Att leva med oro

Jag mår inte bra, känner mig helt febrig och svag (sådär muskelsvag som när man har feber), har massa ont i huvudet, ont i halsen och är så otroligt trött så jag vet inte vad. Jag är SÅ trött på att vara trött! Jag är det hela tiden, konstant, och det hjälper inte hur mycket jag än sover. Nu det senaste året så har det varit mycket värre med tröttheten än det varit tidigare i mitt liv. Det är någonting som inte känns riktigt som det ska, jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns som om någonting är fel. jag har varit till läkarna x antal gånger det senaste året (tack och lov att det fortfarande är gratis för mig!) för x antal olika anledningar. Tagit massa blodprover osv osv, och tillbringat väldigt mycket tid hos hudläkarna med mitt atopiska eksem. Problemet är att då jag går till vårdcentralen så skyller de alla mina problem på det psykiska (att jag har en fobi och "är stressad"), eller på mitt eksem (att det är därför jag har hur många svullna lymfkörtlar som helst osv osv).
Jag är trött på att aldrig bli ordentligt utredd bara för att de tror sig veta att allt sitter psykiskt. Det blir att jag känner mig jättedum och tillslut tror på att ALLA mina problem är självskapade, "det är mitt fel, det är jag som har misslyckats och är dålig och "svag" psykiskt, det är därför jag mår skit. Och paranoid är jag också som tror att det är något förklarligt, fysiskt, fel på mig, jag måste bara inse att jag är psykiskt störd och det är vad som skapar alla mina problem"... Ja, för så känns det som om de menar när de säger till mig att "du kanske ska prata med en kurator så ska du se att det andra blir bättre också" osv.
Jag förstår dem att de tror att det har med min fobi osv att göra, och de har nog rätt till stor del, för det påverkar otroligt mycket i mitt liv och påverkar såklart hur jag mår rent fysiskt också då - men ALLT kan inte vara kopplat till fobin!? Jag måste väl också kunna bli tagen på allvar, fastän jag råkar nämna att jag har ett "psykiskt problem"? För trots det så KAN jag ju vara drabbat av något annat OCKSÅ? Right?
Ja jag blir upprörd över att man ska behöva kämpa så hårt för att få hjälp. Vården i sverige är jättebra och jag är så otroligt extremt tacksam för att den fungerar som den gör, att alla kan få hjälp utan att det ska kosta skjortan osv osv, men nej, på vissa punkter fungerar det bara inte. När folk som är sjuka nästintill måste ställa sig och skrika "om ni inte hjälper mig nu så tar jag självmord" för att få rätt till vård (obs: det här gäller såklart inte alla, för vissa fungerar det jättebra, men jag har hört många sådana berättelser, och känner av den där tendensen väldigt mycket själv).

När jag kände att något var "fel" i magen, att jag hade ont ofta och att det kändes obehagligt och just bara fel, så trodde jag först inte på mig själv. Jag har gått till vårdcentralen så många gånger och bara blivit hemskickad med att "det är inget fel på dig, du mår bra" så att jag inte längre vågar lita på mina egna känslor utan bortförklarar dem med att jag nog bara inbillar mig igen, eller "det är antagligen fobin/det psykiska som spökar där med"... Jag vågade inte söka vård för jag var rädd att än en gång bli hemskickad med ett "du mår finfint, gå till psykologen" eller något. Jag VILL ju inte ta upp deras tid och resurser, så jag tänkte helt enkelt att det skulle gå över.
Jag gick faktiskt till vårdcentralen i början av våren, och då nämnde jag också att jag hade ont precis där det sedan visade sig att cystan satt, hon kunde inte se att det var några fel på mig utan skickade hem mig, men hon sa faktiskt att jag borde åka till en ungdomsmottagning eller så för att kolla upp varför jag inte hade haft min mens på ett tag. Men de gjorde liksom ingen närmare utredning, trots att jag berättade att jag verkligen inte mår bra, utan jag fick bara rådet att jag ju kunde gå till en ungdomsmottagning om jag var orolig för att mensen var sen.
Det var inte förens jag hade haft väldigt ont i två veckor, så att det påverkade mig hela tiden och jag inte längre kunde cykla, som jag tänkte att "nej nu får det vara nog, det här KAN inte bara vara fobin/stress och inbillning", men det tog fortfarande emot att söka hjälp eftersom jag inte gått till vårdcentralen så mycket tidigare att de skulle avfärda mig med att jag var hypokondriker om jag gick dit igen.
Den här gången så sa de att jag skulle ringa direkt till en gynekolog eftersom jag själv hävdade bestämt att det kändes som om det var livmodern som gjorde ont.
Jag blev verkligen CHOCKAD när det visade sig att det faktiskt var något som var fel!! Tänk, där hade jag gått ett bra tag och viftat bort mina "något-är-fel-signaler" som hypokondriska och så var något faktiskt fel. Det var en sådan lättnad att få se att jag inte än en gång "bara inbillat mig", att jag faktiskt fick lite bekräftelse på att jag kan lite på mina instinkter.
Så, tänk om jag har rätt i att något faktiskt är fel i övrigt också? Jag har så många olika konstiga symtom så jag vet inte vad jag ska tro, och så är det den här enorma tröttheten som ligger som ett spöke allting, men jag har tagit blodprov och de visar inte något särskilt.
Jo förresten, jag misstänkte att det kunde vara hypotyreos (min moster har det) så jag fick ta ett sådant prov. Då visade det sig att ett av de två värden som skall vara utanför det normala faktiskt var utanför det normala, men läkaren sa bara att vi skulle strunta i det eftersom de precis ändrat gränsvärdena och jag innan de ändrade hade legat innanför. Jaha?? Fanns det inte en anledning till att de ändrade gränsen då?

När jag läser om symtom på hypotyreos så har jag nästan allihop, och då menar jag inte att jag hypokondriskt har allihop, utan när jag tänker logiskt på det också. Jag har börjat fundera på om jag kanske har det här som de kallar hypotyreos 2 eller hypometabolism som det också heter. För det visar sig inte på blodproven då det är på cellnivå. Återigen, förvånansvärt många symtom beskriver precis alla de där konstiga grejerna jag har problem med.
Här är en sida med symtomen: http://www.hypo2.info/diagnostisering/symtom.

Så, nu antar jag att jag helt enkelt får börja skrika efter hjälp för att få se om det ligger något i mina misstankar eller inte. Men jag vill inte göra bort mig, vill inte att de ska kunna säga "vad var det vi sa, du är frisk", så vågar jag ge mig in i det? Jag vill heller inte ta upp deras tid och resurser i onödan, men jag kan inte släppa tanken på att det känns som om något är fel, utöver fobin. Den har jag levt med i hela mitt liv och jag vet hur den fungerar och påverkar mig, och jag tror att jag kan avgöra vad som är följder av fobin och inte, och det här känns som något mer än bara följder av fobin. Så, vågar jag ställa till med ett väldans spektakel för att ta reda på om jag är sjuk?