slipper sova själv
De jag bor med har varit på teneriffa i en vecka nu, och under den tiden så har jag varit hemma hemma (dvs hos mamma), dels för att det har varit påsk, men mycket för att jag inte vågar sova ensam i lägenheten och min pojkvän inte kan sova här varje natt eftersom han måste ha sin tempurmadrass för att inte få skitont i ryggen. Men idag åkte jag tillbaka hit till lägenheten, och de andra kommer inte hit förens i morgon. Smart som jag var, enligt fobihjärnan (för ur bli-fri-från-fobin synpunkt så var det ju dumt gjort) så hade jag veckan innan bestämt med en kompis att hon skulle sova över från tisdagen till onsdagen. Såklart är det jättetrevligt, men när avsikten med att det blev just den här kvällen var för att jag skulle slippa dilemmat med att sova själv (rättare sagt sova hos pojkvännen/få honom att sova här) så känns det lite fel. Men ibland får man faktiskt vara lite bekväm, jag tar ett steg i taget, och snart kommer nog steget att sova ensam också... eller kanske inte snart, men tids nog. Jag behöver inte hoppa tio meter högt och tjugo meter fram på en gång för att lyckas, det får ta tid, sånt här tar tid - så länge jag inte ger upp och kämpar hårt så kommer jag att lyckas. Det är viktigt att jag inser att det får ta tid, så att jag inte ställer för höga krav på mig själv och känner mig misslyckad för att jag inte blir fri från fobin på några dagar. Hela grejen med KBT är att man ska ta det steg från steg och inte gå för fort fram för att inte ångesten ska kännas överväldigande. Jag tycker det känns bra att man får "tillåtelse" att ta det steg för steg, så att man blir redo. Men såklart måste man ju puscha sig till att bli redo också, man kan inte bara vänta på att det ska hända av sig själv...
Ps. I morgon skall jag berätta vad som hände mig idag! Hujeda mig säger jag bara... Jag har inte riktigt tid att skriva ner det nu eftersom min kompis är här och vi ska ligga och snacka innan vi somnar :) mysigt!
Hej, halkade in här och har läst lite ur din blogg:)
Vill egentligen bara skicka en styrkekram till dig. Hoppas att du en dag ska få leva utan all ångest och oro, vet själv hur det är att leva med en konstant oro som tar över. Har levt med OCD sedan 3 årsåldern ungefär men fick ej diagnosen förrän jag var 25. Med mkt terapi och mediciner kan jag idag leva med mina tvångstankar och är äntligen lycklig i att vara jag.
Håller tummarna för dig också:) Ha en fin dag / Elin
Jag tror på dig och är helt säker på att du fixa det en dag, även om det är liite svårt just nu:)
Kram
svar:Jag vet inte varför vi gör så mot oss själva eller ju vi ska vända på det men jag tror det går om vi verkligen bestämmer oss!
jag tycker det är dumt att de skrivare såna artiklar så ofta, för även jag som vara har lite bacill fobi blir galen och oroar sönder mig!
dumma dumma dom!
Jag tror på dig och är helt säker på att du fixa det en dag, även om det är liite svårt just nu:)
Kram
svar:Jag vet inte varför vi gör så mot oss själva eller ju vi ska vända på det men jag tror det går om vi verkligen bestämmer oss!
jag tycker det är dumt att de skrivare såna artiklar så ofta, för även jag som vara har lite bacill fobi blir galen och oroar sönder mig!
dumma dumma dom!
