Lycka på hög nivå!

 
YES! För mig är det här en så stor seger att det knappt går att förstå.
Tänk att jag uppriktigt kan få säga att livet är underbart!!
 
Är det ens möjligt att vara såhär lycklig, kan man spricka av lycka!?! För jag höll sannerligen på att göra det idag. Jag känner att jag bara måste dela med mig av det till er. Så mycket jobbigheter jag har skrivit om i den här bloggen, och nu när mitt liv är fyllt av just liv, när min kropp är full av energi, ja då har jag så fullt upp att det plötsligt har gått en halv evighet sedan jag skrev här, fastän jag tänkt otaliga gånger att jag vill skriva ett blogginlägg och berätta hur bra jag mår nuförtiden!

Men nu bara måste jag skriva det! Det kan verkligen vända, man kan vara nere i världens djupaste grop och hitta upp, och wow, känslan går inte att beskriva. JAG LEVER, på så många sätt. Jag är så extremt tacksam för att jag får må såhär bra som jag gör nu, med borrelian, jag har överlevt ett helvete. Och jag är helt i chocktillstånd över hur bra jag har blivit i min fobi, jag gör saker jag inte trodde var möjliga, någonsin. Just nu till exempel så sover jag ensam hemma hela veckan, och ingen av mina nära vänner är ens i stan. Jag är helt själv. Och jag har ingen panik, jag mår superbra, tanken på att jag verkligen klarar det här, att jag nuförtiden har såpass mycket trygghet i mig själv att jag vet att jag klarar de utmaningar jag ställs inför: till och med om det skulle vara att spy, fastän jag är ensam, ja den kicken går inte att beskriva. Man växer flera meter (snart får jag inte bli längre, för det är rätt kallt där uppe bland molnen. Men på riktigt, det är verkligen där jag är nu, bland molnen, jag tog mig inte bara upp för berget, jag hamnade ända uppe bland molnen). Och jag är så otorligt tacksam för min familj som stöttat mig under hela min sjukdomsperiod och alltid ställt upp för mig, dag som natt, i vått och torrt. Och jag är extremt tacksam för mina underbara vänner. Allt sedan jag fått mer och mer energi tillbaka, tack vare behandlingen förra våren, så har jag orkat vara mer med vänner; och vilka underbara sådana. Nu har jag ett så starkt vänskapsnät att jag känner att jag aldrig skulle kunna falla så djupt ner igen, för jag vet att jag har så många som skulle ge mig en hjälpande hand upp igen. Den tanken får mig att börja gråta. Samtidigt som jag vet att jag skulle klara det själv också, men oj vad vänner betyder mycket. Men det kan ta tid att hitta de där speciella guldkornen, jag är otroligt lyckligt lottad som äntligen funnit dem. Och listan går att göra så mycket längre; jag har en framtid och ett hopp. I sommar ska jag jobba på labbet, precis där jag ville få jobb, chefen frågade speciellt efter mig och en annan i klassen då hon hört att vi var extra intresserade. Och tydligen har jag gjort ett bra intryck under paktiken, för de verkar tycka så bra om mig där på labb, jag känner mig så uppskattad och att jag verkligen passar in. Jag har hittat så rätt yrke, jag älskar det jag håller på med och har snart klarat av hela utbildningen, trots sjukdom. Och för två veckor sedan, när jag precis bestämt mig för att strunta i killar och njuta av att jag är singel och inte har någon att ta hänsyn till utan helt kan fokusera på vad jag vill osv, tja, då dök en helt fantastisk kille upp (med hittils enda nackdelen att han bor hundra mil bort), och han ska komma hit och hälsa på mig om fyra dagar - snacka om att vara galet nervös! Men spänd och pirrig och wow, förälskelseruset är inte att förrakta, det är såklart en stor bidragande faktor till lyckan jag känner, i kombination med allt annat. Inte konstigt att jag får kramp i käken, jag har så otrolgit många anledningar att le för nuförtiden. Och jag har flera mål i livet, jag vet vad jag vill göra med min framtid; jag tänker aldrig sluta kämpa för att borreliasjuka ska få den vård de behöver, att borrelia ska tas på allvar, jag vill inte se fler liv gå till spillo. Jag tänker göra allt jag kan för att ändra på det, även om det kommer ta tid, jag är envis. Det är det jag har överlevt på hittills, envisheten är en av mina bästa vänner, tillsammans med mitt outtömliga hopp och min tro som hjälpt mig igenom helvetet. Jag tackar Gud för allt det här, och till och med för det helvete jag gått igenom, för oj vad gråhårig jag har blivit av det (och grått hår är ju superhett på en 22-åring ;P), bildligt talat alltså. Det jag har varit med om har gett mig så mycket livsvisdom och så mycket tacksamhet. Nu har jag massvis med redskap att hjälpa andra med, jag kan sätta mig in i vad personer går igenom när de går igenom något jobbigt på en helt annan nivå än någon som haft ett enkelt liv kan, och jag har så mycket tacksamhet och kärlek att sprida till andra tack vare att jag uppskattar en normal vardag till tusen. För jag har inte blivit en supermänniska, jag har inte vunnit på lotto, jag har inte massa dålda supertalanger... inget av det där tror jag kan ge sådan här lycka. Det som gett mig lyckan är så mycket mer fantastiskt: jag fick tillbaka ett normalt liv! Nåja, jag har en hel del tokigheter och jobbigheter kvar, som för en "normalfrisk" person nog skulle vara för mycket bara det, men för mig är det ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom. Jag uppskattar en normal vardag så extremt mycket att det verkar som att jag har ett superbra liv (vilket jag tycker att jag har!!!) och är en superlycklig människa (vilket jag är!!!), jag vet många som är avundsjuka på mig nu, men om sanningen ska fram så har de flesta personer också allt det jag har just nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att uppskatta varje dag, varje timma, varje minut, på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort utan det jag gått igenom. Det är någonting jag förhoppningsvis kommer att ha med mig och ha extremt stor glädje av resten av mitt liv, som kommer ge varje dag en guldkant.

Såklart blir det här eftter ett tag vardag även för mig, just nu är jag i ett lyckorus för att det är så stort och nytt för mig, så annorlunda mot det helvete jag har haft, men man vänjer sig. Alldeles för snart kommer jag troligtvis börja ta det här livet för givet, för det är så vi fungerar, man förtränger snabbt det jobbiga man gått igenom och tänker nästan att "äsch, men det var nog inte så svårt ändå, jag kanske till och med var lite för överkänslig". Tack och lov att jag har skrivit ner, här i bloggen och i min dagbok, så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om hur det faktiskt var. Jag var inte gnällig, jag var extremt stark som orkade stå upp trots alla problem - som psykiatrikern jag träffade sa. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig glömma smärtan och den jobbiga tiden jag gått igenom. Självklart ska jag inte älta det och gräva ner mig i det, utan tänka på det på ett sunt sätt, se tillbaka och tänka att "wow, vad jag är stark som tog mig igenom det där, och vad glad jag är för hur bra jag har det nu". Minnas, så att det kan bli en påminnelse för mig att uppskatta vad jag har. Och visst, det här enorma glädjeruset jag är i nu kommer planas ut och kanske försvinner det om ett tag, men just nu tänker jag tillåta mig själv att njuta i fulla drag av det, vara så lycklig jag bara kan, suga in allt positivt som en uttorkad tvättsvamp och njuta av varje sekund!!! Jag är LYCKLIG! Jag är så glad att jag kämpade, att jag aldrig gav upp, det här är värt allt. Vad du än gör, ge aldrig upp <3
 
 
2014-04-16 @ 01:57:00 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Vart tog ångesten vägen?

 
Wow, jag måste dela med mig av det som hände för fem minuter sedan! Jag pratade med en kompis om att jag kanske skulle åka till Norge med honom, men då måste jag åka buss/tåg därifrån och därför kunde jag inte följa med sa jag. Han frågade mig varför jag inte vågade åka buss o tåg, och jag kunde inte förklara varför jag var rädd!!? För tanken på det skrämde mig inte, jag bara "vet att jag är rädd för det", men har inte på läge tänkt efter ifall jag verkligen är det fortfarande, nu när jag mår så mycket bättre. Och wow, vilken häftig insikt - att tanken på att åka tåg o buss inte ger mig automatiskt obehag och ångest! Jag är riktigt chockad, jag är så van vid att minsta lilla grej får de där ångestkänslorna att tända till, men nu är det tyst inuti. Jag kunde tänka på det objektivt och var till och med tvungen att försöka dra fram känslorna av vad det är som skrämmer mig med det, det har varit så självklart att det inte har gått så jag har inte tänkt efter, det har bara rullat på som gammal vana, men här och nu insåg jag att jag inte ens längre vet varför jag tänker att jag inte skulle klara det... Häftigt! 

2013-12-04 @ 21:33:00 Permalink Fobi Kommentarer (3) Trackbacks ()

Öga mot öga med caliciviruset!

 
WOW! DET HÄR ÄR SÅ OTROLIGT ATT JAG MÅSTE SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER: JAG ANALYSERADE CALICI IDAG!
 
Jag analyserar calici!!
 
Jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker, inriktning laboratoriemedicin, och är nu ute på praktik. Idag var jag på mikrobiologen, på molekylär. Det är där man analyserar caliciviruset (det som orsakar vinterkräksjukan). Detta görs antingen från bajs eller spya. 
 
