Att leva med oro

I morse gick jag upp klockan kvart över sju! Hjälp, det var längesedan jag gick upp så tidigt. Och guess what, jag var inte helt borta av trötthet. Jag var snarare piggare än vad jag brukar vara på morgonen. Det hade nog visserligen en hel del att göra med att jag inte hade någon ro till att fortsätta sova ändå eftersom jag var så orolig för att missa dagens göromål: först skulle jag iväg till en psykiatriker, sedan väntade en oroväckande busstur som skulle ta mig till mitt barndomshem och MAMMA.

Egentligen vet jag inte vad en psykiatriker gör, men jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få (min mosters man kände den här psykiatrikern så det var genom honom jag fick komma dit. Kontakter kontakter, det är så man tar sig fram i dagens samhälle...).
Jag fick svara på massa frågor om min uppväxt, skolåren och berätta om olika, stora, händelser som jag tror kan ha påverkat mig genom livet - både fysiskt och psykiskt hur jag mått fram tills nu, i korta drag. Hur mycket hinner man egentligen berätta om ens liv på 45 minuter? Jag är förvånad att man trots allt hinner få med så mycket som jag fick.
Därefter så var det dags för enkätifyllning om hur jag mår. Fick göra ett likadant depressions-test som hos psykologen (de känner tydligen varandra och kommer att samarbeta kring mig, ehe, vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Det är väl bra, men känns lite läskigt att de ska prata om mig "över mitt huvud") och det slog mig att jag faktiskt mår bättre nu, eftersom jag svarade mer positivt på alla frågor än jag gjorde sist. Min teori är att det har att göra med många olika saker: att det blir ljusare och ljusare, att terapin ändå har hjälpt samt att jag har börjat göra saker om dagarna i stället för att bara sitta hemma! Tex som att träna så att inte kroppen går in i dvala som den gör om man bara sitter som en hösäck i en stol hela dagarna, och ha ett mål om dagen som jag ska klara av (vilket kan vara just att träna, åka och handla eller ha lektion), bara så att jag känner att jag gör någonting meningsfullt varje dag i alla fall. Långsamt men säkert hoppas jag kunna orka göra mer och mer saker, och i takt med det även må bättre och bättre.
Efter att ha läst i mina papper från tiden jag gick på BUP så sa psykiatrikern att det här skulle jag klara finfint, för jag var en smart tjej, det kunde han avgöra av att läsa i mina papper och vad jag klarat då (att jag tex gjort mig av med alla - och det var MÄNGDER - tvångshandlingar och nästan alla tvångstankar) och av att snacka med mig. Det var ju trevligt att höra.
Innan jag gick sa han igen att "det här kommer du att klara, du är en smart tjej, vi ska lägga upp en plan tillsammans för hur vi ska göra för att få bästa resultat". Det är sådant man behöver höra, att någon tror på en.