Att leva med oro

Oj hjälp! Jag är helt skakig. Det där var den värsta men bästa duschen jag har tagit i hela mitt liv!
Jag är ensam hemma. Och ja, kan ni gissa vad jag precis gjorde!? Jag duschade.
Jag har aldrig någonsin (inte som jag kan minnas i alla fall) duschat när jag varit ensam hemma. Detta eftersom jag  som sagt får panik bara av att vara ensam hemma, och att då dessutom ställa sig i duschen skulle vara otänkbart. För då är jag ju "fast", helt naken: jag kan inte springa ut helt naken om jag skulle få panik! Och jag skulle inte hinna ta på mig alla kläder.
Well, jag vågade utmana duschödet för första gången i mitt liv!! Och jag klarade det! WOW säger jag bara, för mig är det här ett stort framsteg. Megakliv. YAAY.

Fast... det var inte enkelt kan jag tala om för er. Jag hade panik, men jag tvingade mig att stanna kvar i duschen - för det har psykologen sagt, att man ska inte göra för stora utmaningar, så att man inte klarar att genomföra dem utan avbryter panikattacken innan den har gått över, för då lär man hjärnan att det är farligt, att man inte klarade det. Därför var jag tvungen att stå kvar - för jag vill INTE att min rädsla ska bli värre. Jag var bara tvungen att klara det.
Kanske inte direkt den bästa övningen att välja av mig, med tanke på att jag var tvungen att stå där i duschen ett bra tag innan paniken lugnade ner sig och det tyckte inte mitt eksem om haha. Men det får jag ta, nu kliar det. Men i långa loppet så gör det här att det kommer klia mindre (för jag tror bestämt att det är pga stressen som fobin för med sig som mitt eksem är så uppblossat och vägrar ge med sig).

I alla fall, det är just typiskt. Tror ni inte att jag fick så mycket panik att jag började blöda näsblod!?! Jag stod där i duschen, med panik och skakande av rädsla och så trodde jag att jag skulle svimma när som helst. Mitt upp i alla de känslorna så ser jag hur badkaret under mig bli rött. Och som jag har förklarat innan så skapar det här med att blöda näsblod en heel del ångest för mig, så paniken blev såklart ännu värre. Men jag stod kvar. Stoppade upp papper i näsan och gick tillbaka in i duschen!
Fy vad det är jobbigt att ha en papperstuss i näsan då man har panik och redan känner att det är svårt att andas - för med en papperstuss i näsan så blir det faktiskt väldigt jobbigt att andas, särskilt när man hyperventilerar! Men I DID IT. Jag klarade det! Jag stod kvar, jag torkade upp blodet som droppat ner på toastolen då jag skulle hämta papper till näsan, och jag smörjde in mig.
Nu har jag varit ensam hemma och naken länge och det har gått bra, jag har inte fått panik och sprungit ut. Men viktigast av allt att komma ihåg (för mig), jag spydde inte. Jag fick inte sådan panik att jag spydde (eh, fast jag fick sådan panik att jag började blöda näsblod, vilket såklart oroar mig... men mina näskärl är tydligen väldigt sköra och när blodet rusar och pumpar som jag vet inte vad då man har panik så är det ju faktiskt inte så konstigt).

Jag är stolt! Får man vara det? :D
Nu har jag iof VÄLDIGT bråttom till min lektion och har inte hunnit äta, eftersom det tog lite längre tid med duschandet (var som sagt tvungen att vänta tills paniken gått ner innan jag fick sluta), men det löser jag. För jag klarar mer än jag tror :D

Ps. När jag kollade mig själv i spegeln så tyckte jag att jag var vackrare än jag någonsin tyckt att jag är. Kanske sitter mycket av mitt dåliga självförtroende i fobin också? I alla fall påstår psykologen att jag kommer få bättre självförtroende när jag upptäcker att jag klarar av massa saker som jag inte gjort innan. Jag tror honom.