När jag var liten vägrade jag sätta min fot på ett sjukhus eftersom det kunde finnas någon på sjukhuset som var magsjuk. Det kändes som om bakterierna kröp omkring på väggarna där inne. 
Tack och lov så försvann min sjukhusskräck, med tanke på att jag tillbringat en hel del tid där de senaste åren i och med eksemet, borrelian och diverse andra symptom.
Man kan kalla mig tokig som trots min fobi för drygt två år sedan valde en utbildning där det i stora drag går ut på att umgås med eventuella smittor; virus, bakterier och patienter. Men jag tycker att det här är så otroligt intressant så att jag stegvis har vågat mer och mer, fastän jag i början undrade om jag verkligen skulle klara det. 
Första gången jag gick in på labb höll jag i princip andan, för jag visste att någonstans där inne analyserades caliciviruset, och stället kryllade ju av bakterier som eventuellt kunde få mig att spy. Inför första mikrobiologilabben hade jag väldigt mycket ångest och jag grät till och med innan lektionen då min lärare sa att vi inte fick ha handskar på oss!! Men jag gick in, jag vågade hålla i plattan med bakterier, så långt bort jag bara kunde sträcka den och utan att andas. Vi skulle lukta på dem: aldrig i livet sa jag, då kanske jag skulle råka andas in dem!
Vid andra mikrobiologilabben vågade jag lukta på dem! Det var en stor seger men ångesten satt i halsen, för det var trots allt bakterier som man kanske eventuellt skulle kunna spy av om man fick i sig.
I våras hade vi en stor mikrobiologiexamination. Jag tyckte till och med att den var riktigt rolig, ja, ångest hade jag, men jag luktade och hade inga handskar och umgicks med bakterierna i tre dagar och fixade det. Seger. 
Under hela utbildningen har den stora skräcken varit praktiken, att 1). behöva vara på primärvården och ta prover på sjuka patienter, kanske någon som är magsjuk! och 2). vara på mikrobiologen och få in prover med vinterkräksjuka!!
När jag såg att båda dessa placeringar skulle vara i slutet av praktiken, när vinterkräksjukesäsången börjat så höll jag på att gå i taket. Men stegvis under praktiken har jag vant mig, och nu är jag glad att dessa placeringar är i slutet, för det har gjort att jag fått vänja mig vid miljön och känt mig trygg i att ha praktik (hur roligt som helst!! Jag stormtrivs och har utan tvekan hittat rätt yrke! Det trodde jag aldrig skulle hända. Och aldrig kunde jag när jag var liten drömma om att det skulle vara på ett sjukhuslabb haha) osv. 
Första veckan på praktiken pratade jag med dem på molekylär och berättade om min spyfobi, och jag skulle inte behöva vara med på calicidiagnostiken sa de. Och då jag fick veta att min kompis som började på mikrobiologen varit i rummet där man analyserar calici vågade jag inte ens sitta bredvid henne i matsalen. Om jag hörde någon i personalen prata om att de hade den placeringen så höll jag mig i smyg en bit ifrån dem. 
När det sedan var dags för mig att komma till mikrobiologen så tog det emot att gå förbi rummet där jag numera visste att man analyserar calici, trots att jag kommit extremt långt i förbättringen av min fobi under hösten (vill verkligen berätta om det!! Helt otroligt. Ge aldrig upp på att det går att förändras, det går!). Och då min handledare skämtade om att hon skulle köra brutal terapi med mig och såg min skräckslagna reaktion och ville trösta mig med att det var ett skämt genom att krama om mig så kunde jag trots allt hantera det, även om jag ryggade tillbaka. Lite nojig var jag trots att hon sa att hon inte ens hade haft några caliciprov den dagen. 
Så kom veckan då jag skulle vara på molekylär och jag insåg att jag faktiskt inte hade ångest över det!? Visst har jag klarat stora utmaningar i helgen och märkt att min fobi inte håller mig i ett järngrepp längre, men att jag inte hade ångest i Söndags när jag visste att dagen efter skulle jag kanske få se en spya, och eventuellt analysera den, ja det kändes nästan skrämmande att INTE ha ångest. Skräckblandad förtjusning. Underbart men ovant och konstigt - var det ens möjligt? Ja. Det var till och med möjligt att efter första dagen på molekylär, när vi inte fått in något caliciprov, bli besviken över detta faktum!!! VAD hände där!? Men jag var stolt över att ha stått i samma rum där analysen utförs, att ha stått i samma rum som caliciproverna förvaras i kylskåp och tittat på när hon slängde proverna. Det var en bra uppvärmning, och idag gick jag och till och med hoppades på att vi skulle få in ett caliciprov. Haha, jag blir full i skratt, av chock, av förundran, av glädje. JAG, vilja komma i kontakt med calici!? Jag som för två år sedan då jag skulle bli inlagd på infektion storgrät för att jag såg en lapp i hissen på väg dit om att "misstänkt calicismitta ska ta andra hissen". Så, till min "glädje" fick vi in ett caliciprov idag. Och jag stålsatte mig, jag skulle vara med. Jag fick välja att inte vara med, men jag ville stirra fienden i vitögat, jag var trött på att springa för livet, nu ville jag vinna. Och det var en STOR seger att följa efter min handledare när hon tog fram provet ur kylen - ett bajsprov, till min lättnad men besvikelse, jag var till och med lite nyfiken på hur en äkta magsjukespya ser ut... hjärnan har börjat vänja sig vid tanken, acceptera, helt otroligt - och gick in till dragbänken för att pytsa upp det i rör. Stel som en pinne höll jag mig på avstånd då hon öppnade burken och började. Med stora ögon följde jag varje rörelse och såg framför mig hur alltign hon nuddade eventuellt kunde vara kontaminerat. När hon städat i ordning och vi gått därifrån så undrade jag om inte jag skulle få göra också? Hon sa att hon tyckte jag såg så skräckslagen ut att hon inte ville plåga mig med det så att vi kunde skippa det. Men jag ville. Jag VILLE! Och hon sa att javisst, och vi gick tillbaka. Nu var det jag som gjorde. Jag bar ut provet ur kylen, på armlängds avstånd, och halvt i chocktillstånd försökte jag fundera ut hur jag skulle få på mig calicirocken (man har en speciell rock på sig då man analyserar calici), den kunde ju vara kontaminerad. Jag hade sett att hon tog i den med handskarna på, där uppe vid halsen, tänk att ha calicivirus precis vid halsen. Men efter lite ansats och beslutsamhet tog jag på mig den och började. Jag satt och höll ett caliciprov i handen, öppnade burken och började gräva i bajset med en pinne!!!! Det är så stort så jag vet inte vad. Så stort att till och med min handledare förstod det och tog kort på mig. Bevismaterial på att jag klarade det! HELT galet underbart bra!!!!!! Det var som att jag sa till min hjärna att ja, jag accepterar att jag kan bli sjuk, jag vågar hoppa, och jag liksom släppte lite på den kontroll jag med varenda nervcell försökt utöva över mig själv och min omgivning för att inte bli sjuk, eftersom det var en omöjlighet, det fick bara inte hända. Nu sa jag att det fick hända - eftersom jag så starkt tänkte det som att jag skulle bli sjuk om jag gjorde detta (trots att jag logiskt vet att man inte blir det. De analyserar det inprincip varje dag och blir inte sjuka och de är inte ens lika överhygieniskt noga med det som jag är). Jag släppte taget. Jag stirrade min värsta skräck i vitögat - tanken på att bli magsjuk. Det ligger extremt mycket styrka i att acceptera något man i hela sitt liv med varenda nervcell försökt göra allt för att undvika. Det GER en extremt mycket styrka. Känslan, att jag satte mig över min skräck, den är otroligt befriande. 
Det är inte så att det här botade min fobi, men det var ett oerhört stort steg på vägen, en stor pusselbit som hamnade rätt, i ett pussel som det senaste halvåret gått från att man inte kunnat se vad det föreställde, till att man nu ser ett vackert motiv av det liv jag vill leva. Jag pusslar i rasande fart!! 

Att resultatet av analysen sedan visade att det inte fanns något calicivirus i det här provet spelar egentligen inte så väldigt stor roll, även om det, hör och häpna, gjorde mig besviken - jag hade velat känna känslan av att jag klarat att vara SÅ nära viruset som jag gjort allt för att hålla mig borta från. Men det är egentligen tanken bakom som betyder något, när jag analyserade det trodde jag verkligen att det var calici i, och det var med den tanken jag genomförde det. Det var de hindrena jag övervann. De tankespärrarna som låstes upp. Jag klarade att vara så nära det virus jag undvikit till varje pris - för när jag höll i det så var jag övertygad om att jag var det, alltså klarade jag det. Och det är HELT FANTASTISKT. Tack kära patient för att du gav mig ett caliciprov att övervinna min rädsla med! Tänk hur glad man kan bli för lite skit ;) 

 
2013-11-05 @ 23:00:00 Permalink Fobi Kommentarer (1) Trackbacks ()

Glukosbelastning med GH-bestämning

 
 
Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.
Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!
 
Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 
2013-09-24 @ 15:00:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

MR av hypofysen

 
Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 
Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.
 
 
Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 
 
När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 
Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 
 
Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D




2013-09-10 @ 23:19:19 Permalink Borreliaresan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Energi är underbart

 
Jobba, laga mat, äta, diska, städa/tvätta, plugga, sova och börja om. Någon gång ska man klämma in att handla mat också. Kanske vattna blommorna, om man kommer ihåg eller hinner. That's my life nu. Praktiken har börjat! 
Om två timmar måste jag sova, för att orka upp vid sex. Oj vad jag inte är van vid vuxenliv, och inte vet jag om jag vill bli det heller. Ska det vara såhär resten av livet (minus pluggandet då)! Oj.... oj... oj... 

Men jag är glad. För jag har klarat första dagen över förväntan. Och jag tycker det är spännande, och framför allt - jag har faktiskt orkat!! Visst är jag heeelt slut och snurrig i hjärnan nu, men det är alla mina klasskompisar också så det är normalt. För ett år sedan hade jag verkligen inte orkat, då var det en stor bedrift att ta sig iväg till en halvdag (Dvs tre timmar) i skolan. Jag är glad och stolt. Glad för att jag är såpass mycket bättre i borrelian att jag orkar med såhär mycket, och har haft så mycket energi hela sommaren (har haft en underbar sommar! Gjort massa skoj, hittat på saker, vågat saker, haft energi och glädje), och stolt över att jag vågar så otroligt mycket mer nu än för bara ett halvår sedan. Jag har åkt fjärrbuss flera gånger nu, och ätit ris som inte var sköljt, suttit på toaletter utan att lägga papper på, låtit folk äta från min mat (till och med ta med fingrarna, när vi var i serbien!), varit utan mobilen i flera dagar mitt ute i skogen, tvättat i tvättstugan utan att först kört masiknen i 95 grader (IFALL personen innan skulle tvättat nerspydda grejer), flugit till serbien med mina vänner, gått omkring själv i stan, åkt bussen från stan sent på kvällen, ätit mat som kan ha varit gammal, låtit folk dricka ur min vattenflaska, inte fått panik trots att någon i min närhet spytt/mått illa/haft ont i magen, varit på ett uteställe med massa fulla människor och jag gick där det stank spya flera gånger, ja jag har till och med sett en spya utan att få panik! Då vart jag mest chockad över att jag inte fick panik, inte att jag såg en spya! Och mycket mer saker.
Wow, vilka jättekliv jag har tagit. Jag vågar knappt skriva det här, för skriver man om framsteg känns det som att det snart händer något som får en på fall igen, men oavsätt vad som händer i framtiden så kan inget ta ifrån mig det härliga halvår jag haft med såhär mycket energi och mod! Och nu vet jag kan må bra, och att fobin går att bli bättre från. Och jag vet hur UNDERBART det är när man vågar saker, hur mycket man växer av att klara sådant man inte trodde att man kunde, och att det faktiskt egentligen bara handlar om att våga ta de där där läskiga kliven ut för stupet och lita på att man väcklar ut singa vingar när man faller och lär sig att flyga. Att klara såhär mycket, inte vara lika fänglsad längre, ja det är en stor självförtroendeboost. Och om jag har klarat det nu, varför skulle jag inte klara det igen om nu något skulle hända som får mig att vackla och falla. Nu har jag klättrat upp en bra bit från den där gropen en gång, så då går det lättare nästa gång :) Man behöver inte vara så rädd för att falla, det betyder inte att man är dålig eller har misslyckats - det är en naturlig del av processen, och innebär bara att man kommer bli ännu starkare och säkrare i sin klättring. 

 
Nu håller jag alla tummar och tår för att jag ska få fortsätta ha energi, för det känns som grunden för alla mina framsteg, något där i början av våren gjorde att det vände, gav mig energi att tackla problemen med. Om det var IV-antibiotikan, att jag och min pojkvän gjorde slut (ja, såhär i efterhand har jag insett att det var väldigt bra för mig, att jag undermedvetet inte mådde bra i vår relation, inte pga något han gjorde, utan pga hur jag kände) eller teneriffaresan jag och mamma åkte på (som hjälpte eksemet och gav mig en tidig vår) eller bönegruppen jag och tre kompisar startade som fick mig att växa i tro och se saker mer positivt, eller att jag blev kär och bubblade av härliga känslor... tjaah, det kommer jag aldrig få veta. Förmodligen var det en mix av många komponenter. En mix som jag är så oerhört tacksam för så jag vet inte vad jag ska skriva. Det senaste halvåret har gett mig så mycket hopp om livet, mina ögon har börjat gnistra igen, det strålar om mig. Folk ser att jag mår så mycket bättre, och jag orkar vara med på saker igen. Jag har börjat leva!

