Att leva med oro

Nu bombarderas mitt rum med grejer. Datorprylar och killgrejer. Så blir det när ens pojkvän flyttar in. Det ska både bli skoj och jobbigt. Nervöst och lugnande. Hmm... Får se hur det här slutar.


Jahapp, det här är i alla fall vad internet säger om sambos, eller sambor, eller whatever haha. Hur säger man egentligen?


Så vi kommer vara sambos trots att det bor två pers till här enligt Swedbank:

Sambo kan definieras olika i olika regelsystem. I familjerätten är man sambo när man stadigvarande bor tillsammans (fast det är ju bara tillfälligt för oss iof, så tydligen är vi inte sambor trots allt?) i ett parförhållande, har gemensamt hushåll och inte är gift med någon annan (tänk om han är hemligt gift med någon!).

Enligt veckorevyns test är jag redo att bli sambo, det är alltid något:

Ett samboliv skulle nog fungera för dig, även om ett särbo-/deltidssamboliv skulle vara det ultimata (jaahaa? why?). Du känner dig själv tillräckligt bra för att kunna säga ifrån (NOT). Kom ihåg att det är viktigt att du och din blivande sambo tar ett ordentligt snack om hur ni ska ha det hemma innan flyttlasset går (äsch det löser sig, eeeller?)...

Ojoj, kan bli knivigt det här, enligt relationssajten.se:

Att flytta ihop innebär bland annat att vakna upp bredvid någon med morgonandedräkt som är rufsig i håret och vill bestämma var blomkrukorna skall stå.

Och om det skulle krisa och vi håller på att slå ihjäl varandra så ska något av detta ske för att vi inte längre ska vara sambos enligt lagen:

2 § Ett samboförhållande upphör

1. om samborna eller någon av dem ingår äktenskap,

2. om samborna flyttar isär eller

3. om någon av samborna avlider. (Men usch, så får vi hoppas att det inte blir i alla fall! ...vi kommer inte så ihjäl varandra på riktigt, det är ett talesätt).

Ett samboförhållande skall också anses upphöra om en sambo ansöker om förordnande av bodelningsförrättare enligt 26 § eller om rätt att få bo kvar i bostaden enligt 28 § eller om en
sambo väcker talan om övertagande av bostad enligt 22 §. (huuh...?)

Haha, ja där ser man! Visst känns det som att jag har väldigt kul som sitter och kollar upp allt det där? ehm, ehm. Borde nog egentligen ta och cykla iväg till min pojkvän och hjälpa dem att städa ur lägenheten. Får väl pallra mig iväg då.... Bye.

Jag önskar jag kunde minnas

hur dagarna kunde gå

så fort

Jag önskar jag hade tid

att stanna upp

ett tag

Det smärtar att inte minnas

att glömma bort

ett minne

Det smärtar att inte veta

hur du luktade

känslan

Det gör ont

Att glömma bort

Hur man minns!

Skriven av mig sep 2009

Nu har jag varit hos psykologen igen. Har mycket att skriva egentligen, men eftersom jag inte orkar sätta mig ner och samla mina tankar så blir det inte många inlägg nu (nej, men långt inlägg blev det visst ändå haha). Vilket är synd, för jag tycker verkligen om att blogga.

Usch och fy och BLÄ vad jag ogillar att mitt minne inte fungerar som det ska (tror faktiskt att det är en biverkning av all ångest och panik, har läst det på många ställen nu). Jag hade verkligen för mig att det var klockan ett jag skulle vara hos psykologen men tänkte att det var bäst att ringa och kolla. Det visade sig att det var klockan elva! Ironin i det hela var att klockan var precis elva när jag ringde, så hade jag haft en teleporter och inte en telefon så hade det gått att ordna. Nu löste det sig ändå eftersom han fått ett återbud just klockan ett. Tur i oturen fast jag som nästan kände att det var skönt att jag hade missat tiden. Orkade inte kämpa mig igenom processen att ta mig dit nämligen. Men det gjorde jag tillslut efter många suckar och "jag orkar inte"-tankar, för hur ska jag annars bli bättre?

Jag älskar att min psykolog är så förstående! Han blev inte sur alls för att jag missat tiden (trots att han åkt till just den vårdcentralen bara för min skull) och hörde till och med på mig att jag kanske inte vad så sugen på att åka dit. Då jag berättade hur det låg till (att jag inte orkade och var rädd för att jag inte skulle hinna/något skulle gå fel så att jag missade tiden klockan ett också) så sa han att om jag inte skulle hinna till klockan ett så kunde jag bara ringa till honom och säga det så skulle i boka en annan tid. Tack!!

Vi snackade om tiden som gått sedan jag var där sist och gick igenom hur det fungerat med hemuppgiften jag fick förra gången. Den gick väl sådär halvbra eftersom jag när jag fick en större panikattack inte kunde sätta mig ner och skriva ner alla de saker jag kände då jag inte vågade känna efter på grund av rädslan för att upptäcka att jag mådde illa eller så. Och jag ville inte skriva ner vad jag känt under panikattacken i efterhand eftersom det då skulle vara missvisande för att jag skulle tänka på det logiskt och inte känslomässigt hur det var just då. Om ni hajar (eller fiskar) :)
Sen fick jag göra tre olika tester. Ett emetofobitest (spyfobitest), ett panikattackstest och ett depressionstest. På de första två testerna fick jag lätta MVGn! WOHO. Och på depressionstestet blev det bara ett VG - varför pluggade jag inte mer! Det visade att jag var "måttligt deprimerad". Hittade en text om depression från den här sidan.

Depressiva tillstånd

Egentlig depression är den vanligaste formen av depression, och kan vara lindrig, måttlig, eller svår. Vid en lindrig depression klarar man att utföra vardagssysslor som att arbeta. Vid en måttlig depression kan man inte sköta arbete eller vardagsliv. Vid en svår depression är självmordstankar vanliga, och personen kan ha svårt att bry sig om grundläggande behov som att äta eller dricka. Antidepressiva läkemedel, kognitiv beteendeterapi och elbehandling är behandlingsmöjligheter vid depression.

Ja jag tänker då inte ta några antidepressiva tabletter (kan inte svälja tabletter och hatar att ta medicin), och elbehandling!? Det låter verkligen skrämmande. Som att man ska ligga fastbunden på en brits och få elchockar typ... KBT är ju det jag håller på med så antar att det är så jag kommer behandlas för depressionen också. Men SÅ väldans deprimerad är jag väl inte, eller, kanske...

Sen fick jag en ny hemuppgift. Berättar mer om den sedan. Den får ett helt eget inlägg, visst är jag generös?

Det känns i alla fall bra att jag i alla fall gör någonting för att få det bättre och bli av med den här paniken och fobin! Det ger mig lite hopp och öppnar en liten ljusstrimma där borta vid horrisonten. Den håller jag fast vid.

Idag har jag verkligen inte orkat uppdatera någonting på bloggen, vilket ni underbara människor som läser min blogg kanske har märkt, att det är ovanligt tomt här. eko, eko eko...
Jag har bara varit så otroligt deppig idag och därför inte orkat skriva någonting eftersom jag försökt förneka hur jag mår (vilket jag inte hade kunnat göra om jag skrivit om det). Men det har, som ni säkert kan lista ut, inte gått så bra utan bara gjort att min mage knutit sig och jag nu mår illa, vilket jag också förnekar (för det skulle vara "livsfarligt" att erkänna, då är det ju som att erkänna att jag kanske spyr snart tror min orationella hjärna). Så nu sitter jag här och suckar, deppar, och försöker trycka tillbaka en panikattack som försöker bryta sig in i mina tankar till följd av den konstiga känslan jag har i magen (som andra utan att blinka skulle kalla illamående).
I alla fall så har det varit en hemskt jobbig dag, men ändå lite intressant. Har hållit på hela dagen med den här hyrestvisten som min pojkvän och kompis är inblandade i nu. Vi var hos hyresnämnden och fick prata med en jurist som gav ett utlåtande om hyreskontraktet. Det var den intressanta biten av dagen.

Kanske något att fundera på, plugga till jurist? Har ständig ångest inom mig nuförtiden eftersom jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, det är mycket stressande kan jag tala om för er, men det är jag inte ensam om att känna. I princip alla mina vänner som inte kommit på vad de ska utbilda sig till känner samma sak. But still, ännu mer ångest är inget jag välkomnar med öppna armar direkt.

Resten av dagen har gått också åt till den här hyrestvisten, snackat med massa folk om det, och funderat hit och dit på vad som ska ske nu när hyresvärden vägrar sammarbeta. Och vi alla tre (jag, pojkvän o kompis) har deppat, tröstätit mjölkfri kladdkaka och kollat på en depprimerande film haha (inte smartaste valet direkt). Tur att inte alla dagar är såhär.

Jag skulle haft lektion, kursstart, idag. Var skitglad för att det inte krockade med den andra kursen jag skulle gå (alla roliga saker jag vill göra har nämligen en tendens att krocka med varandra), men när jag kommer till lektionen så visar det sig att jag ska gå på tisdagar - exakt samma tid som den andra kursen jag skulle gå! GREAT. Borde ha räknat med det. Nu får jag inte ihop 30 hp = inte fullt studiebidrag vilket jag behöver för att få det att gå runt. Måste alltså hitta en annan kurs av något slag som jag får hoppa på. Stress.

Förresten, tror inte jag skrev det i förra inlägget (haha, är för orkeslös och deppig för att kolla upp det), att de måste flytta ut nu i helgen! Enligt deras hyresvärd. Enligt kontraktet och juristen vi snackade med däremot så har de rätt till en månads uppsägningstid och alltså ska inte behöva flytta ut förens sista februari, men hyresvärden tror att om han skriker och håller för öronen tillräckligt länge så får han rätt. Tyvärr är det oftast så det fungerar också.

Så vi får väl se, efter helgen kanske jag slipper oroa mig för att vara ensam hemma i alla fall! Eftersom min pojkvän då är "hemlös" och flyttar in hos mig och för tillfället inte har något jobb utan mest sitter och spelar... ja, vill knappt skriva det... WOW (han är inte en sån där typisk nörd som ni nu kanske tänker att han är). Måste bara snacka med tjejerna jag bor med och se om det skulle vara okej. Så, jag antar att uttrycket stämmer, att "inte något ont som inte för något gott med sig". Men hur bra är det egentligen, kan man ju fundera över, att jag ska vänja mig vid att aldrig behöva vara ensam nu under den här peroden? För dels så får jag då ingen träning och sedan när han flyttar ut igen så kommer jag få världens ångest och panik. Dumt nog har jag redan ångest inför den ångesten jag kommer få då. Det är så ångesten fungerar antar jag, ganska onödigt egentligen när jag skulle kunna få typ en ångestfi månad nu - eller hur länge det nu blir - om jag inte tog ut så mycket i förskott.
Men det är ju det som är en del av fobin, att ta ut alla hemska saker som skulle kunna hända i förskott.


