, tralala *visslar oskyldigt*), men jag tänkte att det skulle gå över. Efter en vecka så ringde jag ändå till en gynekologmottagning för att höra med dem vad det kunde vara. De tyckte att jag skulle komma in på undersökning. Fy för, jag ville verkligen inte det! Aldrig i livet att jag tänkte lägga mig i en sån där läskig stol och visa upp "hela härligheten" för en främmande människa. Fy vad pinsamt, nej det skulle jag undvika så länge det bara gick (ehe, kan tillägga att jag hade tänkt att typ gå under jorden - gömma mig - den dagen jag skulle bli kallad till obligatorisk gynundersökning). Men jag kunde ju alltid gå dit och åtminstone prata med dem, och så kunde gynekologen känna på magen, så jag bokade en tid. Fast jag var ganska säker på att magontet skulle försvinna, att det bara var stress, för mycket panikångest - som allt annat jag drabbats av påstås bero på.
Men magontet gick inte över, och idag var det dags för undersökningen.

Jag var väldigt orolig. Tänk om man skulle råka prutta? Tänk om jag skulle få panik när jag satt där? Tänk om man skulle bli jättekissenödig och inte kunna hålla sig, om jag skulle lukta illa eller om gynekologen skulle känna bajset från tarmen bredvid... eller värst, tänk om man skulle bli upphetsad! Eftersom någon är där nere och petar liksom. Som sagt, jag var skiträdd och som vanligt så målade jag upp alla katastrofsituationer och tänk-om-grejer.

För det första så höll jag på att försova mig eftersom jag trodde att det var klockan elva och inte halv elva, men jag slängde i mig en dubbelmacka, duschade av mig lite snabbt (för att inte lukta) och gav mig iväg och hann i tid. För det andra så fick jag mens igår och var gasig i magen idag, hur skulle det gå? Och för det tredje så förklarar hon i receptionen att hon som skulle undersöka mig var sjuk, och de hade bara en manlig gynekolog ledig!

Great!

Det här var inte riktigt vad jag orkade med. Jag var tillräckligt orolig och spänd inför det här utan att dels få höra att hon var sjuk (var det magsjuka? Gick det magsjuka på deras avdelning? Tänk om jag blir smittad om jag undersöker mig då?) och dessutom att jag skulle få komma till en MANLIG gynekolog! Det var droppen som fick min tårkanal att sätta igång, jag började storgråta och det gick inte att stoppa. Två sjuktsköterskor kom och pratade med mig och övertygade mig om att han jag skulle få träffa var jättesnäll och en riktig mjukis, att de utan tvekan skulle kunnat gå till honom, ohja, han var bra. Tillslut sa jag ja, att jag skulle genomföra undersökningen (jag var nära på att gå, men trots allt så satt den där orosklumpen i magen och sa till mig att jag ville veta vad som gjorde ont).

Han var jättesnäll, sköterskorna hade rätt. Han ställde frågor och vi pratade om varför jag var där, att min mens varit oregelbunden och att jag haft ont i magen. Jag fick göra ett graviditetstest (rutin) och ta av mig mina byxor bakom ett skynke. Jag fick en liten lapp att hålla för med på vägen till gynstolen, fast lappen var så liten att den bara täckte framdelen så där gick jag med rumpan bar.

Jag ville inte vara ensam med honom där inne så en sköterska var med också (och höll mig i handen haha, hur gammal är jag egentligen? Fast det var faktiskt hon som bestämde att vi skulle hålla hand, inte jag), det kändes bra, hon var också snäll och peppade mig. Kände mig riktigt omhändertagen. Och precis när jag skulle lägga upp mina ben i den där konstiga föda-barn-ställningen så pajade ena stödet! Det hade ALDRIG hänt tidigare sa han. Jo, självklart att det ska hända mig, varför är jag inte förvånad? Lite kul var det faktiskt. Som taget ur en komediserie.

Tillslut fick jag upp benen och han började undersöka. Först kollade han utanpå (brr, instrumenten han använde var iskalla. Kanske något de gör med flit för att inte göra det så intimt och få patienten att fokusera på något annat? Det fungerar i alla fall då), där var allt bra. Sen stoppade han in ett finger i mig! Det kittlades nästan, och kändes väldigt skumt, surrealistiskt, men inte så obehagligt jobbigt som jag trodde att det skulle göra åtminstone (undersökningen över huvud taget var inte alls så jobbig och hemsk som jag hade föreställt mig).

Han sa att "i böckerna så ligger allting perfekt i mitten, men så är det inte alltid i verkligheten", tydligen så lekte min livmoder kurragömma med honom. Den satt på höger sida, mycket konstigt tänkte jag, för det var ju vänster sida jag hade ont i.

Efter det var det dags för mitt innanmäte att bli filmstjärna! Han stoppade in en kamera (ultraljud) i mig och jag fick se hur det hela såg ut inifrån, ganska coolt att se faktiskt men jag förstod inte vad som var vad. Först pekade han ut urinblåsan som var minimalt liten, mindre än en halv nagel (jag hade tömt den bra sa han haha), sen fick jag syn på ett stort svart "hål”. Jag frågade vad det var, och han sa "jag kommer till det snart" och pekade ut livmodern och stället där mitt framtida barn skulle ligga.

Sen kom det, det där konstiga han sa om att det stora svarta var en cysta! (Jag som trodde att det kanske var magsäcken, för den var väldans stor och såg ut som en svart ballong).

