Att leva med oro

Här sitter jag och storgråter. Är helt utmattad, orkar inte ta minsta lilla motgång för då bryter jag ihop. Jag känner mig så värdelös när jag mår såhär, så ynklig, så dålig och så dum. Det är verkligen inte roligt. Mina ögon är knallröda till följd av allt gråtande och jag känner mig som en liten bebis som grinar hjälplöst och vill ha nappen. Det blev bara för mycket när jag skulle städa toaletterna. Nu har jag gjort det, men om jag har gjort rätt, om det är rent, det har jag inte en aning om, men evigheter tog det! Jag försökte städa allting med en hand för att "slippa smitta ner båda händerna", och den handen hade en platspåse på sig dessutom vilket komplicerade det hela ytterligare. Usch nu känner jag mig jätteäcklig, eftersom mina händer har hållit på och städat en toalett och tagit i rengöringsmedel (observera att jag inte ens tog i någonting direkt utan hade papper eller plastpåse mellan). Det där med toalettstädning är ingenting som roar mig! FY. Är liksom rädd för både toaletterna och för rengöringsmedlet. Det första för att det är toaletter = bakterier och baskilusker och massa usch och blä smittor. Det andra för att man kan spy om man får i sig rengöringsmedel (+ att det skadar min hud, eksemet blir vansinnigt av det, men det är en bisak i sammanhanget, faktiskt... det är inte främst därför jag skyddar mig med plastpåsar med mer). Mamma tyckte jag var superfånig när jag berättade för henne om rengöringsmedlet, att jag är rädd för det. Och visst kan man tycka att det borde vara tvärt om, att jag borde älska rengöringsmedlet, för i dess närhet så dör bakterierna. Fast jag har alltid haft en sån där hatkärlek till det eftersom det är "giftigt" och får man i sig gift så blir man matförgiftad och spyr, en o andra sidan så tar det ju död på alla läskiga bakterietyper. Men trots det så vill jag inte riskera att få det på händerna och då kanske in i munnen (typ om jag äter en macka) så att det kanske gör att jag blir matförgiftad och kanske spyr!! NO WAY att det får hända liksom. Därav den komplicerade och gråtattackframkallande toalettstädningen.
Fast det var inte bara därför jag grät. Jag är helt utmattad av all oro. De ständiga tankarna "hur länge kommer jag vara tvungen att vara ensam i morgon?", "hur ska jag lyckas luska ut när de andra går hemifrån i morgon och när de kommer tillbaka?", "vad ska jag hitta på den tiden jag måste vara ensam, vart kan jag åka för att slippa vara ensam?" och för att inte tala om alla andra mer panikartade tankar om skräckscenarion som byggs upp i huvudet. Man blir ganska trött av att ständigt spänna sig och vara orolig. Att hjärnan alltid går på högvarv. Då är det inte konstigt att man ibland får sånna här breakdowns.