Så fort jag får energi så investerar jag den i saker som genererar mer energi eller tar mig framåt, för jag vill upp, jag tänker inte ligga på marken och längta till himmelen. Jag tänker ta mig dit, bestiga berget och få se den fantastiska utsikten. Men har man inte energi så är det som att kroppen är förlamad och man blir liggande, tyvärr, det är extremt tungt att ta sig en ynka liten millimeter. Det går fortfarande, men otroligt långsamt. Har man varit utan energi och får energi så kan man knappt tro på att livet kan vara så lätt! Trots att man fortfarande har hela berget kvar att bestiga och inte mår bra än så är det som att ingenting känns omöjligt, för kroppen är inte längre förlamad och fastklistrad i leran på marken, utan benen bär och hjärnan tänker klart och kan börja tyda kartan så att man inte famlar i blindo längre. 
Känslan av att kroppen samarbetar med viljan är otrolig. När energidepåerna fylls igen så fylls hela själen av livslust. Åh, jag vill bara säga till alla er som känner att ni kravlar i leran - ge inte upp!! Man vet aldrig när det vänder, men en sak är säker, om man inte ger upp utan fortsätter kämpa så kommer det att vända! 
 
 
Jag har en lång bit kvar att klättra vad gäller fobin, men jag tänker ta mig till toppen,
om det så innebär att jag får ta millimeterkliv resten av livet så ska jag upp. 
En millimeter åt gången, för varje millimeter blir jag friare, och det är värt kampen!
 
2013-09-02 @ 20:00:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Lite mer levande

 
Ut med propyless och in med apotekets egna hudkräm.
Hoppas det blir bättre.
 
I fredags mådde jag allt annat än bra och bestämde mig i ett desperat försök att kanske göra eksemet lite bättre för att byta kräm som jag smörjer in mig med varje dag. I ca 2,5 år har jag nu smörjt in mig med en och samma kräm, propyless. Jag har haft den på recept (tack och lov, annars hade det varit väldigt dyrt) och tyckt att den varit bra eftersom den inte var lika tjockt kladdig som de andra krämerna jag fått testa. Men på senare tid när eksemet börjat bli sämre igen har jag känt mig mer och mer olustig kring krämen. Tänk om den förvärrar/"håller kvar" eksemet istället för att hjälpa? Att kroppen bara blir beroende av den. Jag märkte nämligen att ju mer jag smörjde in mig, desto mer behövde jag. Och när jag har smörjt in mig med den nu när ansiktet är väldigt ekseminvaderat så har den svidit så otroligt att jag gråtit av smärta varje kväll när jag smörjt mig. När jag tog mig en närmare titt på innehållsförteckningen så blev jag ännu mer fundersam över huruvida den här krämen kanske förvärrade mina problem snarare än hjälpte - den innehåller bland annat ett aluminiumämne! Om ni vill ta en närmre titt på en del av de otäcka sakerna som är i och vad de kan göra så kika här: http://4u-yourspace.blogspot.se/2011/09/propyless-bra-men-daligt.html). Jag smörjer alltså hela kroppen. Och har alltså gjort i 2,5 år. Det kan inte vara så tipp topp! Det har snackats en del om aluminium i deodoranter kan ställa till det, och den tar man ju på ett betydligt mindre område än hela kroppen! Aluminiumförgiftning ger tydligen neurologiska och kognitiva symptom... hmm, ganska lika borrelian, tänk om jag är alluminiumförgiftad också hehe.
Eftersom jag låg helt utslagen i soffan hela fredagen så var min pojkvän så snäll att han slank in på apoteket och köpte en kräm som mammas jobbarkompis rekommenderat, "mjukgörande hudkräm" från ACO. 
Jag började använda den på en gång, och kände genast skillnad i att den inte gjorde så ont att smörja in mig med - jag grät inte för en gångs skull! Bara det var ju en vinst.
 
Samma dag gjorde jag något riktigt stort!
Jag var i torsdags på en akuttid hos en hudläkare. Jag cyklade dit och blev genomsvettig vilket gjorde att det kliade extremt. När man inte får sova ordentligt om nätterna och allt bara känns hopplöst så är man inte långt ifrån gråt någon gång kan jag säga, och det blev droppen. Att sitta i väntrummet och riva sönder kroppen som om man hade loppor och se helt förfärlig ut är inte så kul, så till råga på det började jag böla. Och det slutade inte svämma över i mina tårkanaler så när jag träffade läkaren, som hade med sig två läkarstuderande unga killar, så strömmade tårarna ner. Jag behövde inte förklara hur uppgifen jag var.
Jag tror att läkarna blir bättre när de har med sig läkarstudenter, så därför tyckte jag det var okej. Jag har träffat den här läkaren innan, och han var väl inte min favorit, men den här gången gick det bra. Han sa att han trodde att jag har svamp i ansiktet (mysigt värre! Vill ni smaka?) så han skrev ut en svampmedicin. Probemet uppstod när jag fick höra att det var en kapsel! Jag vet att jag inte kan svälja så stora grejer, jag har ju försökt under hela min borreliabehandling att svälja tabletter hit och dit men fått dela/krossa de större. När jag berättade att jag inte kunde svälja sa han bara "om du kan med att sitta och gråta för tre vuxna karlar så kan väl att svälja en kapsel inte vara något problem". Jotack, där var anledningen till att han inte var min favorit... SUCK vad vissa har svårt att förstå att någonting kan vara jobbigt bortom en ångestgräns man inte bara kan rycka på axlarna åt.
 
Svampmedicinen i jämförelse med min borreliamedicin.
 
MEN, vet ni vad!?! Jag svalde kapseln!! Jag menar, i början av borreliabhehandlingen för snart ett år sedan hade jag supersvårt att svälja HALVA den lilla tabletten ni ser på bilden ovan så jag svalde den i fjärdedelar. Den här kapseln (som också syns på bilden ovan) var betydligt större! Jag är faktiskt väldigt stolt, jag trodde aldrig jag skulle kunna svälja någon så stor medicin. Wihoo! 

Jag har väldigt svårt att avgöra vad det är som har hjälpt, men något har hjälpt och det är huvudsaken! Eksemet blev redan efter att jag smörjt in mig med den nya krämen lite bättre, och på lördagen såg eksemet väldigt bra ut i jämförelse med dagen innan! Inte alls lika rödflammigt, mest bara otroligt torrt. Så, jag fortsätter smörja mig med ACO-krämen, och på fredag blir det svampmedicin igen (ska ta den en gång i vecka i fyra veckor). Hoppas hoppas att det här kan göra att det vänder och går åt rätt håll så att jag får börja sova ordentligt om nätterna och inte är lika irriterad. Hoppas! 

2012-11-13 @ 00:11:45 Permalink Atopiskt eksem Kommentarer (2) Trackbacks ()

Första skoldagen, check!

 
Lättad och faktiskt lite stolt om jag nu vågar erkänna det :)
 
Så, nu är första dagen tillbaka i skolan avklarad. Det började med kaos eftersom jag hade försovit mig, senare visade det sig att alarmet var inställt på ljudlöst och utan vibration till och med! Vem som vill ha ett alarm med de inställningarna kan man ju undra, inte konstigt att jag inte vaknade i alla fall, och det är ju tur för mig att min kompis som jag bor med, utöver min pojkvän, går i samma klass som mig och väckte mig. Det blev alltså ingen lugn morgon där jag hade tid att fixa mig i ordning och känna mig fräsch, nej, i med maten i all hast och med andan i halsen bar det iväg till skolan. Men kanske var det taktiskt av mig att försova mig, för jag hann ju inte oroa mig inför dagen i morse i alla fall! Även om jag inte ens hade behövt oroa mig heller - konstigt att man aldrig lär sig att den mesta förväntansångesten är helt i onödan - för det gick över föräntan. Jag hade ångest ett tag, och blev då livrädd för att det skulle bryta ut i en panikattack, men insåg att det var jag som satt och hetsade upp mig själv och ångesten lugnade så småningom ner sig.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen(!) trots att jag på förhand hade gett mig tillåtelse att gå vid lunch - sex timmars lektion har jag svårt att koncentrera mig på även om jag inte hade haft min fobi, men visst var det för att ha en "flyktväg" jag tänkte så... tyvärr. Men åh vad det kändes bra efteråt att jag stannade kvar hela dagen, ja, jag är till och med lite stolt över det, och som belöning har vi ingen lektion i morgon (jodå, jag förstår att de tänkte på mig och förutsåg det här när de gjorde det hålet i schemat!), toppen!
 
Tänk vad glad man känner sig när man har gjort någonting modigt eller vettigt. Jag mår bra av rutiner också har jag märkt, så det känns faktiskt skönt att rutinerna sätter igång igen, för även om jag mentalt älskar att vara ledig och "inte ha några krav" så mår jag i verkligheten mycket bättre av att känna att jag har gjort någonting vettigt under dagen. :D
2012-08-27 @ 22:49:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Myrsteg tar en också framåt!

 

image description

Glassigt. På väg till min pojkväns underbara familj :)


Idag har jag varit modig! Inga stora grejer, men ändå, som jag sagt innan - alla steg i rätt riktning är bra. Ofta är det de små sakerna som tar en framåt, bara det att man inte märker det på samma sätt som om man klarat av något stort.


Så, idag åt jag medan vi åkte bil, det brukar jag inte våga eftersom jag tror att man blir åksjuk då. Jag hade ångest men åt upp ändå.
Jag åt en glass, 88:an, med nötter på och några nötter smakade ruttet men jag smaskade i mig hela glassen trots fobispökena som försökte skrika stopp och att ruttna nötter innehåller ett ämne som man kan bli matförgiftad av. Mumms mumms, ruttna nötter, försökte jag kontra med. Nu skvalpar glassen och nötterna runt i magen och jag är stolt över att de är där och inte i papperskorgen.

Ja, tredje grejen jag har varit modig med handlar också om något jag käkat. Man skulle kunna tro att jag har suttit och käkat hela dagen men det har jag faktiskt inte, tvärt om tyvärr.
I alla fall, jag hade med mig en yoghurt eftersom jag inte hann äta innan vi åkte (är på väg till min pojkväns underbara familj!), och den vågade jag äta trots att den legat utanför kylskåpet i nästan tre timmar!

Så nu sitter jag i bilen och hoppas att tre är mitt lyckotal, att min mage inte ballar ur av att jag var modig ;)

Som sagt, även om det inte var några stora grejer (åh just det, jag gick på en offentlig toa också!) så är jag glad för att jag vågade, trots att jag alltså är på väg långt hemifrån och ska vara borta hela helgen och det därför skulle kännas extra jobbigt om jag började må dåligt (blev matförgiftad). Heja heja, man växer av att våga, man blir glad.
Jag är glad, trött men glad! :)

Hoppas ni där på andra sidan datorn får en bra helg, det skall iaf jag försöka få, och ett tips: tänk ut fem positiva saker varje dag den här helgen, och reflektera över dem. Det behöver inte vara stora grejer, men på det sättet så övar man hjärnan att tänka i bra banor och man blir gladare av det. Testa, för du är värd att må bra! :)

Det här tipset är ett tips mamma ger till mig egentligen, eftersom hon ofta mest får höra när jag mår dåligt så vill hon också att jag skall säga några positiva saker varje dag. Det är också viktigt att tänka på, att försöka komma ihåg att fastän man mår dåligt och behöver prata om det med någon inte bara överösa den personen med negativa tankar utan också berätta saker som man är med om som är bra, för de sakerna finns också där. Detta hjälper både sig och den personen. Så, här mamma, i det här inlägget fick du dagens positiva saker, jag mår faktiskt bra emellanåt mitt i allt mitt dåligtmående :)
Och det luktar sommar!! Helt underbart.

