Att leva med oro

Yes, sådär trångt och instängt kommer det vara på bussen i min hjärna.

Idag ska jag och min pojkvän åka buss två timmar för att hälsa på två av hans syrror, och hans mamma som också kommer dit. Det ska bli trevligt. Hoppas bara att jag orkar vara pigg och social - när man mår som jag gör nu så kan en sådan resa få en att bli helt ur gängorna, om man känner att man måste spela någon som man inte är (just nu). Jag vill inte att de ska tycka att jag är tråkig eller deppig och inte bra för deras brorsa/son eller vad de nu kan tänkas tycka. Det är trots allt min pojkväns familj, jag vill att de ska tycka om mig och känna att han har "gjort ett bra val". Alla hans syskon är underbara, och jag vet att de tycker om mig och sådär, men jag kan ändå få "prestationsångest" för allt möjligt. Jag inbillar mig att jag inte duger. Suck. Fastän de säger att de tycker om mig massvis och välkomnar mig in i familjen med öppna armar och till och med betalar både min och min pojkväns resa så att vi ska kunna komma dit och hälsa på så tror jag att jag inte duger och tvekar på om de tycker om mig! What liksom. Ibland skulle jag behöva en hammare och dunka lite med den i huvudet så att jag vaknar upp ur mina fantasier. Eller ett par nya glasögon att se världen genom (bildligt talat alltså, jag har inga glasögon)...

Jag ser fram emot att träffa dem, men jag ser däremot inte fram emot bussresan! Usch. Två timmar instängd på ett litet utrymme där vem som helst utav medresenärerna kan bära på den livsfarliga (not) sjukdomen som ständigt hotar mig med en kniv mot strupen. Eller, tänk om någon av främlingarna på bussen kanske blir åksjuk. Om de blir det, hur i hela världen ska jag kunna veta att de är åksjuka och inte magsjuka! Eller tänk om JAG skulle bli åksjuk och vara tvungen att spy (det har aldrig hänt och kommer troligtvis aldrig hända... men tanken finns där ändå), då skulle jag hoppa av bussen där och då, bli lämnad på en liten väg mitt ute i urskogen.
Det som tröstar mig är att jag inte är ensam. Min pojkvän är ju med mig. Inte för att han är så mycket till hjälp vad gäller förståelsen för min konstiga hjärna, men han skulle i alla fall inte lämna mig ensam på en väg mitt ute i urskogen! Så då är vi ju liksom två, och en med fungerande hjärna åtminstone. Ungefär så känns det. Jag litar inte på mig själv, tyvärr.


Åh, jag är så tacksam. Den av syrrorna som vi ska vara hos fixar massa med maten och ska köpa in mjölkfria saker så att jag ska kunna äta allt precis som alla andra (testperioden för att se om det är mjölkproteinet som gör att jag har eksem är inte över än - känns som jag hållit på såhär en evighet, men det går ganska så bra trots allt. Trodde det skulle vara värre). Kan ni tänka er, alla kommer äta mjölkfritt, för min skull! Jag har sagt till dem att de verkligen inte behöver göra sig några extra bekymmer för mig, absolut inte köpa in något (jag kunde ta med mig) men det låtsades de inte höra. Lite ångest får jag för att jag nu verkligen måste visa dem hur tacksam jag är för att de gör för mig (för det är jag verkligen) så då kommer jag vara tvungen att anstränga mig massor, le, vara trevlig, orka massa saker som jag inte orkar och sådär, för att de ska känna att det var värt det. Förstår ni min logik?
Hm, jaja, ska försöka tänka att de gör alla de där sakerna för att de tycker om mig precis som jag är och det enda de vill är att jag ska komma dit och vara mig själv. De vet att jag inte mår så bra, jag behöver inte vara någon supermänniska för att duga i deras ögon. Jag får må dåligt och vara trött, men jag vill inte vara det, kraven kommer från mig själv inte någon annan. Punkt slut.