det där med depression
Jag är så deppig att jag tror att jag har genomgått en personlighetsförändring. Det är verkligen inte roligt. Jag känner inte igen mig själv, jag har bara blivit helt knäpp. Kan man ha en dubbeldepression?
Jag var deprimerad innan min morbror dog, nu efter att han dött är jag liksom deprimerad för det också och på något sätt känns det som att det totalt har slagit över. Fastän jag är så deppig att det känns som om jag har ett stort svart hål i mig så är jag stundtals överenergisk och jag vet inte vad. Och jag minns ingenting heller. Nu höll jag på att skriva det jag precis skrivit, i tron att jag inte skrivit det.
Idag gjorde jag en jättekraftansamling och var först iväg på friskis, för att sedan åka hem och städa, därefter gjorde jag två veckors plugg (som skulle vara klart idag) i en av mina kurser.
Gaah, jag får en aning damp på det här tangentbordet. Minsta lilla grej och jag bryter ihop eller exploderar av ilska. Jag brukar inte vara arg! Men nu för tiden så kokar jag - och kokar över - av och till. Och nu var det tangenterna och min virriga hjärna, som rör till alla bokstäver, som ställde till det för mig. Sitter hemma hos min pojkvän och skriver och man måste typ lägga all sin tyngd på tangenterna för att de ska registrera att man trycker på dem! Jag har inte orkat blogga på hela dagen, orkar inte det nu heller men tvingar mig själv eftersom jag måste försöka fortsätta med sådant jag normalt brukar göra.
Innan hade jag massvis ångest inför någonting jag aldrig brukar ha ångest för. Att prata med folk. En av de jag bor med hade bjudit hem sina skolkompisar, jag har träffat dem innan, och jag klarade verkligen inte av att gå ut ur mitt rum och hälsa på dem. Orkade inte klistra fast ett leende, det gick bara inte! Och ville inte gå ut och se sur och ledsen ut. Så där satt jag, fast på mitt rum, instängd med ångesten och frustrationen. Jag var vrålhungrig och behövde gå på toa, men jag fick någon form av konstig "scenskräck". Att gå ut i köket och börja laga mat när henne skompisar var i vardagsrummet och skulle höra mig var inte tänkbart.
Av någon skum anledning så tycker jag det är jättejobbigt att laga mat inför folk! Antagligen för att jag känner mig så dålig på det och är rädd att folk ska lägga märke till att jag inte kan laga mat och gör saker på helt fel sätt. Att de ska tycka att jag är konstig.
Och om jag skulle gå på toa så var jag också tvungen att gå förbi dem, och att titta in och säga hej efter att de varit där i typ en timma kändes jättemysko i mitt huvud. Vad skulle de tänka då?
Det här blev jätteproblem för mig. Varför? Jag vet verkligen inte, för sånt har jag inte haft problem med innan. Jag orkar inte få sociala problem också! Jag älskar ju att vara social och har aldrig någonsin haft scenskräck eller problem med att snacka med folk jag inte känner.
Vad är det som händer med mig?
Jag har blivit så jobbig också! Tycker inte om hur jag behandlar de som finns i min närhet. Ständigt möts de av min tjurighet, irritation och deppighet, och att jag inte orkar. Men vad i HELA VÄRLDEN ska jag ta mig till? Jag försöker verkligen ta mig samman, men världen faller sönder framför mina ögon och jag kan inte göra någonting... Så känns det i alla fall.
Vad är det som händer med mig?
Jag har blivit så jobbig också! Tycker inte om hur jag behandlar de som finns i min närhet. Ständigt möts de av min tjurighet, irritation och deppighet, och att jag inte orkar. Men vad i HELA VÄRLDEN ska jag ta mig till? Jag försöker verkligen ta mig samman, men världen faller sönder framför mina ögon och jag kan inte göra någonting... Så känns det i alla fall.
Nu ska jag försöka vara LITE trevlig och kolla på film med min pojkvän och våran kompis.
Fy vad jag önskar att åtminstone min pojkvän kunde förstå mig. Att han kunde se under ytan på mig och inte bara hur min depression yttrar sig på utsidan - med tjurighet och allt det där.
Men tyvärr är ju depression någonting som folk inte klassar som en sjukdom utan bara som en känsla, som man kan "skärpa sig" ifrån. Man hade fått hundra gånger mer förståelse om man hade ett brutet ben!
Men tyvärr är ju depression någonting som folk inte klassar som en sjukdom utan bara som en känsla, som man kan "skärpa sig" ifrån. Man hade fått hundra gånger mer förståelse om man hade ett brutet ben!
Jag kan säga att jag mycket hellre hade haft ett brutet ben... för då skulle man veta att man blir bra igen.
Kommentarer
Postat av: Joanna
Jag förstår dig precis. Jag har bipolär sjukdom, och det förekommer mycket humörsvängningar. Man kan inte ens förstå sig själv, men ändå ska andra människor påpeka att de förstår och att det bara är så lätt som att "rycka upp sig". Det är ingenting som man bara kan skaka av sig. Läste att du börjar känna dig lite bättre, och jag blir jätteglad! Du pushar mig nu!
Trackback