 

 

2012-05-11 @ 17:06:03 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hos psykologen 22-25: slutet och början!

Nu ska jag göra mig av med en stor sten, som mamma säger.
Varsågoda, här får ni den...

I nästan två månader har jag tänkt skriva två inlägg men det blir liksom aldrig av eftersom de på något sätt känns så jobbiga att ta tag i, jag vill att de ska bli bra, de känns viktiga, men jag har inte den energin som krävs för att skriva ett "viktigt inlägg" eftersom jag då får prestationsångest. Det är i alla fall min teori kring varför det tar emot så mycket, och vad gäller det här inlägget så är det väl också för att det är jobbigt att tänka tillbaka på, att jag inte minns riktigt och borde ha tagit tag i det för länge sedan och alltså varje gång jag tänker på det känner mig dålig och försöker förtränga det ännu mer. Egentligen är det inget märkvärdigt, men för mig har det blivit det, kanske för att det är ett inlägg som sätter punkt för ett avslutat kapitel, och jag har svårt för att lämna saker bakom mig...

I alla fall. Jag har skrivit om alla mina psykologbesök, men nu på slutet så har jag halkat efter, skjutit upp så mycket att det blivit att jag inte har skrivit om dem, för att hela situationen med psykologbesöken kändes så tung (jag har skrivit "lite" om varför HÄR). 

Besök 22
Jag var hos psykologen 1 december, då var vi inne på att försöka hitta ett nytt mål för behandlingen, någonting konkret och motiverande, något man kunde se ifall det blev uppfyllt eller inte. "Att bli panikfri/fobifri" var alltså inte ett mål som fungerade då det inte gick att "mäta", däremot hade "klara av att ...någotsomjaginteklararattgöra..." varit ett mål. Jag hade supersvårt att hitta något konkret mål eftersom min fobi inte direkt hindrar mig från att göra saker då jag gör dem ändå, fast alltid då tillsammans med min skuggföljeslagare ångesten: därav har mina mål varit "att kunna göra ...någotsomjaginteklararattgöra... utan att få ångest", det sistnämnda gjorde då att jag inte kunde ha det som mål. 
Psykologen förklarade varför, för jag förstod verkligen inte vad det var för fel med att vilja bli av med paniken! 
Han försäkrade mig om att det var bra mål, och att mitt mål såklart är att bli av med paniken då jag gör dessa grejer, men att det inte kan sättas som mål för behandlingen utan ska komma som en "bieffekt" av behandlingen. För om jag har ett abstrakt mål som inefattar att bli av med paniken/ångesten så motiveras jag inte att arbeta för att uppnå målet genom att faktiskt utsätta mig för paniken/ångesten! Det säger ju sig självt att det går emot varandra!
Och det är vad jag känt med KBT-behandlingen hela tiden, vad som gör den omotiverande, att jag tvingas utsätta mig för ångest för att bli av med ångesten, i nuläget ser man ju bara den ångesten man utsätter sig för och inte hur det i sin tur ska kunna hjälpa en att få mindre ångest - även om man logiskt vet det, som med så mycket, så känner man det inte och blir därför inte motiverad att kämpa för det. 
Däremot om man har målet att kunna göra någonting som man inte innan kunnat göra för att man har så mycket ångest, ja då motiveras man av att kunna göra denna sak, och ser det målet och ser att det är "värt" den ångesten man utsätter sig för för att kunna göra det där man nu vill göra. 
När psykologen förklarade detta förstod jag vad som var "fel" med min mål, de var inte fel i sig, men de gjorde mig inte tillräckligt motiverad helt enkelt, eller inte motiverad på rätt sätt (för såklart är jag motiverad att bli av med fobin/paniken, men då inte i de situationerna). 
Jag funderade på att ha "att klara att ta tabletter" som ett mål, för det ville jag verkligen klara, ifall det skulle bli så att jag var tvungen att äta tabletter (hehe, oh yeah, jag hade det på känn... ;P) så ville jag inte behöva krångla med att få i flytande form - det smakar vidrigt. 
Det var ett mål som gick igenom besiktningen!

Besök 23
Den 4 januari åkte jag till psykologen efter det långa juluppehållet: det var nytt år och mitt 23:e besök! Jag var helt slut efter julen och nyårets spektakel (läs HÄR och HÄR) och eftersom jag börjat käka medicin så min pojkvän var så snäll att han körde mig dit (jag har körkort men kände mig inte pigg nog för att/vågade inte köra själv). Det kändes bra att få berätta om vad som hänt under julen och framför allt att berätta om det stora kaos som vid den här tidpunkten var i mitt liv; konflikten med de jag bodde med, oro över den eventuella flytten och den påbörjade behandlingen. Ja, allt var en enda röra i huvudet och det var skönt att få lufta av sig lite. Dock blev det inte mycket pratat om behandlingen utan mest om de här andra grejerna. Var det för att undvika och blunda för det som kändes så tungt med behandlingen? Kanske, men mest kände jag ett stort stort behov av att få prata om allt jobbigt som hängde över mig. 
Jag fick i alla fall i uppgift att svälja bananbitar för att träna på att svälja något i tablettstorlek.

Besök 24
17 januari var det dags igen. Ett år hade nu gått sedan jag för första gången träffade "den främmande mannen", ett år av KBT-behandling. Hur lång tid tar det innan jag kan kalla mig fobifri? När "förväntas jag vara klar"?  Hur länge ska jag hålla på? Blir jag bättre, går det framåt, varför gör jag inte uppgifterna?
Många frågor snurrade runt i hjärnkontoret.
Det kändes väldigt jobbigt att åka bussen till psykologen, jag hade min kompanjon ångest som resesällskap. Han pratade inte om särskilt trevliga saker kan jag tala om för er. Men jag kom fram och lyckades till och med åka tillbaka igen efteråt utan att något hände mer än att Herr Ångest försökte skrämma upp mig ;)
Jag kommer dock inte ihåg alls vad vi snackade om, mer än att jag inte hade gjort uppgiften och vi pratade väl lite om hur viktigt det var att jag gjorde uppgifterna för att komma framåt i behandlingen. Jag visste det, men ändå så var det så svårt att få tummen ur och göra dem!

Besök 25
31 januari. 
Det kändes inte alls bra att åka till psykologen. Jag hade bestämt mig för att ta upp mina funderingar kring varför jag inte gjorde hemuppgifterna; ännu en gång hade jag inte gjort uppgifterna ordentligt. Jag kände mig dum, ville inte sitta där och igen försöka förklara varför jag inte lyckats med något såpass "enkelt" (för ja, tidsmässigt var det väldigt lättfixat att hacka upp och svälja lite bananbitar tex, men energimässigt var det allt annat än enkelt, då var det ett berg). Mitt självförtroende var i botten och jag trodde att jag visste precis vad han skulle säga; han skulle berätta hur viktigt det var att jag gjorde uppgifterna och att det inte var någon idé att jag fortsatte om jag ändå inte gjorde något, att jag inte kom framåt. 
Han sa inte så. 
Samtalet blev otroligt mycket bättre än jag hade väntat mig. Fast inte fören mot slutet då jag lyckades kläcka ur mig att jag funderade på om det var bäst för mig att ta en paus i behandlingen eftersom jag inte hade den energi eller motivation just nu som krävdes för att behandlingen skulle ge resultat. 
Det var då han redde ut ett väldigt vanligt missförstånd för mig. 
SÅ många med mig tror att man går en KBT-behandling tills man är klar, som i fri från sitt problem. Det är FEL FEL FEL, man går en KBT-behandling tills man är klar, den biten stämmer, men biten som är så felaktig är att man då ska vara fri från sitt problem. Psykologen förklarade för mig att en KBT-behandling är som en kurs man går, och det är kursen man är klar med inte kampen. Under kursens gång får man redskap som man sedan kan använda sig utav i framtiden för att själv fortsätta kampen om att bli frisk.
Han drog en liknelse om att det var ungefär som i skolan: lärarna hjälper en att införskaffa redskap och kunskap, sedan när kurserna är klara och eleven skall ut och praktisera vad denne lärt sig så är det helt upp till varje enskild individ att bestämma i vilken takt den vill börja arbetet, någon börjar på en gång, andra kanske tar ett sabbatsår, men utbildningen har de med sig och det var lärarens uppgift. 
I det stadiet som jag alltså kommit till i behandlingen så var kursen slut; jag hade fått alla redskap, och det var mitt val ifall jag ville fortsätta ha psykologen som en handläggare, någon att då jag fastnat med någonting vända mig till för rådgivning: men psykologen hade gjort sin uppgift att lära ut de redskap jag behövde, nu var det upp till mig att bestämma när jag skulle börja arbetet. Ifall jag valde att inte börja jobba på en gång så var det ingen idé att fortsätta åka fram och tillbaka till psykologen, och det var skönt att få höra, att jag inte "hoppade av", utan kursen var faktiskt klar där. Sen valde jag att inte börja arbeta på en gång eftersom energin var tvungen att läggas på annat håll just nu och jag därför inte hade motivationen som krävdes för att göra ett "bra arbete" (men inte sagt att jag under sabbatsåret inte kunde fortsätta utvecklas och utmana mig själv eller utnyttja de redskap jag fått). Sedan när jag bestämde mig för att börja med KBT-behandling igen (det krävs att man är konsekvent och avsätter tid och energi till det för att få bra resultat, inte gör det lite halvdant) och då kanske fastnade på något som jag behövde lite hjälp med hur jag skulle hantera, ja då var det bara att ringa igen och boka tid hos honom. Men nu var jag alltså "fullärd" på området och jag valde då att ta en paus och så får jag se när jag bestämmer mig för att ta upp mina KBT-redskap och ge järnet! 

Det här besöket blev alltså slutet på min kurs, men början på mitt liv som KBT-utexaminerad ;) När som helst kan jag ta upp kunskaperna och använda dem i kampen för att bli frisk. Och varje dag kämpar jag såklart för det, men inte på KBT-viset, men de kunskaperna finns där, så en dag, när jag känner mig redo, då plockar jag fram dem! :)

Det var en sådan befrielse att åka därifrån och känna att jag inte "gett upp" utan istället bara påbörjat nästa steg. Och att äntligen ha insett att man inte ska gå hos en psykolog ända tills man blir frisk, så fungerar det inte: jag misslyckades alltså inte "som inte var frisk när jag slutade", nej, jag klarade ju hela kursen! ;)

Yaay! Får man presenter då?

_ 

Och nu släpper den här stenen från mitt hjärta. Det här långa inlägget är skrivet. PHJUH. Man mår så mycket bättre av att ta tag i saker. Synd att man verkar glömma det väldigt ofta haha.

2012-04-02 @ 20:46:39 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (2) Trackbacks ()

Köttfärsutmaning


Som tur var så var den inte rå...

 

Nu har jag verkligen utmanat mig själv. Trots att jag precis hade fått intravenös antibiotika och fått utslag av den (som myggbett, typ nässelutslag) - och därför var LIVRÄDD att det också skulle resultera i någon allergisk reaktion så att jag kanske skulle må illa och spy - så gjorde jag något väldigt läskigt. För någon annan är det vardagsmat, men för mig var det läskig mat (höhö). Jag åt köttfärs som stått framme i TVÅ och en halv timmar!! Det är liksom i min hjärna nästan som att säga "okej, jag går med på att spy"... galet att jag vågade. Men nu har jag käkat och kan bara vänta och se vad som händer. Och jag känner mig trots allt glad, för att jag vågade. Glädjen fightas mot ångesten, heja glädjen!
Vem vet, kanske hjälper den där antibiotikan för mer än bara borrelian? ;)

 

2012-02-23 @ 01:14:04 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (1) Trackbacks ()

psykologångest

Orolig för att jag vet att jag kommer känna mig så besviken på mig själv,
och jag kommer skämmas som en hund. Varför blev det såhär, igen?

