Att leva med oro

I tisdags efter min lektion åkte jag för att handla. Det gick bra, ända tills jag gick därifrån.

Utanför står en gubbe och städar, en tant går förbi och frågar "jasså, du städar nu?" varpå han svarar "ja, det är en som har spytt här".

VA!?!?!

Jag blev helt paralyserad och trodde att jag skulle skrika rakt ut. Mycket riktigt, där var det en spya, mitt i ingången! Jag fick sådan otrolig panik att jag själv började må väldigt illa (som att inte DET gjorde panikattacken tusen gånger värre), och massa skrämmande tankar åkte igenom mitt huvud. Tänk om jag klev i den utan att märka det? Vart var personen nu? Hade jag gått förbi honom (inbillar mig att det var en kille) i affären? Tänk om han hade tagit på någon av de varorna som jag köpte! När hände det, var det precis nyss, eller direkt efter att jag gått in?

Någon spydde alltså i ingången när jag var där inne och handlade. Där låg nu en spya och stirrade på mig. Hotade att hoppa upp på mig och kladda ner mig med magsjukebaciller. Panik. Tänk om jag skulle bli smittad på något sätt!
Andra tankar som flög genom mitt huvud var "har personen överlevt?", "varför spydde han?", hur kommer det sig att han inte kände att han behövde spy förens han var vid ingången?", "vad tänkte alla som såg det?", "tänk om jag hade kommit dit lite senare och SETT det!", "fy vad hemskt det måste ha varit, stackarn", "hur lyckas jag alltid vara med om sånt här?"... men mitt i allt kunde jag också tänka "oj, vilket perfekt träningstillfälle".
Vet ni vad jag gjorde?

Jag hade verkligen PANIK, eftersom jag själv börjat må illa (det var så hemskt äckligt och chockerande att SE spyan) och trodde att jag kanske skulle spy eller något. Jag ville cykla därifrån i all världens fart och gråtande ringa mamma. Men, det gjorde jag inte.

Jag bestämde mig för att jag skulle ta det här tillfället i akt och öva - för jag SKA bli av med min fobi. Så där stod jag och stirrade på en spya (han torkade inte upp allting! varför liksom? ...allt för att jag skulle få öva eller?), alldeles livrädd och skakig. Folk måste ha tyckt att jag var knäpp som bara stod där och stirrade - de såg inte vad jag såg. Det värsta var att jag fick stå och se på hur alla trampade i spyan, de märkte ingenting, oj oj oj, om de bara hade vetat. Det kändes riktigt sjukt att se alla trampa i den, smeta ut den och gå vidare som om ingenting hade hänt. Ångest, ångest, panik, chock, jagvetintevad.
Tänk om jag också har gått i en spya någon gång utan att veta om det!
Det var så vidrigt att stå och titta på det där. Det var spyklumpar, den var orange (undra vad man har ätit då hehe, hur kommer det sig egentligen att de flesta spyor är orangea? I alla fall inbillar jag mig att de är det), jag stirrade, äcklades, våndades - men jag stod kvar. Och vet ni vad?

Tillslut försvann paniken!

Jag trodde jag skulle få stå där hela natten om jag skulle vänta ut paniken, men det tog kanske typ tio minuter! Och när jag åkte hem så kunde jag till och med skratta, för att jag kände mig så nöjd med att jag hade lyckats vara kvar. Även om jag var hemskt skakis och uppjagad så var jag glad! Där fick spyan, ha ha, jag såg den minsann i vitögat och vann!

 

 

Jag har inte kunnat blogga, eftersom jag är upptagen med att vara så rädd. Om ni bara visste vad jag går igenom nu. Jag är lika rädd som om jag skulle varit tvungen att gå genom en skog där jag visste att 20 stycker våldtäktsmän gick omkring och bara väntade på nästa offer. Jag fattar inte att jag gör det jag gör just nu, jag måste vara helt sinnessjuk! Är det verkligen värt att göra det här för att bli fri från fobin!?! Jag är så rädd... Två stora utmaningar två dagar i rad (åh, jag vill berätta om dem,men klockan är fyra på morgonen nu och jag måste verkligen försöka sova så det får bli senare), jag undrar, och är livrädd, för vad som ska hända i morgon!

Ta mig bort, jag vill bara krypa ur mitt eget skinn, fly, springa så långt jag kan. Jag måste vara galen som gör det här. Men alla peppande kommentarer och att jag verkligen vill bli fri från det här får mig att lyckas ta det där lilla steget ut i det okända. Fast jag hade inte vågat utmana mig själv såhär mycket om det inte hade varit för att jag får tröst av min tro, känner att Gud kommer hjälpa mig igenom det här, vad som än händer, att han ger mig mod och kraft. Jag ska klara det här, fastän jag är LIVRÄDD!!

De jag bor med har varit på teneriffa i en vecka nu, och under den tiden så har jag varit hemma hemma (dvs hos mamma), dels för att det har varit påsk, men mycket för att jag inte vågar sova ensam i lägenheten och min pojkvän inte kan sova här varje natt eftersom han måste ha sin tempurmadrass för att inte få skitont i ryggen. Men idag åkte jag tillbaka hit till lägenheten, och de andra kommer inte hit förens i morgon. Smart som jag var, enligt fobihjärnan (för ur bli-fri-från-fobin synpunkt så var det ju dumt gjort) så hade jag veckan innan bestämt med en kompis att hon skulle sova över från tisdagen till onsdagen. Såklart är det jättetrevligt, men när avsikten med att det blev just den här kvällen var för att jag skulle slippa dilemmat med att sova själv (rättare sagt sova hos pojkvännen/få honom att sova här) så känns det lite fel. Men ibland får man faktiskt vara lite bekväm, jag tar ett steg i taget, och snart kommer nog steget att sova ensam också... eller kanske inte snart, men tids nog. Jag behöver inte hoppa tio meter högt och tjugo meter fram på en gång för att lyckas, det får ta tid, sånt här tar tid - så länge jag inte ger upp och kämpar hårt så kommer jag att lyckas. Det är viktigt att jag inser att det får ta tid, så att jag inte ställer för höga krav på mig själv och känner mig misslyckad för att jag inte blir fri från fobin på några dagar. Hela grejen med KBT är att man ska ta det steg från steg och inte gå för fort fram för att inte ångesten ska kännas överväldigande. Jag tycker det känns bra att man får "tillåtelse" att ta det steg för steg, så att man blir redo. Men såklart måste man ju puscha sig till att bli redo också, man kan inte bara vänta på att det ska hända av sig själv...

Ps. I morgon skall jag berätta vad som hände mig idag! Hujeda mig säger jag bara... Jag har inte riktigt tid att skriva ner det nu eftersom min kompis är här och vi ska ligga och snacka innan vi somnar :) mysigt!

 

Ibland undrar jag om jag borde sluta läsa tidningar. I alla fall aftonbladet. De har näst intill alltid någon storslagen rubrik som sätter igång ångesten.
Jag ska alldeles snart ut och övningsköra med mamma, men sitter i väntan på att krämen jag måste smörja in mig med efter att jag har duschat ska torka och kollar på aftonbladet. Och vad får jag se? Jo.... det här:

"En av de vanligaste bakterierna är bacillus cereus som kan orsaka matförgiftning med kraftiga kräkningar eller diarré som följd", står det i artikeln. JIPPIE.... KRAFTIGA kräkningar också!? Och det här får man av att ta i en bilratt!!
Jag vet att aftonbladet älskar att skrämma upp folk och överdriver väldigt. Jag menar, i själva verkat är det kanske en på tio tusen som drabbas av det där pga bilratten och då har de antagligen slickat på ratten för att bli sjuka, men det spelar ingen roll. Min hjärna har redan satt igång sitt skräckscenariovarningssystem och kopplat ihop bilratten till fara.
Så, frågan är ifall det är bra för mig att läsa sådant (för att exponeras för det jag är rädd för) eller om det bara bygger på rädslan (för jag gör ju ingenting särskilt för att använda situationerna som träning utan skrämmer snarare upp mig själv)? Nu kommer jag till exempel sätta mig i bilen och stirra på den äckliga ratten för att motvilligt ta tag i den, känna mig smutsig och få ångest. Visst, jag kommer att övningsköra ändå och på så vis utsätta mig för ångesten och träna, men om jag hela tiden slås ner av sådana saker och måste träna bort det nya obehaget så kommer jag ju inte direkt framåt? Eller? Jag menar det är ju nya saker som har tryckt ner mig, inte de som jag redan hade, som jag tränar på och då måste jag fortfarande träna på de saker jag redan hade problem med? Alltså blir resulterar det bara i mer träning utan att det blir fler framsteg? Om ni hänger med på min logik... fast, det kanske inte riktigt stämmer. Det handlar nog mer om att jag vågar utmana mig själv och klarar av ångesten och inte så mycket om ifall det är en gammal sak som skapat ångest för mig under lång tid eller en nytillagd ångestframkallande sak. Ju mer jag klarar av, desto lättare blir det att klara av de resterande sakerna. Och antagligen är det lättare att utmana sig själv med, och klara av, de nytillagda sakerna som skapar ångest än sådana som funnits länge - och ju fler sådana ångestprövningar man klarar av desto lättare att klara av de som funnits där länge. Alltså kanske det ÄR bra att läsa aftonbladet ändå? För, att undvika att läsa tidningen för att man är rädd för att utsättas för ångest blir bara ytterligare ett undvikandebeteende och det medför inte något bra i alla fall, såpass mycket vet jag.
Äsch, nu ska jag inte tjata mer om det där. Helt ärligt så tror jag att det som spelar någon roll är vad man gör med den nya (läskiga akta-dig-för-det-här)information man fått och inte ifall man har fått den eller inte.

Nu ska jag ut och ta tag i ratten, övningsköra, och äta glass med mina rattsmutsiga fingrar! Kanske ska jag till och med ta en extra slick på fingrarna, bara för att kallt hugga av det nya "farafara"-spåret som min fobi försöker köra upp i hjärnan på mig. Nej, inga fler undvikandebeteenden tack. Det här är bäst att jag sätter stopp för på en gång, så bye bye!

