Näsblodet och jag, love story. Not.


Ganska bra beskrivning ja!
Visste ni (då kan man ju undra hur ni skulle veta det), att en gång när jag började blöda näsblod, och var försenad till en lektion, så stoppade jag upp en tampong i näsan och gick dit hahaha. Snacka om att min lärare (en "äldre dam") blev chockad och inte ens frågade varför jag var sen! HAHA.

Ikväll började jag blöda näsblod (något jag gjort det senaste, skumt, glömde nämna det för läkaren idag). Jag får nästan alltid en hög med ångest, som på beställning, då jag får näsblod. Egentligen vet jag inte varför det blev så från början. Kanske var det den obehagliga känslan då blodet åker bak i halsen som skrämde upp mig - för att det påminde om då man spyr på något sätt (tur att inte allt som åker genom min hals får samma effekt.. typ... mat. Det hade varit ganska illa). För att den EGENTLIGA orsaken till att jag har spyfobi antagligen är att jag är rädd för att kvävas (undermedvetet alltså - inte kvävas undermedvetet då, menade faktiskt rädd för de tundermedvetet - för medvetet är det spy jag är rädd för)? Och att man då man får massa blod i halsen lite får känslan av att inte kunna andas som man ska, inte kan kontrollera det.
För det är väl det som är skillnaden med mat, den bestämmer man själv när den ska hamna i halsen. Då har man kontroll. Kanske finns det en sådan anledning till att jag tar små tuggor då jag äter. Finns många anledningar till det, har tänkt skriva och berätta för er om hur min fobi började, och följderna... väntar bara på att jag ska orka ta tag i det. För det är en jobbig process att skriva om sitt förflutna. Åtminstone när man ska berätta om det ur den vinkeln som man helst vill förtränga.
Men det var en parantes.

En gång då jag var yngre så blödde jag MASSA näsblod. Detta var hos mina kusiner, och jag fick panik panik panik. Var tvungen att lägga mig på golvet med benen upp i vädret, alla stirrade, och det slutade ju aldrig blöda. Fick massa blod i halsen, och mer panik. Ingen förstod.
Senare när jag kom hem så hade jag fortfarande panik kvar i kroppen och hetsade upp mig själv. Här börjar minnena bli lite suddiga (antagligen förträngt). På något sätt så lyckades jag väl inbilla mig att den kraftiga näsblodsttacken var ett tecken på att jag skulle vara magsjuk! Och det läskiga är att jag skrämde upp mig själv så pass mycket att jag faktiskt spydde! (OBS, känsliga läsare, läs inte nästa mening). En äcklig, ful näsblodsbrun/svart spya. Mamma och pappa trodde inte på mig när jag sa att jag mådde illa. Kan man spy i ren protest för att visa att någon har fel? Kanske var det det jag ville göra - lite tonårstrots. Måste vart världens sämsta i så fall, eftersom det drabbade mig mer än något annat höhö. I alla fall, där stod jag, chockad för att jag faktiskt spydde. Och jag var inte magsjuk. Efter det har jag varit LIVRÄDD för att få så mycket/stark panik att jag projicerar fram en spya! Trodde inte att man kunde göra det. För det kan ju bara inte ha varit näsblodet som gjorde att jag spydde?
De här tankarna snurrar runt i min paniska hjärna och ställer till det. För den har tydligen bestämt sig för att båda grejerna kan ha varit anledningen.
Så, därför får jag alltså panik då jag börjar blöda näsblod.

Back to today.
Jag har ju, som sagt, blött en del näsblod nu den senaste tiden men det har fungerat ganska okej. Har lyckats lugna ner mig (vet att näsblodet bara blir värre om man stressar upp sig och får panik, då slutar det inte. Som den gången hos mina kusiner), så därför har det slutat gansak fort. Men nu slutade det inte, det kom ganska mycket blod, och ångesten var ett faktum. Suck suck suck.
Näsblod! Varför panik för det liksom? (Öh, det är ju det jag har förklarat, har ni inte läst eller? ehm... men ändå :P)
Det slutade i alla fall tillslut, såklart, annars hade jag dött av blodbrist och inte kunnat sitta här och berätta om min lovely story om näsblod. Eller inte så lovely. Men berättat den har jag iaf.

End of story.

God morgon förresten ;D Hoppas ni inte satt och åt frukost när ni läste det här. Förlåt för att jag nog förstörde aptiten för er i så fall - så kan det gå när man läser min blogg, man vet aldrig vad som dyker upp här :)




Kommentarer
Postat av: Matilda

Min kusin brukar också få sådär superkraftig näsblod som gör att rummet det startar i ser ut som en mordplats. När jag var tillsammans med mitt ex fick han en sådan attack och fick näsblod (han hade aldrig fått det förut) och dessutom hade han massor mardrömmar natten innan så jag är också lite rädd för det.



Vad gäller att framkalla ett kräkanfall hos sig själv för att man är så rädd är jag helt med på. När jag har en panikångestattack försöker jag få det att gå över för att jag inte ska spy och när jag tänker på att jag kan spy blir jag ännu värre. Så fortsätter den onda cirkeln tills attacken gått över. Hjärnan är en sjuk kroppsdel!

2011-02-12 @ 22:39:26
URL: http://attlevamedfobi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0