Jag har ångest inför att åka till psykologen idag. Jag har haft mer eller mindre ångest över det sedan jag sist var där, och det finns en anledning till att jag inte orkat skriva om de senaste psykologbesöken. Jag vill förtränga, fly bort, inte låtsas om mina problem. Varför? 
Just nu så tycker jag att jag är glad och mår ganska så bra fobimässigt, det var längesedan jag hade en panikattack tex, därför vill jag passa på att njuta, inte hela tiden bli påmind om att jag egentligen mår dåligt. Att det här bara är en tillfällig trygghet och glädje, jag vill gå in i min bubbla och låtsas att allt är bra. Men hur smart är det egentligen?
Jag har inte gjort övningen jag fick från psykologen, och har varit hemskt dålig på att göra övningarna den senaste tiden, motivationen finns inte där. Därför känns det jättejobbigt att åka dit nu, och än en gång berätta attt jag inte har gjort övningen och få frågan varför, ifall jag verkligen vill bli frisk osv. Klart jag vill bli frisk! Jag vet inte varför jag inte gör övningarna... eller jo, men nej, jag vill men samtidigt så blundar jag bara för att jag inte orkar med alla jobbigheter. Det är för mycket jobbigheter, så för att orka så blundar jag. Och just nu så har jag inget stort behov av att bli bättre från fobin, eftersom jag inte är i något krisläge och därför inte känner av hur dåligt jag faktiskt mår av den. Då jag bodde "där borta" så var jag ensam hemma i alla fall någon gång varje dag, vilket gav mig ångest, och då fick jag samtidigt en vilja att bli av med den där förbannade ångesten. Nu när jag inte får ångesten så ofta, ja då lurar jag mig själv att tro att det fungerar ändå (fastän jag vet att jag inte är frisk och vill bli frisk på riktigt), vilket gör att jag tappar motivationen för att UTSÄTTA mig för ångestsaker, när jag annars skulle "må bra".
Jag är halvt medveten om problemet, men inte tillräckligt för att kunna tackla det. Jag vet inte helt vart skon klämmer. Varför gör jag inte uppgifterna?

Jag känner väl lite prestationsångest i det hela också, att jag MÅSTE göra uppgifterna, och MÅSTE klara dem för att komma framåt, och vet att om jag inte klarar det/inte gör dem så är jag till besvikelse. Då låser det sig. Det är tillräcklgit med den ångest som uppgiften i sig själv framkallar. Jag klarar uppgifterna tack vare min motivation och envishet, men om det blir så mycket ånget runtomkring också, att det är ett måste - inte något jag har valt - ja då försvinner motivationen och anledningen att vara envis, och så blir det inte av att jag gör det. Fastän jag vet att jag kommer må dåligt över att behöva åka till psykologen och känna mig misslyckad just av den anledningen. 

De senaste veckorna så har jag gjort såhär med alla problem, blundat för dem, inte orkat ta tag i dem. Jag hara bara velat göra saker jag mår bra av, förtränga det jobbiga. Det löser inga problem, men när problemen blivit så tunga att man inte orkar bära dem så antar jag att det blir som en försvarsmekanism att göra så, förtränga, för att orka i alla fall lite. Jag mår väldigt dåligt över det som hänt med lägenheten, att jag vart tvungen att flytta osv, det tar mer på mig än vad jag själv kanske insett... jag vänder mig innåt, förnekar, låtsas som om ingenting. Vill bara att allt ska vara bra, att jag ska vakna upp från mardrömen och upptäcka att allt just bara var en dröm. Tror jag att jag kan göra det till verklighet genom att leva i min fördnekelse-bubbla eller? Jag vet ju att det inte fungerar så. 

Jag har svårt för att få gjort saker vanligtvis också, och skjuter upp det, men jag brukar inte förneka problemen utan stressa över dem istället. Det är skillnaden, då finns de i allra högsta grad, men nu...? Jag flyr, låtsas som om ingenting, skjuter upp, VILL lura mig själv att allt är bra och försöker förtränga problemen, orkar inte bry mig - för att det är så jobbigt, inte för att jag inte bryr mig egentligen. Det påminner om när jag var deprimerad, med skillnaden att jag inte är deprimerad nu. 

Så vad ska jag göra? Jag vet inte. 
Jag ska prata med psykologen om det här, men det känns jobbigt, för jag tror att jag vet vad han kommer säga. Samma saker som vi har pratat om de senaste gångerna... och just då och där, när jag hör det, så kommer jag att hålla med och tänka att jag minsann ska ändra det här nu. Men när jag kommer hem igen så faller jag tillbaka, och så blir det samma visa nästa gång. 
Jag har funderat på att ta en paus i behandlingen, för jag kommer ingen vart, jag har fastnat, man ska inte ge upp - och det vill jag inte - men jag har suttit fast såhär sen i oktober. Jag har gjort massa framsteg, framför allt under jul och med medicinen och allt, men inte i behandlingen. Så engligt psykologen så har jag inte gjort framsteg. Jag blev ledsen när han sa så, för jag tycker att jag har kommit långt, att jag har klarat massa saker jag inte trodde att jag skulle klara, och att jag är mindre rädd, har mindre panik. Men det stämmer att det inte riktigt är genom behandlingen det har skett, vissa grejer (som med att vara ensam hemma) men inte på ett tag nu. Därför undrar jag om den här behandlingsformen verkligen passar mig? 
Då jag har kommit framåt med min kamp att bli fri från fobin så har det ofta varit i samtal, samtal som fått mig att se saker på ett annat sätt, inte genom läxorna jag har fått. Vilket iof inte är så konstigt iof eftersom jag har slarvat med det, men det är ju det som är problemet, varför jag slarvara har ju sina anledningar. Det gäller bara att komma på vilka anledningar det är, och utifrån det bestämma ifall jag ska ta en paus eller inte. Är det bara för att det är obehagligt och därför vill fly, ja då är det något jag måste jobba på att övervinna, men är det för att jag inte har någon motivation att göra det för att jag på riktigt känner att det inte fungerar och att något annat skulle fungera bättre, ja då kanske jag får tänka över det en extra gång. Båda känslorna har jag, men av vilken anledning? För att jag vill fly, eller för att jag har kommit till insikt om någonting? Det är frågan... 

Oj hjälp... Jag VILL inte åka dit idag. Bussresan känns fruktansvärt jobbig, ångest, och samtalet. Jag är hemskt nervös. Jag vill inte sitta där och känna mig som en stor besvikelseklump, misslyckad, dålig, och få höra samma saker och frågor som de andra gångerna. Frågor jag inte har något bra svar på. Obegahligt. 
Jag vill ju så gärna bli av med fobin, så varför blir det såhär?


2012-01-31 @ 12:58:06 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (4) Trackbacks ()

Gråta för att någon skiter


Idag är det nyårsafton, och jag känner mig mest nere. Det är inte roligt just nu. Det här "jullovet" har varit ett helvete. Folk har ju trillat ihop sjuka till höger och vänster om mig, precis när jag andats ut så har något nytt hänt.

Natten till igår så blev min pojkvän som kommit hit sjuk. Han vred och vände på sig massor i sängen så jag vaknade, sen gick han på toa och var kvar där lite väl länge. Mina fobiantenner registrerade det här och satte igång larmet. Och mycket riktigt, han var sjuk. Han hade inte spytt sa han, men han hade jätteont i magen och hade diarré. Jippie, han också! Han trodde att det berodde på att han åt filmjölk som gått ut... hmm.
Jag tog mitt pick och pack och vandrade bort till pappa för att sova. Igår på eftermiddagen fick jag veta - frågade en av hans systrar - att andra i hans familj också var sjuka!! Det var alltså riktig magsjuka. Nu blev jag LIVRÄDD! Jag var tillräckligt rädd då jag trodde att det var matförgiftning, men nu. Aj aj aj. Jag grät och bönade om att få dö, men här sitter jag livs levande. Och det är väl tur, att man inte alltid får som man vill i sina svaga stunder.
Jag kände mig bara så nerslagen. Nästan en vecka hade gått sedan min lillebror var sjuk - vilket jag också fick veta var riktig magsjuka (dock i diarréform och inte spyform tack och lov) - så jag hade nästan klarat mig igenom den perioden (efter en vecka börjar jag kunna tänka att jag nog inte blivit smittad), och så händer det här! En vecka till av plågande oro, är jag smittad eller inte? Jag ville verkligen bara dö. Vad som helst är bättre än den här paniken.
Ja, det var vad jag kom fram till också, att vad som helst var bättre än att gå och ha sådan panik i en hel vecka, det var till och med bättre att bli sju, "få det överstökat"... Jag var så rädd så det kändes som om ingentings pelade någon roll, helvetet var ju redan över mig, så jag gick bort. Än en gång gick jag rakt in i magsjukans näste. Oj oj oj. Vad har hänt med mig!?! Hur kommer det sig att jag vågar? Har jag börjat inse något?

När jag grät i telefonen då jag pratade med mormor så sa hon "men varför ska du gråta för att någon annan har skitit!?"... ja, varför ska jag det? Det lät så otroligt fånigt att jag mitt i paniken till och med lyckades dra på munnen och skratta till. Haha. Inte kan jag väl gråta för att folk skiter! 
Men tyvärr kan man inte bota fobin riktigt så lätt eftersom fobihjärnan inte har någon logisk funktion alls, men de glimtar man får av logiken kan hjälpa en på rätt köl. Man får hålla hårt vid dem. Trots paniken insåg jag hur fånigt det egentligen var, och kunde skratta. Skratt är den bästa medicinen mot panik.

Ja, här sitter jag nu och skriver. Min pojkvän är frisk, men vi kunde inte åka iväg till de vi skulle fira nyår hos så det får bli till att fira hemma i soffan i år. Det kommer fler nyår, fler jular, kanske var det värt två förstörda helgdagar för de insikter jag fått oh det mod jag lyckats uppbåda? Jag kan trotsa fobin, jag vågar. 
Men jag är ju fortfarande skiträdd... för tänk om jag är smittad, vilket jag med nästan all sannolikhet är om det han hade var smittsamt och inte råkar vara något alla de som blev sjuka ätit av. Men som sagt, ja, jag är livrädd, men jag klarar så mycket mer än jag tror, så på något sätt skulle jag ta mig igenom det också. Jag måste hålla fast vid den tanken, och försöka komma ihåg mormors ord mitt i allt elende: varför ska jag gråta för att någon skiter? ;)




 
2011-12-31 @ 19:32:18 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (3) Trackbacks ()

Mod, i mängder


Oj oj, man ska aldrig säga att det inte kan bli värre för då blir det det! Kaos, kaos och ännu mera kaos. Den här julen var inte den bästa jag varit med om om man säger så.

Hela december har runnit iväg utan att jag hunnit med något juligt alls, det har bara varit skola och annat som har hänt. Till exempel att en av de jag bor med spydde så att jag inte vågade vara där utan bodde hos min pojkvän och kompis, de hade inte något julpynt över huvud taget. Inte har jag hunnit baka något, och eftersom julmust till min stora förskräckelse (det är det bästa jag vet inom mat o dryck!!) innehåller gluten så har jag inte kunnat dricka det. Vi slutade skolan den 22 december och börjar igen den 2 januari. Gång på gång har jag sagt till mamma "det blir ingen jul i år", men jag har ändå känt att julafton skulle bli bra. Vi skulle åka till mina underbar småkusiner, där mormor och morfar också skulle vara, och fira. Mysigt. Och visst, jag skulle inte få vara hemma särskilt länge, men i alla fall en hel vecka att få serverad mat och slappa på. Det var min tröst, att i alla fall få LITE "ledigt" och avslappning.