I morgon ska jag till psykologen. Har ingen lust alls. Men vill ju bli fri från det här, så det är väl bara att pallra sig iväg. Ska göra ett test för att se ifall jag lider av depression. Får väl se vad det visar, men ett test för det? Borde det inte vara jag som avgör om jag är deprimerad eller inte? Fast det är iof jag som svarar på frågorna så då blir det ju mina känslor som avgör det trots allt.


Ojdå, känns som om jag behövde skriva av mig ändå. Det blev ett långt inlägg. Haha, blir imponerad av er som lyckats läsa igenom allt :D
Måste bara säga tusen TACK till Matilda och A Meths, två underbara personer som troget kommenterar och följer min blogg. Det gör mig så glad och varm om hjärtat, och det får mig på bättre humör. Ni är värdefulla (och då menar jag inte bara för att ni kommenterar på min blogg haha), fortsätt kämpa mot de demoner ni har i era liv, för ni är starka och kommer vinna över dem. Det gör man tillslut, om man inte ger upp. Och tack till er andra som följer min blogg. Ni är också värdefulla! Glöm aldrig det...

Nej. Skit, skit, skit. Just nu orkar jag inte tänka, orkar inte göra någonting, vill bara gömma mig under täcket och låtsas att jag är liten igen. Sitter och nästan halvsover och deppar över livet, att jag inte vet vad jag ska laga till kvällsmat (och inte orkar laga den) och att jag precis fick veta att min pojkvän har fått sin lägenhet uppsagt (en månads uppsägningstid, de bodde i andrahand). NEJ. Det var INTE någonting som jag orkade med just nu. Jag har tillräckligt mycket att oroa mig över. Vill bara gråta som ett litet barn, men för att vara ärlig; jag orkar inte ens gråta!
Jaha, så nu läggs den stenen i min ryggsäck också (den är TUNG), att jag ska gå omkring och oroa mig ännu mer inför framtiden och den här terminen, i det här fallet huruvida min pojkvän får en lägenhet typ evigheter härifrån. Jag har haft det som en trygghet, att han bor såpass "nära" ändå. Jag har till och med tyckt att det är lite väl långt bort och nu kommer han troligtvis hamna ännu längre bort. Jag vill verkligen inte, får sån ångest av den tanken.  Mitt uns av trygghet får inte försvinna, måste känna att jag har någon inom ett rimligt avstånd som skulle ställa upp och komma hit om jag fick total kaospanikattack eller spydde. Jag vet att jag är patetisk som bryter ihop för en sån här grej ("det kunde varit något mycket värre..." osvosv) och jag vet att det är fel att ha min pojkvän som trygghet, man ska inte vara beroende av andra på det sättet, för man vet aldrig vad som kan hända. Man ska ha tryggheten i sig själv, det är det bästa. Men det har jag inte nu, och det här är faktiskt ett stort och jobbigt problem för mig i den situation jag befinner mig i!
Mitt mål är att ha tryggheten inom mig, men nu är det inte så, alltså framkallar det här enorm ångest hos mig. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, hoppas att det ska vara ett elakt skämt, vägrar inse eller acceptera sanningen eftersom jag inte vet hur jag ska hantera den...

Ibland blir det bara för mycket när man orkar för lite.

Här sitter jag och storgråter. Är helt utmattad, orkar inte ta minsta lilla motgång för då bryter jag ihop. Jag känner mig så värdelös när jag mår såhär, så ynklig, så dålig och så dum. Det är verkligen inte roligt. Mina ögon är knallröda till följd av allt gråtande och jag känner mig som en liten bebis som grinar hjälplöst och vill ha nappen. Det blev bara för mycket när jag skulle städa toaletterna. Nu har jag gjort det, men om jag har gjort rätt, om det är rent, det har jag inte en aning om, men evigheter tog det! Jag försökte städa allting med en hand för att "slippa smitta ner båda händerna", och den handen hade en platspåse på sig dessutom vilket komplicerade det hela ytterligare. Usch nu känner jag mig jätteäcklig, eftersom mina händer har hållit på och städat en toalett och tagit i rengöringsmedel (observera att jag inte ens tog i någonting direkt utan hade papper eller plastpåse mellan). Det där med toalettstädning är ingenting som roar mig! FY. Är liksom rädd för både toaletterna och för rengöringsmedlet. Det första för att det är toaletter = bakterier och baskilusker och massa usch och blä smittor. Det andra för att man kan spy om man får i sig rengöringsmedel (+ att det skadar min hud, eksemet blir vansinnigt av det, men det är en bisak i sammanhanget, faktiskt... det är inte främst därför jag skyddar mig med plastpåsar med mer). Mamma tyckte jag var superfånig när jag berättade för henne om rengöringsmedlet, att jag är rädd för det. Och visst kan man tycka att det borde vara tvärt om, att jag borde älska rengöringsmedlet, för i dess närhet så dör bakterierna. Fast jag har alltid haft en sån där hatkärlek till det eftersom det är "giftigt" och får man i sig gift så blir man matförgiftad och spyr, en o andra sidan så tar det ju död på alla läskiga bakterietyper. Men trots det så vill jag inte riskera att få det på händerna och då kanske in i munnen (typ om jag äter en macka) så att det kanske gör att jag blir matförgiftad och kanske spyr!! NO WAY att det får hända liksom. Därav den komplicerade och gråtattackframkallande toalettstädningen.
Fast det var inte bara därför jag grät. Jag är helt utmattad av all oro. De ständiga tankarna "hur länge kommer jag vara tvungen att vara ensam i morgon?", "hur ska jag lyckas luska ut när de andra går hemifrån i morgon och när de kommer tillbaka?", "vad ska jag hitta på den tiden jag måste vara ensam, vart kan jag åka för att slippa vara ensam?" och för att inte tala om alla andra mer panikartade tankar om skräckscenarion som byggs upp i huvudet. Man blir ganska trött av att ständigt spänna sig och vara orolig. Att hjärnan alltid går på högvarv. Då är det inte konstigt att man ibland får sånna här breakdowns.

De på sims hann med ett helt liv idag, men vad hann jag med? Visst, ibland behöver man sånna här dagar, men de tjänar ingenting till om man bara känner sig missnöjd och anklagar sig själv sen (varför kan jag inte bara acceptera att jag ville ha en inte-göra-någonting-dag idag?). Alla killar som sitter och spelar bort sina dagar med massa skjutarspel, wow eller annat - hur gör de för att inte känna att deras liva bra rinner ut i sanden?

Är hos min pojkvän den här helgen eftersom de jag bor med har åkt hem, och jag vågar för allt i världen inte sova ensam hemma! Han trivs jättebra med att sitta vid datorn hela dagarna, han får inte dåligt samvete för det, inte heller för att han sover länge på mornarna. Är det där med dåligt samvete lite könsbundet kan man ju fråga sig?

Egentligen har jag inte ens haft något särskilt som jag skulle ha gjort idag. Okej, jag borde ha åkt till min lägenhet och städat toaletterna som jag skulle ha gjort i fredags men inte vågade eftersom jag var ensam hemma. Ja, ni läste rätt. För det första hatar jag att städa toaletterna (vet ni hur mycket läskiga tankar jag får om alla bakterier som kan hoppa på mig, att det är där man skulle spy om man blev magsjuk och allt möjligt som sätter igång min panik) och för det andra hatar jag att vara ensam hemma. Så dessa två saker i kombination gjorde att jag helt enkelt avböjde toalettstädning och sköt upp det till senare. Problemet är att jag måste få gjort det före mina "sambos" kommer tillbaka eftersom vi (läs de) har som policy att städa innan helgen men när ska jag kunna göra det utan att vara ensam innan de kommer tillbaka? Baaah, tänk, en sån liten sak som kan bli så stor och komplicerad? Jag tror jag snällt ska fråga min pojkvän om inte han kan följa med mig hem och så städar jag då, helst innan mina "sambos" kommer hem.

Haha, hjälp vad jag kan babbla på om något så ointressant länge. Var tvungen att hejda mig själv för att inte snurra ett varv till på toalett-problemet! Nu ska jag inte skriva mer för min pojkvän tjötar massa om att filmen börjar nu. Bäst att skynda mig så att jag inte missar början ;)

Du är en dålig människa. Du får skylla dig själv för den situation du har försatt dig i. Du kunde ha tänkt på det där innan du hoppade i säng med första bästa kille.

Det är sådana åsikter som slår en ung mamma i ansiktet då hon tar en tur med barnvagnen på stan, i parken, eller i mataffären. Blickar och viskningar, när de tror att hon inte ser. Men hon känner, för hur skulle det gå att missa, när dömandet är så uppenbart?

Vilka är vi, som inte har en aning om vad hon har genomlidit, att döma den här unga mamman? Kanhända var det en våldtäkt! Eller faktiskt någonting som skulle kunna hända vem som helst som är sexuellt aktiv; ett preventivmedel som inte skyddade som det skulle. Vi kan inte dra alla över samma kam och förmoda att de som har blivit med barn i sin ungdom har blivit det med någon kille på någon fest någonstans. Men det är de personerna vi hör om. De andra finns runtomkring oss i tysthet och tar skada av vår fördomsfullhet.

Vi är så snabba på att döma och peka ut, men tänker vi på konsekvenserna? Oftast inte. Vi vill inte vara med och bidra till att dessa människor känner sig ännu mindre accepterade i samhället! För det är ganska självklart, att om de känner sig mindre värdefulla, så bidrar det inte till att göra dem till bättre mammor. Och genom vårt dömande, vår intolerans och arrogans – vår tro att vi själva minsann har gjort saker på ett mycket bättre sätt – bidrar vi till att få dessa personer att känna sig som sämre människor.

I stället borde vi så gott som möjligt stötta dessa unga mammor. Ge dem uppmuntran och beröm. Hjälpa till på de sätt vi kan. Visa att de inte är ensamma. Inte bara för deras och deras barns skull, utan faktiskt, för hela samhällets skull. Dessa barn är vår framtid. De kan inte välja vilka föräldrar de får, men vi kan välja hur vi behandlar deras föräldrar och på så vis vara en hjälpande hand för de oskyldiga barnen. Ett leende smittar. Möts mamman av ett leende kanske hon orkar leka tre minuter mer med sin son eller dotter. Och det betyder mycket mer än tre minuter i det stora hela.

Om de går med barnvagnen i parken så gör de troligtvis sitt bästa för att vara en bra mamma! Och då förtjänar de att mötas av en leende medmänniska. Inte ett dömande ögonkast.

