Att leva med oro

Min dag hittills har bestått av besök på först sjukhuset - för testavläsning (prickallergitestet) - en tupplur och sen besök på vårdcentralen. Därefter blev det TV-tittande och stirra-tomt-in-i-datorn-tid. Nu är jag trött. Som vanligt med andra ord.

Att vara på sjukhuset gick bra, det är jag van vid, men vårdcentralen var bra mycket läskigare. Känns som att fler som har något smittsamt finns på vårdcentralen än på sjukhuset (där är det mer "rent" eller vad man ska säga). Det var en plåga att sitta i väntrummet. Jag spanade in alla andra, och inbillade mig att de var där eftersom de var magsjuka eller att luften jag andades var besmittad så att jag skulle bli sjuk.
Hatar att ta i dörrhandtag på sjukhus/vårdcentraler - brukar öppna dörrarna med armbågen för att undvika att få massa smittor på händerna.
Och varför måste alla läkare/sjuksysystrar ta i hand! Det är väl inte särskilt smart, när de träffar massa sjuka personer hela tiden? Då sprider de ju smittorna vidare (i alla fall i min hjärna)?
I alla fall, efter att blivit insläppt i ett rum och bortglömd (haha) så kom tillslut en läkare och undersökte mig. Ni vet, en vanlig rutinundersökning, andas ut, andas in så jag får lyssna på lungorna. Kläm lite här och där och kolla i halsen. Sen skickade hon ner mig till provtagningen. Väl där fick jag lite smått panik. De snackade om att blodproverna redan hade körts iväg för dagen och nu var det ju helg, så de skulle inte köras förens på måndag. Så funderade de på om jag skulle komma tillbaka då och göra provet, men nej, tydligen gick inte det eftersom jag var ett akutfall.
Va?? Sen när blev jag ett akutfall! Vad innebar det? Jag gick ju dit för att undersöka mina knölar på halsen, så en snabb overklig absurd tanke dök upp om att det kanske var för att de trodde att det var tumörer, cancer! Det var tydligen en del av sanningen, de ville utesluta att knölarna var cancer, och att det inte heller var diabetes jag led av.
Sen fick jag göra ett urinprov! Fy vad jag inte tycker om det. Inte bara för att det är äckligt och jag nästan börjar må illa för att jag tycker det känns så otäckt och äckligt att kissa i en liten burk. Nej, även för att man då måste gå in på en sjukhustoalett! Toaletten är ju det mest smittsamma stället man kan vara på vad gäller magsjuka. Tänk om någon som var magsjuk hade varit där inne! Och alla andra sjuklingar som vart tvungna att lämna urinprov. Uuuwh. Scary säger jag bara.
Efter blodprovet (aj aj aj - egentligen gjorde det inte ont, men jag inbillar mig att det ska göra det när de sticks ;D) fick jag vänta "lite" till och så var det dags för resultaten. Fast det blev bara halva - men det verkade inte vara något akut iaf. Phjuuuh. Känner inte riktigt att det hade varit en bra överraskning. Men på måndag får jag veta mer (om det nu är något mer).

Hjälp säger jag bara, hur seg kan man bli? Det har tagit... tre timmar för mig att skriva det här inlägget. Jag är trött, seg, mossig i hjärnan och jaa, vad mer ska man säga. Allt är som det brukar vara nuförtiden. Men det ska bli ändring på det, det måste det bli, för såhär vill jag inte ha det. Så hur hittar jag tillbaks till mig själv, hur får man tillbaka sin ork?