Att leva med oro

Jotack, en sådan skylt skulle man ha!

Idag har jag inte orkat skriva någonting. Jag fick världens deppsammanbrott innan jag åkte iväg till min lektion. Kunde inte bestämma mig för huruvida jag skulle gå den kursen eller den andra (för som sagt, allt har en tendens att krocka för mig) - och sjääälvklart ska jag bestämma det här en kvart innan lektionen börjar. Ni kan ju gissa om jag kom försent eller inte. Bingo!
Det värsta när jag får sådana deppbryt är att jag tänker så hemska tankar om mig själv, negativa så det ryker om dem! Att jag hatar mig själv, är sämst, suger, misslyckad, värdelös, ful, knäpp, bara ställer till det för allt och alla och önskar att någon/något kunde skada mig så jag fick riktigt ont - för det förtjänar jag minsann. Det är inte kul att tänka så om sig själv. Ibland kan jag till och med bli riktigt rädd för mig (vilket ju inte heller är så kul).

Usch, en stor del till varför jag brakade ihop så totalt idag är för att jag är helt tillskruvad av oro för att min pojkvän kanske ska flytta - typ sjuttioelvamilhärifrån. Jaha...? Vad ska jag ta mig till då? Jag vet att man inte ska göra sig beroende av andra människor, men nu är det så att det redan är för sent. Jag vill inte att det ska behöva vara så, men i dagsläget är det ingenting som jag "kan" göra någonting åt sådär på en millisekund. Jag försöker, genom att jag går till psykologen, att ändra på det hela. Att jag ska hitta tryggheten i mig själv. Men det går inte så vidare värst fort.

Jag får sådan ångest när jag tänker på att han kanske ska flytta! Anledningen är att han troligtvis får jobb där, så om han inte hittar ett jobb här fort som attans så måste han dra sin kos (öhh, varför säger man så? Vad är en kos!?). Jag vet inte om jag kommer våga bo kvar här om han försvinner. Ska jag flytta hem då? Hur blir det i så fall med mina kurser, då kommer jag inte klara tillräckligt med poäng för att få CSN till hösten - aaaaah.
Ja, ni förstår vilket virrvarr som snurrar runt i min frustrerade hjärna. Jag tar ut allting i förskott, istället för att njuta av den tid som det inte är sådär så lever jag redan som om problemet vore här nu. Det är ju inte ens säkert att det blir någon flytt, för tänk om han faktiskt får jobb här. Och om han flyttar så får jag lösa det då - försöker jag övertyga mig själv om, även om hela jag skriker av ångest att "neeeej, det blir katastrof alltihop".
Jaja, vi får väl se hur det går. Nu är jag i alla fall helt utmattad - det tar energi att oroa sig och bryta ihop, det kan jag lova er.