Den frågan får man ofta, men vad ska man svara när man faktiskt inte mår bra?
Jag kan inte ljuga, så jag brukar säga "njäe, det är väl inte så jättebra" eller så ignorerar jag helt att svara, rycker bara lite på axlarna och slänger tillbaka frågan istället. Oftast så brukar det inte ens spela någon roll vad man svarar, för folk lyssnar ändå inte. "Hur mår du?" är bara en inlednings/artighetsfras, men om man ändå inte har tänkt bry sig om svaret - eller inte orkar ta ett "nej jag mår inte bra" - så tycker jag faktiskt inte att man ska ställa frågan. Det känns så falskt.
Men som sagt, även om det känns väldigt dumt att stå där och precis ha sagt att man inte mår bra och få det ignorerat så tänker jag inte säga att jag mår bra för det, i ren protest. Protest mot att alla förväntas säga "jo tack, det är bra, hur är det själv då?", som en robot, och bygga på sin stelt leende fasad.
Fast ibland, när jag verkligen inte orkar förklara för hundrade gången att jag inte mår bra (eller om jag inte alls känner personen), så brukar jag säga "äh, det är väl okej/kunde varit värre", le lite, och så är det bra med det.
Jag förstår de som inte orkar berätta för alla att de faktiskt inte mår bra, men att hela tiden tvingas svara på frågan om hur man mår, och veta att man "ska" svara att man mår bra gör inte heller saken bättre. Det är jobbigt att behöva oroa sig för hur många gånger man skall behöva svara på den frågan om man ska till något socialt sammanhang och veta att man kommer tvingas gömma sig ännu mer bakom masken. Jag tror inte att man mår bra av det, att dölja vad man känner och gömma sig bakom en mask hela tiden. Finns det ingen annan inlednings/artighetsfras man kan använda i stället? Så att inte "hur mår du"-frasen tjatas ut utan kan användas när en person verkligen bryr sig på riktigt i stället.

Hehe, men det som är värst (mest komiskt) är väl ändå när någon skriver en kommentar på ens blogg och frågar "hur mår du?" (bara för att man skall kolla in på deras blogg) och inlägget han/hon har kommenterat handlar just om att man mår skit! Snacka om att inte bry sig egentligen, för hade man gjort det så hade man åtminstone kunnat skumma igenom inlägget för att kommentera det i stället haha.

Nej, det där med att fråga någon hur den mår är en bra sak om man använder det rätt och verkligen bryr sig om svaret. Då visar man att man bryr sig om personen. Men om man inte orkar höra sanningen så är det bättre att hitta på ett annat sätt att "vara trevlig" på än att slösa på "hur är det?"-frasen tycker jag...

Jag tycker att det är hemskt läskigt att vara med barn (alltså, inte att vara gravid, för det har jag aldrig testat. DET kommer att bli en stor utmaning när den dagen kommer!), för att de lätt blir sjuka, och det därför känns som om man ökar risken för att bli magsjuk med typ 50 % om man umgås med barn. Och de kläcker ofta ur sig saker som "jag har ont i magen" eller "jag mår illa" vilket får mig att få ångest. Det är verkligen en stor utmaning för mig att umgås med barn. Men... jag älskar ju att vara med dem och blir glad av det, de är så "lätta" att vara med, de tar inte allting så seriöst. Man får andra perspektiv på livet när man ser det ur ett barns ögon. Och kanske tycker jag om att umgås med barn så mycket bara för att jag själv längtar efter att få en liten glimt av det där problemfria glada livet de lever, glömma bort den hotfulla världen runtomkring. Jag vill vara ett barn igen, och det kan man få bli för ett tag när man är med barn.

Idag var mina underbara småkusiner här! Jag lekte med dem och busade, vi hade jätteskoj. De är väldigt bra träning för mig att umgås med dem. För hur skulle jag till exempel kunna säga "nej, du får inte pussa mig hejdå", bara för att jag är jätterädd för att bli magsjuk. Och jag kan verkligen inte INTE umgås med dem för att jag är rädd för att de kanske bär på magsjuka eller att de när som helst ska säga "jag mår illa/jag har ont i magen", vilket faktiskt händer lite då och då. Och när de säger något sådant kan jag ju inte bara flippa ur och gå därifrån, stackars barn liksom, då kanske de tror att jag inte tycker om dem? Som sagt, det är väldigt bra träning för mig att umgås med dem eftersom jag hela tiden exponeras för min rädsla, och faktiskt får bita ihop (fast det finns gränser för hur mycket jag skulle klara att bita ihop också, om de skulle spy så skulle jag flippa ur till exempel) just eftersom mitt barnakära hjärta inte kan med att göra något annat.

 

Åh, jag behöver verkligen ett jobb i sommar, och jag hade gärna jobbat på ett dagis: om det inte hade varit för fobin. Alltid det där "nej men sakta i backarna, tänk på fobin, den tillåter inte det här". Suck. Varför lyssnar jag egentligen? Varför låter jag den ha så stor makt över mig? Varför är det så otroligt svårt att göra sig fri?

Så frågan är, ska jag våga söka ett jobb på dagis ändå, trots alla risker? Är jag redo att ta det steget? Nej, men som med allt annat så måste man väl bara slänga sig ut i det trots att man inte är redo, för då blir man redo. Men har jag kommit så pass långt, i kampen för att bli fri från fobin, att jag klarar att ge mig själv den lilla sparken i baken man behöver för att ta steget? Jag är livrädd, verkligen livrädd, men jag tror att jag hade tyckt om dagisjobbet. Om jag bara vågade... kanske, kanske inte. Men tanken att faktiskt ge mig själv sparken i baken kommer närmare och närmare. Det visar att jag är på G, det går framåt!

 

 

Jag blir så trött på mitt eksem. Det kliar som in i bomben och jag blir så irriterad. Sen blir jag ledsen på mig själv eftersom jag blir irriterad, utan anledning (även om jag ju har en anledning, men ändå). Det kliar utan att jag hittar var det kliar, så hur mycket jag än river o sliter i min hud så hjälper det inte och det är så hemskt frustrerande!
men det verkar i alla fall inte vara mjölken som är problemet, för nu har jag ätit mjölk i ca en månad och det har inte varit någon speciell skillnad från när jag inte åt någon mjölk alls. Det är i alla fall positivt, att jag kan fortsätta käka massa choklad!
Något som är helt klart är i alla fall att eksemet är stressrelaterat! Så fort jag är extra orolig eller stressad över något så blommar det upp. Ingen jättebra kombination med min fobi måste jag säga, eftersom jag är ganska orolig mest hela tiden til följd av fobin.

Ahoouhhauh... ja, jag är trött på att det kliar hela tiden. Det tar mängder med energi, och det känns väldigt jobbigt att gå omkring och vara irriterad utan att jag egentligen är irriterad eller hur man ska säga.
Fast... där ljög jag ju, för jag är irriterad på eksemet, att det aldrig slutar klia! Men det har varit ganska lugnt ett tag nu, det är jag tacksam för. Men usch, det värsta är att det kliar som mest på ett privat ställe, där man inte direkt kan gå omkring och klia sig!

Jahapp, det här var ett litet trevligt inlägg från mig, ehe. Okej, jag ska åtminstone försöka tänka positivt: det kliar i alla fall inte ÖVERALLT, och eksemet syns knappt längre (fastän det kliar så mycket, det är lite konstigt).

Hoppas att ni är klifria och får en trevlig kväll. Det är verkligen vår nu, i alla fall här! :)

Ja nu var det längesedan jag skrev. Det har varit mycket som pågått i min hjärna, massa stress. Jag föll ner i ett depphål och igår så hade jag en kaosdag! Därför blev det inget bloggande.
Idag har jag varit med min underbara kompis (vi är som tvillingsjälar skulle jag vilja påstå, väldigt lika. Och jag är verkligen SÅ otroligt tacksam för att vi lärde känna varandra!) som åkt långväga härifrån för att hälsa på. Så därför har det inte blivit något bloggande idag heller.

Usch. Jag läste en artikel i DN om att den där tarmparasiten som fanns i vattnet i Östersund i vintras(höstas?) har kommit till Skellefteå. Den sprids! Ja, det oroar mig. Det skulle verkligen vara ett skräckscenario om parasiten kom hit och alla blev magsjuka. Ett helvete på jorden. Vad skulle jag ta mig till!? I min fantasi skulle jag vägra att äta och dricka över huvud taget, fly så långt bort jag skulle kunna, och leva i karantän. Usch, jag lider hemskt mycket med alla spyfobiker som bor där uppe, och håller alla tummar och tår - och några till - för att det här skall vara sista staden parasiten besöker. Och försöker låta bli att tänka på vad som skulle hända om den kom hit. Vilken mardröm!

Ps. Idag utmanade jag mig själv igen genom att åka buss, två timmar, hem hem (till mamma). Jag klarade det alldeles utmärkt. Sov nästan hela vägen. Känns bra att jag är på väg åt rätt håll, att jag börjar våga saker igen :)

Haha, jag måste bara dela med mig av den här videon. Vilka roliga katter ;)

Idag var jag hos psykologen igen. Den här gången hade jag gjort upp en - lång - lista med saker som jag ville komma ihåg att ta upp med honom. Så första tjugo minuterarna gick åt till att beta av min lista med problem.
Sedan gick vi igenom hemläxan, som gått bra (oh yes, jag smetade in min scarf ordentligt i ”spyhinken” hehe), och slutligen snackade vi om ångesthierarkin igen, gjorde upp en lista på saker som skapar ångest hos mig och där jag fick skiva hur mycket ångest de ger mig (på en skala mellan 0-100) och hur stor undvikandegraden är (på en skala mellan 0-100).