Hur tror ni det blev?

Jo, plötsligt stack jag ju iväg för att på IV-behandling och blev borta ända tills natten till fredagen, för att åka igen på måndagen och vara borta tills precis innan nyårsafton och därefter sticka direkt till skolan. Där rök min enda hemma-vecka! Menmen, det var ju väldigt bra att jag kunde få behandling och att jag inte skulle behöva missa så mycket av skolan eftersom det var på lovet, och visst skulle jag bli trött av att vara borta och så, men om behandlingen skulle hjälpa så skulle jag bli piggare och det skulle uppväga den tröttheten! Så det accepterade jag, även om det kändes lite surt att inte få vara hemma som jag sett fram emot. Men jag fick i alla fall vara hemma över jul och nyår!!

Dagen innan julafton åkte jag in till stan med pappa för att köpa julklappar, vilket jag verkligen inte hunnit göra tidigare. Jag hittade ingenting någonstans, och plötsligt blev jag akut toanödig. Vi sprang till närmsta McDonalds i hopp om att hitta en toa, men såklart kostade den pengar och det var totalt omöjligt att växla eller på något sätt lösa det. Jag började faktiskt gråta mitt i det fullsmockade McDonaldset, jag kände mig så utsatt - jag höll på att skita på mig! En av de jobbiga grejerna med behandlingen är att magen blir i olag (det är som sagt därför man käkar probiotika) och jag ville därför egentligen inte ge mig ut på stan, men åh jag ville ju så hemskt gärna få tag på lite julklappar, jag ville åtminstone kunna ge julklappar när allt annat med julen verkade skita sig. Jag sket mig nästan där och då, men som tur var fick pappa en femma av en snäll kvinna. Väl på toan så slocknade ljuset, toppen. Där satt jag med min förtvivlan och sket i mörkret. Nej nej, det räcker inte med att det ska krångla lite, det måste krångla mycket såklart.

 

Att det inte räcker med lite krångel fick jag ytterligare bevis på natten till julafton. Jag var uppe och fixade med lite grejer, och hörde att min lillebrorsa smällde väldigt mycket i dörrarna fram och tillbaka. Gick på toa, igen och igen och igen. Jag blev på helspänn, men tänkte att han brukar göra sådär. Jag gick på toa för att borsta tänderna, och så kommer han ut (han var på toa en minut innan jag gick dit) för att gå på toa, ser att jag är där och springer ner för trappan för att gå på toa där. PANIK!!! Man har inte så brottom om man inte håller på att skita på sig eller spy! Man går inte på toa så många gånger på rad...

Jag gick in på mitt rum och försökte lugna mig själv med att det nog var jag som överreagerade, att det fanns en annan förklarning, men när han verkade fastna där nere och jag hörde massa ljud nerifrån, då brast det. Jag ringde till pappa och grät (väldigt vad jag gråter nuförtiden!) och var livrädd. Tänk om han spytt, tänk om har var MAGSJUK! Jag packade snabbt ihop en väska, ifall att, men vågade inte gå ner eftersom jag då skulle vara tvungen att gå förbi honom. 
Pappa sa att han kunde gå och möta mig. Jag gick försiktigt ner, höll för andan... Han var borta?! Mamma låg och sov men vaknade när jag kom ner. Hon förnekade inte mina farhågor. AJ AJ AJ, någonting brast inom mig, inte det här OCKSÅ! Natten till julafton. Det enda jag hade kvar av julen som inte var förstört skulle nu också förstöras. Jag jublade inombords, eller inte.

Min lillebror var så gullig att han hade gått ut för att inte skrämma mig. Han gick bort till pappa och sa att han kunde sova där om det skulle hjälpa mig. Det var verkligen gulligt av honom att tänka så mycket på mig, det var ju HAN som var sjuk och som skulle bli tänkt på, inte jag. Det blev jag som sov hos pappa, för annars skulle ju det stället också bli "besmittat" sa min fobihjärna. Då var det bättre att jag sov där borta. Jag lyckades faktiskt somna tillslut, men oj, det var inte kul någonstans. 


Jag ville sova bort hela julafton. Pappa hade inte pyntat någonting så det kändes som allt annat än julafton, och jag tänkte på mina småkusiner som verkligen sett fram emot att vi skulle komma dit (jag ville verkligen dit, men vågade inte och fick så dåligt samvete för att de skulle bli ledsna). Jag ville INTE sätta mig i samma bil som honom med tanke på smittorisken och allt som skulle kunna hända under bilresan. Mamma sa att han faktiskt var magsjuk av något slag (men han hade inte spytt utan haft massa diarréattacker hela natten). Antingen matförgiftad eller smittomagsjuk. Toppenjulafton.

Min lillebror skickade sms till mig och ville att jag skulle komma bort. Jag ville gå bort, till julgranen, kalle anka, julmaten, paketen... få någon slags julafton (visst var det mysigt att vara med pappa också, men jag ville att julafton skulle bli som den var tänkt). Men jag vågade inte, för då fanns det faktiskt en ganska stor risk att jag skulle bli magsjuk, och kanske skulle jag då inte få diarré utan spy!

Jag såg julafton rinna iväg, vi åkte inte till småkusinerna (ville inte riskera att smitta dem - ännu en varningssignal om att det här var på största allvar!) och där satt jag och var rädd i källaren. Jippie.

Fler sms från mamma och lillebror om att de saknade mig och undrade om jag inte skulle våga komma bort ändå.

Tillslut fick jag tanken "här kan jag inte sitta och förstöra hela julafton genom att vara rädd när jag faktiskt skulle kunna gå bort och fira jul om jag bara la bort rädslan för ett tag. Var han magsjuk och inte matförgiftad så var jag redan smittad. Och om det fanns något tillfälle då det skulle vara 'bättre' än andra att bli magsjuk så var det ju trots allt nu - när jag var hemma hos mamma och pappa, och jag skulle vara med pappa hela nästa vecka ... okej... vad spelar det egentligen för roll? Om jag blir sjuk! De finns runtomkring mig och jag får hjälp, det löser sig om det värsta skulle hända. Jag vill inte slänga bort hela julafton pga min fobi, nu går jag bort... jag får väl bli magsjuk då".

Vad som nästan skrämde mig mest var att jag tog det beslutet. Att jag satte mig över min fobi - vad gjorde den där antibiotikan egentligen!?! Nejmen, fastän jag med föbihjärnan verkligen var skräckslagen så var min kropp ganska lugn när jag gick bort. Märkligt, verkligen konstigt och faktiskt skrämmande - varför vad jag inte mer rädd än jag var!?! På något sätt tror jag att min rädsla skyddar mig från att bli magsjuk, så om jag inte är rädd så kommer jag lättare att bli magsjuk och därför är det "farligt" att bli av med rädslan, för då kan jag ju bli sjuk... eh, dumt egentligen men jag är nog inte enda fobikern som fungerar så. Som är rädd för att bli av med sin fobi!

Jag gick alltså dit. JAG VÅGADE! Det är en av de absolut modigaste sakerna jag har gjort i mitt liv. WOW, vilket framsteg! Jag gick dit. Min lillebror var schyst och höll sig lite på avstånd och tog inte i paketen utan lät mig kolla vilka som var hans och slänga dem till honom osv. Jag blev riktigt rörd för att han var så förstående, och faktiskt förstod fobitänket. Det är inte många som gör. Tex det där med paketen, att jag inte skulle våga öppna mitt paket om han råkat ta i det, eller sitta på den platsen han suttit på osv. Han frågade till och med om han fick gå på toan där uppe (mamma hade städat toaletterna innan jag kom). Vilken fin lillebror jag har! Tycker bara så synd om honom, för han kände sig antagligen jättedum som "förstört julafton genom att bli sjuk" eftersom han vet att jag blir så otroligt rädd. Han hade till och med tänkt att han inte fick bli sjuk nu när jag kom hem för att det skulle förstöra, åh, gulligt av honom att bry sig om mig så mycket, men stackarn (vilken press att sätta på sig själv, och vad dåligt samvete jag får för att det är mitt fel att han sätter den pressen på sig, antagligen var det en orsak till att han faktiskt blev sjuk), man kan ju inte hjälpa att man blir sjuk heller! Det var bar väldigt otur att det råkade vara just natten till julafton av alla årets 365 dagar. Men men, så är livet. En olycka kommer sällan ensam. 
Nu har jag i alla fall INTE tänkt säga att det inte kan bli värre, för det har jag lärt mig att det alltid kan bli.

 

Jag sov hos pappa natten till juldagen också, för att jag tänkte att jag nog skulle få bäst sömn där eftersom jag annars bara skulle ligga vaken med mina elefantöron och lyssna efter toaljud. På dagen gick jag till mamma igen, jag vågade en gång till. Han hade mått bra under natten, och än så länge var varken jag eller mamma sjuka, så då vågade jag mig bort. 

I skrivande stund är det natten till annandag jul och jag sover hos mamma. Jag lyssnar efter toaljud, men jag sover här. Det är modigt, för det här är inte lätt.

Det som skrämmer mig mest är tanken på att bli sjuk i bilen, under den tre timmar långa resa jag och pappa ska göra i morgon. Tänk om jag blir sjuk när vi är precis i mitten? Lika långt tills vi är framme som hem... jag kommer explodera av rädsla då för jag kommer inte våga sätta mig i bilen igen om jag blivit sjuk! Aaaah. Rädd.

Och tänk om jag blir sjuk... hur blir det då med behandlingen, den måste jag ju få!


Jag försöker ha inställningen att det löser sig, oavsett vad som händer, men oj vad det är svårt. Det krävs mod för att ha den inställningen. Jag försöker, för visst har jag blivit modigare av det jag lyckats med i helgen. Tänk att jag vågade, det är jag stolt över. Det är verkligen ett stort steg på vägen att bli fri från fobin. Den fick inte förstöra min julafton! :)

 

 

Ps. Jag har världens finaste och bästa familj! De bryr sig så väldigt mycket om mig och ställer upp på alla möjliga vis. Jag älskar dem!


2011-12-26 @ 03:04:43 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hos psykologen 21. Ultimatum och nystart

Det blev ett väldigt långt uppehåll mellan det här och det senaste psykologbesöket! Det uppehåll som skulle ha blivit om förra psykologtillfället hade blivit av var redan det långt, men så gick det ju som det gick med det tillfället (om du som läser inte har en aning om vad jag snackar om så kan du läsa här)... in och iväg med ambulans, jag stack helt enkelt därifrån ;) Sen har det varit fram och tillbaka, upp och ner och ut och in till sjukhuset ett tag efter det.

Den 16 november (ja, nu är det ganska längesedan, jag har inte orkat skriva om det bara) var jag alltså hos psykologen igen. 
Det var riktigt riktigt jobbigt att åka dit igen, inte bara för att jag skulle till psykologen efter ett så långt uppehåll, utan mest för att jag påmindes om vad som hände sist jag åkte den sträckan. Jag åkte förbi stället där jag först märkte att någonting var konstigt med min syn - fast då trodde jag att jag bara var väldigt trött. Som tur var så såg receptionisten ut att vara hel den här gången!

