Den stora ångestsöndagen
Vilken lättnad det är att min pojkvän är här. I morgon börjar nämligen min lillebrorsa skolan igen, så han är inte hemma, och mamma jobbar såklart. Så annars hade jag med andra ord varit ensam hemma från klockan sju på morgonen! Och det kan ni få lista ut ifall jag hade tyckt om eller inte (ledtråd: jag hade haft vääärldens ångest just nu).
Fast jag erkänner att jag sitter här med en ångestklump inom mig ändå, för att jag oroar mig i förskott för hur det blir när min pojkvän åker hem. Då blir jag ensam, hur ska jag göra för att undvika det? Jag har ingen lust att gå upp klockan sju på morgonen för att jag inte vågar sova när jag är ensam. Ser inte fram emot det alls!
Så, alltså, istället för att njuta av att det problemet inte är här än så oroar jag mig redan inför det - jag vet att det är onödigt (då förstör jag bara det som är här och nu) så kan jag inte sluta.
Tänk vad många runtomkring i vårt avlånga land som har haft ångest idag, eller har ångest just nu, för att det är söndag - och en extra jobbig sådan. Skolorna börjar i morgon efter lovet, folk börjar jobba igen, alla festligheter och högtider är slut = folk är panka och har slitit för att få till det, i år igen, och så ska de tillbaka till vardagen och allt som det innebär (upphovsman till denna fundering: mamma). Idag är jag alltså definit inte ensam om att ha ångest, för till och med folk som vanligtvis inte får ångest kan få det en sån här söndag.
Du har så rätt. den där jävla söndagen!
usch och fy!
Svar: Ja lycklig kan jag känna mig, även om han inte alltid orkar förstå mig heller.
Men jag får se det från den ljusa sidan, han är iallafall hör och han är iallafall min alltså måste jag lyckats med något bra, detsamma gäller dig.
Får jag vara nyfiken och fråga hur länge ni varit tillsammans?