De saker jag har skrivit upp än så länge ser ut som följande:

1.
Undvikandebeteende (saker jag gör för att slippa ångesten): Jag ställer klockan på typ halv åtta varje morgon för att kolla om de andra fortfarande är hemma och liksom "checka av" hur jag mår (så att jag inte ska vara magsjuk, dvs att det är okej att jag somnar om trots att jag då blir ensam hemma)
Ångestnivå (om jag skulle låta bli att utföra mitt undvikandebeteende, där 100 är maximal ångest): 50
Undvikandegrad (dvs hur ofta jag utför det här beteendet, där 100 är alltid i de situationerna och 50 är varannan gång jag ställs inför den situationen typ): 99

2.
Undvikandebeteende: Jag undviker att gå hem före de andra jag bor med på kvällen om vi är hos våra kompisar (trots att jag kanske är skittrött och skulle vilja gå hem och sova).
Ångestnivå: 75
Undvikandegrad: 98

3.
Undvikandebeteende: Undviker att äta frukost när jag är ensam hemma (mest förr, nu har jag övat upp mig på den punkten så att jag äter trots att jag får ångest).
Ångestnivå: 20
Undvikandegrad: 10

4.
Undvikandebeteende: laga och äta lunch/kvällsmat när jag är ensam hemma (detta tycker jag är jobbigt eftersom jag då känner mig "fast" här hemma, så om jag skulle få panik eller börja må illa och vilja åka iväg till någon för att jag inte vill vara ensam så kan jag inte bara gå - för jag kan ju inte lämna maten).
Ångestnivå: 40
Undvikandegrad: 80

5.
Undvikandebeteende: att städa när jag är ensam hemma (av samma anledning som ovanstående).
Ångestnivå: 40
Undvikandegrad: 85

6.
Undvikandebeteende: Gå på toa hos andra utan att lägga papper på toasitsen (för att skydda mig mot eventuell magsjuka - så att magsjukan inte biter mig i rumpan liksom :D).
Ångestnivå: 90
Undvikandegrad: 99

7.
Undvikandebeteende: att sova ensam i lägenheten en natt.
Ångestnivå: 95-100
Undvikandegrad: 100


De här sakerna var de jag kom på när jag var hos psykologen, sedan skall jag lägga till fler saker så fort jag kommer på dem. Nummer 7 ska vara ett av mina största mål med behandlingen, att klara av att sova ensam hemma en hel natt utan att få panik. Om jag klarar det: WOW vad underbart säger jag då. Utan att få panik!? Går det?
För att klara det så måste jag jobba med de andra sakerna först för att det då inte kommer kännas lika skrämmande, dels för att jag övar upp mitt självförtroende i takt med att jag klarar de andra sakerna, och framför allt för att fobin får mindre övertag om jag klarar att övervinna de andra sakerna: och då känns det som just nu känns hemskt läskigt, att sova ensam en natt i lägenheten, lika skrämmande eftersom fobin inte kontrollerar mig på samma sätt.

Well, en dag ska jag klara det :)

 

I läxa till nästa gång fick jag att öva på att äta frukost när jag är ensam hemma, utan att sitta framför datorn eller tv:n. Jag ska äta en långsam och tråkig frukost ensam vid köksbordet haha, så att jag hinner känna och tänka efter ordentligt och lär mig att konfrontera mina tankar, inte bara försöka distrahera mig så att jag slipper lyssna på mina ångesttankar.

 

 

Nu sitter jag här och gråter. Jag saknar min morbror!! Lyssnar på "bridge over trouble water" om och om igen, den spelades på hans begravning. Jag kan inte fatta att han är borta. Varför?
Jag hatar verkligen cancer... Man möts av det överallt känns det som, eller så är det jag som tänker på det så mycket mer nu, men det känns bara som att varannan människa har cancer ju.
Jag vill forska om cancer eller något, jag vill göra något, jag vill inte att fler ska gå samma hemska öde till möte, med smärtsamma behandlingar och allt vad cancer innebär.
Tyvärr är det för sent att hjälpa min morbror, men kanske kan man i framtiden låta andra slippa det lidandet som han fick gå igenom. Jag hoppas verkligen det!

På fredag ska jag träffa mina underbara småkusiner, hans barn: det är nog det bästa sättet jag kan hedra minnet av honom, att vara en bra storkusin för dem. Det gör så otroligt ont i mig att veta att de kommer få växa upp utan sin pappa... jag ska verkligen försöka göra allt jag kan för att finns där för dem. Det är verkligen världens finaste ungar - både på insidan och utsidan - och ja, jag är stolt över att vara deras kusin :) Tack morbror för den gåvan du gav oss alla.

Jag orkar inte mer

Jag skriker

Jag flyr

Men jag orkar inte mer

 

Mina känslor svämmar över

Tårar trillar ner

Jag orkar inte vandra själv

Ensam i mörkret

Jag orkar inte se, höra eller le

Det är så mycket jag inte orkar

Så att jag inte orkar mer

 

Jag skriker att jag inte orkar mer

Men ingen hör

Ljudet försvinner sakta ut i natten

Och kvar står jag

Ensam och rädd

För framtiden...

Skriven av mig, januari 2005 (hjälp vad längesedan, sex år! Då var jag alltså 13 närjag skrev den här)

 

 

Ja, jag har haft en jättetrevlig kväll, och ångesten var bara på besök ett litet tag. Den knackade på hjärndörren eftersom jag mådde illa för att jag ätit för mycket och druckit påskmust sådär så att hela magen bubblar. Jag tycker det är en riktigt obehaglig känsla, för jag är så rädd för att maten skall komma upp igen eftersom det är fullt i magen! Tänk om den bestämmer sig för att det inte finns plats? Höll nästan på att få panik, men klarade mig undan med "bara" ångest, phjuh.

Jag har faktiskt gjort en hel del idag. Städat, varit på yoga (ooh, det var härligt, jag blev avslappnad! Ja, det är sant, jag kunde slappna av på riktigt. Det behövde jag verkligen), fixat inför kvällen och lite annat smått och gott, och som sagt haft en väldigt trevlig kväll - tur att man har sådana kvällar ibland!

Vi är ett jätteunderbart  (på ca 10 pers, det var vi idag, ofta är vi fler - vi känner varandra genom kyrkan) som brukar hitta på massa skoj tillsammans. Idag hade vi tjejer fixat ihop en spontanknytpåskfest som vi kallade det :D Hade gjort gulliga påskäggsinbjudningar och så hade alla som kom fixat några grejer var som de hade med sig så att det blev ett smarrigt påskbord (och efterrätt på det såklart!). Haha, det kändes lite barbariskt att äta kyckling och ägg, samtidigt som man dekorerar med små söta kycklingar. Hur blev det så liksom!). Sen spelade vi ett väldigt roligt spel med, "privata" frågor, där man lär känna varandra bättre helt enkelt och får veta lite vad de andra tänker om en. Bekänn färg heter originalspelet, men vi har skrivit egna, mer utmanande frågor till det. Det går ut på att man läser ett påstående och sedan får alla anonymt rösta på vem det passar bäst in på.
Tydligen så är jag till exempel den i gruppen som folk tror har sexigast underkläder haha. Tyvärr kan jag inte bekräfta om det stämmer eller inte eftersom jag inte sett alla de andras ;)
Det är ett ganska läskigt spel, för man kan få veta en del jobbiga sanningar om sig själv också. Som tur var så fick jag bara positiva grejer idag så nu sitter jag här och är lite glad över det.
Det är verkligen underbart när man kan släppa loss lite och ha en trevlig kväll med vänner, känna sig normal och nästan glömma bort sin fobi. Ja, förutom när man råkat äta lite för mycket då, host host, eller oroar sig för att man vet att en av gästerna har bulimi och därför ser bilder av hur denna person går ut och spyr på våran toalett, host host... men, vi hade så trevligt så de tankarna lyckades inte förstöra för mig.

Trots min fobi och alla problem jag bär med mig till följd av den så känner jag mig lyckligt lottad. Jag har en underbar familj, och vänner jag trivs med, vet vad jag tror, är född i ett bra land, har mat på bordet varje dag, har ett mål och mening med mitt liv och ja, listan går att göra lång. Man borde tänka på allt man är tacksam för lite oftare, för det går faktiskt att luska fram en hel del, och det säger egentligen sig självt att man blir gladare om man fokuserar på det man är tacksam för istället för det som är jobbigt? Det är lättare sagt än gjort, men man förlorar ingenting på att försöka börja tänka så lite mer :)

 

Som sagt så är jag inte direkt ett stort fan av att städa toaletter med tanke på min fobi - det skapar massa ångest eftersom jag får upp bilder i huvudet av hur det skulle vara om jag satt där framför toaletten för att jag var magsjuk, plus att det känns som att alla toabakterier hoppas på mig och kommer göra att jag blir magsjuk.
Nu har jag i alla fall införskaffat sådana där gula plasthandskar så att jag slipper städa med vanliga plastpåsar på händerna (eh, det är ganska jobbigt för er som inte redan listat ut det). Det gick ganska bra den här gången, fast mitt i städandet sa min lägenhetskompanjon att hon skulle gå! Jag som alltid ser till att städa då någon av dem är hemma eftersom jag får en hemskans ångest om jag städar när jag är ensam hemma (samma sak gäller laga mat), för att jag känner mig "fastlåst" här då, att jag inte skulle kunna springa härifrån om jag fick panik (vad det nu skulle tjäna till, men jag vill ändå känna att jag har möjligheten att "fly", åka iväg till en kompis eller något), eller att jag inte kan ta upp mobilen och ringa mamma om jag skulle få panik, eftersom mina händer är fulla med städmedel och bakterier. Och om man lägger ihop en sak som ger mig ångest (att städa toaletterna) med en annan som också ger mig ångest (att vara ensam hemma) så leder det till panik eftersom det blir för mycket ångest. Så av alla de här anledningarna undviker jag det där med att städa/laga mat när jag är själv. Det räcker med utmaningen att vara ensam. MEN, jag klarade det! Jag fortsatte städa fastän hon gick.
Ja, jag fick ångest, och började till och med känna mig illamående.
Då stannade upp, drog efter andan, och försökte låta ångesten/paniken att komma (som psykologen sagt att jag ska göra, inte försöka fly) och komma på varför jag fick sådan ångest. Dessutom så testade jag taktiken att övertala mig själv om att jag är bra, och klarar det här, det vill säga jag kollade mig i spegeln och sa: "jag är duktig, jag klarar det här, det går bra". Det kändes väldigt fånigt, ja jag skämdes för mig själv, men tro det eller ej, det fungerade. Kanske för att det lockade fram ett skratt och därmed släppte lite på ångesten?
Jag kom fram till att illamåendet berodde på att jag fick ångest och nästan glömde att andas (ville inte andas in för mycket rengöringsmedel och toabakterier haha), plus att jag var hungrig och hade ont i huvudet.
Men jag stannade kvar i ångesten och fortsatte städa, och nu har jag städat klart :D
Skönt att ha det gjort! Och jag ljög inte för mig själv där i spegeln, för jag klarade ju av det, eller hur? :)

Man blir glad av att våga utmana sig själv och inse att man vågar/kan mer än man själv tror. Det gäller bara att tro på sig själv och våga ta steget. Testa själva!

