Att leva med oro

Nu kanske jag har tagit mig samman såpass mycket att jag kan skriva om helgen. Ni tror säkert att det har hänt massvis med hemska saker, men så ligger det inte till (bara nästan), det är kaoset inom mig som har gjort det till en omtumlande helg. Och nej, ingen har blivit magsjuk.
I helgen var jag och min pojkvän som sagt hos två av hans syrror. Hans mamma var också med. Vi hade väldigt trevligt, och jag tycker verkligen om hans familj!
På lördagen åkte vi ut till ett lantställe för att umgås och ta det lugnt. Det var fridfullt där. Men inte särskilt länge. Friden inom mig blev som bortblåst efter det där telefonsamtalet.
Min pojkväns pappa hade varit med om en olycka! Han jobbar som bonde, och en traktor hade börjat rulla då han stod bakom den. Han blev klämd mellan traktorn och en vägg. Det kunde slutat riktigt illa om det inte funnits någon i närheten, en kille som jobbar där hoppade in i traktorn och körde den åt motsatt håll. Det var ett tag som vi inte visste hur det skulle gå, om han skulle överleva. Men det förstod jag inte förens efteråt, att det var så allvarligt det hade varit. Han klarade sig i alla fall, med två spräckta lungor och en fraktur på en kota. Fy. Livet är så skört, man har verkligen ingen aning om hur eller när det hela slutar...

I alla fall, när chocken över det som hänt hade lagt sig och vi fick veta att han skulle klara sig så smög sig den där tanken på. Det här betydde nämligen att min pojkvän skulle vara tvungen att flytta hem och ta hand om jobbet på gården! För hans pappa kan ju naturligtvis inte arbeta på ett bra tag. Jag har full förståelse för att han måste åka hem och jobba, men det gör det inte lättare för mig att hantera det. Ända sedan jag insåg att han skulle bli tvungen att flytta härifrån och lämna mig "ensam" här så har jag haft sån dunderångest inom mig.
Usch, jag hatar att jag låter så egoistisk: klart jag bryr mig om att hans pappa varit med om en olycka, klart jag förstår att min pojkvän måste åka, och jag hindrar honom inte, men det är inte klart att jag tycker om det för det! Och ja, just nu snurrar de där skrämmande ångesttankarna omkring i min hjärna mer än vad olyckan gör. Jag skäms för det, men det här är verkligt för mig (jag känner rädslan som paralyserar mig), olyckan känns inte verklig (för sånt händer ju inte?).

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag klara mig igenom det här? Jag ser bara en stor svart vägg framför mig. Som jag kommer gå in i.

Jag har gråtit så mycket så att jag antagligen borde vara helt uttorkad nu. Haft sån ångest att ångesten borde vara slut på lagret. Stressat så mycket så att jag inte förstår hur jag lyckats varva ner och somna. Fast det förstår jag; för allt det här har gjort mig helt utmattad.
Vart ska jag ta vägen? Jag vågar inte vara här utan någon som jag litar på, som jag vet skulle hjälpa mig om jag blev magsjuk. Visst, de två tjejerna jag bor med är hemma om nätterna. Men hela dagarna!? Då är jag ensam. Jag orkar verkligen inte ha ångest varje minut, för att jag inte vet om jag måste vara ensam nästa minut. Det har varit så skönt att slippa all sådan ångest. Jag har kunnat slappna av när min pojkvän bodde här. Kanske lite väl mycket, för jag har vant mig vid det och nu blir det kaos. När tryggheten plötsligt rycks undan.
Jag kan inte leva som en parasit på andra människor!
Hur hittar man tryggheten i sig själv? Jag vet inte hur jag ska våga bo kvar här. För tänk om de andra tjejerna plötsligt ska sova någon annan stans en natt, VAD gör jag då? Jag vägrar att sova när jag gär ensam hemma! Och fy vad jag inte ser fram emot att gå och lägga mig med ångesten i halsgropen varje kväll för att få en natts orolig sömn. Och att hela tiden försöka luska ur de andra två tjejerna när de ska till skolan nästa morgon, när de kommer hem, om de ska bort i helgen: allt för att få några minuters lugn och ro. Jag vill inte fråga rakt ut hela tiden, för jag vill verkligen inte att de ska känna sig kontrollerade eller bundna här. Men hur ska jag göra, jag behöver de där minuterarna av ångestfri tid för att orka.

GAAAH. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om jag åker hem får jag också vara ensam hemma hela dagarna (men där vet jag i alla fall att jag har folk i närheten som skulle komma till min undsättning om det värsta värsta skulle hända), men jag vill inte fly, vill inte låta rädslan vinna. Men hur ska jag våga vara kvar? Jag kommer bryta ihop totalt och bli en liten pöl av salta ångesttårar på golvet om jag stannar...