Alla kan göra misstag. Alla har vi gjort misstag. Alla kommer att göra misstag. De här unga mödrarna har faktiskt – om man väljer att se ett nytt liv som ett misstag – tagit sitt ansvar, försökt rätta till ”misstaget” och behållit barnet. Det borde applåderas istället för smutskastas. Att vara mamma är ingen lätt sak, oavsett om man är ung eller gammal, och alla mammor förtjänar beröm och credit för det jobb de gör, den energi de lägger ner. Jag bugar och bockar och beundrar de unga mammor som kämpar mot allt förakt de möts av! Visa dem ert stöd – förgyll deras dag med ett leende i parken!

Medan jag och min pojkvän kollar på film så kan ni få läsa lite roliga citat :)

”Dom vill ge oss en tredjedel av intäkterna, men vi sa att vi ska ha minst en fjärdedel”

Sagt av Ingemar Johansson

”Ni kommer aldrig att lyckas - fyrmannaband är ute. Åk hem till Liverpool...”

Chef på skivbolaget Decca till medlemmarna i Beatles, 1962

”Han är ju inte dum egentligen, han har bara otur när han tänker”

Sagt av Bert Karlsson om Bosse Ringholm, skolkamraten från Skövde

”Jag körde hem men tog fel på hus och kolliderade med ett träd som inte finns på min tomt”

Ur skadeanmälan till försäkringsbolaget

”Jag vet att du trodde att du förstod vad du tyckte jag sa, men jag är inte säker på att du fattade att vad du hörde inte var vad jag menade”

Sagt av okänd

”För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig”

Sagt av Nalle Puh - A.A. Milne

”Jag gillar de flesta platser jag varit på, men jag har aldrig riktigt velat åka till Japan, helt enkelt för att jag inte tycker om att äta fisk, och jag vet att det är väldigt populärt där i Afrika”

Sagt av Britney Spears

”Jag visste precis vad jag ville bli tills jag fick tala med yrkesvägledaren”

Sagt av Okänd

”Kära Örebroare! ”

Sagt av Kung Carl XVI Gustav under ett tal i Arboga

Citaten tagna från http://www.ordsprak.se

”Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap.”

Det är skrämmande. Hemskt. Gräsligt. Man vet aldrig runt vilket hörn som döden väntar på sitt offer. Det kan hända när som helst, vem som helst.
Fick precis veta att min pappas kompis (som även jag känner och umgås med) dotter har dött i en bilolycka! (kände dock inte dottern, bara träffat några gånger när jag var yngre). Det är inte rättvist, men orkar inte ens säga att det inte är rättvist för jag säger det så ofta nuförtiden; att saker inte är rättvist. Men vad ska man säga!?
!")=?)("#!"?(!"#)?=!# sådär. Bättre?

Han hade två barn. Nu har han inga. Hans son gick bort för ett antal år sedan för att han hade en medfödd skada. Därefter lämnade hans fru honom. Och nu detta. Hur mycket orkar en person ta? Hur klarar man sig igenom det? ...på något sätt så gör man ju det, men hur? Jag lider verkligen med honom så otroligt mycket. Det måste vara en av de värsta grejerna som kan hända en person. Och honom har det hänt två gånger.
När sånt här händer så dyker det upp så oändligt många frågor. Varför hände det? Vad hade hänt om...?
Frågor som inte har något svar.
Det är frustrerande.
Hemskt.
Fy.

Hela tiden när någon/något för ämnet död på tal så tänker jag på min morbror som har cancer. Min pappas kompis dotter har precis gått bort, och jag kan inte tänka på något annat än på min morbror, på den dagen, när det är han. Jag vill inte! Han lever ju nu, det är onödigt att tänka på något annat, det är i framtiden. Men Det Gör Så Ont I Hjärtat. Jag vill bara ställa mig och skrika - men det gör man inte. Hur ska man bli av med sin frustration och den där enorma smärtan i bröstet då? Jag skriver... Men när inte det hjälper?
Vad ska man säga? Vet liksom inte ens vad jag ska skriva.

Du får mig att skratta
du får mig att le
dina ögon tindrar
som stjärnorna på himlen

Varje andetag
varje sekund
med dig
får mig att brinna
av lycka

Du förtrollar mig
målar världen
med din tungspets
i gnistrande färger

Jag tror att jag kan flyga
Mitt hjärta har fått vingar

Dina läppar mot mina
blickar som möts
händer som nuddar
doften av dig
jag tror att jag drömmer
men det är sant

Skriven av mig, april 2007

Innan mötet med den främmande mannen så hade jag bara hört hans röst på telefon... ja nu tror ni att jag har mött en främmande mystisk man som tagit mig med storm. Kärlek vid första ögonkastet och bla bla. Men det är inte så det ligger till. Ledsen att göra er besvikna, men den där främmande mannen var min psykolog. Som jag var hos för första gången idag.

Jag åkte halv två och kom hem halv sex. FYRA timmar tog det alltså allt som allt, för den som behöver lite hjälp med matten. Fast jag var bara där inne och snackade i en timma. Ni vet, två stolar, ett bord mellan, en patient i ena stolen och en psykolog i den andra, det var så det var. Precis som det brukar. Och vet ni vad som är värst med att sitta sådär i en timma? Det är inte att en helt främmande människa sitter och ska bedöma hur konstig jag är utifrån det jag berättar (det är i alla fall så det känns, till en början). Nej, det värsta är att det KLIAR, så otroligt mycket, på fel ställen om ni kan lista ut vad det innebär. Förtydligande: på privata tjejdelar i nedre regionen. Det ni. Det kanske man inte tänker på om man inte lider av atopiskt eksem, men när man sitter stel på en stol och är sådär lagom nervös i en timma så blir man svettig. Särskilt på ställen som inte får så mycket luft. Jag behöver inte förklara mer. Men svett = kliattack så det skriker om det. Trodde jag skulle bli tokig där mot slutet, men det är lugnt, jag klarade mig - igen.

Det hela gick faktiskt väldigt bra :) Så jag är glad. Innan mötet med den främmande mannen så hade jag bara hört hans röst på telefon, och av det att döma, och namnet som ledtråd, så var han från Iran. Han lät trevlig, men min första dömande tanke var "åhnej, jag vill inte att det ska vara en kille. De är inte lika bra på att förstå, känns obekvämt. Och han är från ett annat land också, alltså kommer han säkert vara en sån som har varit med om hemska grejer och tycker att man ska tåla det mesta, och att mina problem är mesiga och att det bara är att bita ihop". Ja, som ni märker så var inte mitt första intryck det bästa. Men jag bestämde mig för att hålla fast vid den tanken som också dykt upp: att han lät trevlig och att jag skulle ge det här en chans.
Som en parantes, jag har ingenting emot invandrare, men det är bara det att jag har haft väldigt dåliga erfarenheter med folk inom just vården som har varit från andra länder (utan att gå in på några närmare detaljer)! Så därav mitt snabba dömande (försöker att inte döma folk innan jag har träffat dem, men ibland är det svårt att hejda sina första känslor).
I alla fall. Jag gav det en chans. Resan dit var en utmaning bara den, satt på helspänn medan landskapen rusade förbi utanför fönstret. Minsta hostning så höll jag på att flyga upp ur tågstolen. Prassel med påsar gjorde att jag inbillade mig att någon försökte ta fram en spypåse. Suck.
Det första psykologen frågade var om det var okej att han spelade in samtalet! För han går någon vidareutbildning till KBT-terapeut, så hans handledare skulle lyssna på det och ge honom tips och så. Sure tänkte jag, då får jag mer hjälp, och någon som kan se till att allt går till på rätt sätt och dessutom så blir han tvungen att göra ett bra jobb eftersom någon ska bedöma honom :) så egentligen så är det bara bra. Fast lite scary att det spelades in. Hur länge kommer det finnas kvar liksom? Och vart då?
Jag fick berätta massa om fobi, minnen, upplevelser och hur den ställer till det för mig i vardagen. Trodde det skulle kännas mycket obehagligare att berätta om allting, men det gick bra. Var säker på att jag skulle få en panikattack när jag satt där och berättade, men näe, så blev det inte :)
Han gav mig en läxa. Ska skriva ett inlägg med det senare så att de som lider av panik/fobi kanske också kan få hjälp av vad psykologen säger till mig att göra.

Nu ska vi ha spelkväll! Vi bjöd över lite kompisar, ska bli superskoj. Sånt här får en på bättre humör :) Har så underbara vänner, underbar pojkvän och underbar mamma, familj, släkt. Fy vad jag är lyckligt lottad trots allt.

Jag är så glad just nu, njuter av stunden, så underbart att känna sig glad igen. Det var längesedan den här varma härliga hoppfulla gladkänslan var på besök (jag har ju varit glad och haft roligt, men just den här "framtiden ser faktiskt lite ljus ut"-känslan har varit borta ett bra tag). Så, nu ska jag njuta av en rolig kväll :)

Hoppas ni också har en trevlig kväll.

Nu ligger jag uppkrupen i min säng med datorn i knät och försöker slappna av. Än så länge, till min stora förvåning och glädje, har jag bara fått en liten panikattack idag som jag lyckades avvärja (aha!) lite snyggt med djupa andetag och snabbt därefter, så fort mitt bultande hjärta lugnat ner sig en aning, in med logiska tankar. Det var i badrummet den rackarn smög sig på mig i form av dumma tankar som försökte lura mig "...tänk om du skulle må illa nu och behöva spy? din mamma är långt borta och din kompis kanske inte bryr sig ett dugg fastän du skriker på hjälp. Och det skulle du inte kunna göra, för då skulle du skämma ut dig. Så hur hade du tänkt lösa situationen då? du klarar ju inte av det själv...". Sådär går min hjärna igång av den där dumma besten som hoppar på mig, psykar mig, titt som tätt, även kallad panikångest.
Uwwwh! Det där var läskigt, det som hände precis nu. Plötsligt slog mitt hjärta stenhårt, kändes verkligen som att det försökte banka sig ur bröstkorgen. Så som det brukar kännas ibland när man får en panikattack (antingen rusar hjärtat iväg eller så bultar det som aldrig förr, eller båda delarna i en härlig kompott), men jag har ingen panikattack nu? Så varför slog mitt hjärta sådär? Det brukar göra det ibland... Antagligen helt ofarligt, men det gör ändå så att jag får en sån där rynka i pannan. Orosveck. De har börjat bli många på sista tiden.

