Att leva med oro

Jag har ett dilemma. Jag tror att jag mår illa. Med min känslohjärna så är det för att jag med största sannolikhet är magsjuk(!) även om det med min logiska hjärna är för att jag är hungrig. Det är ett krig i mitt huvud. Och av någon underlig anledning så vinner alltid den känslomässiga sidan, den bölar och skriker att den minsann har rätt! Därför sitter jag med smått panikaktiga ångestkänslor just nu och hittar alla möjliga bevis för att känslohjärnan faktiskt har rätt. Till exempel så var det en av tjejerna som jag bor med som gick upp mitt i natten (eh, jao, jag var vaken då, typ vid två) och gick på toa - jättelänge - spolade en gång, tvättade händerna - jättelänge - och spolade igen (!?) och jag vet inte vad. Blev skiträdd. Trodde att det var för att personen i fråga spytt på toa och fick massa bilder av hur hon stod där inne och sköljde munnen och lite sömnigt försökte städa toaletten (ja jag blir galen på att min hjärna fantiserar alla möjliga logiska och ologiska situationer där någon spyr/jag kommer spy). Och i morse så sa en av tjejerna att hon var hemma igår från skolan för att hon inte mådde bra(!?!). Genast kopplar jag ihop den nattliga toafärden och detta nya faktum och drar slutsatsen att det var hon som var på toa och att mina farhågor stämde. Dessutom så sa hon nyligen att hon inte alls var sugen på mat, att hon inte ville ha mat - och det är klart att man inte vill om man mår illa och är magsjuk!!
Jag vet ju att om det skulle vara så att hon faktiskt var magsjuk så skulle jag ha märkt det, och inte bara trott det, utan vetat. Men ÄNDÅ. I mitt huvud mejkar detta sence, för att uttrycka det på svengelska.

Dilemmat är då att jag troligtvis faktiskt är illamående eftersom jag är hungrig, men eftersom jag är så rädd för att det ska vara för att jag är magsjuk och kommer vara tvungen att spy så varken kan jag laga mat eller äta den! Skit. Då fortsätter jag ju må såhär dåligt. Så hur gör man då? För att bryta den onda cirkeln?