Att leva med oro

 

Wow, kan ni tänka er? Jag sitter här och är glad för en gångs skull, måste nästan känna efter ifall det verkligen stämmer. Det kan lika gärna gå över om fem minuter, men jag tänker njuta av de fem minuterna i så fall.
Jag känner mig glad för att jag för en gångs skull känner mig lite värdig (eller hur man nu ska uttrycka det) för att jag har orkat något som andra gör varje dag: jag har lagat mat!
Jag har levt hela veckan på mackor och billeys pan pizza (mmh, nyttigt) så det var verkligen helt underbart att äta något riktigt. Det smakade ljuvligt. Lagade potatismos med falukorv och en sås som jag experimenterade fram. Det som gör att jag känner mig extra glad är just att jag vågade laga mat när de andra satt i köket och åt (får lite scenskräck just vad gäller matlagning för att jag känner mig så värdelös på det och är rädd för att misslyckas: för man kan ju inte misslyckas med en sån sak som ALLA förväntas kunna...) och att jag dessutom inte slaviskt behövde följa något recept när jag gjorde såsen (av rädsla för att misslyckas) utan höftade till någonting! Och det blev gott!
Tänk att man kan bli så glad av att lyckas laga lite mat. :)
Ibland behövs det "inte mycket" för att man ska bli glad, jag behövde bara få känna mig lite självständig, att jag klarar saker, att jag kan!
...men det gäller att orka. Och om inte orken, eller motivationen att uppbåda orken, att göra de där "små" sakerna finns så är det inte konstigt att man tillslut faller ihop totalt och känner sig värdelös för att man inte kan leva ett normalt liv. För tillslut tror man att det är för att man inte KAN göra 'de där sakerna' som alla andra kan...