Jag tror tyvärr att jag börjar bli sjuk. Jättejobbigt. Halsen är alldeles uppsvälld och min näsa blir mindre och mindre, alltså inte blir mindre sådär som Pinocchios nästa håller på, nej, det är en metafor för hur det känns när jag andas. Otäckt. Det är något jag har tänkt på många gånger, och undvikt att tänka på ännu fler gånger. Vad i hela världen ska man ta sig till om man är täppt i näsan och man måste spy? Munnen är ju upptagen, och näsan är igenbommad, så hur får man luft!?! Det skrämmer mig väldigt mycket, tillräckligt för att kunna sätta igång ännu en panikattack - andas in, andas ut x 3. Känns lite bättre. Men obehaglig tanke det där. Får hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen (och GENAST börjar min hjärna spöka ihop ett scenario – där jag faktiskt hamnar i den situationen, och det nu – som får hela kroppen att bli på helspänn, hjärtat börja dunka hårt i bröstet, och paniken börja krypa sig på).
När paniken börjar krypa närmre så brukar jag bita mig i kinden. Nu är inget undantag. Aj, mina kinder är fulla av bitmärken till följd av alla oroliga tankar, ångest och paniken om något. Det känns liksom "lugnande" att bita sig i kinden, för då kanaliserar man all panik till en punkt och smärtan som skickar signaler ut i kroppen tar över lite lite av de signaler som paniken skickar ut. Men det är egentligen ingen vidare värst bra metod att minska paniken på. Mer en ful ovana. Det är ganska dumt att bita sönder sina kinder, faktiskt.
Usch och fy och blä, jag är trött på alla dessa panikattacker! Får se vad psykologen som jag ju ska till i morgon tycker att jag ska göra åt dem...

Ps. Hade sådan tur att en utav tjejerna jag bor med inte börjar skolan förens på onsdag, så hon är hemma i morgon! Känns så skönt att få en "mjukstart".

Så många farväl
Så många möten
Fulla med glädje
Eller med sorg
En saga som skrivs
Om en prins o prinsessa
En saga
På gott och ont

Det handlar om kärlek
Svek och glädje
Förlåtelse
Kanske framför allt
Så många känslor
I ett förvirrat skådespel
Känslor
På gott och ont

Skriven av mig April 2010

Om några timmar bär det av :/

Kärleken är som en ros

Den är oändligt vacker

och måste tas omhand

Kärleken är som en ros

Med taggar som gör ont

och sår som lämnar spår

Kärleken är som en ros

Det är lika sorgligt

varje gång den vissnar

Skriven av mig 2007

För er som är lite stressade, det är mittendelen som är den tänkvärda biten ;)

Nu är klockan för mycket = trött som in i bomben (varför man nu säger så, bomber är väl inte trötta? fast man är ju trött på bomber, hmm...). I alla fall så har jag varit väldigt nere hela dagen idag och igår, därför har det inte blivit särskilt mycket bloggande. Jag vill helst inte bara ha deppinlägg och negativa inlägg, det blir inte så roligt i längden, och så har jag helt enkelt inte haft lust (pga deppigheten, inte haft lust till någonting, förutom äta sötsaker höhö :D) so that's why.

Jag är antagligen så deppig eftersom jag är så enormt orolig för hur det ska gå när jag kommer tillbaka, då jag lämnar trygga mamma och beger mig in i den otrygga vardagen igen. En vardag som inte består av särskilt mycket som piggar upp mig, utan mest är sjukhusbesök och ständig ångest över att vara ensam och sen visserligen lite trevliga inslag av besök hos pojkvännen. Men det känns inte som om min vardag har så mycket mening, och jag tror att det är viktigt att man känner att det man gör är meningsfullt. Att man gör en skillnad. Det kan vara lite vad som helst som får en att känna att man gör någonting meningsfullt; blogga, jobba, plugga, måla, hjälpa en vän till exempel, bara man hittar någonting. Men det är nog viktigt att man vet att det inte bara är en engångsföreteelse utan någonting återkommande som man håller på med. Att man på kvällen vet att det gör en skillnad att man går upp ur sängen nästa morgon.

Så, jag ska försöka hitta ett jobb! Det vill jag verkligen. Dels för att just känna att jag gör någonting meningsfullt om dagarna, men framför allt för att jag förhoppningsvis kan ta bort en del av min oro då, genom att jag vet att jag slipper gå omkring ensam hemma hela dagen utan har någonstans att ta vägen. Och om jag inte får något jobb så ska jag, som min pojkvän snackat massa om att han tycker att jag ska göra, hitta en praktikplats. För det viktiga är inte pengarna i mitt fall (även om jag behöver dem hehe) utan att jag fyller mina dagar med någonting och skaffar mig mer erfarenheter, känner att jag kommer framåt i livet helt enkelt. Om jag vågar så skulle jag vilja få en praktikplats på ett dagis :)

NU ska jag sova innan jag börjar se dubbelt, god natt!

Visst är den söt? Sådär känner jag mig nu :P

Varför kan jag inte sluta tänka på dig

Jag hatar ju dig

Eller älskar jag dig

Jag vet inte längre

Du gör mig så förvirrad

Du tränger upp mig i ett mörkt hörn

Och det enda jag ser

Är dina farligt glittrande ögon

Jag vill bara smeka dina läppar

Måla dig med min tungspets

Snälla håll om mig någon gång

För jag är rädd, rädd för dig

Du förgiftar och förtrollar mig

Jag kan inte slita blicken från dig

Jag smälter när dina ögon möter mina

I ett ögonblick då världen står stilla

Jag vet inte vad jag inbillar mig

Du är ju du och jag är jag

Som två sydpoler som möts

Och logiken håller oss isär

Skrivet av mig 2007

Dumma cancer. Vad håller du på med!?!
Ser du inte hur ledsen mamma är, hur ledsna vi är...
Ser du inte hur du förstör och förgör?
Varför...?

Okej, jag kan inte säga att du inte får dö. Det är inget som jag, eller du, eller någon annan kan bestämma över. Men jag vill inte att du ska dö.
Det känns så konstigt, det är bara fel fel fel.

Vi alla vet att vi ska dö, och alla vet att det teoretiskt sätt kan hända när som helst, men man tror ändå att det inte kommer hända förens man är gammal och mätt på livet. Inte när man är mitt i livet och har tre små barn i alla fall! Det är så orättvist.

Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva om det mer än att det suger, suger, suger. Det finns liksom ingenting att säga, det uppfanns aldrig ord för sånt här... det enda som tröstar mig är att jag verkligen tror på att vi kommer ses igen, i himmelen.

Det är så overkligt. Nu ska du få sån där palliativ vård. Jag visste inte ens vad det var förnågot innan mamma förklarade det: vård i livets slutskede. Jaha, så nu är det alltså det? I slutskedet. Jag kan bara inte ta till mig det, kan inte tro på det. Det går liksom inte att föreställa sig. Jag håller fortfarande benhårt fast vid att du ska bli frisk, och där med basta. Det finns ingen annan möjlighet, för det där med att dö, det är för gamlingar som har levt sina liv, och du är inte gammal...

En bra och skrämmande grej är i alla fall att mamma fick tag på psykologgruppen som sagt att jag kanske skulle få komma till en blivande KBTterapeut efter nyår. Och det är en kille som vill ta emot mig. Fast hans mottagning är mer ca 30 min bort med buss, vilket kommer vara en liten utmaning för mig, alltså att ens ta mig dig. Sen att sitta där och gå igenom massa obehagliga otäcka minnen och uppgifter som jag ska ta itu med kommer vara en än större utmaning och att åka hem med skakiga ben efter det. Uwwh. Men jag är ändå enormt tacksam för att jag nu kan se ett litet ljus, ett slut på den här tunneln av mörker. Jag ska få hjälp!! Äntligen! ...förhoppningsvis i alla fall, om ingenting går fel nu bara. Håller tummarna.

Jag är så rädd

Rädslan griper tag i mig

I hela mitt inre

Vrider åt

Tankarna skenar

Paniken väller fram

Griper tag i mig

Vrider åt

Jag vill kämpa mig fri

Men rädslan håller mig fast

I sitt järngrepp

Förstör

När rädslan får makten

Gömmer jag mig

I en liten vrå

Långt där inne

Kroppen spänns, skakar

Hjärnan kokar ihop en mardröm

Och jag vill bara stoppa

Men sitter paralyserad

I en liten vrå

Långt där inne

Skrivenav mig aug 2010

Nu är mamma hemma. Nu kan jag andas ut. Tänk vilken skillnad det gör för mig, att ha någon hemma. Varför? Min kropp mår ju som den gör oavsett om någon är hemma eller inte... men det känns bara tryggare helt enkelt.
Har suttit alldeles för stilla alldeles för länge nu, framför tv:n och datorn, så nu har jag ont överallt och är så trött så jag hade kunnat somna och sova tills 12 i morgon, lätt.
Konstigt att man blir så otroligt trött av att inte göra någonting! Eller egentligen inte så konstigt, kroppen går ju in i vila om man aldrig aktiverar den... borde kanske ut och ta en promenad? Men en promenad själv i mörkret, nej det låter inte så lockande.

Vad i hela världen är jag orolig för? Jag sitter bara och skrämmer upp mig själv för att jag har ont i magen och är ensam hemma och inbillar mig att jag mår illa (jag skrev det, fastän jag inte vågade skriva det, för då känns det som att det blir verklighet). Just nu är jag typ alldeles skakis, känns som att jag inte får ner någon luft genom strupen, som att det vore hopsnörpt. Jag känner mig helt kallsvettig och kan inte koncentrera mig på någonting särskilt utan flaxar mest omkring och försöker göra tusen grejer samtidigt för att uppehålla mig med någonting - försöka hålla tankarna borta. Men det går inte. Hyperventilerar. Tror att jag ska spy, är livrädd för att IDAG är dagen då det ska hända, när jag är ensam hemma dessutom (min lillebrorsa åkte iväg, han skulle fixa något). Alla känslor och kroppsliga symtom får det att snurra i huvudet på mig, blir yr, känns som att jag inte får syre till kroppen. Inte ens AFV som rullar på tvn just nu kan få mig att skratta, för det här är inte roligt. Vad ska jag ta mig till!? Är så trött på det här, vill inte ha det såhär... har haft ångest i en timma nu, med en panikattack hängande över mig. Jag har bara suttit och väntat på att den ska slå mig i huvudet. And it did.
Ta mig härifrån, bort från mig själv menar jag då, för ingenting annat hjälper... Jag slår vad om att jag snart exploderar, som en heliumballong med för mycket helium, av all ångest och panik som just nu finns inom mig. Det får inte plats, min själ går sönder, så känns det. Kan det inte gå över snart då så jag kan börja tänka logiskt igen!

Vet inte hur jag ska beskriva det som händer med mig, det går inte att beskriva, man måste ha upplevt det för att på riktigt förstå hur förfärligt det är. Hemska äckliga panik. Men nu fick ni i alla fall en liten inblick i hur tankarna snurrar runt i hjärnan när jag har en panikattack...

Nu är jag och min opålitliga hjärna ensamma hemma! Tycker inte om att bara ha mig själv och min hjärna som sällskap, vi kommer liksom inte alltid så bra överens, jag lägger snarare krokben för mig själv mest hela tiden. Och det gör ont att snubbla, och är läskigt att veta att man när som helst kommer att snubbla.

