Att leva med oro

I måndags var jag hos psykologen igen. Det gick bra att åka tåget dit och hem. Kändes så mycket bättre nu när vi har ändrat tiden med en halvtimma, för det innebär att jag tjänar en hel timmas väntetid!
Den här gången var det betydligt lättare att befinna sig på en vårdcentral än vad jag tyckte förra gången: då var det tortyr och jag såg smittor och baciller överallt. Konstigt att det kan variera så från gång till gång. Det är viktigt att komma ihåg, att bara för att allt kanske känns skit nu så betyder det inte att det alltid kommer att göra det. För att man är deprimerad idag så betyder det inte att man är så deppig nästa dag eller nästa vecka. Sen kan man ju låta bli att tänka på att det kanske är så åt andra hållet också. Eller ska man låta bli det? För om vi är medvetna om att allt bra vi har i våra liv kan ryckas undan från oss på en dag (vem som helst kan dö när som helst tex) så kanske man uppskattar det man har mer? Man ska inte gå omkring och oroa sig för att det man har ska tas ifrån en (hahah, för jag är verkligen rätt person att säga till folk att de inte ska oroa sig...), men man kan uppskatta det man har lite mer om man tänker på hur mycket det faktiskt betyder för en (kanske det är en vän, förälder, husdjur, hälsosamt liv, vad som helst), vilket man brukar göra i ljuset av hur det skulle kännas att vara utan vad-det-nu-är som betyder något för en.
Kan hända är det lättare för en person har som varit på botten att uppskatta den friska luften över ytan än för någon som aldrig har saknat luft? Hm...

Aja, det var ett litet sidospår. Det där snackade vi inte om ;)
Psykologen hade gjort en beteendeanalys som jag fick läsa igenom och så bestämde vi mål för terapin: att jag ska klara att vara ensam i lägenheten utan att behöva ringa/smsa någon eller få ångest, en hel dag. Det skulle verkligen hjälpa mig att leva ett normalt liv om jag vågade vara ensam, slippa vara beroende av alla andra hela tiden. Ha säkerheten i mig själv. Jag hoppas verkligen att behandlingen ska lyckas, att den ska hjälpa. Då kanske jag slipper ha konstant ångest och oroa mig, även om jag är rädd för att det nog ligger i min natur att oroa mig. Jag hittar alltid saker att stressa för eller vara orolig över hehe :P
Hur ska man egentligen göra för att bli en mindre orolig/stressad människa? Finns det ens något svar på den frågan?

I alla fall. Det är först från och med nästa gång som min KBT-terapi sätter igång på riktigt, fram tills nu har det bara handlat om att psykologen skulle lära känna min fobi och de problem den för med sig. Hur fobin hindrar mig att leva ett normalt liv.