Deppa mig hit och deppa mig dit

 
Jag är så deppig, och trött på att må såhär, trött på att det är det enda jag skriver här (när jag väl skriver), trött på mig själv och att jag aldrig blir frisk och är så fylld av negativhet.
Tallrikarna hopar sig runtomkring mig - jag orkar inte bära ut dem till köket ens - och kaoset i huvudet växer i takt med att jag blundar för till och med de minsta sakerna jag behöver ta tag i. Jag vill krypa ur mig själv, för jag blir skrämmd av all negativ energi som finns i mig, som egentligen inte är jag!! Vart är jag!? Jag vill skrika, gråta, bara ligga i sängen hela dagen - allt känns så svart och hopplöst. Jag blir fylld av en ångest som äter upp mig innifrån, inte som den ångest man får när man har panik, nej, en mörk dyster ångest som liksom kväver en från alla glada känslor och gör en likgilltig för omvärlden. 
 
Det känns så hemkt att bli så fruktansvärt deprimerad att jag helt glömmer bort allt som är värt att kämpa för, att det finns bra dagar, bra stunder, underbara människor, roliga saker - och att alla dessa saker egentligen är övervägande. De är bara som bortblåsta när det där mörka molnet omsluter en. Man tolkar saker till det negativa och tror på den känslan stenhårt, fastän det inte stämmer med verkligheten ("jag är helt ensam, ingen vill vara med mig. Att den gjorde si eller så betyder att den inte vill vara med mig och tycker jag är supertråkig" tex).
 
När de här depressionsattackerna (TACK och lov så är det inte hela tiden jag mår såhär!) kommer över mig så mår jag sämre än sämst. Det känns som om ingen i hela världen kan må så dåligt (såklart jag vet att det inte är sant, det är ju det med känslor, de är inte sanna, men man kan tro på dem när man känner dem ändå), för jag är längst ner på botten och det finns ingen väg upp, det är kört för mig. Jag orkar ju inte ta tag i någonting, inte ens svara på ett sms, så hur ska jag kunna ta mig upp!
Jag blir så skrämd av mig själv!! Hur kan man bli så fullkomligt uppslukad av allt det här negativa, utan att egentligen ens ha anledning att må dåligt!?! Jag vet verkligne inte varför jag halkar ner SÅ djupt, så fort, och det händer oftare och oftare. Jag förstår inte. Det är inte jag, varför händer det? Jag kan verkligen inte kontrollera det heller. Fastän jag försöker tänka positivt och "rycka upp mig själv" så räcker det liksom inte, jag tappar greppet. VARFÖR blir jag så otroligt deppig så plötsligt? Precis som om någon släcker ljuset och det blir bäcksvart. Visst, jag har borrelian, min förbannade fobi, och eksemet som gör mig upp över öronen tokig och ledsen in i själen (mitt ansikte trillar bort, jag känner mig äcklig, och min kropp är ständigt på hekspänn) - men jag har ju så mycket positivt i mitt liv också! Vart försvinner allt det under de här perioderna? 
Det är verkligen ett mysterie för mig hur jag kan bli så "bortkopplad" från mig själv och bara gå in i alla de där mörka tankarna och hopplösheten. Det händer varje dag nu. Flera gånger varje dag den senaste veckan.... och jag vill få ett stopp för det snabbast möjligast. 

Det värsta är att jag tror att det innebär att börja med den nya antibiotikan jag har fått... men det gör mig SÅ stressad och rädd, jag vågar inte börja. Det ger mig sån ångest, och är en av anleningarna till att jag försöker stänga av verkligheten och fly, jag VILL INTE att det ska bli som förra gången. Fy. Det slår knut på mig själv det här dilemmat. Om jag bara förmådde mig själv att börja med medicinen! :( Och så jag anklagar mig själv för att jag inte gör det. Känner mig så fruktansvärt dålig. 

Jaja, nog med klagande och negativism. På torsdag ska jag till en psykolog/kurator/någonting och prata. Får väl se hur det går...
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sanna Svedin

Vilken fin blogg du har! Hur tycker du jag ska förbättra min blogg? :)

2012-10-02 @ 21:31:41
URL: http://gottagetdown.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0