Ett tag övervägde jag att inte alls åka, men jag tog mig i kragen och åkte som sagt. Jag fick väldigt mycket ångest, då jag gick in till psykologen undrade jag hur jag skulle klara av att ta mig hem efteråt, eftersom jag redan höll på att spricka av ångest. Men det gick ju det med på något sätt.

 

Det här besöket blev lite av ett vägskäl för min behandling. Psykologen ställde ett ultimatum: antingen fortsatte jag min egen behandling, eller så lyssnade jag på honom och gjorde de uppgifter som han sa åt mig att göra - inte hitta på andra, egna, uppgifter och göra dem.

Ibland har jag nämligen gjort andra uppgifter än de han har gett mig, oftast svårare, för jag har inte tyckt att det spelar någon roll ifall jag gör just de sakerna, bara jag utmanar min fobi och kommer framåt. Tydligen så har det spelat roll enligt honom, och jag tror att jag förstod varför. Om jag gör mina egna uppgifter så kan det dels leda till att jag gör saker jag inte "riktigt är redo för" bara för att vara duktig, och dessutom så kan det vara så att jag undermedvetet egentligen flyr från de uppgifter jag får för att jag tycker att de känns jobbiga. En tredje grej till varför jag ska göra hans uppgifter är att han annars inte har koll på behandlingen och kan då inte hjälpa mig. Så för att han ska kunna hjälpa mig, och jag ska se att behandlingen fungerar, så behöver jag göra det som han säger - eller rättare sagt, som vi kommer överens om tillsammans under den tiden jag är där. Det är inte så att han bara ska ge mig saker att göra, utan vi ska lägga upp det hela tillsammans, samarbeta, men då krävs det att jag faktiskt också är med och samarbetar.

 

Först tyckte jag det kändes väldigt jobbigt att få det här ultimatumet, och höra att jag "gjort fel", jag kände mig dålig. Men när jag förstod att han inte menade att anklaga mig (vilket det först lät som) utan sa de här sakerna för att hjälpa mig, och att den här förändringen kanske kunde göra att min behandling gick bättre, så kändes det bättre. Dessutom så kändes det bra att "backa tillbaka" ett steg (gör om, gör rätt) eftersom jag kände att jag kanske pressat mig själv att gå för fort fram vilket gjort att jag blivit mer och mer motvillig att åka till psykologen och göra uppgifterna. Så, det blev helt enkelt en nystart. Det känns jobbigt att jag inte kommit längre än såhär under den tiden jag har gått hos psykologen, men så länge det går framåt så är det bra. Jag måste tänka på att fobin trots allt har haft 19 år på sig att rota sig och bestämma hur jag ska tänka och reagera, då tar det tid att ändra inställningarna och jag måste ge det tid. Men samtidigt måste jag såklart pressa mig själv så att jag inte flyr genom att ta det för lätt eller vad man ska säga. Det är en svår balansgång allt det där.

Det var i alla fall skönt att det kändes bra efter det här psykologbesöket. Nu minsann skulle fobin möta motstånd. 

 

2011-12-12 @ 00:53:33 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kill them, face them!


Idag har det varit en RIKTIGT tuff dag. Men vet ni vad, jag är SÅ stolt över mig själv!
Vi var på studiebesök på mikrobiologen (där de undersöker massa bakterier av olika slag tex) och hon som visade oss runt pratade om olika sjukdomar och bakterier, vi fick kolla på urinodlingar, fecesprov (ett finare ord för BAJS) och olika parasiter. De hade burkar med tex binnikemask och lite andra läskiga LÅNGA maskar. Ueewh, det var inte det mysigaste jag sett. Såklart undrar jag om jag har någon parasit eftersom mina eosinofila blodkroppar var för många, detta tyder ofta på parasiter. Hjälp liksom! Kändes otäckt att se de där maskarna och samtidigt veta att jag KAN ha parasiter själv... Fast, hur stor är den sannolikheten? Men såklart satte min hjärna igång, precis som när hon snackade om alla andra läskiga bakterier och sjukdomar.
I det rummet där de odlade och kollade på urin/bajsprov luktade det något galet äckligt! Jag var verkligen hemskt rädd för att gå in där och få in lukten i näsan, för det var ju bakterierna som luktade, tänk om man kunde bli smittad med någonting då!?! Så jag andades genom tröjan. Detta, lukten och det faktum att jag bara ätit lite youghurt på hela dagen och var vrålhungrig, gjorde att jag blev väldigt yr och illamående. Då fick jag genast panik! Jag klarade trots allt av att vara kvar i det stinkande rummet länge, men när hon som visade runt oss såg att jag "mådde dåligt" och därför berättade att hon hade full förståelse för om jag ville sätta mig i ett annat rum eftersom hon då hon var student och fick gå in i det rummet tydligen hade spytt. Kunde man SPY alltså! Där slogs alla panikalarm på hos mig och då var det kört, därefter vågade jag inte vara kvar i det stinkande rummet någon längre stund och var tvungen att sätta mig ner i ett annat rum. Det kändes som om jag mådde så illa att jag skulle spy, även om jag visste att jag aldrig skulle göra det på riktigt och visste att anledningarna var: hunger, lukten, att jag andades för lite samt att folk blev så uppjagade av att jag "mådde dåligt". De behandlade mig som om jag var dödssjuk, sånt får mig alltid att få panik, för då börjar jag tro att det kanske stämmer. De frågade till exempel om jag verkligen klarade av att sitta ensam i rummet eller om jag ville ha någon där (i min hjärna blev det: WHAAT, det här är verkligen allvarligt!) och sa till mig att skrika "HJÄLP" ifall jag började må sämre.
Jag klarade av att gå med lite till sedan, men jag ringde mamma och blev lugnad först. Det var verkligen stort av mig att ens vara där och gå omkring bland alla bakterier. Vi fick till exempel kolla på salmonella!! Och så snackades det en del om magsjukebakterier, något restaurangutbrott som varit, matförgiftning och andra, för mig, läskiga saker. Det är ju oftast för att någon är magsjuk/matförgiftad som man lämnar bajsprov tex. Dessa fick vi se, stå bland och till och med lukta på massor under dagen. Tänk att jag var kvar! Det hade jag aldrig trott att jag skulle våga för några år sedan, eller ens för ett år sedan?

Och VET NI VAD? På eftermiddagen skulle vi fortsätta på den labben som vi påbörjade igår. Jag var hemskt rädd igår och grät till och med framför läraren, för att jag inte fick ha handskar, såg utbildningen rinna mig ur händerna och fy, hur skulle det sluta?
Idag gjorde jag labben UTAN hanskar! Fastän jag fick ha handskar på mig idag, jag klarade det utan. Det är sällan jag verkligen är stolt över mig själv, men nu är jag det. Det var STORT på riktigt.
De tre senaste dagarna har jag upplevt många och stora utmaningar, och jag har faktiskt klarat av dem.

Magnetröntgenundersökningen i förrgår då jag hade panik men trots allt låg stilla under hela undersökningen, som ju tog över en timma, den klarade jag. Jag har läst om många som fått panik och vägrat göra den pga det, jag förstår dem, men oj det gör mig faktiskt lite imponerad över mig själv, för att jag trots alla panikkänslor klarade av det. Jag kunde gått därfriån och fått göra en CT-röntgen istället, vilket går väldigt mycket snabbare, men det gjorde jag inte. Jag uthärdade och gav mig inte. Ibland tankar jag min envishet och "duktig-flicka-syndromet", för det får mig att trots alla hemska känslor klara av viktiga saker.

Igår fick jag höra på en hemsk föreläsning om alla risker vi skulle utsättas för, om bakterier, virus, magsjuka - tex att en magsjukebakterie vi använde kunde finnas kvar på bänken i ett HALVÅR efteråt - och jag satt kvar. Jag stannade även kvar när magsjukebakterierna gjorde entré i rummet. Vi andades samma luft.
Idag klarade jag av att gå omkring bland alla bakterier och läskigheter på mikrobiologen (jag tycker såklart det är sjukt intressant, annars skulle jag aldrig varit så motiverad att gå den här utbildningen att jag tvingade mig själv igenom allt det här!), och sedan labbade jag utan handskar! Crazy stuff, wow, underbart. Jag är glad, livrädd men glad.

Idag under labben fick vi föra över en bakteriekolloni till en glasplatta, dessa skulle sedan bäras ner och brännas. Jag bar alla glasplattorna med bakterierna. Bakterier som alltså kunde gör att jag spydde! De bar jag omkring på, hör ni hur galet det låter? En spyfobiker som av egen fri vilja bär omkring på bakterier som man kan spy av. Och det bästa på hela dagen var segern jag kände då jag med mina bara händer vågade nudda plattan med magsjukesmitta (två centimeter från bakterierna var jag!) för att få tag på den med tången och därefter döda de små rackarna. WOHO, kill them, jag jublade när jag gjorde det. Där fick de små äckelsakerna som gett mig så mycket lidande genom åren. Jag dödade dem!
De andra kollade konstigt på mig när jag inte kunde hålla inne min lycka haha, det gjorde inget! Jag kände en sån befrielsekänsla. Där och då vann jag en fight mot min största skräck. De kunde inte slå ner mig, jag dödade dem.
Sen fick vi färga dem och kolla på dem i mikroskåp. Snacka om att se fienden i vitögat.
Kill them, face them.
Oh yeah vilken seger. Det här borde alla som lider av spyfobi få vara med om. Jag tror att det är väldigt nyttigt i läkandeprocessen att verkligen få vara så nära det man är livrädd för, egentligen är det ju iof inte bakterierna som skrämmer mig utan vad de kan göra, men det blir lite samma sak. Det är ju trots allt bakterierna jag gör allt för att undvika, så att då stirra dem i vitögat och döda dem, känna lukten av dem, ja det gör nog en hel del nytta.
Det känns i alla fall bra!

Hihi, jag dödade dem, vilken seger ;)

Men oj oj, nu är jag verkligen helt utmattad, men väldigt stolt och glad över vad jag har klarat! Heja heja, I feel some hope over here :D


2011-10-05 @ 19:29:35 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hos psykologen 20. Paniken har inte kontrollen!



I fredags var jag hos psykologen igen. Fy, jag ville verkligen INTE åka dit. Jag var skiträdd för vad han skulle utsätta mig för den här gången... sist fick jag ju världens(!) panikattack, och jag skämdes väl lite för att åka dit den här gången. Han fick se mig i min mest sårbara stund, när jag var som svagast, skörast, räddast... samtidigt som han satt där och hade tittat på samma videoklipp som mig men var helt lugn. Det kändes liksom förödmjukande. Pinsamt.
Men, man måste komma ihåg att det inte ÄR pinsamt, även om det känns så, han är psykolog, och han är van. Vi alla har olika saker som gör att vi hamnar i den där sårbara stunden, han har med högsta sannolikhet också sina tillfällen, bara det att nu var det min rädsla som var på tapeten. Men det kändes fortfarande jobbigt att åka dit efter förra veckans session.