Varning för ett långt, men enligt mig läsvärt inlägg...


För en vecka sedan så var jag på arbetsförmedlingen och hos en psykiatriker. På båda dessa ställena råkade jag ut för något som ofta händer: att folk tror att de vet vad det innebär att ha en fobi, och nonchalerar fobin som en "småsak". Jotack, de skulle bara veta vad det innebär att ha en riktig fobi. Det är definitivt ingen småsak, det är någonting som påverkar allt man gör, varje beslut, och är en skitjobbig börda man ständigt bär runt på.
Det sårar mig när folk tror att det är så lätt att bli av med en fobi, eller att det inte är något problem ens en gång. Om det nu var så lätt att bli av med, tror de inte att jag redan skulle blivit av med den då? För vem VILL må dåligt? Inte ens personer som "mår dåligt för att få uppmärksamhet" vill må dåligt (de mår ju faktiskt också dåligt på riktigt eftersom de har det uppmärksamhetsbehovet, det finns oftast en anledning till det). Så, att nonchalera någons problem sådär och säga "det är bara att rycka upp sig" eller så är inte att rekommendera.

I alla fall, jag ska berätta vad det var som hände.

På arbetsförmedlingen
Då jag var på arbetsförmedlingen för att skriva in mig som jobbsökande så pratade vi lite om vad jag hade för tidigare erfarenheter. De flesta jobberfarenheter jag har är relaterade till barn på olika sätt och därför tyckte hon jag pratade med att jag absolut skulle söka jobb på en förskola.
Jo, det hade jag gärna velat, barn är så otroligt söta(!) och jag trivs med barn, de är okomplicerade. Men, det finns ett stort men. Jag vågar verkligen inte det eftersom små barn verkar vara sjuka hela tiden och man lätt skulle kunna bli smittad (jag menar, särskilt när man ska torka dem i rumpan när de har bajsat, uuwh). Och tänk om ett litet oskyldigt barn skulle må dåligt och spy, och JAG skulle vara tvungen att ta hand om barnet!? För man kan ju inte överge ett litet barn... Panik, den situationen vill jag inte riskera att hamna i.
Jag förklarade för henne att jag har en spyfobi som gör att jag har väldigt svårt för vissa jobb, till exempel just dagisjobb (och så förklarade jag varför).
Som svar sa hon något i stil med "jaha, men när jag var yngre så hade jag samma problem som du, jag var jätterädd för att spy, men vet du, det växer bort med tiden. Du måste bara ta ett sånt jobb så kommer din rädsla att försvinna".
Öhm?? Jasså det kommer den? Varför har jag inte tänkt på DET tidigare, att ta ett dagisjobb, så hade allt varit klappat och klart och jag hade sluppit lida alla dessa år? Nej lilla du, riktig så fungerar det ju inte.
Det hon hade var ingen fobi, för en fobi växer inte bara bort utan att man gör något aktivt för att bli bra från den. Många personer har en stor rädsla för att till exempel spy, men utan att för den sakens skull ha en fobi, för de kan leva sina liv utan att påverkas så mycket av sin rädsla - den dyker bara upp i väldigt spyrelaterade situationer, den finns inte sändigt närvarande liksom. En sådan rädsla kan växa bort med tiden.
Det värsta är att många personer säger att de har en fobi, utan att riktigt veta vad en fobi faktiskt innebär. Detta gör att folk tror att en fobi inte är så allvarligt, för "alla har ju något de är extra rädda för, så det är väl inget".

Den här tjejen som jag snackade med var jättetrevlig, men om hon hade haft en fobi - eller förstått vad det innebar - så hade hon vetat att hon inte skulle säga det till mig som jag ska berätta nu.
Hon försökte övertala mig att söka till dagisjobb och sa i ett försök till detta att man kan träffa folk som spyr överallt, och att jag ju inte kan undvika alla jobb för det. För det gjorde saken så mycket bättre?
Jag försökte verkligen förklara för henne att jag var rätt för att ett litet barn skulle spy och jag bara skulle gå därifrån. Jag ville inte ta ett sådant ansvar om jag inte var säker på att jag kunde klara det. Hon sa att det var lugnt om man bara gick därifrån då, för det fanns andra som kunde ta hand om det. Och för att styrka sitt argument, och visa att hon också tyckte att det här med spyor var otäckt, berättade hon en grej hon själv hade upplevt.
"Ja, det är inte hela världen om man går därifrån, och folk som spyr kan man ju faktiskt träffa överallt. Jag jobbade till exempel i kassan på McDonalds när jag var yngre och en gång var det en kille som spydde över hela kassan. Då gick jag därifrån så fick någon annan torka upp".
Jag satt som förstelnad och tänkte med ångesten bubblande inom mig att jag ALDRIG ska jobba på McDonalds (eller ens äta där?)!
Och det där skulle få mig att inse att det var okej att gå ifrån om någon spydde? Resultatet blev bara att jag inte kunde hänga med på vad hon sa efter det där eftersom jag satt i mina egna tankar: "ångest ångest, jag vill inte jobba över huvud taget, jag stänger in mig hemma. Folk kan faktiskt spy överallt. Tänk om hon spyr över mig NU? Undrar vilket McDonalds det var. Usch, jag ska INTE jobba på McDonalds, aldrig. Åh, nu kommer jag inte kunna äta där heller utan att få ångest. Tack så mycket för att du berättade det här. Ångest ångest..."
Så som sagt, om hon hade haft en fobi så skulle hon ha insett att det där inte var det bästa att säga till mig.
Fast lite komiskt är det ju att arbetscoachen fick mig att inte vilja jobba på McDonalds, och bli rädd för att jobba över huvud taget, ska de liksom inte försöka få en att vilja jobba haha.


Hos psykiatrikern
Ja, för precis en vecka sedan var jag hos en psykiatriker som jag fått komma till genom min mosters man som kände den här killen.
En psykiatriker jobbar men psykiskt sjuka människor, så då förväntar man sig att han ska förstå hur psyket fungerar, och allt det här med att ologiska tankar kan låta helt logiskt för den som lider av vad-det-nu-kan-vara, eller?
Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på/får höra om någon som jobbar med folk med psykiska problem som inte vet vad det innebär att ha sådana problem - som den anses vara specialist inom - och är helt empatilösa eller verkligen inte förstår hur man kan tänka på ett visst sätt osv osv. Hur fick de sina jobb?
Nu var det inte så illa med den här psykiatrikern, men ibland undrar man alltså. Försökte han hjälpa mig (men som psykiatriker så borde han väl förstå att det där inte hjälper en fobiker?) eller förstod han inte vad en fobi innebär? Antagligen inte...

Så, vad hände?
Efter att vi snackat om allt möjligt så kom vi till sist in på fobin. Jag hade fått berätta om vad jag har för intressen och hade då sagt att jag älskar att resa, så nu undrade han hur det där med att resa gick med tanke på min fobi (ah, inte alla skulle ha gjort den kopplingen, så det var ju bra, han verkade ha huvudet på skaft tänkte jag). Jag förklarade att det ju såklart var lite problematiskt och att mina föräldrar fick tvinga in mig på flygplanet när jag var liten för att jag var så rädd för att någon skulle spy. Det var hans svar som gjorde mig så chockad "ja, men du vet väl att det finns spypåsar till alla på flyget?". Huh?? Ja, vadådå, det är klart att jag vet att det finns spypåsar! Det gör ju allting mycket läskigare eftersom det gör det verkligt, att folk faktiskt KAN spy på flyget, det är inte bara i min fantasi. Detta förklarade jag för honom (fast, jag tog ju bort Huh:et och den kaxiga attityden, lät mer förvånad). Efter min förklarning sa han bara "jo, fast folk kan ju spy när som helst" som att han tyckte att jag var helt dum i huvudet som gick omkring och var rädd för något som var så onödigt att vara rädd för. Jag upplyste honom, fortfarande chockad över hans nonchalanta uttalanden, att det bara gjorde saken värre att veta att det kunde hända när som helst. Det tyckte jag att han borde ha insett själv eftersom han faktiskt jobbar som psykiatriker, men näpp.


Han läste igenom mina papper från tiden jag gick på BUP och han sa att det såg väldigt lovande ut, att jag var en smart tjej så att det här skulle jag minsann klara finfint. När jag satt där så blev jag glad, för att det kändes som att han trodde på min förmåga att klara av det här, men nu i efterhand så tolkar jag det där med att 'du är ju en smart tjej' som ytterligare en nonchalerande kommentar om hur bagatellartad min fobi är. Antagligen menade han att "du är ju smart så det blir nog lätt att få dig att inse att spy inte är något att vara rädd för, är man smart så vet man ju det, vi behöver bara öppna dina ögon så kommer det gå upp ett ljus för dig" eller något i den stilen. Det vill säga att han tror att det är lätt att bli av med en fobi.
Det kändes liksom nedvärderande, för om han nu tycker att det är så lätt så måste han tycka att jag är väldigt "svag" som söker hjälp för en sådan lätt sak? Det får mig att känna mig dålig, som liksom inte har klarat av "det där lätta" redan. Men jag är inte svag, det vet jag innerst inne (jag klarar mer än vad en hel del andra hade gjort i min situation), utan det visar snarare att hans syn på en fobi är lite snedriven. Sådär lätt är det faktiskt inte. Det som gör mig chockad är att han, som psykiatriker, tror det...
Det kändes som om han tyckte att mina problem var "småpotatis", bara för att han i vanliga fall kanske jobbar med rejält psykiskt sjuka människor, folk med psykoser, schizofreni och sådant. Men, mina problem blir inte mindre jobbiga, eller viktiga, för mig bara för att någon annan har psykoser... Javisst, jag är nog lyckligt lottad trots allt (och han anser säkert det, och i min hjärna tycker han även att jag är otacksam som inte inser hur små mina problem är i jämförelse), men det här är det värsta jag har varit med alltså är det här skitjobbigt för mig och jag vill bli tagen på allvar om jag söker hjälp. Jag vet inte hur det är att ha en psykos - och vill inte veta det - men min fobi hindrar mig från att leva ett normalt liv. Är inte det tillräckligt för att få hjälp? Det känns inte som om han egentligen tyckte det, 'men han hade ju lovat min mosters man att hjälpa mig så då fick det väl gå an den här gången'.

