Att leva med oro

Jag har sån hemsk beslutsångest! Det är verkligen jobbigt. Jag kan sitta och tänka på hur jag ska göra med något i flera timmar utan att komma fram till hur jag ska göra. Och då snackar vi om ett beslut som i många fall inte ens är särskilt stort. Nu har jag suttit i flera timmar och funderat på huruvida jag ska åka hem (till min lägenhet två timmar bort, är hos mamma) i morgon eller på tisdag. Och om jag ska åka hem i morgon, vilken tid. Det slår verkligen slint i huvudet på mig, för mig blir det världens största val. Det kommer avgöra ifall jag blir lycklig eller inte i framtiden, tänk om jag gör fel? Jag vill inte göra fel! Jag fattar inte varför jag har blivit så rädd för att göra fel? Vad skulle egentligen vara så hemskt med att "göra fel"? Och i ett sånt här beslut då det inte ens finns något rätt och fel, vad spelar det då för roll? Jo, det finns ju ett bättre och ett sämre alternativ, och TÄNK OM jag skulle välja det sämre alternativet, då skulle jag vara misslyckad.
Sådär tänker mina känslor. Självklart vet jag att jag inte är misslyckad för att jag har gjort ett dåligt val, mitt värde sitter inte i det, men på något sätt lyckas jag inbilla mig sådana saker, känslomässigt, ändå. Det är väldigt påfrestande och jobbigt att ständigt gå omkring och vara orolig för att göra fel, för att inte duga, för att vara misslyckad (vad nu det är, vem bestämmer vad som är misslyckat? I mina ögon så är det nog alla runtomkring som gör det, jag bryr mig allt för mycket om vad jag tror att alla andra tycker och tänker om mig).

Det värsta är att min fobi är väldigt inblandad i min beslutsångest. Den ställer till det hemskt mycket, eftersom jag alltid väger för och nackdelar med olika väl noggrant ur fobisynpunkt. Som nu, anledningen till att jag inte riktigt kan välja är för att jag vill stanna kvar här, men av fel anledning. Jag vill stanna en dag till för att jag då slipper vara ensam hemma på tisdag morgon, slipper ångesten på måndags kväll inför att vara ensam hemma och skjuter upp den skrämmande bussresan ytterligare en dag. Det är fel anledningar till att stanna kvar. Jag vill stanna kvar här av andra anledningar också, för att det är trevligt och bekvämt (mamma och lagad mat! :D), men jag borde utmana fobin genom att inte stanna kvar, så därför blir det beslutsproblem! Jag vill egentligen stanna kvar, men kan inte riktigt avgöra om det är på grund av fobin eller inte, och jag BORDE (suck för det ordet) utmana mig själv genom att åka hem, men det är hemskt svårt eftersom jag vill stanna kvar både med fobihjärnan och med min icke fobirelaterade vilja (eller hur man nu ska uttrycka det), ingenting annat drar mig till det beslutet förutom att jag BORDE utmana mig själv. Det gör mig deppig, att allt - oavsett hur jag försöker vända och vrida på det - har med min fobi att göra, till och med när jag försöker göra så att det INTE ska ha med min fobi att göra.

Jag fattar inte hur man kan ha sån här beslutsångest! Till och med att välja en glass är jobbigt för mig och kan ta jättelång tid. Idag var jag och mamma i stan och köpte skor till mig, och vi var i en och samma affär i en och en halv timma för att jag skulle bestämma mig för vilken storlek(!) jag skulle ha på ett par skor. Mamma höll på att bli galen på mig, jag blev galen på mig och det skulle inte förvåna mig om de i kassan också blev galna - åtminstone så undrade de nog vad det var frågan om. Suck.
Jag tror att alla beslut är så enormt stora och livsavgörande att de tillslut blir det, för då har jag lagt ner så mycket tid på beslutet att det verkligen måste bli rätt, annars är det ju misslyckat att jag har lagt ner så mycket tid på att bestämma mig att det ÄNDÅ blev fel...

Inte konstigt att jag får stresseksem när jag gör så stora saker av allting och tror att hela världens väl och ve ligger på mina axlar.

Nu ska jag i alla fall ta beslutet att sova! God natt.