Att leva med oro

 

På senaste tiden så har jag haft känslan av att vara värdelös väldigt ofta. Det är inte skoj, att hela tiden klanka ner på sig själv och tänka negativa tankar om sig. Till slut tror man på det.
Idag kände jag mig väldigt dålig!
Jag sa till tjejerna jag bor med att jag skulle uppskatta väldigt mycket om de kunde "signalera" när de är hemma eller inte, genom att lämna dörren till sitt rum öppen om de inte var hemma. Det skulle verkligen underlätta för mig - för då slipper jag gå en hel dag utan att veta om jag är ensam eller inte (för ibland är de lediga eller har skolarbete som de kan göra hemma). Det är ju ganska onödigt om jag är livrädd en hel dag och så visar det sig att jag inte ens var ensam! Innan jag tog upp förslaget så skrattade de och skojade. När jag snackat klart så sa de "ja det skulle vi väl kunna göra" varpå det blev en paus av pinsam tystnad då de bara tittade halvkonstigt på mig. Sedan vände de sig bort och fortsatte de med sitt skratt och stoj. Jag kände mig så dum. Bortgjord. Varför kan de skratta och skoja, slippa hitta på alla möjliga strategier för att ta sig igenom morgondagen, men inte jag.
Det fick mig att känna mig så värdelös, att jag inte klarar sådant som är helt naturligt och lätt som en plätt för nästan alla andra. De måste tycka att jag är världens wierdo, knäpp eller har en skruv lös. Jag skulle egentligen velat förklara mer, och helst av allt be dem om en större tjänst, att de kunde skriva ner vilken tid de gick hemifrån på morgonen (då skulle jag slippa gå upp vid sju för att vara säker på att inte bli lämnar ensam då jag sover, och slippa sova oroligt hela natten!). Men jag kände mig tillräckligt dum efter att ha fört det där på tal så jag skippade att ta upp det. Suck - jag får väl sova dåligt hela natten, för att jag skäms för att jag inte klarar allt som jag "borde" klara. Jag blir så ledsen, för jag känner mig dålig, värdelös, svag, konstig, fel, dum, äcklig och som att jag är mycket sämre än alla andra. Vill inte känna så. Vill vara nöjd med mig själv, för egentligen så vet jag att jag inte är SÅ dålig.

 

Tydligen så är det väldigt vanligt att man känner sig värdelös om man är deprimerad. Undrar i vilken ordning det är. Gör det faktum att man är deprimerad att man känner sig värdelös, eller är det att man känner sig värdelös som sätter igång depressionen?

Oavsett så önskar jag att jag inte kände mig såhär. Jag får dessutom ångest (för neeejdå, det har jag väl inte redan tillräckligt med?) av att känna mig så dålig, och blir modlös och ledsen på mig själv - för att jag tycker att jag inte duger.

Baah, vilket virrvarr av negativa känslor. Jag förstår verkligen inte vart min dåliga självkänsla och höga krav på mig själv kommer ifrån...

 

Jag kan inte sluta gråta. Min kompis sa "ibland är man i en dal, men tillslut kommer man upp på bergstoppen", jo men just nu är jag ett vrak, på botten av en sjö i dalen.
Hela mitt inre skriker i uppror.
Vill bara skrika. Slå mig själv, för att döva den psykiska smärtan som håller på att bränna upp mig inifrån. Men jag gör inte det, för jag vet att det inte hjälper. Men jag är så nära gränsen. Gränsen när jag skiter i om det hjälper eller inte, skiter i konsekvenserna. Vill bara bort!! Försvinna från mig själv, för det brinner! Det gör ont, och jag har ingenstans att fly.
Skit skit skit.

 

 

Man vet att allt inte är som det ska när man får världens gråtsammanbrott för att man tappar en lök på golvet.
Det gjorde jag igår - och fick världens psykbryt. Började gråta och orkade inte någonting, kände mig helt förstörd. Är verkligen på bristningsgränsen hela tiden, går på en tunn lina och när som helst trillar jag och slår mig. I vanliga fall skulle jag hoppa upp på den där linan igen och göra ett nytt försök att hålla balansen och komma över till andra sidan. Men nu, nu orkar jag med nöd och näppe resa mig och hålla balansen på fast mark. Så känns det i alla fall. Minsta lilla småsak får mig att flippa ur. Känner mig som en bebis som sitter på golvet och gråter och skriker och vill ha nappen, tröst, uppmärksamhet, någon som tar hand om en...
Vill bli en liten bebis igen, för de behöver inte tänka på någonting, de blir omhändertagna och behöver aldrig vara ensamma. Det värsta är att de inte vet hur bra de har det. Fast... jag skulle kunna hoppa över den biten med att någon annan torkar en i rumpan!
Jag känner mig verkligen liten och svag. Känner inte igen mig själv, vart tog jag vägen?
En kompis skrev på sin facebookstatus "kan man sakna sig själv?" oh ja, det kan man. Jag saknar mig själv, för det här, det är inte jag. Kom tillbaka, jag ska behandla dig bättre! ...ska i alla fall försöka.

Förbannade skit!! Jag orkar inte må såhär! Vill inte vara sån här, så ledsen och irriterad och sur så att det går ut över andra. Jag är egentligen glad. Nej nej nej, vill inte vara såhär! Jag bara ställer till det för allt och alla, och framför allt för mig själv...
Ingen fattar ju heller!