Att leva med oro

 

Jag känner inte igen mig själv!! Jag har så mycket ilska i mig, mot allt och alla, och jag vet inte varför! Och jag bryter ihop hela tiden, gråter och gråter, vill bara lägga mig på golvet och skrika allt jag har, allt känns hopplöst. Jag känner mig så hemsk, mot alla runtomkring mig, och jag försöker styra över de här konstiga humörförändringarna jag fått på senaste tiden, men det går inte! Och jag blir räddare och räddare... vågar snart inte göra någonting, och får ångest av allt. Och eksemet blir värre och värre - vad är det som händer!?! Jag som trodde att det gick åt rätt håll... kanske måste allt bli sämre innan det blir bättre? 

Jag är helt förstörd. Hela jag är kaos, och jag skapar kaos, för alla andra, det får mig att må väldigt dåligt. Jag vill inte att det ska gå ut över andra, men det gör det verkligen, hela tiden. 
Varför klarar inte jag de sakerna som alla andra klarar utan problem? Saker som inte ens rör dem i ryggen (eller hur man nu säger) är gigantiska berg jag måste bestiga. Är det därför jag är fylld av så mycket hat? För att jag är SÅ trött på att kämpa med allt hela tiden, att anstränga mig så för att hålla samma tempo som alla andra, vara lika glad, vara med utan att flåsa - fastän jag kanske gått dubbelt så långt? Är det för att jag undermedvetet är avundsjuk på dem, för att deras liv verkar vara så lätta (jag vet att det inte är så, det är bara som det ser ut på ytan, alla har vi något att kämpa med, men mina känslor verkar inte inse att det är en yta! Varför ska jag vara så känslosam och tänka med känslorna?!)?

Jag är verkligen uppgiven. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur det här!! Jag hoppas innerligt att jag om ett år kan skriva att jag mår SÅ mycket bättre, och har smarta tips och råd på hur jag gjorde för att ta mig ur det här. För just nu är jag bara helt rådlös, vilsen och ensam. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, den där glada aktiva tjejen som jag vet är jag egentligen. Eller? Har jag förändrats? Har allt jag gått igenom gjort mig grå och hålögd, till en riktig surtant? Jag vägrar tro det, för jag känner mig inte hemma i det här, trivs inte. Det är som om ett monster bosattt sig i mig och styr min kropp och mina känslor, och mitt jag sitter någonstans där inne, för kraftlös för att ta över - men jag finns där inne! Det är inte kört, jag har inte helt förändrats till monstret än. Men vad ska jag göra för att lyckas ta tillbaka min kropp igen? Innan det är för sent...