Egentligen borde jag säga det här till honom, för han är nog inte ens medveten om hur hans beteende fick mig att känna (dålig, som att jag inte förtjänade hjälpen och nonchalerad), men jag vågar inte riktigt eftersom jag är rädd för att göra honom ledsen (jag vill som sagt alltid vara till lags!) eller att han inte skall vilja hjälpa mig efter det. Jag kanske bara har missförstått alltihop? Det kanske var ett sätt att hjälpa mig på högre nivå än vad jag förstår? Vem vet. Men trots allt så fick det mig att känna mig dålig, och det borde vara tillräckligt för att tas på allvar.

 

Som sagt, det är en av de jobbigaste sakerna med att ha en fobi tycker jag, att folk verkligen inte förstår hur jobbigt det är utan tror att det är så lätt att bli fri från. Att fobin så ofta nonchaleras. För det gör att jag känner mig dålig som inte klarar att ta mig ur det här fobimörkret bara sådär, alla verkar ju tycka att det är så lätt...

 

Jag är väldigt stressad nu eftersom jag ska ha redovisning i min kurs idag, och inte är klar och dessutom har ångest inför själva redovisningsmomentet. Inte att prata inför folk för det har jag egentligen inga problem med, men alla mina ångesttankar skrämmer upp mig. För tänk om jag får panik där framme? Inför alla, och bara rusar ut? Av någon konstig anledning så är jag skiträdd för att just skita på mig när jag redovisar. Jag har ingen aning om varför jag skulle göra det, men inbillar mig väl att jag skulle bli så otroligt nervös så att jag skulle få diarré och inte kunna hålla igen. När man har väldigt bra fantasi så kan man till och med inbilla sig att det känns som om man har bajsat på sig och dessutom inbilla sig att man känner lukten. Det är verkligen hemskt obehagligt. Jag är så rädd för att jag verkligen skulle inbilla mig att jag har bajsat på mig (har hänt förut), få världens panikattack, och gå därifrån eller något. Eller tänk om jag blir så nervös att jag börjar må illa!? Usch, när jag blir gammal kommer jag sitta där med en inpräntad ångestrynka i pannan av all oro. Vad skulle egentligen vara SÅ farligt med att gå därifrån? Det skulle vara pinsamt, men ingen skulle komma ihåg det särskilt länge (förutom jag själv). Men det ska ändå bli skönt, en lättnad, när redovisningen är klar, och det ska nog gå bra också, bara jag åtminstone blir klar med det jag ska redovisa haha...

 

 

Oh yeah :)
Nu har jag duschat, och jag är ensam hemma. Det här är väl, andra gången i mitt liv (för att läsa om första gången klicka här)? Det gick faktiskt riktigt bra - ingen panikattack! Det är helt otroligt. Såklart hade jag lite ångest, men inte särskilt farligt. Jag var väldigt orolig innan, men jag är glad att jag utmanade mig själv fastän jag inte riktigt vågade och visade mig själv att jag klarade det, det gick ju bra :D

För att bli frisk så måste man ständigt utmana sig själv - i smått och stort, allt man kan komma på - kämnpa kämpa kämpa med det man tycker är jobbigt, och framför allt: inte ge upp.

Idag har det inte blivit mycket bloggande. Har haft fullt upp. Skulle egentligen till psykologen men var hemma hemma (så brukar jag säga när jag är hemma hos mamma, 2 timmar från där jag bor) så ringde och sa att jag inte kunde komma. Det skulle jag gjort i fredags men glömde helt bort det. Som tur är så är min psykolog verkligen toppen, han gav mig inte dåligt samvete för att jag glömt (IGEN!) utan frågade mig hur det gått med hemuppgiften hittills och bokade en ny tid.
Idag kom mormor ner till oss för att hjälpa mamma att handla (hon är nyopererad så kan inte gå ordentligt och inte bära tunga kassar osv) så det var vi iväg och gjorde i förmiddags. Det var riktigt mysigt att åka iväg och handla med mamma och mormor. Sen kom min moster ner och hälsade på också.
Det händer verkligen inte ofta att mormor eller moster kommer ner till oss, det brukar vara vi som åker upp till dem, men efter det som hänt (att min morbror dött) så känns det som att alla är väldigt måna om att träffas och hålla ihop eller vad man ska säga. Det var nästan så att det kändes som om de trodde att mamma var döende (inklusive jag, var ju jätteorolig när hon skulle opereras), trots allt så har hon "bara" opererat hälsenan, men när någon nära går bort så är det klart att man börjar tänka - vad som helst kan faktiskt hända när som helst. Jag hoppas att den här "vi är måna om att träffas och hålla ihop"-känslan skall finnas kvar länge, för jag tycker det är riktigt trevligt! Synd bara att det ofta måste ske något drastiskt för att man ska vakna till liv och inse vad som egentligen betyder något i livet - familj, vänner, att man må bra och vara glad.

Sen åkte jag med mormor halva vägen (hon bor på vägen hit) och tog bussen därifrån, ca en timma. Det gick bra, trots att jag spratt till x antal gånger för att någon prasslade med en plastpåse eller hon framför mig rörde sig onaturligt eller tog fram sin plastpåse (för att slänga skräp...). Sen fick jag ett trevligt sms på busen, en inbjudan från en vän om att det blev grillning ikväll! Så det var bara att skynda sig hem, lämna grejerna, dra till ica och köpa korv + korvbröd och sen vårklädd som jag var åka iväg till stranden för lite mysig grillning :) Det gjorde mig verkligen glad! Det kändes så vårigt. Underbart.

Framåt kvällen blev det dock ganska kallt, var helt genomfrusen när jag kom in igen eftersom jag stannade kvar där ute (de andra gick in och spelade spel) med en kompis och snackade. Ytterligare en som lider av bulimi. Jag önskar SÅ att jag kunde hjälpa dem. Försökte prata med henne om att söka hjälp, men hon ansåg att hon inte var tillräckligt sjuk för att förtjäna att få hjälp.
Det är nog många som tänker så, att de inte kan söka hjälp eftersom de "nog inte mår tillräckligt dåligt", att det skulle vara pinsamt att be om hjälp med "sina små problem", men det stämmer ju inte. Om man mår dåligt och ens problem hindrar en att leva det liv man skulle vilja så är det inget litet problem, då har man rätt till hjälp! Det är tusen gånger bättre att söka hjälp för ett litet problem än att vänta med att söka hjälp tills det har blivit ett stort problem och är riktigt trassligt att ta sig ur. Det är värt att det skulle kännas pinsamt. Men hur får man någon som verkligen tror på att hon inte är värd hjälpen att förstå att hon är det?
Om hon bara förstod hur smart, duktig, rolig, och snygg hon faktiskt är.
Varför är det så många tjejer som mår såhär? Fastän de verkligen är toppentjejer. Varför har vi så dåligt självförtroende nästan hela bunten? Återigen: något måste göras åt det, men vad? Vad är det som är orsaken till att det har blivit såhär?  

Jag är riktigt bekymrad.

 

Ja, det säger ju sig självt att det kan uppstå vissa problem då en bulimiker och en spyfobiker är vänner haha. I alla fall för spyfobikern.
Idag var jag hemma hos min underbara kompis, som tyvärr har bulemi/anorexia (hon går på behandling nu iaf). Det var väldigt ångestfullt att åka dit, eftersom det nästan kändes som om jag skulle åka hem till någon som precis varit magsjuk eller något. Tänk om jag behövde gå på toa? Samma toa som hon säkert har spytt på. Även om jag vet att det är av helt andra anledningar än att hon skulle vara magsjuk så skrämmer det mig.

Jag kan verkligen inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan välja att spy, stoppa fingrarna i halsen och faktiskt spy. En bulimiker och en spyfobiker är så otroligt lika på många sätt, tankefelen är desamma, men samtidigt så väldigt olika. För en bulimiker minskar det ångesten att spy, medan det för en spyfobiker såklart skulle innebära maximal ångest. Det är märkligt.


Vi snackade en hel del om olikheter och likheter. Innan hon fick sin ätstörning så var hon en av alla de som verkligen inte kunde förstå sig på mig och höll sig lite till åsikten "varför kan du inte bara sluta vara rädd? Det finns ju inget att vara rädd för" ungefär. Nu är det enorm skillnad, nu förstår hon mig! Och jag förstår henne väldigt bra också, för som sagt, det är samma typ av tänk, det går att "översätta", och är ungefär som norska och svenska.
En olikhet som vi kom på var att folk har lite olika förståelse för våra problem. Om anorexia/bulemi så finns det i stort sätt två kategorier av åsikter som folk har: en grupp som förstår att det är hemskt jobbigt och bryr sig, och sen en annan grupp som ser ner på dem och anser att de bara vill ha uppmärksamhet. Om folk med fobi (kanske inte stämmer på de vanligaste fobierna dock) så är de flesta av samma åsikt: de förstår inte och får inte grepp om det, framför allt förstår de inte att det är fruktansvärt jobbigt, och HUR jobbigt det är. "Ingen" (det finns folk för allt) ser väl direkt ner på någon med en fobi, även om de kan tycka att det är väldigt konstigt och lite töntigt att vara så rädd, men man får inte heller någon empati eller förståelse för att det faktiskt är hemskt jobbigt.
Våra teorier om de här skillnaderna i bemötandet är många, men till exempel att det kan vara för att en anorektiker faktiskt kan dö av sin sjukdom, därför blir alla plötsligt väldigt engagerade i att "rädda" den här personen. En spyfobiker dör inte av sin fobi (jo, om det leder till depression och självmord, men inte av fobin i sig), och det märks heller inte lika mycket utåt. Dessutom så har folk fått mer information och kunskap om vad anorexia/bulemi är, det där med att ha fobi är väldigt missförstått eftersom det överanvänts så mycket - folk tror att det är en vanlig rädsla, bara att man är lite mer rädd än alla andra, de förstår inte att det påverkar ALLT i ens liv, långt utanför gränserna för en normal rädsla. Det känns som att folk anser att det är lättare att bli av med och hantera en fobi än anorexia. Jag och min kompis kom däremot fram till att det nog är ”lättare” (självklart är det individuellt också) att bli av med anorexia, eftersom det finns mer förståelse och mer hjälp för en anorektiker och det oftast tas mer på allvar.

