Full fart idag


Soliga dagar ger mig hopp om livet.

Idag har det inte blivit mycket bloggande. Har haft fullt upp. Skulle egentligen till psykologen men var hemma hemma (så brukar jag säga när jag är hemma hos mamma, 2 timmar från där jag bor) så ringde och sa att jag inte kunde komma. Det skulle jag gjort i fredags men glömde helt bort det. Som tur är så är min psykolog verkligen toppen, han gav mig inte dåligt samvete för att jag glömt (IGEN!) utan frågade mig hur det gått med hemuppgiften hittills och bokade en ny tid.
Idag kom mormor ner till oss för att hjälpa mamma att handla (hon är nyopererad så kan inte gå ordentligt och inte bära tunga kassar osv) så det var vi iväg och gjorde i förmiddags. Det var riktigt mysigt att åka iväg och handla med mamma och mormor. Sen kom min moster ner och hälsade på också.
Det händer verkligen inte ofta att mormor eller moster kommer ner till oss, det brukar vara vi som åker upp till dem, men efter det som hänt (att min morbror dött) så känns det som att alla är väldigt måna om att träffas och hålla ihop eller vad man ska säga. Det var nästan så att det kändes som om de trodde att mamma var döende (inklusive jag, var ju jätteorolig när hon skulle opereras), trots allt så har hon "bara" opererat hälsenan, men när någon nära går bort så är det klart att man börjar tänka - vad som helst kan faktiskt hända när som helst. Jag hoppas att den här "vi är måna om att träffas och hålla ihop"-känslan skall finnas kvar länge, för jag tycker det är riktigt trevligt! Synd bara att det ofta måste ske något drastiskt för att man ska vakna till liv och inse vad som egentligen betyder något i livet - familj, vänner, att man må bra och vara glad.

Sen åkte jag med mormor halva vägen (hon bor på vägen hit) och tog bussen därifrån, ca en timma. Det gick bra, trots att jag spratt till x antal gånger för att någon prasslade med en plastpåse eller hon framför mig rörde sig onaturligt eller tog fram sin plastpåse (för att slänga skräp...). Sen fick jag ett trevligt sms på busen, en inbjudan från en vän om att det blev grillning ikväll! Så det var bara att skynda sig hem, lämna grejerna, dra till ica och köpa korv + korvbröd och sen vårklädd som jag var åka iväg till stranden för lite mysig grillning :) Det gjorde mig verkligen glad! Det kändes så vårigt. Underbart.

Framåt kvällen blev det dock ganska kallt, var helt genomfrusen när jag kom in igen eftersom jag stannade kvar där ute (de andra gick in och spelade spel) med en kompis och snackade. Ytterligare en som lider av bulimi. Jag önskar SÅ att jag kunde hjälpa dem. Försökte prata med henne om att söka hjälp, men hon ansåg att hon inte var tillräckligt sjuk för att förtjäna att få hjälp.
Det är nog många som tänker så, att de inte kan söka hjälp eftersom de "nog inte mår tillräckligt dåligt", att det skulle vara pinsamt att be om hjälp med "sina små problem", men det stämmer ju inte. Om man mår dåligt och ens problem hindrar en att leva det liv man skulle vilja så är det inget litet problem, då har man rätt till hjälp! Det är tusen gånger bättre att söka hjälp för ett litet problem än att vänta med att söka hjälp tills det har blivit ett stort problem och är riktigt trassligt att ta sig ur. Det är värt att det skulle kännas pinsamt. Men hur får man någon som verkligen tror på att hon inte är värd hjälpen att förstå att hon är det?
Om hon bara förstod hur smart, duktig, rolig, och snygg hon faktiskt är.
Varför är det så många tjejer som mår såhär? Fastän de verkligen är toppentjejer. Varför har vi så dåligt självförtroende nästan hela bunten? Återigen: något måste göras åt det, men vad? Vad är det som är orsaken till att det har blivit såhär?  

Jag är riktigt bekymrad.

 


Kommentarer
Postat av: Matilda

Åh, vilken härlig dag!!! Jag vill också grilla, det är ju så himla mysigt när man kan vara utomhus i flera timmar utan att frysa ihjäl. Själv satt jag ute på balkongen och solade, det var 22 grader där :)



Till det andra, det där om att hålla ihop. Min moster drabbades av en stroke för fyra år sedan, vi trodde att hon skulle dö (eller bli så förlamad att hon inte skulle kunna gå eller prata igen). Det påverkade såklart hela släkten och vi var väldigt måna om att finnas där för varandra. Det kanske inte är lika starkt nu, men vi har definitivt ett annat band med varandra i släkten.

2011-04-12 @ 08:35:57
URL: http://attlevamedfobi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0