föll ner i en dal
Nu är jag hemma igen. Tyvärr så orkar jag inte skriva någonting nu, men har haft en trevlig helg (om man bortser från några incidenter) hos min pojkväns systrar - var på syskonträff.
Nu när jag kom hem så åkte jag ner i en dal igen, är helt modfälld och allt känns bara hopplöst, meningslöst. Tänker på min morbror och på att mitt eksem kommer tillbaka med stormsteg (det kliar så jag blir tokig, blir så otroligt ledsen och deppig av det!) och att jag inte orkar med min dumma fobi mer (den förstör mitt liv!)!!! Plötsligt orkade jag ingenting och förstår inte hur jag ska ta mig igenom det här, hur jag ska komma på fötter igen...
Men på något sätt går det, även om det inte känns så just nu - jag måste hålla fast vid det i alla fall.
Jag läste om en tjej som var 19 (lika gammal som mig) och som tog självmord. På hennes blogg märktes det inte att hon var på väg i den riktningen, hon hade till och med, ganska nyligen, skrivit att hon var lycklig. Det här skrämmer mig! Kan det hända så plötsligt? Tänk om jag inte orkar ta mig upp, tänk om jag tappar hoppet helt, tänk om jag plötsligt får för mig att livet inte är värt att kämpa för. Det skrämmer skiten ur mig. Jag vill inte hamna där, och jag tror inte att jag gör det heller, men rädslan för att sjunka ner så djupt finns fortfarande. För jag vill inte nu, men jag vet hur hopplöst allting kan kännas när man är där nere, och då är jag rädd att min hjärna skulle leda mig på villospår, vägar jag egentligen inte vill gå på.
Det var nog mycket därför jag blev så deppig nu, jag sörjer de som hamnat där och inte sett någon annan utväg (det finns alltid någon annan utväg - det handlar bara om man ser den eller inte!), och blev rädd att jag ska hamna i den hopplösaste av alla dalar, den som är så djuptner att man inte längre ser dagsljuset. Tänk om jag får så mycket panik att jag gör något galet för att slippa ifrån paniken?
Jag vågar inte ens tänka så, men det är det jag är rädd för...
Usch, jag blir illa till mods och det skrämmer mig att ens skriva såhär, då blir min rädsla för den djupaste av dalarna verklig på något sätt och jag inbillar mig att jag kommer hamna där bara för att jag skrivit såhär (tvångstanke)... Varför kan inte livet bara vara enkelt? Fast, då hade det antagligen inte varit roligt heller, då hade något annat varit fel.
Åh, såklart känner jag igen mig... Jag funderade idag på vad som är det värsta som skulle kunna hända med mig. Det skulle vara att jag kräks och sedan blir ännu deppigare och tar livet av mig. Kanske gör den tanken att jag blir ännu räddare för att kräkas...
Dock tror jag inte att det kommer hända varken dig eller mig, jag tror att vi kommer att göra många saker innan det riskerar att gå så långt.
Åh vännen, snälla jag vill bara trolla bot den där tanken hos dig inte ens tanken ska var där. Du är så underbar och du FÅR inte hamna så fel, nej jag hoppas att d en spärr långt innan det, oerhört långt innan du tar ett sånt steg.
Det vore fruktansvärt, även om jag bara känner dig på det viset som du visar här så skulle jag bli ledsen, om jag fick reda på det.
Nej usch, oerhört skrämmande tanke.
Jag vill inte ens inse att det händer.
Kramar på dig!
