Att leva med oro

Oh yes, dit upp ska jag!
(hehe det tog lite tid att göra den där i panit ;P)

Jag har försökt göra små och "små" saker för att utmana min rädsla. Det är de små sakerna som gör att man långsamt tassar framåt och tillslut vågar ge sig på de större sakerna, och ja, slutligen övervinner sin rädsla!

Jag har inte flytt idag. Jag har varit nära på att bjuda över en kompis hela dagen, och visst, jag har haft kontakt via skype med honom, snackat (men inte om rädslan), men jag stannade kvar här, ensam! Det tycker jag är var bra gjort av mig. Det blev inte så lång tid, men några timmar i alla fall, och jag visste inte att det skulle bli så kort tid utan stannade hemma trots att jag trodde att det skulle bli hela dagen. Okej, jag tänkte i bakhuvudet att jag kunde stanna hemma så länge jag kände att jag klarade av det, och sedan åka lite senare på dagen om det blev för länge. Satt och hoppades att någon av tjejerna skulle komma hem tidigt, men jag stannade i alla fall kvar och det är värt VÅFFLOR :D
Jag har dragit ihop att vi ska åka bort till några vänner och ha våffel+filmkväll :) Mina blir ju då specialvofflor, mjölkfria sådana, men det var väldigt längesedan jag åt vofflor så det ska bli gott. Jag kommer njuta av belöningen för dagens slit - som ironiskt nog bara var att sitta som en soffpotatis och titta på tv.

DESSUTOM så har jag städat idag och använt skurmedel utan att stoppa in händerna i plastpåsar och krångla! För mig är det framsteg eftersom jag inte vågat nudda skurmedelsflaskan utan skydd innan, och ännu mindre komma i kontakt med medlet av rädsla för att få in det i munnen och att det skulle vara giftigt = framkalla att jag spydde. Fobin är långsökt, oh yes I know.

En till bra grej jag gjort idag är att jag verkligen har försökt att inte avbryta eller lindra mina ångestattacker (tex genom att smsa någon, bita mig i kinden, sätta på musik, sucka osv) av rädsla för att få panik utan istället säga till paniken att komma. Det är som att den blir så paff av att jag välkomnar den att den blir paralyserad. Jag har inte haft en enda panikattack idag (även om jag har haft en hög med ångest, men ingen panikattack = jag är nöjd).

När vi var hos min pojkväns systrar förra helgen så gjorde jag också bra grejer. En sak var till exempel att jag sov i deras lakan, utan att de var tvättade från att någon annan sovit i dem (bakterievarning, alarm alarm men jag klarade det)! Dessutom så fick vi med oss lite specialmjölkprodukter hem (som de hade köpt in för min skull men inte hade någon nytta av), jättesnällt, men jag tänkte att det var lite onödigt eftersom jag ändå inte skulle våga äta dem efter den långa transporten utan kylskåp. Men vet ni vad? När min pojkvän lagat en köttfärssås med den mjöklfria creamfraischen som vi fått med oss så åt jag. Visst, det var ju stekt/kokat och så, men ändå. Det är ett av alla de många små, värdefulla, steg mot friheten som jag lyckats ta. Nu kanske jag vågar äta de andra grejerna jag fick ta med mig också.
Det blir en kedjereaktion, och det är denna reaktion, enorm viljestyrka, mod, hjälp från psykolog plus nära och kära (även om det är jag som måste göra arbetet så ger det energi att känna att man har stöd) och små små steg som kommer göra att jag blir fri! Jag längtar...