Att leva med oro

Jag tycker att det är hemskt läskigt att vara med barn (alltså, inte att vara gravid, för det har jag aldrig testat. DET kommer att bli en stor utmaning när den dagen kommer!), för att de lätt blir sjuka, och det därför känns som om man ökar risken för att bli magsjuk med typ 50 % om man umgås med barn. Och de kläcker ofta ur sig saker som "jag har ont i magen" eller "jag mår illa" vilket får mig att få ångest. Det är verkligen en stor utmaning för mig att umgås med barn. Men... jag älskar ju att vara med dem och blir glad av det, de är så "lätta" att vara med, de tar inte allting så seriöst. Man får andra perspektiv på livet när man ser det ur ett barns ögon. Och kanske tycker jag om att umgås med barn så mycket bara för att jag själv längtar efter att få en liten glimt av det där problemfria glada livet de lever, glömma bort den hotfulla världen runtomkring. Jag vill vara ett barn igen, och det kan man få bli för ett tag när man är med barn.

Idag var mina underbara småkusiner här! Jag lekte med dem och busade, vi hade jätteskoj. De är väldigt bra träning för mig att umgås med dem. För hur skulle jag till exempel kunna säga "nej, du får inte pussa mig hejdå", bara för att jag är jätterädd för att bli magsjuk. Och jag kan verkligen inte INTE umgås med dem för att jag är rädd för att de kanske bär på magsjuka eller att de när som helst ska säga "jag mår illa/jag har ont i magen", vilket faktiskt händer lite då och då. Och när de säger något sådant kan jag ju inte bara flippa ur och gå därifrån, stackars barn liksom, då kanske de tror att jag inte tycker om dem? Som sagt, det är väldigt bra träning för mig att umgås med dem eftersom jag hela tiden exponeras för min rädsla, och faktiskt får bita ihop (fast det finns gränser för hur mycket jag skulle klara att bita ihop också, om de skulle spy så skulle jag flippa ur till exempel) just eftersom mitt barnakära hjärta inte kan med att göra något annat.

Åh, jag behöver verkligen ett jobb i sommar, och jag hade gärna jobbat på ett dagis: om det inte hade varit för fobin. Alltid det där "nej men sakta i backarna, tänk på fobin, den tillåter inte det här". Suck. Varför lyssnar jag egentligen? Varför låter jag den ha så stor makt över mig? Varför är det så otroligt svårt att göra sig fri?

Så frågan är, ska jag våga söka ett jobb på dagis ändå, trots alla risker? Är jag redo att ta det steget? Nej, men som med allt annat så måste man väl bara slänga sig ut i det trots att man inte är redo, för då blir man redo. Men har jag kommit så pass långt, i kampen för att bli fri från fobin, att jag klarar att ge mig själv den lilla sparken i baken man behöver för att ta steget? Jag är livrädd, verkligen livrädd, men jag tror att jag hade tyckt om dagisjobbet. Om jag bara vågade... kanske, kanske inte. Men tanken att faktiskt ge mig själv sparken i baken kommer närmare och närmare. Det visar att jag är på G, det går framåt!