Det är jobbigt att inte lita på sig själv.

Har satt på TV:n, top model fyller det tomma rummet i lägenheten. Det ger mig en liten känsla av trygghet med ljudet från TV:n, röster som vittnar om att jag faktiskt inte är ensam i världen bara för att jag råkar vara ensam nu. Det blir så läskigt tyst utan TV:n...
Så fort jag gick från tågstationen (vinkat av min pojkvän ;P) så smög sig paniken och ångesten på mig. Bara för att jag visste att jag skulle vara ensam, och var ensam. Plötsligt blev varje känsla inom mig farlig, eftersom det kunde tyda på att jag var sjuk och kanske skulle spy under min ensamperiod. Men vet ni vad jag gjorde när den här panikattacken hotade mig med världens kaos inom mig? Jag började tänka att "det här ska jag skriva om på bloggen, nu har jag någonting att skriva om" och så började jag tänka ihop ett blogginlägg, vad och hur jag skulle skriva. Och gissa vad som hände? Panikattacken tyckte inte att det var lika roligt att hota mig längre, så den drog sig långsamt undan! Tack för det :D

Hmm... vad ska jag hitta på för att fördriva tiden idag då? Blir väl tv, kolla runt på bloggar, se en film(?), ska skriva en lång inköpslista, fixa litet med plugget, göra.massa.saker.för.att.undvika.paniken ungefär. Hoppas ni hittar på något skoj eller nyttigt idag :)

Det känns som att mina dagar nuförtiden går åt till att göra alldeles för lite men fundera alldeles för mycket. På livet, på hur allting ska bli, och vad jag ska göra med mitt liv. Hur ska jag bli befriad från den här fobin och paniken? Eller rättare sagt, hur ska jag befria mig själv, för det kommer ingen prins på vit häst och räddar mig från draken. Jag måste inse det, för det är som att jag bara går omkring och väntar på att jag en dag ska bli frisk från den här... det går inte till så, tyvärr.
När man funderar sådär mycket på livet och sina problem så är det bra att få lite perspektiv på det hela. Så idag har jag ägnat stora delar av dagen till att läsa på en blogg som jag av en slump hittade fram till. En blogg som handlar om "livet som cancersjuk tonåring", alltså en tjej på 17 år som fick cancer och bloggat om det. Verkligen läsvärd blogg (annars hade jag nog inte spenderat stora delar av dagen till att läsa den hehe). Tycker att ni som läser det här borde kika in på hennes blogg: http://bissy.blogg.se :)

Även om jag har fått lite perspektiv på livet så sitter jag här och har världens ångest inför i morgon. För att jag ska vara ensam hemma. Jag har inte cancer och ska ta sjuttioelva piller samtidigt som jag oroar mig för nästa läkarbesök, jag ska bara vara ensam hemma, och ändå är jag så förbaskat orolig för det! Det gör inte saken bättre heller att jag anklagar mig själv genom att tänka att jag är sämst och dålig för att jag inte klarar av att vara ensam, när andra klarar av så otroligt mycket... men alla har vi ju våra svagheter. Jag kan nog något som andra inte förstår hur jag klarar av, som de skulle ha svårt för. I alla fall får man försöka tänka så, för att bara anklaga sig själv hela tiden är inte bra (även om jag är expert på det området skulle jag vilja påstå).

Hur blev jag såhär utmattad, så trött, så känslig så att jag gråter för minsta lilla sak? Antagligen så har min kropp och sinne fått ta alldeles för mycket stryk genom alla år som jag överbelastat systemet med min fobi. All rädsla, ångest och panik har satt sina spår.

Även om min fobi inte hindrar mig på långa vägar så mycket som den gjorde när jag var liten så hindrar den fortfarande mig.

Nu är jag i en sådan situation att jag inte vet riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Vad ska jag göra den här terminen till exempel? Jag vill inte bara sitta hemma och mögla hela dagarna – då kommer jag bli galen, eftersom jag får sån ångest och panik av att vara ensam hemma. Jag kommer gå två (tror jag) kvällskurser under terminen och sedan två distanskurser. Då kan ni lista ut att det blir ganska mycket tid över, som jag ska använda till vadå?

Eftersom jag inte tar något studielån (tycker det känns onödigt så länge jag bara läser kurser och inte blir någonting utav det jag läser) så skulle jag behöva jobba för att få lite klirr i kassan. Men, då börjar problemet – VAD ska jag jobba med som inte skrämmer skiten ur mig?

Alla yrken där man jobbar mycket med människor är egentligen läskiga, eftersom människor = kan smitta mig med magsjuka. Men problemet är att det är just dessa jobb som intresserar mig. Det enda jag vet om vad jag vill jobba med är att jag vill ha ett jobb där man hjälper människor. Och då kommer jag givetvis ha kontakt med människor, annars vore det lite konstigt. Men det hindrar inte att det är läskigt…

Till exempel så har jag har en väldig förkärlek för barn och skulle verkligen kunna tänka mig att jobba på ett dagis, det hade nog passat mig väldigt bra till och med. Men det går inte. Nej. Blir nervös bara jag tänker på det. Barn blir ju sjuka hela tiden, och spyr! Och om något litet sött barn skulle må dåligt på dagiset så skulle JAG vara tvungen att TA HAND om det sjuka barnet! Jag skulle inte kunna springa därifrån, inte kunna fly – det är ett litet barn vi pratar om, som behöver hjälp. Och min arbetsmoral och mitt dåliga samvete skulle kedja fast mig vid det här barnet så att jag inte kunde springa därifrån. Det här gör mig skitskraj, för det innebär att det i princip skulle vara en ”dödsdom” för mig att börja jobba på dagis. Skulle jag göra det, ja då skulle jag kallt få räkna med att bli magsjuk. Och jag blir så ledsen, för jag hade nog verkligen trivts med att jobba på dagis bland alla små söta snorungar :/

Men om jag ska kunna jobba på dagis, ja då måste min fobi bort först!

Så då återstår problemet; vad ska jag göra den här terminen (mer än att försöka bota min fobi)?

Jag vill bara gråta

Hela tiden

Jag vill bara skrika

Hela tiden

Och försvinna

Bort

Men det gör jag inte

Jag sväljer allt

Tar på mig en mask

Och ler

Skriven av mig Nov 2010

Vilken lättnad det är att min pojkvän är här. I morgon börjar nämligen min lillebrorsa skolan igen, så han är inte hemma, och mamma jobbar såklart. Så annars hade jag med andra ord varit ensam hemma från klockan sju på morgonen! Och det kan ni få lista ut ifall jag hade tyckt om eller inte (ledtråd: jag hade haft vääärldens ångest just nu).
Fast jag erkänner att jag sitter här med en ångestklump inom mig ändå, för att jag oroar mig i förskott för hur det blir när min pojkvän åker hem. Då blir jag ensam, hur ska jag göra för att undvika det? Jag har ingen lust att gå upp klockan sju på morgonen för att jag inte vågar sova när jag är ensam. Ser inte fram emot det alls!
Så, alltså, istället för att njuta av att det problemet inte är här än så oroar jag mig redan inför det - jag vet att det är onödigt (då förstör jag bara det som är här och nu) så kan jag inte sluta.

Tänk vad många runtomkring i vårt avlånga land som har haft ångest idag, eller har ångest just nu, för att det är söndag - och en extra jobbig sådan. Skolorna börjar i morgon efter lovet, folk börjar jobba igen, alla festligheter och högtider är slut = folk är panka och har slitit för att få till det, i år igen, och så ska de tillbaka till vardagen och allt som det innebär (upphovsman till denna fundering: mamma). Idag är jag alltså definit inte ensam om att ha ångest, för till och med folk som vanligtvis inte får ångest kan få det en sån här söndag.

Jag tänker på min morbror. Som har cancer. Man känner sig så maktlös. Det finns ingenting man kan säga eller göra för att det skall bli bättre. Men man kan inte heller bara vara tyst, inte göra någonting. Så vad ska man ta sig till?
Det är så orättvist att det finns till exempel mördare där ute i världen som är helt friska (eller det vet jag väl inte, mördar man någon så är nog minst en skruv lös, men rent fysiskt tänker jag) och så är det så många snälla, fina, underbara människor som mår så dåligt. Vart tog karman vägen?
Nej, livet är inte rättvist, och i vissa fall finns det inte mycket man kan göra åt det. Men valet hur vi tacklar den orättvisa som drabbar oss är fortfarande vår och den kan vi styra över.

Man får inte heller glömma bort att i de flesta fall så kan man faktiskt göra någonting åt sin situation, även om det krävs "att man tar i från tårna" som min mamma brukar säga, för det är inte lätt. Oftast tycker jag det kan kännas som att alla andra runtomkring verkar klara av allting så bra, och att deras liv är så lätt. "Varför kan inte jag få ha det som hon, eller han, eller katten där borta?". Men sanningen är att de flesta bär på någonting tungt som vi inte ser, för de döljer det med ett leende och en fin fasad - precis som vi (i alla fall de flesta, men ibland brister det så att man inte ens orkar dölja den stora fula svarta stenen man släpar runt på).

Nej, vi har verkligen ingen aning om vad alla andra själar som vandrar omkring på vår planet har varit med om, vad de kämpar med. Alla har vi någon demon att fightas emot, men alla har också styrkan att övervinna sina demoner (världen bygger på balans, plus och minus, mörkt och ljust). Även om den styrkan ibland kanske sitter i just tårna, så att man får gå skallgång, leta med ficklampa och ropa i frustration innan man finner den. Men sen, när man funnit den och vunnit kampen mot demonen. Då är det värt det, det kan jag slå mig i backen på. Och dit ska jag ta mig! Till toppen av backen, och ja, jag kommer slå mig, trilla ner, landa i en lerpöl på vägen, tappa orken och allt möjligt. Men om man inte ger upp, då kommer man upp tillslut.

Någon dag ska den här skiten som kallas spyfobi, panik, ångest och alla dess ättlingar ut ur mitt liv. De kan gott gå och bosätta sig i någon svinstia istället tycker jag! Det är mitt mål, dit längtar jag, men för att komma dit - då måste jag börja kampen. Inte imorgon, för då blir det i övermorgon, eller om en vecka, en månad, osv - nej, jag måste börja idag.

Ett första steg är vilken inställning man har, så jag börjar där, jag har börjat där... Nu börjar den långa resan Målet finns där framme! Jag har sett vykort därifrån, och dit ska jag.

När jag blir sådär rädd

Att jag blir paralyserad

När rädslan binder mig

I sitt järngrepp

Då måste jag bryta

Lära mig

Att ta kontrollen

Över mig själv

Då måste jag vara stark

Och inse

Att mardrömmen

bara finns i mitt huvud

Skriven av mig aug 2010

Uwwh, scary stuff!

