Att leva med oro

Jag lever och mår bra! Mamma ringde mig och var orolig att jag hade dött eller något, eftersom jag inte skrivit någonting, eller svarat på sms, efter mitt akuta panikinlägg.
Till slut gick paniken över och jag lyckades somna, med datorn på.

Jag fick sådan panik eftersom vi var borta hos några kompisar på våffel och filmkväll och jag plötsligt akut var tvungen att springa till toan. Jag hade (nu kommer lite mindre trevlig information) världens diarré, ett vattenfall som forsade ur mig. Snacka om att jag blev rädd för att det skulle vara magsjuka! Att det först tog nedervägen, eftersom det är närmare för den maten som tagit sig såpass långt ner, och sedan tar resten spyvägen eller något. Instängd på den lilla toaletten precis vid hallen satt jag, med världens panikattack hängande över mig och diarré som jag inte kunde stoppa. Undrar om jag blev så dålig i magen för att jag ätit något konstigt (i så fall vad?) eller för att det till sist blev för mycket med all oro och stress jag burit på senaste veckan.
Jag var så rädd att de utanför skulle höra (skit - ja det gjorde jag - att de andra hade gått och ställt sig i hallen. Jag bannade mig själv för att jag inte tagit den andra toaletten, men hur skulle jag kunnat veta att ett vattenfall öppnat sina dammar?) för jag kunde inte hålla igen all luft som samlats i min mage. Ja, hörde, det måste de ha gjort! Ni vet hur det är, man vill inte att någon ska höra när man släpper sig på toa eller plaskljudet från när man skiter (det är bara sanningen, alla har nog varit med om det problemet. Själv brukar jag lösa det genom att lägga lite papper i toan innan jag skiter). Usch, det där plaskljudet påminde mig om när man spyr. Det och att jag inbillade mig att det kanske var magsjuka satte igång en jättepanikattack. Och fy vad rädd jag var för att jag typ skulle springa ut - på grund av min panikattack - med skit i rumpan och ropa något i stil med "jag kommer spy, jag kommer spy, hjäälp!!!" eller något. Det kändes som om det var så nära att jag skulle göra det (när man har panik så inbillar man sig ofta att man kanske får för sig att göra knäppa grejer, vilket självklart gör att man får mer panik eftersom man inte vill göra de där sjuka grejerna). Jag lyckades sitta kvar, och gå ut och spela normal, fastän vääärldens kaos brutit ut inom mig. Det kändes som om jag mådde illa och var så nära på att spy. Men, jag lyckades ta mig hem utan att skita på mig (vilket jag hela cykelturen inbillade mig att jag skulle göra) och som sagt, till slut somnade jag ju.
Jag ringde inte ens till mamma (väldigt duktigt tycker jag, för det var kris för mig. Men jag ville vara stark, ville försöka klara av det själv), men måste erkänna att lugnet sakta men säkert gjorde sig påmint efter att jag skrev om min panik här på bloggen. Undra om det också ett avbrytande flyktbeteende (som psykologen har sagt att jag ska låta bli för att kunna bli av med panikattackerna)? Vad får man egentligen göra när man har panik i så fall? Sitta och stirra i väggen och vänta på att den går över? Hmm... antagligen.

Nu ska jag bort och ha en trevlig kväll, hoppas att inte historien återupprepar sig själv. Vill ni vet en fånig grej. Bara för att jag hade sådan diarré igår och jag kände att allt liksom inte riktigt kommit ur (försökte skita när jag kom hem, men då var det som att jag knipit igen så hårt när vi cyklade tillbaks att det inte gick att öppna portarna igen) så tog jag med mig ett par extra trosor idag. Bara ifall att. Sådant säkerhetsbeteende som man nog egentligen ska undvika, men idag blev det så. Man kan inte alltid pressa sig till det yttersta för att vara duktig, det mår man inte heller bra av. Jag måste inse att man duger ändå, även om man inte tar tio steg fram på en gång utan kanske ett halvt steg. Det är också ett framsteg.