Men som sagt, det finns många likheter och därför kan jag och min kompis förstå varandra väldigt bra i det här (hon har även drabbats av panikattacker, vilket vi snackat en del om och hon säger är det jobbigaste hon varit med om. I agree). På ett sätt skulle man kunna säga att anorexia/bulemi är en fobi för mat (i alla fall att låta kroppen ta upp maten)…

 

Usch. Det känns verkligen som om nästan alla tjejer har något psykiskt problem (ja, för det är framför allt tjejer, men såklart finns det killar som har psykiska problem också). Depression, ångest, dåligt självförtroende (utöver det normala), fobier, anorexia/bullemi, prestationskrav, enorm stress, panikångest osv osv osv. Vart är samhället på väg? Vi mår uppenbarligen inte bra av den här typen av samhälle som vi lever i idag i alla fall, något är fel, så vad ska vi göra åt det? Vi måste göra något, för annars kommer hela samhället att bryta ihop totalt, och det snart.

 

* Ps. när jag och min kompis jämförde fobi med anorexia/bullemi så var det spyfobi och inte den hetsätande bullimikern (utan anorektikerbullimikern) som vi jämförde.

 

 

Haha, jag hade tänkt skriva ett långt inlägg nu ikväll, men jag kom hem så sent så ni får det i morgon när jag åtminstone ser vad jag skriver. Så länge får ni en dikt som beskriver väldigt bra hur jag känner nu.

Sådär trött som aldrig förr

Så att ögonlocken vill falla ner

Gravitationskraften drar i dem

Och hela jag vill falla, nu

 

Trött in i minsta ven och kärl

Så att hjärnan inte kan tänka klart

Ser knappt vart jag går

Snart trillar jag ihop, nu

 

Långsamma andetag

Ett suddigt ljussken, plötsligt

Ett mörker som omsluter mig

Och en värld som försvinner, nu...

Skriven av mig januari 2008

Vet ni vad? Jag klarade bussresan hem, från hem (haha, det blir så svårt, vad ska man kalla hem när man har flyttat hemifrån? Då har man liksom två hem), utan att få panik! Jag sov typ en och en halv timma, så det var bara en halvtimma jag var vaken, men bara det faktum att jag lyckades somna (dvs inte hade ångest som höll mig vaken) tycker jag är underbart bra. Det känns som om jag har blivit lite bättre, med min fobi, panikångesten och depressionen, men jag vågar inte hoppas för mycket av rädsla för att bli besviken om, eller rättare sagt när, jag får ett bakslag. Men för fyra veckor sedan hade jag aldrig vågat ge mig ut på den här två timmars bussresan själv så jag är väldigt glad att jag vågade utmana mig själv och klarade det.
Väl här, i min kära hemstad, träffade jag en kompis och vi gick omkring på stan. Nu är jag helt slut, som om alla mina krafter plötsligt runnit ur mig (läcker jag!?!). Antagligen beror det på att jag klarat resan och äntligen kan pusta ut efter alla anspänningar det inneburit att våga det här. Sen tror jag även att jag blev helt utmattad av alla intryck jag fick av att gå omkring på stan. Jag menar, gör man ingenting om dagarna utan bara sitter hemma så är man inte riktigt van vid storstadens buller och bång. Allt liv och rörelse, intryck, ljud, ljus, farten. Det tar på krafterna att "snabba upp hjärnan" från viloläge.
Jag skulle verkligen kunna gå och lägga mig nu och sova ett dygn - men det ska jag inte göra, nu ska jag och mamma kolla på en film :)

I morse gick jag upp klockan kvart över sju! Hjälp, det var längesedan jag gick upp så tidigt. Och guess what, jag var inte helt borta av trötthet. Jag var snarare piggare än vad jag brukar vara på morgonen. Det hade nog visserligen en hel del att göra med att jag inte hade någon ro till att fortsätta sova ändå eftersom jag var så orolig för att missa dagens göromål: först skulle jag iväg till en psykiatriker, sedan väntade en oroväckande busstur som skulle ta mig till mitt barndomshem och MAMMA.

Egentligen vet jag inte vad en psykiatriker gör, men jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få (min mosters man kände den här psykiatrikern så det var genom honom jag fick komma dit. Kontakter kontakter, det är så man tar sig fram i dagens samhälle...).
Jag fick svara på massa frågor om min uppväxt, skolåren och berätta om olika, stora, händelser som jag tror kan ha påverkat mig genom livet - både fysiskt och psykiskt hur jag mått fram tills nu, i korta drag. Hur mycket hinner man egentligen berätta om ens liv på 45 minuter? Jag är förvånad att man trots allt hinner få med så mycket som jag fick.
Därefter så var det dags för enkätifyllning om hur jag mår. Fick göra ett likadant depressions-test som hos psykologen (de känner tydligen varandra och kommer att samarbeta kring mig, ehe, vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Det är väl bra, men känns lite läskigt att de ska prata om mig "över mitt huvud") och det slog mig att jag faktiskt mår bättre nu, eftersom jag svarade mer positivt på alla frågor än jag gjorde sist. Min teori är att det har att göra med många olika saker: att det blir ljusare och ljusare, att terapin ändå har hjälpt samt att jag har börjat göra saker om dagarna i stället för att bara sitta hemma! Tex som att träna så att inte kroppen går in i dvala som den gör om man bara sitter som en hösäck i en stol hela dagarna, och ha ett mål om dagen som jag ska klara av (vilket kan vara just att träna, åka och handla eller ha lektion), bara så att jag känner att jag gör någonting meningsfullt varje dag i alla fall. Långsamt men säkert hoppas jag kunna orka göra mer och mer saker, och i takt med det även må bättre och bättre.
Efter att ha läst i mina papper från tiden jag gick på BUP så sa psykiatrikern att det här skulle jag klara finfint, för jag var en smart tjej, det kunde han avgöra av att läsa i mina papper och vad jag klarat då (att jag tex gjort mig av med alla - och det var MÄNGDER - tvångshandlingar och nästan alla tvångstankar) och av att snacka med mig. Det var ju trevligt att höra.
Innan jag gick sa han igen att "det här kommer du att klara, du är en smart tjej, vi ska lägga upp en plan tillsammans för hur vi ska göra för att få bästa resultat". Det är sådant man behöver höra, att någon tror på en.

Man vet aldrig vad som döljer sig bakom de där leende fasaderna man möter på stan, hälsar på i mataffären eller kramar om inför en trevlig kompismiddag.
Vi är många som lever med ångest. För många. Mycket fler än du anar...

Just nu sitter jag och är orolig och hur irriterad som helst. Anklagar mig själv enormt mycket eftersom jag BORDE ha bokat hemresan igår så att jag kunde åka med bus4you istället för swebus (känner mig som en idiot som inte gjorde det! Hade bara kostat 10 spänn med avbokningsskydd om jag ville åka någon annan tid liksom. SUCK). Det är mycket skönare att åka med bus4you, det är mindre folk och man har mer utrymme, det vill säga jag får inte lika mycket panik som i en äcklig swebus - något alltid krångla när jag åker med dem. Jag är livrädd för att åka hem, det var jättelängesedan jag åkte buss själv (längre än till psykologen) för jag har inte gjort det sedan min panik blev värre (i höstas). Jag är så hemskt rädd för att jag ska få världens panikutbrott på bussen och ställa till en scen där jag beodrar busschauffören att stanna så att jag kan hoppa av - mitt ute i ingenstans - eller något. Eller tänk om jag får så mycket panik att jag spyr!?! Eller om jag börjar må illa på bussen?
Hur i hela världen ska jag klara att åka hem?

Och just nu är jag rädd, för jag har ont i magen och väldigt ont i huvudet. Precis så mådde min pojkvän för en vecka sedan då han var "magsjuk" (fast det var han ju aldrig, men han trodde det), så tänk om jag har det som han hade men att jag spyr av det för att min kropp reagerar annorlunda!?

Är ett nervvrak som håller på att explodera nu känner jag. Kan inte tänka klart, dels för huvudvärken, men mest för all oro som hela tiden stoppar upp min hjärna :(

I måndags (4/4) var jag hos psykologen igen, efter ett tre veckors uppehåll. Först snackade vi som vanligt om tiden som varit, det har ju hänt en del (tex min pojkvän som trodde att han var magsjuk). Och så snackade vi om hemläxan (att jag läst kapitlet om att andas rätt och det om automatiska tankar i "Ingen panik"), och ifall jag övat på att närma mig saker som skapar ångest. Det har jag gjort så ofta jag haft tillfälle, i alla fall försökt utmana mig själv, men när jag satt där kunde jag knappt komma på något sådant tillfälle eftersom det gått så lång tid mellan besöken.
Jag tog upp min teori om att jag hade flera olika sorters ångest och han tyckte att det var en väldigt bra insikt av mig och berömde mig för det. Han höll med om att jag nog hade många olika sorters ångest. Men såklart undrar jag då om vi inte ska göra någonting för att jobba bort de där andra typerna av ångest också (för de gör ju också att jagblir deprimerad tex)? Men jag frågade aldrig, ska försöka komma ihåg att fråga nästa gång...