Nu är jag hemma igen. Än så länge har jag inte fallit död ner. Och jag hann smita därifrån innan hennes pojkvän kom dit. Jag är ändå stolt över att jag faktiskt gick dit och var där i en och en halv timme, och kramade alla som var där. Min kompis är nämligen en väldigt kramig sådan, och jag kunde inte stå där och säga "nej, stopp, inga kramar, för jag är rädd för att jag ska bli smittad av dig", hur dumt skulle inte det låta? Så det blev kramar.

Usch, de andra måste undrat varför jag så abrupt skulle gå därifrån när klockan började närma sig nio... Men antagligen så reflekterade de inte så mycket kring det, även om jag inbillar mig att de måste ha tyckt att jag var väldigt konstig - under hela kvällen. För jag kände mig konstig. Satt där och hade ett påklistrat smajl och försökte dölja det faktum att jag knappt åt någonting. När jag har ångest så har jag nämligen väldigt svårt för att äta, tycker inte om känslan av att ha någonting i munnen. Jag har bara teorier om varför det är så, vet faktiskt inte egentligen, det bara är obehagligt.

Dessutom så var det väldigt jobbigt att vara där eftersom jag inte mår bra (med eksemet och fobin och allt), jag orkar inte vara pigg, glad och hänga med i samtalen. Kände mig som ett tomt skal. Jag brukar vara jättesocial och inte ha några problem med att snacka när man är ett gäng, eller prata med nya människor, men nu så är det som om min hjärna står still. Jag har ingenting att säga. Så jag bara sitter där, som om jag vore blyg, och det är jag inte. Jag är trött på att behöva låtsas vara mig själv, när ska jag bli som vanligt igen?

Jag tror inte att jag kommer bli sjuk efter det här, det var inget bakterieinferno, även om jag reagerade på minsta sak som kunde antyda det. En gång under kvällen till exempel så kom hennes lillebror in och hade handen för munnen. Jag blev stel som en staty i hela kroppen. "Nej, Nej, Nej. Han ska väl inte spy" rusade kors och tvärs innanför skallbenet. Men nej, det skulle han inte. Falskt alarm. Igen.
Det hela gick ganska så okej faktiskt. Bravo. Bravissimo. Superb. Jag lever, halleluja. Okej, nu ska vi inte överdriva...

Nu tror jag att jag och min pojkvän (som var hemma här och pluggade) ska kolla på film :D Ciao.

Ja det är verkligen frågan. Sitter och har beslutsångest (det har jag alltid, för allting - ska jag gå på toa nu eller senare? sant, sådan beslutsångest har jag ibland). Nu gick mamma och hennes särbo ut genom dörren, destination: mot sjukdomen.
Men jag kan ju inte säga nej.
Och jag går inte med på att vara såhär "fånig", jag blir sur på mig själv om jag inte vågar gå dit för att hon har haft feber!
Så...jag antar att jag helt enkelt får ta och gå dit. Wish me good luck. Jag ska hålla utkik efter alla baskilusker (tro mig, jag kommer se dem överallt!) och skjuta ner dem med min antibacillblick.

Bye.

Nu sitter jag här, uppgiven, alldeles deppig och med ångest i hela kroppen. Jag har ont i magen och det gör mig orolig. Genast tror jag att det kanske beror på att jag är magsjuk och så börjar jag tro att det är ett tecken på att jag skulle må illa.
Jag blir så otroligt trött på mig själv, ledsen, för att jag tänker i fel banor hela tiden, för att jag låter fobikänslorna och ångesten styra. Och så är jag besviken på mig själv eftersom jag inte har gjort NÅGONTING av det jag sagt till mig själv att jag skulle få gjort idag. Inte ens pluggat, vilket jag verkligen var tvungen att göra :( VARFÖR kan jag inte ta tag i saker och bara göra dem!? Blir så ledsen och deppig när det alltid blir såhär, varför lär jag mig aldrig?

Alldeles nyss så ringde min gamla barndomskompis och ville att jag skulle komma över till henne någon timma ikväll, eftersom hon skall åka till tyskland i morgon, och så berättar hon i bästa välvilja att hennes pojkvän är sjuk och att han ska komma över till henne också, klockan nio. Hon berättade det eftersom hon vet att jag har en fobi för allt som har med spy och sådant att göra, så därför ville hon varna mig för att han är sjuk, och föreslog att jag kunde komma dit innan hennes pojkvän så att vi kunde träffas.

Jag blir glad för att hon försöker, men eftersom hon verkligen inte förstår hur min konstiga hjärna tänker i sådana situationer så blir det fel.

När hon sa sådär så började jag genast tro att hennes kille var magsjuk! Varför skulle hon annars varna mig liksom? Så, försiktigt frågar jag om han har feber eller något i den stilen, och ja, tydligen hade han haft feber och varit sjuk en vecka, men var fortfarande inte frisk. Och tydligen så hade hon haft feber igår kväll, vilket hon råkade nämna i förbifarten, "men äh, det var nog bara något tillfälligt för idag hade hon ingen feber". JAHA! Det kan ju vara magsjuka, som gömmer sig bakom febern? En täckmantel liksom? Och man blir inte frisk bara sådär, på en natt, om man haft feber? Då smittar hon fortfarande!

Hon ville säga allt det här för att lugna mig (vilket var mycket gulligt av henne); men verkar jag särskilt lugnt!? Jag sitter här helt frustrerad, med massa ångest och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte säga nej heller, för jag är en sån där person som inte kan göra någon ledsen, och hon sa att hon verkligen skulle vilja att jag kom ner en sväng. Men "då kommer hon att krama mig, och då är det kört", lyser alla röda varningslampor inom mig. Sjukdomsvarning, alarm, alarm, alarm. Och jag vet att det inte ens är magsjuka det handlar om, men man vet aldrig, tänk om det är en smart magsjuka som maskerar sig? Och vissa influensor kan man må illa av och till och med spy - det skulle vara en lika stor katastrof.

Dessutom så vill jag inte bli sjuk i någonting över huvud taget, inte när jag måste gå ensam hela dagarna nästa vecka, för om jag skulle vara sjuk och vara ensam så vet jag inte hur jag skulle klara det - då skulle jorden gå under, i mitt huvud. För om jag gick omkring ensam hemma när jag var sjuk, då skulle jag varje sekund inbilla mig att jag mådde illa eller att det kanske är magsjuka jag har trots allt (fastän jag skulle veta att det bara var en 'vanlig förkylning' eller så), och det skulle vara så otroligt plågsamt, jag skulle ha så mycket panikattacker och nej; det där vill jag inte utsätta mig för.

Därför är jag rädd för att gå till min kompis ikväll. Men jag kan inte säga nej. Så vad ska jag ta mig till! ...jag vill inte låta min rädsla styra mig heller, men jag vill ju inte råka ut för det scenariot som jag precis beskrev här ovan. Dilemma.

När jag blir såhär orolig och min hjärna bestämmer sig för att kortsluta sig så att jag inte kan tänka logiskt, då börjar mitt eksem sätta igång också - det vill säga det börjar klia över allt, och då blir jag ännu mer irriterad och frustrerad än vad jag redan är! Pannkakor också!! (det är ett uttryck, jag svär inte nämligen, men som information kan jag ju tala om att det inte blir pannkakor till kvällsmat utan chilliconcarne med ris - mums)!

Till detta hör också att mamma är bjuden till min kompis mamma på middag ikväll. Och även om jag skulle gå dit men gå därifrån innan hennes kille kommer dit så är ju mamma kvar när killen kommer. Och det gör inte saken bättre att mamma blir sjuk och sedan smittar mig - och så var vi inne på samma spår i hjärnan som jag beskrev här ovanför. SUCK vad jag blir TRÖTT på det här! zZzzZZZzzZ, jo tack, jag önskar att jag bara kunde få somna ifrån allting.

Min pojkvän hade med sin stationära dator, och jag hade inget skrivbord här hemma hos mamma eftersom det står i min lägenhet 2 h härifrån. Så gissa vad han gör? Vi hade ett skitskrivbord stående nere i källaren, och det släpar han upp till mitt rum (med hjälp från my little lillebrorsa). Ett mögligt skrivbord som säkert kryllar av massa bakterier och äckliga insekter och vad vet jag! Jag vill inte ha det på mitt rum - hade jag vetat att det såg ut sådär då hade jag aldrig berättat att vi hade ett skrivbord i källarenn.

På något sätt inbillar jag mig att jag kanske blir sjuk om det står här, för att det ser så skruttigt, smutsigt mögligt och äckligt ut. Jag vill knappt nudda det i alla fall - för i bakhuvudet spökar tanken "tänk om jag då skulle få i mig möglet och bli matförgiftad, spy". Med min logiska hjärnhalva kan jag avfärda den tanken snabbt, och det är ingenting jag egentligen tror på skulle hända, men känslorna som styr och ställer i mig har annat att säga till om saken. Därför sitter jag nu med en rynka, eller många, i pannan och stirrar på det dumma skrivbordet som får mig att känna mig såhär illa till mods.
Tror ni min pojkvän förstår när jag resonerar såhär? Nej, såklart inte, för hans hjärna är alldeles för logisk för det. Och ja, det är jobbigt att han inte förstår.

Blä

Skönt. Det var längesedan nu (några dagar sedan) som jag hade en panikattack. Och ångesten har jag lyckats hålla lite på avstånd, för det mesta, de senaste dagarna.
Haha, slår vad om att jag kommer bli helt botad från allt vad fobi och panikångest heter bara för att jag skriver den här bloggen och faktiskt VILL få lite ångest och panik för att kunna berätta för er hur det är. Ungefär som när man har hicka och någon säger att man ska få en clementin om man fortsätter hicka, och bara för att man VILL hicka så kommer inte ens en liten hick. Okej, om man nu tycker om clementiner och ville ha en clementin just då. Annars fungerar det inte, tro mig. Min förskolelärare testade det på mig, hon erbjöd tre clementiner, lite halvt mosade, om jag slutade hicka. Jag hade inget intresse av de där klementinerna så jag fortsatte hicka massor - så tyvärr fick jag clementinerna haha.
Nu när paniken har hållit sig borta så länge så känns det nästan som att någonting är fel, varför får jag inte panik liksom? Då är det som att jag går och väntar på att bomben ska släppas, som om det här är lugnet före stormen. Nu vet jag att anledningen till att jag inte får panik är för att jag har känt mig så trygg de senaste dagarna (igår var mamma hemma, nu är min pojkvän här och pappa är lärare så han har jullov), och varit upptagen med något roligt (bloggen). Men, ändå. Jaja, jag kan väl inte göra mycket annat än att vänta och se om stormen bryter ut sen.
Det jag är orolig för och har en del ångest över är att jag nu vänjer mig vid att inte behöva vara ensam en sekund i princip (förutom på toa kanske) vilket gör att det kommer bli världens kontrast från nu, och i helgen då mamma också är hemma, till på måndag eller tisdag när min pojkvän åker igen och jag blir HELT ensam eftersom min lillebrorsa och pappa återvänder till sina skolor. Innan dess har jag faktiskt haft min lillebrorsa som har varit hemma på morgonen (mamma oh pappa är som sagt skilda och jagbor hos mamma) så att jag har kunnat sova tryggt (varför jag nu litar mer på honom än på mig själv?). Jag längtar inte tills på måndag/tisdag kan jag säga!

