Att leva med oro

Jag är verkligen helt slut! Och vrålhungrig. Vad är det här? Jag som bara äter två gånger om dagen (jag vet, det är inte bra, men det blir så när man är lat och inte orkar stå och laga mat hela dagarna) i vanliga fall har idag ätit tre gånger(!) redan, men är vrålhungring... konstigt. Kan man bli så hungrig bara för att man gjort någonting hela dagen istället för att bara sovit/slappat, är det sådan skillnad på hur mycket energi kroppen behöver? Intressant.

I alla fall så gick det bra på jobbet, det vad hemskt att behöva stå upp en hel dag (enda gångerna jag fick sitta ner var då vi åt eller fikade, vilket var totalt 1 timma på tio timmars tid! När vi åt frukost så var det en som visade upp en bild på massa muskulösa personer och sa "jaha, vem är jag av de här då?", och tillade strax därpå "den med mest magsjuka"(!!!)... trodde jag. Jag tänkte på det hela rasten, och frågade min kompis sedan om hon verkligen hade sagt så, såklart hade hon inte det. Hon hade sagt "den med mest magmuskler". Tänk så ofta min fobihjärna lurar mig till panik i onödan!
Bussresan hem tog en timma och tror ni inte att jag har sådan otur att tjejen framför mig säger till sin kompis som sitter bredvid mig att "tyvärr, jag kan inte prata med dig för jag måste kolla framåt, jag är så hemskt åksjuk". HJÄLP, det var ju precis något sådant jag var rädd för skulle hända. Jag satt där och var livrädd, fick panik för minsta lilla, en hostning, någon som prasslade med en påse (jag tror jämnt at det är en spypåse de tar fram!) och registrerade minsta lilla rörelse tjejen framför mig gjorde. Men jag satt kvar, jag vägrade fly, jag vill inte mata min fobi med att det är farligt, utan visa att det går bra fastän jag sitter kvar. Jag satt och tänkte "det här är kul, spännande, en utmaning som jag kommer klara, för jag är stark. Jag fixar det", och vet ni vad, det hjälpte att tänka så. Det gav mig kraft, mod och uppmuntring att sitta kvar. Jag klarade bussresan, fastän jag satt som på nålar så gick det bra, och det är vad jag ska försöka fokusera på - att det gick bra, trots att det var ett "kritiskt läge".
Nu ska jag bara sitta helt förlamad framför datorn och kolla på något tv-program eller så, jag är helt slut. I moegon blir det till att gå upp kvart i fem igen och stå upp i nio timmar! Det är bara att gilla läget, jag behöver pengarna och erfarenheten. Men i morgon är inte min kompis där så då är jag"själv, vilket jag har massa ångest inför. Tänk om något skulle hända (dvs tänk om jag skulle få panik/må illa/spy), jag känner ju ingen annan där, tänk om ingen skulle hjälpa mig? Jag skulle skämma ut mig totalt! Hur skulle jag ta mig därifrån? Osv osv. Ständig oro.
Det räcker med att jag ser någon böja sig ner på stan (för att knyta skosnörena kanske?) så tror jag att personen ska spy! SUCK, min fobi är verkligen en ständig, objuden, följeslagare som hela tiden är på sin vakt mot allt och alla, det är utmattande.

Ps. Titta gärna in till A Meths och ge henne lite styrkekramar :)

Jag vill svara på alla dina fina kommentarer, det gör mig så glad, men jag hittar aldrig tiden för jag vill liksom sätta mig ner och svara ordentligt, inte bara krafsa ner något halvdant (för sån är jag - och just därför brukar det aldrig bli av heller. Detsamma gäller mig och att svara på sms, eller skriva inlägg här på bloggen. Jag gör ofta stora projekt av "små & lätta" saker), så jag vill bara säga tack så jättemycket för din uppmuntran (och detsamma gäller er andra som skrivit till mig och inte fått svar, det är för att jag vill svara ordentligt, men den senaste veckan har jag varit helt slut och varken haft ork eller tid - men tack för era kommentarer, jag blir alltid lika glad när jag får en kommentar). Här får du massa styrkekramar från mig, fast egentligen behöver du inte dem för du är redan stark, men det kan kännas skönt att få ändå ;)