Min första tanke, som jag även sa högt, var "Va!? Så du menar att du hittade något? Jag har inte bra inbillat mig!". Det var nästan en lättnad, att ÄNTLIGEN få veta att i alla fall något var fel med mig på riktigt. Att inte allt bara är panikångestrelaterat och psykiska inbillningar. Men sen gick det upp för mig att det där med att ha en cysta inte alls lät vidare trevligt och ångesten kom krypande.

Sju centimeter i diameter var den. Den var lika stor som en apelsin sa han. När jag kom hem kollade jag hur stor en apelsin var... den var stor, alldels för stor. Hur får den plats i min lilla mage? Undrar hur mycket den väger. Inte konstigt att jag har haft ont. Vart tog allt som egentligen skulle ligga på den platsen vägen?

Det läskiga var att han sa att den kunde SPRICKA! Usch fy blä och nej tack säger jag. Så nu går jag omkring och är hemskt orolig att den ska spricka. Om jag fick väldigt ont i magen så skulle jag åka akut in till sjukhuset. Det känns som att jag har en tidsinställd bomb i magen, ett monster som växer sig större, en parasit, inkräktare... jag vill inte ha den där. Det känns verkligen konstigt, att jag från att ha gjort allt som vanligt igår nu knappt vågar röra mig i tron att nästa rörelse kan få bomben att explodera. Den fanns ju där lika mycket igår som idag.

Gynekologen sa att den växt till sig under ca fem månader, det är lång tid. Jag skall operera bort den så fort som möjligt, men det är lång väntetid eftersom de har så hemskt många cancerpatienter som måste opereras akut. Hemskt. Man får väl vara tacksam för att jag inte är en av dem, jag är inte ett akutfall (än så länge) åtminstone. Han sa att det inte såg ut som om det skulle vara cancer i cystan utan att den var helt ofarlig. Fast det känns inte så, för mig är den livsfarlig eftersom han avslöjade att man kunde må illa av den. Och jag ska ha den en månad till! Jag vill ta bort den, jag vill inte ha något som växer inuti mig, det känns obehagligt, jag vill blunda, hålla för öronen och låtsas som att allt bara var en dum dröm. Fast det fungerar inte så.

Jag har en cysta på en av mina äggstockar och så är det med det. Det kunde varit värre, det kunde varit cancer, jag får vara glad för att det inte är det. Men tanken på att de kanske kanske kanske måste operera bort min ena äggstock skrämmer mig hemskt mycket. Tänk om jag inte kommer kunna få barn i framtiden. Det skulle vara en katastrof, verkligen katastrof. Vill inte ens tänka tanken.

Såhär ser det ut, fast min cysta är större.
Äggstocken är ca tre centimeter, och min cysta är sju centimeter. Snacka om att det måste vara tungt för den. Konstigt att det inte syns något på magen, den ser jämnplatt ut fastän den där stora saken är där. Kroppen är allt bra faschinerande.

Så nu ska jag bara försöka genomlida det här. Alla panikattacker jag kommer att få eftersom jag tror att jag mår illa pga det lilla monstret och att det kommer resultera i att jag spyr. All oro inför att den kanske spricker. Och oron inför operationen (måste man inte äta typ morfin som jättemånga spyr av då)? Det blir en orolig månad för mig.
Åh, suck, jag vill bara få en paus från allting nu. Återhämta mig. Kan jag inte få åka iväg till ett soligt semesterparadis och bara glassa ett litet tag, och lämna paniken och fobin hemma? Wow, det hade varit underbart. Tror att jag ska gå och lägga mig nu och försöka drömma att jag gör det, och tränga undan tankarna på att det gör ont i magen och att jag nu vet vad det är...

Ni får en dikt så länge eftersom jag just nu ligger nerbäddad i sängen med världens hemskaste mensvärk (och är såklart rädd att jag ska börja må illa eller något. Än så länge har jag "bara" sprängande huvudvärk och är helt yr/matt/febrig i hela kroppen) och ska försöka kämpa mig iväg till en middag hos några vänner alldeles strax (där jag antagligen kommer vara hela kvällen, trevligt, men inte lika trevligt när man mår såhär...). Ja just nu önskar jag att jag kunde fly verkligheten för ett tag, få lite psykisk - och fysisk - vila.

Det var en sån där dag

då tiden ville stanna

men det ville inte jag

 

Det kändes bara inte rätt

när allting kom omkring

så var jag aldrig där

 

Jag svävade bortåt

på små moln ovanför

försökte nog fly

 

Ville inte se

ville inte höra

orkade inte mer

 

Men det går inte

att inte höra

eller inte se

 

Inte när verkligheten

kommer ikapp

tillslut

 

Skriven av mig mars 2008

 

Hejsan. Förlåt att jag har bloggat så lite på senaste tid, men jag har haft fullt upp och inte mått så bra. Det har varit mycket som hänt, och de tre senaste dygnen har jag inte ens haft datorn på, den har till och med legat nerpackad i väskan. Jag vill bara säga TACK så hemskt mycket för era kommentarer (jag blir glad varje gång jag får en kommentar) och för peppningarna ni ger mig, det hjälper. Jag är ledsen bara att jag inte har orkat/haft tid att svara till er.

Nu ska jag försöka göra ett inlägg om vad som tagit så mycket energi de senaste dagarna (ja, såklart är det rädslan, men förklara varför jag har varit rädd).

Ps. samma sak (ursäkt och tack) gäller er som skrivit till mejlen, jag ska försöka svara så fort jag kan. Ta hand om er!