Att leva med oro

Fy vad ensamt det känns nu. Det är alldeles mörkt och enda som hörs är ljudet från fläkten i datorn, som visserligen låter ganska högt. Sängen känns gigantisk - trots att den är precis lika stor som den var igår. Snyft. Saknar min pojkvän. Det här är första natten på 3,5 veckor som jag sover ensam (hur kunde tiden gå så fort?).

Jag ser inte fram emot att gå upp i morgon, klockan sju, för att kolla om de två andra tjejerna har vaknat än eller om jag kan sova lite längre. Därefter kommer jag sova i omgångar på typ en kvart. Superkul, eller inte. Hela natten kommer bli orolig, eftersom jag är rädd för att jag inte skulle vakna av väckarklockan (som så många gånger förr). Det skumma är ju att jag aldrig "försover" mig när det gäller min rädsla, men när jag ska till tandläkaren eller så - ja dåå sover jag minsann som en stock.

Jag tycker inte om att lägenheterna mittemot oss nästan alltid är släckta, jag känner mig så ensam då. Vad gör de människorna egentligen? Är de ljusrädda eller har ögon som katter och ser jättebra i mörkret, är det därför det är ständigt mörkt på andra sidan gatan? Eller så är de helt enkelt aldrig hemma! Det får mig oavsett att känna mig illa till mods eftersom det då känns som att jag är den enda som är vaken...

Nu ska jag i alla fall försöka sova här borta i min ensamhet. I miss him!



Tillägg: nu är klockan halv ett och jag är helt klarvaken. Hur gör man egentligen för att sova? Det är alldeles för mycket som pågår i mitt huvud för att jag ska kunna koppla av. Önskar verkligen att han var här så jag kunde krama honom och känna mig trygg.