Att leva med oro

Vad är det med mig? Jag vet inte. Jag mår bara inte så bra, jag orkar inte ens blogga. Orkar ingenting. Vill blogga, men inspirationen och energin finns inte där. Jag vill bara fly från verkligheten, så sitter och kollar på webb-tv hela dagarna. 
Hoppas jag tar mig ur det här snart. 

Kanske är det medicinen som får mig att bli såhär "deppig" och orkeslös? Den slukar MÄNGDER med energi i alla fall, för att det är så sjukt jobbigt att ta den... jag får hemsk ångest varje gång, och de snaste dagarna har det tagit typ en och en halv timma varje gång. 

Det känns hemskt tungt också att jag hamnar efter i skolan på grund av allt med sjukdomen och att jag inte har någon energi eller motivation (pga orkeslöshet) att ta ikapp det jag missar: tänk om jag faktiskt inte klarar de här kurserna och måste börja om utbildningen! Jag vill verkligen klara det, men jag har liksom inte samma gnista som jag alltid har haft och som gör att man orkar, fastän man inte har någon energi. Nu blir det bara att jag inte orkar, och det oroar mig väldigt mycket, tänk om jag tappar min envishet och gnista att göra saker trots orkeslösheten - det är den som har drivit mig framåt i många år - vad gör jag då!? Då står jag still i livet och det skrämmer mig verkligen. 

Det här är lite av det jag går och funderar kring nu, känner mig kass för att jag inte orkar ta tag i någonting, får dåligt samvete (för det, och för att jag känner mig dålig utan att göra någonting åt det) och blir rädd för att jag ska falla ner i en "hösäcks-position" och stanna där för resten av livet, tänk om jag blir för bekväm? Och aldrig orkar ta tag i någonting? 
Jag hoppas att det är medicinen som har försatt mig i denna plötsliga deppighetssvacka; jag tycker verkligen inte om när de här depp-tankarna och håglösheten kommer och påminner mig om hur det är att vara deprimerad, jag vill inte dit igen (den totala förlamningen av att "jag-skiter-i-allt-orkar-inte-bry-mig). Jag är inte deprimerad nu, men uuwh, det skrämmer mig så mycket att trilla ner dit igen så att jag nästan blir deprimerad på kuppen...