Vi snackade mest om det här med att min boyfriend trodde att han var magsjuk och psykologen kom på den dumma hemläxan som jag fick tills nästa gång: att ta fram hinken, ställa den vid hans säng och låta den stå där tills jag vant mig. Inte nog med det, jag skulle ta på den och sen ta på ansiktet utan att tvätta händerna (gaah, min pojkvän tog ju på hinken när han mådde dåligt, så då får jag de baskiluskerna i ansiktet och de kanske kryper in i munnen. Urfånigt tänkande men det hjälps inte, den tanken finns ändå där), och så sa han åt mig att jag typ skulle torka min scarf som jag hade på mig på hinken och sen sätta på mig den. Min scarf!? Vad äckligt. Och fy vad fånigt det lät att jag skulle göra sådär. Stackars oskyldiga scarf som skulle behöva torka av en äcklig smutsig skurhink :( Inte bara för att baskiluskerna kanske finns där utan också för att det är en SKURHINK, hur mysigt är det egentligen att torka en skurhink med sin scarf (som tur är så är hinken torr då åtminstone, men ändå)? Det är väl inte bara jag som tycker att det är lite snuskigt?
Och sen ska min pojkvän få göra lite rollspel med mig, ligga i sängen och böja huvudet mot hinken så att det ser ut som om han ska kräkas. Och i nästa steg (allt i KBT ska gå i steg, bli obehagligare och obehagligare) ska han göra ljud också och leva sig in i det. USCH.

Sen hade vi inte så mycket mer att snacka om. Alla andra gånger har vi dragit över på tiden men nu var vi klara en kvart tidigare. Varför?
Det är lite jobbigt, för det känns som att jag inte utvecklas särskilt mycket, det går så långsamt fram. Jag vill bli fri från min fobi, ångesten, paniken, depressionen NU! Men psykologmötena känns inte särskilt givande längre, vi pratar mest om samma saker och går så långsamt fram att jag börjar bli otålig. Framför allt har jag märkt det på vad jag har att skriva om mötenanu efteråt: jag får verkligen anstränga mig för att komma på vad vi har pratat om, och OM vi ens har sagt något som är värt att skriva ner. Fast kanske är det inte mötena det är fel på utan mitt minne?

Återigen förundras jag över saker man kan bli glad för att man klarar. Det åskar i våran lägenhet just nu (en av tjejerna är inte särskilt bra på att hantera sina känslor då hon är hungrig), men här sitter jag, som alltid brukar bli orolig och tro att det är jag som har gjort någonting, utan att det bekommer mig alls. Varför? Jo, för att jag känner mig glad efter dagens strapatser.
Först var jag och fikade med en kompis (min snälla mamma skickade ett gulligt brev med ett Nalle Puh citat, "Ingen kan vara NERE med en ballong!" och en hundralapp till fika :D TACK!), sedan var jag och "pluggade" i två timmar. Det vill säga, jag var och pysslade på högskolan haha, gjorde en glastavla (en av uppgifterna i min kreativa kurs) till minne av min morbror. Därefter bar det av till Ica Maxi för storhandling. Och vet ni vad? Jag klarade av hela proceduren utan att få panik, bara lite ångest spårade mig i den stora affären, och kunde åka hem nästan 500 kronor fattigare, med två tunga plastpåsar på cykelstyrena, men ändå med ett leende! Jag var stolt och glad över att jag återigen lyckats med någonting som för andra är en fis i rymden, men inte för mig, jag återfick lite grann av min självkänsla och min tilltro till att jag klarar saker. Jag försöker bygga upp mig själv och min självbild steg för steg, långsamt men säkert. Jag kommer att falla igen, men just nu klättrar jag uppåt och det gör mig glad :)

Bara för att jag är på såpass bra humör så vågar jag utmana mig själv: jag ska äta linssoppan jag gjorde igår, som stått i kylskåpet i kastrullen den gjordes i (dvs dålig förslutning) utan att fråga mamma ifall det går bra. No no, ingen försäkring här inte, nu skall det ätas. Innerst inne så vet jag att man inte blir matförgiftad av att äta den, men det där tänk om finns ändå där och gör mig osäker - därför ska jag köra över tänk omet nu! MUMS vad det ska bli gott.

Ni alla som kämpar där ute, med depression, panikångest eller en fobi: ge inte upp, det finns hopp, jag ser ljuset någonstans där uppe, och det kommer ni med att göra. Kram till er!

Ps. En stor anledning till att jag orkar mer och mer tror jag har att göra med att det blir ljusare och ljusare. Jag blir alltid gladare och piggare på våren, och faller alltid ner i ett mörker när hösten och vintern kommer. Återigen funderar jag på ifall man kan bo i fel land utifrån vad som är bra för en? Maybe, men jag skulle aldrig vilja flytta. Får väl göra som flyttfåglarna när jag blir äldre, åka utomlands under vinterhalvåret och vara här på våren och sommaren :)

 

"Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att man har försökt att vara stark för länge"

Läste det här citatet på Beatrices blogg, och jag blev på något sätt så lättade när jag läste det, för jag kände igen mig så mycket i det. Jag känner mig inte svag, jag är inte svag, men däremot har jag försökt vara alldeles för stark för länge genom att pressa mig själv till det yttersta hela tiden. Alltid kräva så mycket av mig själv, men ändå aldrig bli nöjd.

När jag var hos psykologen förra gången, vilket närmare bestämt var exakt tre veckor sedan, så grät jag hela timman och det blev inte särskilt mycket pratat om min fobi eller behandlingen. Inte så konstigt, med tanke på att det var dagen efter min morbror dött. Det var skönt att sitta där och gråta. Vi pratade lite om hur jag kände kring det som hade hänt, mitt dåliga samvete (alla borden - jag borde ha åkt och hälsat på honom, jag borde ha skickat de där blommorna tidigare osv osv) och begravningen.
Usch, nu känns det väldigt tungt, när jag skriver om det här, för nu kommer tankarna: att han faktiskt är död.
Det sägs att barn sörjer i ränder, ena stunden kan de vara glada och inte alls tänka på det, för att i nästa stund bli väldigt ledsna för att de börjar tänka på det. Jag sörjer nog som ett barn...

När timmen runnit ut, och tårarna tagit slut (not) så sa psykologen att det inte skulle bli några möten på två veckor(!) eftersom han skulle vara sjukskriven, eller som han uttryckte det "vara hemma och ta igen lite som han halkat efter med". Det är därför jag inte har skrivit så aktivt om hur det går med terapin nu det senaste. Jag fick lite dåligt samvete faktiskt. "Hade jag varit för jobbig, så att han blev utbränd?" var en av tankarna som flög mellan pannloberna, andra var undringar över hur jag skulle klara att gå vidare med behandlingen utan att få något psykologstöd under de två veckorna. Tänk om jag skulle falla tillbaka dit jag var innan? För lite framsteg har jag trots allt gjort. Och det var ju så mycket jag ville prata med honom om som jag inte hunnit ta upp nu eftersom timmen gått åt till annat, hur skulle det bli med det. 
Jag kan tala om såhär i efterhand att det har gått bra, TROTS att det hänt maaassa jobbigt under de här två veckorna, och det var faktiskt inte livsviktigt att prata med honom om de där grejerna.

Det var väldigt skönt att mamma skjutsade mig till psykologen (även om jag fick lite dåligt samvete - alltid det där samvetet - för att det blev en två timmars omväg för henne, fram och tillbaka), annars hade jag inte orkat gå dit, så TACK mamma :) Det var mysigt att ha mamma här ett litet tag också, även om det bara var för en snabb McDonaldsvistelse och psykologsbesöksskjuts. Och det var bra att jag kom till psykologen, även om det kändes hemskt jobbigt att åka dit, men väl där så kändes det bra att få gråta ut och prata om mina tankar och bekymmer kring det som hänt med någon som inte hade någon personlig koppling till det. Kanske var det tur att jag hade ett psykologmöte inbokat så snabbt efteråt?

I läxa fick jag att fortsätta utsätta mig för saker jag klassade som 10-20 på ångestskalan (som är mellan 0-100), och att läsa kapitlet om andning i boken "Ingen panik" (alla ni paniker där ute: läs den! Det är en självhjälpsbok om hur man botar sin panikångest).

 

 

Förra helgen var jag uppe hos min pojkväns syrror på familjeträff igen! Jag var inte direkt den piggaste versionen av mig den helgen med tanke på att det var direkt efter begravningen, men det kändes skönt att inte bara sitta "ensam" hemma hela helgen och deppa ner mig. Nu var jag bland folk som brydde sig och som jag hade trevligt med. Och trevligt hade vi... med inslag av några mindre trevliga incidenter.

När vi satt och åt kvällsmat på lördagen så började en av syrrorna snacka om att hon hade haft värsta slängen av influensa nyss. När folk använder ordet influensa spänns mina öron, för man vet inte om de menar influensa = magsjuka eller influensa = förkylning med feber osv. Även om jag blev skraj så trodde jag att de snackade om den senare varianten så jag höll mig ganska lugn. Trodde jag.
Jag gick iväg för att gå på toa (ehm, rättare sagt släppa ut lita gaser haha, hade ju suttit och hållit mig hela kvällen, då får man ont i magen. Intresseklubben antecknar). Väl där inne, efter att försiktigt ha petat ut en snorgubbe ur näsan (ja, jag har precis som alla andra petat näsan, hatar när det sitter saker där och täpper till) så började jag tänka "usch, tänk om jag skulle börja blöda näsblod nu!" (klicka här för att läsa om varför det ger mig sån ångest). Mycket riktigt, som om det vore en order kände jag hur det började rinna. Seriöst, jag hade knappt nuddat näsan, jag grävde inte djupt där inne, men blodet ville tydligen inte stanna kvar i min lilla näsa. Rackarns!

Antagligen var det för att jag var uppstressad (då pumpar blodet hårdare och det brister lättare) pga det jag nyss fått höra, i kombination med att mina slemhinnor i näsan nog är alldels för torra för deras eget bästa (hela jag är ju torr, därav eksemet, eller om det är tvärt om...?).

