Resa, till paradiset eller helvetet?
Sitter här och drömmer mig bort. Till ett strandparadis med fint vatten och värmande solstrålar. Ett ställe där lugn och frid råder. Där ingen stress eller ångest, ingen rädsla eller sjukdom finns. DIT vill jag. Tyvärr finns inte det stället på jorden. Men att åka ut och resa, det hade inte suttit fel.
Mamma berättade för mig att hon kanske kan betala en resa för mig och min pojkvän :D :D :D jippie! Så jag har suttit hela dagen idag och drömt mig bort och kollat på platser man kan åka till, försökt hitta billiga alternativ. Jag vill verkligen resa, känna att jag lever och är glad, ha någonting att se fram emot i det här mörkret jag befinner mig i nu. Vill bort. Och kanske kanske kanske så hjäplder det mot mitt eksem också, att komma ut i solen, till ett varmt land (bara jag inte får soleksem som jag fick då jag fick testa att sola solarium på sjukhuset).
Men, vågar jag? Alltid alltid alltid kommer den där rädslan och förstör. Jag älskar verkligen att resa, men det finns många hinder för en emetofob (person som lider av spyfobi). Maten är ett stort problem - de har en annan bakteriekultur och man kan bli matförgiftad. Flygresan - folk kan må illa. Eller tänk om man själv eller någon annan skulle bli magsjuk på flyget - ett trångt litet flyg. Ingenstans att fly. PANIK. Ja, över huvud taget att vara så långt hemifrån med bara en person som man känner (och ingen att ringa, man är ju utomlands så det skulle bli svindyrt...även om jag inte skulle bry mig om det skulle uppstå en, för mig, nödsituation) - för tänk om min pojkvän skulle bli magsjuk!! Vart tar jag vägen då!? Jag kan inte bara springa iväg någonstans. För att vara själv, i ett främmande land, öh, never! Om det scenariot skulle uppstå, ja då skulle det inte vara en resa till paradiset utan rakt ner i helvetet. Så vågar man ta risken?
Jag vill inte låta min fobi hindra mig, och har inte låtit den göra det i allt för mycket heller - även om det har skapat massor med ångest och panik. Men det känns som om jag har fallit tillbaks så mycket på senaste tid, och jag har förlorat min kampvilja (why, why why - jag är ju en person som aldrig ger upp. Tycker inte om att inte känna igen mig själv), så kommer det göra att jag inte orkar fightas för att fobin inte ska få vinna det här slaget?
Nej nej nej. Den ska inte vinna, för jag VILL verkligen resa (det vet jag att jag vill, även om allting just nu känns grått, svart, mörkt och ingenting verkar roligt så kan jag ändå känna ett litet uns av hopp, glädje och vilja när det där med att resa förs på tal).
Och jag måste våga, hur ska jag annars bli fri?
Hej.
Jag vet inte hur jag har lyckats komma så långt som jag har gjort. Det har gått av sig själv känns det som. Men jag är fortfarande livrädd för att få magsjuka. Då får jag ångest och blir rädd. Som när det har gått magsjuka på Miltons dagis så har det varit lite motigt att lämna honom där, men det är ju ett ont måste.
Det som hände igår tar jag så pass lugnt för att det har hänt förr. Jag vet till 99% att det inte är magsjuka. Ända sedan Milton började med välling så har han kräkts upp den när han är väldigt slemmig vid förkylning. Men första gången det hände var jag riktigt orolig.
Jag hoppas verkligen att du får må bättre också. jag vet ju hur jävligt det är att leva med denna fobi. :S
vad roligt att du hittade in till min blogg, eller roligt och roligt. men du fattar hur jag menar!
Jag vet hur det känns när man ska resa utomlands men så länge du håller dig borta från mat som det lätt växer i så är det ingen fara!!
Klart att du ska våga resa! Tänker man efter kan alla situationer göra att man utsätts för sin fobi. Jag tror att du vinner mer än du förlorar på att åka :) Själv har jag åkt utomlands två gånger om året i tio år och jag har aldrig blivit matförgiftad. Åker du inom europa är det ingen större risk, undvik bara att dricka vattnet ur kranen :)
Jag måste bara säga det att jag både har atopiskt eksem och spyfobi. Och jag menar då en ganska allvarlig spyfobi. Jag känner igen mig i dina inlägg. Jag vågar aldrig vara ensam eller i alla fall sova ensam för vem skulle då ta hand om mig om jag spyr. Det känns som att jag har skrivit dina texter fast det är du. Läskigt att man kan känna samma rädsla. Jag förstår verkligen hur du känner och det hade varit skönt att prata med någon som känner som mig också. Det finns inte många som förstår sig på min rädsla för att spy :)
Nice site - pity you have to go to such lengths to moderate it.
åh gud har EXAKT samma problem som dig, det är HEMSKT!!!!!