Stress och oro däremot, det har jag som sagt inte kunnat bli av med. Idag måste jag verkligen ta itu med lite saker som stressar mig. Inga stora grejer egentligen, men för mig blir de som berg eftersom jag aldrig tar tag i det eller gör det effektivt utan bara stressar för det. Måste städa rummet, slå in min pojkväns paket, fixa en present till min lillebror, PLUGGA (hemtenta som ska lämnas in den 13e) och söka jobb. Okej, det var visst inte så farligt mycket hehe. Men det känns som mycket.
Jaja. Nog tjatat för den här gången, nu ska jag äta frukost (hjälp, klockan är till och med mer än lunchtid haha).

Som ett litet barn

gråter jag

när sagan slutar olyckligt

Jag vill att livet ska vara fyllt

med rosor och solsken

inte damm och gråa moln

Jag önskar mig en saga

som slutar som på låtsas

fast är verklighet

Oj hjälp. Nu är jag så trött att jag knappt kan tänka. Ni vet, sådär så att det känns som om hela hjärnan är full av mossa och hjärnkontorsnissarna måste använda häcksax för att ta sig fram. Därför tar det här inlägget väldigt lång tid att skriva. Fast det märker ju inte ni såklart.

Jag, min lillebrorsa, pappa och min pojkvän (som vi råkade hitta på centralstationen) har precis kommit hem från en familj som vi varit hos hela eftermiddagen och kvällen. Det var trevligt, vi spelade spel och åt risgrynsgröt. Mindre trevligt var att den där mögelosten verkar förfölja mig! Den hade teleporterat sig hela vägen hem till dem och förstörde min matro. Men som väl var har panikattackerna hållit sig undan idag i alla fall, skönt. Men istället har jag lidit av hicka från och till hela dagen (tänk att det alltid ska vara något).

Nu är jag som sagt så trött att jag glömt vad jag heter, och att jag redan skrivit massa om att jag är trött, men en sak vet jag, och det är att jag blev helt chockad när jag loggade in på bloggen och kollade min statistik. 135 personer, okej då 134 personer (jag räknas inte som en person) har svängt förbi min blogg idag! Åkte alla vilse eller? Nej men jag blev bara så förvånad, och jätteglad, wow vad trevligt :D Ser ni hur statistikbacken gick spikrakt upp idag?
Men det bästa med det var nog att jag fått kommentarer från folk som har panikångest som skiver att de är glada för att de hittat min blogg och för att jag skriver om de här problemen. Jag blir så otroligt glad för att jag kan göra någon glad med min blogg så jag var bara tvungen att uttrycka min glädje över det. Tack för ordet!

Hihi, titta, titta (den där lilla gula saken var jag när jag fick se statistiken).

Jo, ni läste rätt. Ända sedan mitt atopiska eksem bröt ut så har det varit hemskt att duscha. Varje gång jag duschar vill jag bara sätta mig ner i badkaret och gråta, det är en sådan plåga, tortyr.
Innan så var duscharna lång och härliga, nu är de bara korta och förfärliga.
Min kropp tål knappt vatten, eller det är klart att den tål vatten, men inte min hud - i alla fall inte vatten från utsidan. Det kliar så enormt otroligt mycket när vattnet sköljer bort den skyddande hinnan av krämer som finns på min hud. Då blir den blottad, sårbar, och inkräktarna attackerar den i form av små äckliga klimonster!
Tänk er att ni ska ta en varm och skön dusch, men när ni duschat i kanske tre minuter så börjar det forsa ut massa trådar från brännmaneter tillsammans med vattnet.
Precis så känns det när jag duschar, som att jag duschar i brännmanetstrådar, hela kroppen kliar och svider! Och det kan ni nog tänka er att det inte är så trevligt? Därför blir jag ledsen av att duscha... Allt jag vill är ju att ta ett skönt bad, en varm dusch, men brännmaneterna attackerar mig så fort jag försöker.

Helt plötsligt smög sig mamma in på mitt rum och snodde alla tomtar! Nu är julen alltså slut och skall kastas ut. Det känns väldigt sorgligt. Orsaken till att jag orkar med vinterhalvåret är att det är så mysigt med julen, så när granen och det extra ljuset i form av ljusstakarna ska ut så blir jag illa till mods. Plötsligt känns det som att mörkret får mer plats, när inte det där söta, romantiska, mysiga finns kvar längre. Då inleds en lång väntan på våren och ljuset som våren för med sig.
Jag önskar att jag kunde hoppa över den här tiden på året, januari (när julmyset är slut) och februari (som ändå bara slaskar bort). Varför inte åka utomlands under de här månaderna liksom? Jo det kan jag tala om: det finns inga pengar till det, too bad.
Så, jag antar att det bara är att sitta och vänta på bättre tider. Fel, fel fel, för glöm inte bort att bättre tider inte bara dyker upp serverat på ett silverfat, nej man måste jobba för det själv - d'oh!

Hejsan!
Som tur var så var jag inte vaken då, klockan tjugo i sex i morse. Sanningen är att jag inte vaknade förens klockan var halv ett (för att pappa hade ringt fyra gånger och försökte få med mig ut på en skidtur haha).
Det första jag gjorde var i alla fall att logga in här på bloggen, och vad möts jag av? Massa läsare, vet ni hur glad jag blev? :D
Mitt mål med denhär bloggen är att kunna hjälpa någon med den, och om inte någon annan, så mig själv (genom att jag får skriva av mig). Men helst vill jag hitta de där personerna som sitter där ute i vårt avlånga land och lider av panikattacker, fobi eller ångest, oro, eksem, ja något av det jag skriver om, för att de inte ska känna att de är ensamma. För jag vet hur jobbigt det är att känna att ingen förstår. Har man inte upplevt en panikattack, ja då kan man aldrig föreställa sig vilken förbannelse det är, vilken plåga. Därför kan det nog kännas skönt för folk som har varit med om detta att få kontakt med någon annan i samma situation. Eller för folk som känner någon som mår dåligt på det här sättet; det är också väldigt viktigt att de får en ökad förståelse för vad det är deras dotter/son/kompis/partner går igenom.
Så därför försöker jag locka hit läsare, genom att synas på andras bloggar till exempel (blev jätteglad idag, fick veta att jag var "dagens blogg" på en blogg), så för den som vill hjälpa mig att nå ut till folk är det fritt fram, men annars ska jag nå ut till dem på något sätt i alla fall.
Göm er inte i era skrymslen, komsi komsi, en blogg väntar på er!

Det är helt okej att bara läsa, utan att kommentera, men det skulle också vara väldigt trevligt om ni som läser det här och själva/känner någon som lider av någonting gör er till känna (det kan vara anonymt) och berättar vad ni har problem med. Jag är jätteförvånad. Jag trodde aldrig att jag skulle ha träffat på såhär många som jag har gjort som lider av samma problematik som jag. Inte efter såhär kort tid. Kanske efter två/tre månader, men inte efter 11 dagar! Jag känner mig inte lika ensam om det längre, tack för det.

Hoppas ni alla där ute får en bra dag, men det är okej att ha dåliga dagar också, annars hade inte de andra dagarna varit lika bra.

Hej mamma, jag vet att du kommer läsa det här i morgon på jobbet. Nej just det ja, du har ledigt för det är dagen efter trettondagsafton, men på fredag då.

Som en parantes: Ja, Sverige är ett mycket underligt land, här firar vi aftnar, för att folk ska kunna supa sig fulla och ha en ledig dag efter som de så konstruktivt kan utnyttja till att ligga hemma, bakfulla och käka pizza. Jag undrar om pizzeriorna har öppet dagen efter aftnarna förresten? Annars är det ganska failat av dem (för de som inte hänger med i ungdomarnas språk så betyder alltså failat = misslyckat).

Jo, jag måste ha med den där parentesen (parentesen i parentesen om Sveriges konstigheter alltså), det var det jag skulle komma till, förklarningen till varför jag måste ha med den. MAMMA har nämligen efter att jag begick tabben (misstaget) att säga "mamma, vet du vad? min blogg går att hitta på google nu, coolt va?" snokat upp min blogg, och inte nog med det, nej hon var bara tvungen att visa den för sin arbetskamrat också. Jag säger då det, dagens vuxna! Akta er så att jag inte skvallrar till er chef om att ni sitter och läser bloggar på arbetstid.

I alla fall, eftersom jag nu är medveten om att jag har en äldre generation av läsare så måste jag kanske åldersanpassa min blogg lite?

Förresten mamma, när du ändå läser det här.
Skulle du kunna köpa en sån här på vägen hem från jobbet? :D


Mmhh, jag älskar julmust <3
Det kan ju bli riktigt praktiskt att mamma läser min blogg. AHA!

Ja sådär kändes det! Bra beskrivning Homer.
Jag stod i badrummet och tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om hur glad jag var för att det tar mycket kortare tid att smörja in mig nuförtiden! När jag nästan är klar så upptäcker jag att jag har smörjt in mig med fel kräm. Hade jag inte varit alldeles kladdig i hela ansiktet hade jag nog gjort som Homer, slagit mig i pannan och sagt D'OH. Det var bara att tvätta bort allt och börja om...
Men, i alla fall, jag är fortfarande glad för att det går fortare att smörja in mig nu är i början (så länge jag inte tar fel kräm vill säga), jag är liksom på god väg att utvecklat de rätta skillsen ;)

Nu sitter jag här och smusslar i mig massa alladinpraliner och tänker på att jag borde plugga. Har en hemtenta som ska vara klar den 13e januari. Såhär fungerar jag då: istället för att göra någonting åt det så stressar jag och oroar mig för det och försöker fly från det genom att till exempel...äta alladinpraliner och skriva ett blogginlägg om att jag äter alladinpraliner. Ganska onödigt va?

Okej, jag har inte fått någon panikattack idag (lyckades avvärja de två som höll på att anfalla mig) så det har jag inte så mycket att skriva om för tillfället, och mitt eksem, tjaa, det kliar hela tiden så där har jag ingenting nytt att komma med heller. Hmm, det ser inte bättre ut än att jag faktiskt inte har någon vettig anledning att inte plugga just nu. Så jag får väl ta mig i låtsaskragen och dra åt det osynliga skärpet och göra någonting åt det... wish me good luck. 