Jag gick ut med en papperstuss i näsan och tänkte att det skulle gå över snart, men det gjorde det inte. Och det var där ångesten började komma på riktigt, det slutade ju aldrig! Som sagt, jag hatar när jag inte kan andas ordentligt med näsan (brukar andas genom näsan) och med en stor papperstuss inkörd där så är det ganska svårt att andas normalt. Bara det gav mig ångest liksom, sen när jag kände att blodet liksom tog bakvägen ner i halsen så var det inget snack om saken: ångesten var på besök, med sin vän paniken i släptåg. SKIT.
Jag satt där och hade världens panik, för jag haaaatar känslan av när det rinner ner i halsen och sjuttioelva gånger värre är det när man hostar upp en stor blodklump. Det ger mig massa panikkänslor eftersom känslan påminner om när man spyr. Dessutom så har jag spytt en gång efter att jag blött näsblod vilket får mig att inbilla mig att näsblod på något sätt kan framkalla att an spyr. Tänk om det som rinner ner/blodklumparna som kommer upp retar den där "spyknappen" bak i halsen så att man får en kväljning?
Aah, massa sådana tankar flög genom huvudet och minskade inte direkt på paniken.
Min pojkvän fattade inte att jag verkligen behövde hans hjälp (fast när jag skickade ett "hjälp mig då"-sms så förstod han och kom till min undsättning ett tag) så jag kände mig extremt ensam, och bortgjord, de såg ju att jag var jätterädd - jag andades som en galning och hade tårar i ögonen. De måste ha tyckt att jag var hur fånig som helst som reagerade sådär över lite näsblod! Usch vad jag skämdes och kände mig dålig, för att jag inte klarade något som alla tycker är lätt som en plätt.
Jag ringde mamma, försökte först att stå ut men det blev lite väl mycket. Sen kom en av min pojkväns syrror och tröstade mig och sa, jag berättade hur jag kände, att jag inte alls behövde tycka att det var pinsamt för att de alla kände mig och tyckte om mig, jag behövde inte skämmas inför dem. Phjuh, det gjorde det lite lättare.
Tillslut slutade det faktiskt att blöda (näehää??) och vi kollade på massa bilder från hans brorsas resa.

Vi skulle sova hos den av hans syrror som hade haft influensan och jag var såklart vääldigt orolig. När hade hon haft det, vad var det för typ, hade hon spytt, fanns det risk att jag kunde bli smittad!? Det värsta var att vi redan hade sovit där en natt så skadan skulle redan vara skedd.
Hon kom in på ämnet och ur henne flög svaret på en av mina frågor. Till min förfäran så var det magsjuk hon hade varit! Oj hjälp vad det gick runt i huvudet på mig. Tillslut frågade jag henne när det var hon vart sjuk, och då sa hon att det varen och en halv vecka sedan.
Sen hade vi ett samtal som jag ALDRIG hade kunnat ha för några år sedan. Vi snackade om när hon var sjuk, att hon spytt och hur det var, att det tydligen var en såå skön känsla när man väl fått upp det som kroppen ville bli av med. Hmm, kanske har hon rätt, men jag vill inte testa ändå!

Som sagt, en väldigt trevlig helg (alltid trevligt att träffa dem!), borsätt från det som var mindre trevligt ;) haha. Bra logik va?

 

 

Ahh, när jag hade skrivit hela inlägget så krånglade internet så allt försvann. I guess that's life.

Först idag fick min pojkvän en puss igen! Det värsta var att jag fick ångest av att pussa honom, vilket jag sa till honom också. Det kändes så hemskt, alltså att få ångest av att pussa sin pojkvän. Jag ville ju pussa honom samtidigt som jag inte ville för att jag inte vågade. Tillslut segrade känslan av att vilja puss honom över ångesten och det sa smack ;)

Åh, jag vill bara visa er vad jag har målat, bara för att jag faktiskt är stolt (försökte måla av Kristen Stewart). Jag satt aldrig och målade när jag var liten, jag var intresserad av andra grejer, men nu så har jag fått en längtan efter att kunna måla. Som sagt så var jag ju på biltema för några dagar sedan och köpte ett set med lite målargrejer (soft/medium-penna och kolkritor + sån där grej man gör skuggor med typ), och nu har jag haft användning för dem! :D

Jag är som ett litet barn som är stolt över en liten kluddig teckning han/hon gjort och vill visa upp det för alla haha. Såklart finns det massor att förbättra men för att inte kunna måla så är den faktiskt okej enligt mig. Visst, den är inte mycket för världen, i andras ögon så är den inte särskilt imponerande, men jag är stolt över den, att jag har kunnat rita den där. Jag inbillar mig nämligen att jag inte kan någonting, så det här med att vara stolt över någonting... oj, får man vara det? I alla fall så blir jag glad för att jag lyckas vara stolt över något hihi :)

Here it is:








:)

 

Wow, kan ni tänka er? Jag sitter här och är glad för en gångs skull, måste nästan känna efter ifall det verkligen stämmer. Det kan lika gärna gå över om fem minuter, men jag tänker njuta av de fem minuterna i så fall.
Jag känner mig glad för att jag för en gångs skull känner mig lite värdig (eller hur man nu ska uttrycka det) för att jag har orkat något som andra gör varje dag: jag har lagat mat!
Jag har levt hela veckan på mackor och billeys pan pizza (mmh, nyttigt) så det var verkligen helt underbart att äta något riktigt. Det smakade ljuvligt. Lagade potatismos med falukorv och en sås som jag experimenterade fram. Det som gör att jag känner mig extra glad är just att jag vågade laga mat när de andra satt i köket och åt (får lite scenskräck just vad gäller matlagning för att jag känner mig så värdelös på det och är rädd för att misslyckas: för man kan ju inte misslyckas med en sån sak som ALLA förväntas kunna...) och att jag dessutom inte slaviskt behövde följa något recept när jag gjorde såsen (av rädsla för att misslyckas) utan höftade till någonting! Och det blev gott!
Tänk att man kan bli så glad av att lyckas laga lite mat. :)
Ibland behövs det "inte mycket" för att man ska bli glad, jag behövde bara få känna mig lite självständig, att jag klarar saker, att jag kan!
...men det gäller att orka. Och om inte orken, eller motivationen att uppbåda orken, att göra de där "små" sakerna finns så är det inte konstigt att man tillslut faller ihop totalt och känner sig värdelös för att man inte kan leva ett normalt liv. För tillslut tror man att det är för att man inte KAN göra 'de där sakerna' som alla andra kan...

Åh, jag önskar att min pojkvän kunde få hoppa in i min hjärna, bara för ett litet tag, för att få se hur den fungerar, vad jag känner och tänker och varför.
Jag träffade honom idag - vågade fortfarande inte krama, pussa eller ens nudda honom - och vi hade jättetrevligt till en början, tills min fobi förstörde... igen.
Vi åkte och skaffade pass tillsammans (båda våra hade gått ut, och pass måste man ju ha om man har tänkt resa :D), haha, det var jag som tyckte att det skulle vara romantiskt om vara pass gick ut samma datum, då kunde vi tänka på det om fem år (ehe, oavsett vad som händer i framtiden ;D). Men seriöst, varför kan man inte lyckas se bra ut på passfotot!? Men äsch, det håller väl bara... en sisådär fem år... och det blev åtminstone bättre än förra gången.
I alla fall, jag hade undvikit att nudda honom, men när vi gjorde passen så var det kört. Jag var efter honom i kön, och man skulle tydligen göra fingeravtryck också så jag blev så illa tvungen att lägga mina pekfingrar där han precis lagt sina pekfingrar. Vad skulle jag göra, vägra och säga att jag inte ville eftersom personen före mig lagt sina fingrar är? Suck... Men fånig som jag är så torkade jag av fingrarna sen. Dubbelsuck!
Sen åkte vi till biltema för att använda våran gratiskupong vi fått därifrån (jag köpte ett drawing kit! Så nu ska jag alltså försöka lära mig måla). Min pojkvän köpte bla en cola och jag frågade om jag fick smaka, men då ville jag ju inte att han skulle ha tagit i den så jag tog en ny cola och la på rullbandet så att jag kunde dricka först. Well, sen såg jag att han flyttat på den, dvs rört den. Han sa att det bara var där nere, så jag höll där uppe och drack. Då säger han att "det roliga var att du bytte ut den colan som jag tagit mot en annan och råkade ta den andra jag tagit på", och sen kläcker han ur sig att han dessutom flyttade på colan med flit för att se om jag skulle bry mig/märka det!!

JA, det var en otroligt fånig grej att bli rädd för egentligen, att han tagit i samma cola som mig, men det som gjorde mig så besviken var att han VET att det här är skitjobbigt för mig och så gör han en sån sak medvetet! Varför!?
Han tycker att han tränar mig, men jag har förklarat för honom att det inte fungerar på det sättet. Jag måste göra de valen att träna mig, annars blir det bara att jag tar tio steg tillbaka för att liksom "kompensera" att det blev fel. Dessutom så leder det till att jag inte vågar lita på honom. Även om det här kanske var en liten grej (i alla fall för honom, för mig var den inte särskilt liten) så blir det då att jag inte vågar lita på att han talar sanning vad gäller de större grejerna heller. Tänk om han ljög om att han inte spydde också? Tänk om han kommer till mig om en vecka och säger "bara så att du vet så spydde jag då", bara för att han tror att det är bäst att jag inte vet någonting och att han vill visa mig att det gick bra trots att jag umgicks med honom eller whatever det nu kan vara han försöker göra. Det förvärrar min ångest något otroligt, för då vet jag ju aldrig vad han kan hitta på, jag har absolut ingen kontroll - tänk om han skulle få för sig att lägga spymedel i maten eller något bara för att träna mig!
Det är så mina tankar börjar spinna iväg, därför var det här en stor grej för mig och jag blev besviken på honom och dessutom orolig för att jag nu hade hans bakterier på mig och kanske skulle bli smittad av vaddetnuvarhanhade. Risken är obefintlig, men inte i min hjärna, för finns det en promilles chans så är det just så det kommer gå till.
Det hela resulterade i att han blev väldigt irriterad på mig för att han tyckte att jag var överdrivet fånig. Jag försökte verkligen förklara för honom att för MIG så var det inte en liten grej och varför, men såklart förstod han inte. Dessutom så blir han nog lite stött och ledsen för att jag är så rädd för honom, att jag blir skräckslagen när han närmar sig och äcklad (i hans ögon) av att nudda något som han nuddat. Det gör ju inte direkt hans irritation mindre.
Han blev irriterad för att han tror att jag överdriver och gör mig till, men det gör jag ju inte (det är precis SÅ jobbigt för mig)! Jag vet bara inte hur jag ska få honom att inse det, jag orkar inte med att ha gjort honom sur och ledsen, att jag alltid lyckas göra så mot de jag tycker om bara för att fobin styr mig i sådana situationer. Jag hatar det :(