Hoppas ni har något trevligt för er och är duktigare på att få saker gjorda än vad jag är ;)

Jag vet inte vad jag skulle göra utan min mobil. Den är min trygghet, utan den känner jag mig naken och sårbar. Så länge jag har mobilen med mig och den fungerar som den ska så vet jag att jag alltid kan få tag på någon, kalla på hjälp, om något skulle hända. Och det där något, det är inte ifall jag skulle ramla och bryta benet eller hugga av mig ett finger, nej det är ifall jag skulle bli magsjuk, om jag skulle spy, må illa, eller få en panikattack. Sen kan det ju vara väldigt bra att ha en mobil i de där andra lägena också :) Men det är ingenting som jag går och tänker på eller förbereder mig för.
Om min mobil skulle dö, gå sönder eller försvinna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Antagligen ha panik enda tills jag snabbt som attan skaffade en ny!
Ibland funderar jag på om jag skulle ha två mobiler. En extramobil, som backup, ifall min ordinarie mobil plötsligt skulle få anfall eller något och sluta fungera.För tänk om det skulle hända mitt i natten, i min lägenhet som inte har någon fast telefon. Då skulle jag vara körd. Finns inga ställen man kan köpa en mobil på mitt i natten. Fast o andra sidan så sover jag aldrig i lägenheten själv, för det vågar jag inte, så då finns det ju alltid någon annan som har mobil. Men ändå.
Fast sedan tänker jag att det skulle vara att ge min fobi och rädsla lite väl stort utrymme, att skaffa en mobilbackup. Om någonting skulle hända med mobilen så får jag ta och klara av det, hitta en lösning där och då, jag har så mycket annat som jag oroar mig för och inte kan tänka sådär om, så när jag faktiskt kan tänka så så borde jag liksom passa på, om ni hajjar. Det är inte bra att väva in sig i en massa inbillade trygghetsgrejer, tillslut blir man helt beroende av dem och slutar totalt att lita på sig själv.
Inte för att jag litar särskilt mycket på mig själv, men det är ju onödigt att göra det värre.

Men tack kära mobil för att du ger mig detta stöd, jag uppskattar att jag får utnyttja dig för att ringa efter lugna-paniken-hjälp :)

På tal om mobiler. Jag och pappa ska faktiskt iväg, typ nu, och se om vi hittar en ny mobil till mig. Tydligen så hör folk inte alltid när jag pratar i mobilen, och det är ju inte så bra, för det betyder att den kanske pajar helt snart...hemska tanke. Hoppas bara jag hinner få en ny mobil innan den pajar :)

Usch, det är egentligen väldigt hemskt vad vi slösar på mobiler! Som sen åker ner till andra sidan jorden och ligger och skräpar i en stor soptipp och förstör miljön och deras hälsa. Bara för att vi vill ha senaste modellen och tycker att en mobil är oduglig för att den inte är en kameramobil. Det där med att ha en uppdaterad mobil bryr inte jag mig om, jag vill bara ha en mobil som fungerar för att jag får panik annars. Den ska ha lång batteritid, bra sms-funktion, och helst en bra kalenderfunktion (jag är sämst på att planera och mobilen är min enda kalender - allt annat skulle vara hopplöst - så det kan ju vara bra att kunna skriva upp viktiga grejer någonstans). Men varför jag köper nya mobiler så ofta bryr sig inte "de där nere" (jag vet inte riktigt vart man dumpar dem) om, problemet är detsamma oavsett av vilken anledning vi här uppe i lyxländerna köper nya telefoner stup i kvarten :/



Tänk om jag skulle haft såhär många mobilbackups?? Not good.

Mod

Är att göra något

Fastän man är för feg

En hjälte

Är någon

Som gör något

För någon annan

Fastän han riskerar något själv

Att tro

Är att lita på

Något

Som inte syns

Eller går att bevisa

En känsla

Är allt det där

Som får folk att tycka saker

Och allting

Kan vara

På gott och ont

Skriven av mig augusti 2010

Igår fick jag inte panik en enda gång. Jag kände mig så glad för det, det var så skönt. Visserligen så varjag orolig och hade ångest - inför veckan, att vara ensam hemma och över tanken på att det varen heel vecka kvar till nästa helg, nästa andningspaus - men ingen panik :D Det är paniken som är det värsta, det andra kan jag leva med, även om det också såklart är hemskt jobbigt, men paniken...nej fy.

Tyvärr så vaknade jag i morse av att jag hade panik. Antagligen visste min hjärna i bakhuvudet att mamma hade åkt till jobbet, och därför vaknade jag. Och när jag vaknar så tror jag att någonting är fel, att jag kanske är magsjuk och at det var därför jag vaknade, för jag brukar aldrig vakna av mig själv tidigt. Så då satte tankarna igång. Men tillslut fick jag tag på mamma och det hjälpte, paniken drog sig sakta men säkert undan och jag somnade om igen. Sov till ett :O det var väl kanske inte nödvändigt tycker jag.... Samtidigt som jag tänker att det är jobbigt att sova bort en hel dag så tänker jag också att nu är det färre medvetna timmar som jag behöver kämpa mig igenom tills mamma kommer hem. Jag önskar jag kunde njuta av att vara ensam hemma, inte få panik och ångest för det!

Försöker tänka på något annat, men det går ju inte. Ahh, vart ska jag ta vägen, vad ska jag ta mig till? Det kliar så otroligt mycket :(

Jag vill bara gå och lägga mig och sova, klockan är på tok för mycket, över tre, helt crazy.
Värst kliar det på benen, i armvecken och i hårbottnen just nu. Och ryggen. Om jag kliar så kliar det mer, men om jag inte kliar så blir jag tokig.

Det är som att ha myggbett över hela kroppen. Vem skulle inte bli galen av det? Skillnaden är väl att myggbett går över om man inte kliar på dem, det gör inte det här, och det är som att det inte är tillräckligt när man kliar utan det kliande vill att man ska klia mer mer mer mer hårdare mer mer!

Har smörjt in mig och sitter och torkar så att jag kan ta på mig pyjamasen. Undra om jag torkar fortare om jag använder en hårtork...?


*kliar, kliar, kliar, kan inte sova för att det kliar* zzZZZzzzZZzz *Vaknar av att jag kliar mig* zZz *kliar* zzZzz *kliar* zzZz.....
Sådär ser många av mina nätter ut.

OBS. varning för ett dömande fördomsfullt inlägg. Ibland är det tillåtet.

Ja! Det undrar jag verkligen. Varför är folk bara intresserade av att läsa modebloggar om tjejer med blont hår som festar hela tiden och lägger upp bröstbilder?
I alla fall känns det så.
Råkade kolla in på en av bloggarna som ligger på 20 i topp listan och det visar sig att bloggaren är en tjej som tydligen är kompis med mina före detta klass/paralellklasskompisar. Jahopp, där ser man, hon har sjukt mycket läsare och skriver om.. jaa? vadå? Som vem som helst utav de där andra modebloggstjejerna med blont hår och bröstbilder. Lite bilder på dagens outfit och tips på vilka foundations eller lotions man ska använda.

V a r f ö r tycker alla att det är så otroligt intressant? Vad har jag missat, varför tycker inte jag det är intressant? Är det för att jag har så mycket mörker och smärta i mitt liv att de där 'ytliga sakerna' känns oviktiga i det stora perspektivet? De kanske inte har fått känna på känslan av att varje dag är en kamp.

Ja jag är avundsjuk och ledsen på det.

Ledsen för att folk (inklusive mig ibland) är så ytliga och inte orkar läsa om någonting som är tungt och jobbigt och kan utveckla deras förståelse för människor utan söker sig till roliga, ljusa och söta små bloggar om bebisar, mode, lycka eller annat i den stilen. Vem vill läsa om problem liksom - alla har nog av sina egna. That's the sad truth.
Avundsjuk för att de kan använda alla de där parfymerna, lotionens, ta varma sköna bad med tända ljus och allt annat som inte jag kan (på grund av mitt eksem eller min fobi). De verkar ha det så lätt.* Hur skulle de känna om de plötsligt inte kunde göra allt det där?

Jag önskar att en blogg om det där mörka också kunde få vara med på toppen, inte bara glitter och glamour. En blogg om döden, depression, fobi, sjukdom - sånt. En blogg som ger perspektiv på livet.


* Alla har problem, ingen har ett lätt liv, och man ser inte hela bilden så det går egentligen inte att säga att någon har ett lätt liv för man vet inte vad som döljer sig bakom den där glittriga fasaden. Men man tror alltid att alla andra har det så mycket bättre än vad man själv har det.

Fy. Det gör ont i själen att veta att mamma mår dåligt eftersom jag mår dåligt. Jag frågade henne uppgivet vad i hela världen jag ska göra för att den här terminen, det här året, ska bli bättre än hösten var. Jag grät, grät, grät och grät (nej, jag brukar inte gråta så ofta som jag har gjort det senaste året, det här är inte jag...) och 'beklagade' mig över hur deppig jag var. Och mamma började gråta. AJ, smärta!
Jag hatar att jag får folk jag älskar att må dåligt!! Känner mig så hemsk. Det räcker väl med att jag mår dåligt? Hon sa att 'att se sittbarn må dåligt är nog bland det värsta en mamma kan vara med om, det gör så ont i själen'. Det gör ont i själen att veta att man gör sin mamma så djupt ledsen också!! ville jag svara. Hon sa att hon bara har en önskning, och det är att jag och hennes bror (han som har cancer) ska bli friska...
Jag vet inte vad jag ska göra? Visst, jag skulle kunna hålla tyst och låtsas att allt var okej fastän allting är skit, så att hon skulle må bra, men jag kan inte, jag är inte sån. Jag måste få prata om hur jag mår och visa det för de jag står nära annars vet inte vad jag skulle ta mig till! Det är min räddning att jag har mamma som jag kan berätta allt om hur jag mår för, att jag får säga att jag verkligen mår skit. Jag skulle sprängas eller gå under om jag inte kunde vara ärlig med hur jag mår gentemot någon. Men fy vad det gör ont att mamma mår så dåligt av min ärlighet. Men mamma, TACK! <3 jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.

Och jag kände mig så hemsk när mamma frågade mig vad min blogg heter. Jag sa: inget. Mamma: den måste väl heta något? Jag: jo, den har ett namn, men jag vill inte att du ska läsa den, därför sa jag så. AJ, smärta! Det är inte så att jag vill undanhålla något från mamma, det är bara det att jag inte vill att hon ska behöva plåga sig ännu mer. Hon får redan höra allting, hon behöver inte läsa det också, jag ville bespara henne den smärtan, men fy vad jobbigt det kändes att säga att hon inte fick läsa min blogg. Förlåt mamma...