Jag åkte dit, trots alla jobbiga känslor - för hur ska jag annars kunna bli fri från det här eländet! Och jag åkte dit, trots att min mobil höll på att dö till följd av batteribrist (hehe, det märks att det är min mobil :P det smittar kanske av sig).
Först pratade vi lite om tiden som gått sedan senaste besöket, som vi alltid gör. Sedan fick jag en lång utläggning om varför jag måste fylla i ångesthierarkilistan! Jag hade helt glömt bort att göra den läxan, vilket jag har glömt ett antal gånger nu, antagligen för att jag känner att det är så onödigt. Nu fick jag utförligt förklarat för mig varför det vad nödändigt så jag får helt enkelt ta och fixa det till nästa gång, även om jag tycker att det är någonting som fått överdriven vikt i behandlingen.
En hierarkilista är en lista där jag skriver upp olika saker/situatuioner som gör mig rädd och skattar hur mycket ångest jag får av dessa. Sedan skall listan rangordnas efter ångestgrad och så ska det bli min kbt-plan typ. Att jag ska utsättas steg för steg för de grejer jag har skrivit upp! Läskigt värre, jag måste ju vara ärlig då jag skriver listan, annars förstör jag behandlingen, men samtidigt vill jag inte skriva upp alla de läskigaste sakerna, där jag utsätts för mest spyrisk, för jag kommer att bli tvungen att göra dem!
Psykologen sa att det antagligen är anledningen till att jag glömmer att göra den här uppgiften, eftersom jag vet att jag kommer utsättas för det jag skriver upp. Alltså skjuter jag det på framtiden och försöker fly ifrån det.
Kanske har han rätt, men i så fall gör jag det inte medvetet. Men ja, det känns väldigt tungt att göra listan.

Efter att jag fått inpräntat i mig att ångesthierarkilistan var viktig så berättade han om dagens exponering. Jag skulle kolla på en ny film, där en tjej sitter i en soffa och spyr. Omgiven av sina kompisar (de syns dock inte) - och alla skrattar och stojar! HON SOM SPYR SKRATTAR! Det var lite av en chock att se, att man kan sitta och skratta, ja se ut som om man tycker att det är kul, samtidigt som man spyr. WHAT liksom.
Det var en bra video att se, men när jag fick höra om uppgiften (kolla på en tjej som sitter i en soffa och spyr, det var så jag fick det förklarat för mig) så ville jag inte alls eftersom jag var livrädd för att sedan behöva åka hem med bussen med massa ångest och en död mobil!
Jag sa att det skulle bli för mycket för mig (wow, det kanske också kan räknas som ett framsteg? Att jag vågar erkänna att något är för mycket för mig, och inte bara tvingar mig själv för att "vara duktig") att dels kolla och sedan åka hem utan mobil. Det slutade med att jag kollade på videon men laddade mobilen under tiden (ja, jag har i princip alltid med mig laddare, jag vet, det är ett säkerhetsbeteende).

Under tiden jag kollade så skulle jag skatta min ångest och psykologen skrev upp hur den förändrades med tiden. Dessutom så skulle jag öva på att ta bort mina säkerhetsbeteenden, saker som jag gör för att försöka lugna mig själv då jag har panik. Till exempel (jag är lite imponerad över att psykologen lyckats se vad jag gör för säkerhetsgrejer) som att jag sitter och spänner axlarna, pillar med händerna, biter mig i tungan och liksom blåser ut massa luft (pustar). Och innan jag utför uppgiften, i detta fall att kolla på klippet, så tar jag liksom sats, samlar mod och säger/tänker "åh nej, fy" eller något annat negativt. Dessa saker skulle jag inte göra då jag kollade på tjejen som spydde! Dessutom så skulle jag tänka på min andning, att andas med magen, och inte hålla andan (vilket jag tydligen gör omedvetet då jag får panik).
Först var det väldigt jobbigt och ångestframkallande att inte få använda dessa säkerhetsgrejer. Men efter ett tag så märkte jag att mitt hjärta började slå lugnare, och hjärnan lugna ner sig! WHAT, seriöst? Det kändes nästan som att jag satt och mediterade där jag satt och kollade på någon som spydde. Ångesten gick ner. Det GÅR att kontrollera den, wow, det var en cool upptäckt, verkligen. Om man litar på att ångesten inte går i taket om man tar bort sina säkerhetsbeteenden så går det alltså att bli lugn!
Det handlar om att de säkerhetsbeteenden man gör har blivit signaler för kroppen och hjärnan om att "nu är det något farligt på gång", och då sätts systemet igång. Till exempel då jag tänker, innan jag utför uppgiften, "åh hjälp, hur ska det här gå?" eller något liknande, och tar sats inför det jag ska göra, ja det skickar iväg signaler om att det som ska hända är farligt och bygger alltså på ångesten och fobin.
Om man då tar bort dessa säkerhetsgrejer, slappnar av, andas normalt, osv, ja då skickas inte längre "alarmsignalen" ut och kroppen lugnar ner sig, vilket i sin tur leder till att de läskiga tankarna och paniken kryper bort. Helt otroligt.
Det läskiga är ju då att lyckas ta bort sina säkerhetsbeteenden, för det KÄNNS ju som att de lugnar ner en! Konstigt nog så är det alltså tvärt om.
Jag fick testa att kolla på spyklippet med - medvetet - spända axlar, och ja, då steg ångesten automatiskt.
Det var verkligen nyttigt för mig att få testa, känna att det fungerar, att man kan lugna ner sig då man har panik, utan att använda säkerhetsbeteenden. Paniken har inte kontrollen! Det är jag som har det, men jag kan välja att ge den till paniken genom att bete mig på olika sätt, men nu ska jag minsan lära mig att ta tillbaka kontrollen igen :)

Som läxa fick jag att skriva ner massa saker som gör mig rädd och sammanställa i en ångesthierarki samt att fortsätta kolla på spyklipp på youtube och samtidigt öva på att ta bort de säkerhetsbeteenden som jag har.
Nu är det upp till mig, det kommer dröja tre veckor tills jag träffar psykologen igen så för att komma framåt i behandlingen så får jag ta tag i det hela och faktiskt göra mina läxor!

 

 

2011-09-18 @ 15:23:45 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (2) Trackbacks ()

Hos psykologen 19. Exponering och full panik


I fredags var jag hos psykologen igen, efter ett uppehåll på tre veckor (det har varit så mycket med att börja skolan osv så jag har inte haft tid). Det här besöket blev det längsta hittills, två timmar var jag där, och det läskigaste...
På tavlan stod sessionens olika punkter, och där stod exponering med. Det vill säga att jag ska utsättas för någonting jag tycker är läskigt.

När jag åkte dit så mådde jag illa, jag hade inte ätit på länge och nej, det kändes bara konstigt. Nästan så att jag funderade på att inte ens åka dit, men det gjorde jag alltså trots allt.


Det exponeringen skulle innebära var att jag skulle kolla på två olika youtube-klipp där någon spydde. Det första var från family guy, det avsnittet då pappan, sönerna och hunden spyr över hela vardagsrummet! Jag brukar inte kolla på family guy, men en gång när jag skulle kolla på det så var det just det avsnittet jag råkade se - gissa varför jag aldrig mer har tyckt om programmet!

Det gick okej att kolla på det, trots allt var det tecknade figurer, men jag fick ändå en hel del ångest. Min fantasi sattes igång och jag började tänka i läskiga banor och undrade om man kunde spy sådär mycket osv. Ångesten steg till ungefär 60 på en hundragradig skala, för att sedan vända och gå ner igen efter att jag sett videon ett antal gånger. Ångesten sjönk för att jag kom på mig själv med att det var ganska fånigt att jag satt där och blev rädd för att några tecknade gubbar spydde överdrivet mycket, till och med så att en av dem flög bak - yeah right, så mycket kraft är det inte i en spya! När jag började inse att det var överdrivet och började se de fåniga grejerna med det hela så gick alltså ångesten ner (däremot förstår jag inte hur folk kan tycka att det avsnittet är ROLIGT?). Det är ungefär som i Harry Potter då de får möta en boggart, som är en varelse som förvandlas till det personen den möter är mest rädd för. Knepet för att övervinna boggarten är att uttala trollformeln "ridiculous" (= löjligt) och föreställa sig det man är rädd som någonting skrattretande. Det tar liksom bort det farliga med det. J K Rowling har en väldigt bra poäng där! Bästa sättet att möta sin rädsla är att skratta åt den, förlöjliga den och göra den så liten som möjligt. Då sätter man sig över den och tar tillbaka kontrollen... fast det är oftast lättare sagt än gjort.

 

När jag fortfarande uppspelt försökte andas ut efter family-guy-spyprövningen så fick jag veta att jag skulle få kolla på en tjej som åker berg- och dalbana och spyr flera gånger!
Med ångesten i halsen och fortfarande illamående klickade jag på start. Fy vad rädd jag var. Jag kollade några gånger, och det gick okej, ångesten steg till typ 80 på den hundragradiga skalan. Ända tills jag la märke till vad de sa... någonting om att de (tjejen som spydde och killen som satt bredvid) älskade varandra innan, men inte längre. DÅ bröt paniken ut på riktigt, jag fick en fullskalig panikattack och visste inte vad jag skulle ta mig till! Det var hemskt, verkligen hemskt. Jag sa högt "hjälp! vad ska jag göra, hjälp!" och "jag vill ringa mamma!". Det kändes som om jag skulle dö, eller ännu värre, spy (för dö vet jag att man inte gör av en panikattack även om den ångest man känner för att det KÄNNS som om man ska dö är obeskrivligt fruktansvärd, men spy däremot, det kan man göra av tillräckligt mycket panik - det har jag gjort en gång - därför är så mycket panik helt galet läskigt!).
Hjärtat försökta hoppa ur kroppen genom munnen och jag fick nästan en kväljning. Jag blev verkligen så sjukt rädd, det går inte att beskriva hur vidrigt det är att ha sådan panik. I ett sådant ögonblick VILL man dö (för att det är ända sättet att komma undan den enorma paniken), fastän det är det som skrämmer en så väldigt mycket, konstigt det där. Usch, jag trodde verkligen att jag skulle spy där och då inne på psykologens kontor. Jag tog nästan upp papperskorgen. Så galet läskigt!

Han sa åt mig att andas, att det skulle gå över, jag ville nästan slå till honom för att han var där så att jag inte bara kunde rusa ut eller ringa mamma - jag är drabbad av "duktig-flicka-syndromet" vilket gör att jag absolut inte vill misslyckas med en uppgift jag fått, vilket att springa därifrån eller ringa mamma skulle innebära att jag gjort. Jag höll på att slitas itu, gå sönder, svämma över, kroppen var för liten för alla de starka känslor som rusade omkring i mina ådror. Hemskt.

Jag hatar panik.

Det är så obeskrivligt intensivt skrämmande. Något ingen vill uppleva, men som måste upplevas för att gå att förstå.


Då när jag hade sån panik sa psykologen åt mig att sätta på spy-videon igen. Det kändes som om det skulle resultera i en ännu starkare panikattack (hur det nu skulle gå till!) och att jag då skulle spy. Men vet ni vad? Jag satte på videon och kollade. Det berömde psykologen mig väldigt för efteråt, och sa att jag skulle vara stolt över. Jag har dock svårt att vara stolt över det eftersom alla skamkänslor för att jag fick en sån panikattack mitt framför ögonen på en - egentligen - främmande person överskuggar den stoltheten. Men jag försöker att vara stolt över det, för det var faktiskt modigt gjort.

Tillslut gick ångesten, tro det eller ej, ner igen. Jag varken dog eller spydde, däremot var jag helt tömd på energi efteråt.


Vi snackade om det faktum att det var rädsla för att bli övergiven som hade satt igång den värsta paniken. Så länge det "bara" var spyklippet utan inslag av att bli övergiven så gick det okej, men när jag hörde vad de sa så fick jag panik. Alltså är rädsla för att bli övergiven en stor komponent i min spyfobi.  Det var en ganska intressant insikt. Det är nog därför jag har varit så rädd för att vara ensam hemma tex, och vill ringa mamma om jag får panik - för att se att hon fortfarande finns där för mig. Jag är alltså på något konstigt sätt livrädd för att folk ska överge mig, och detta tror jag av någon okänd anledning särskilt skulle hända om jag spyr, att de ska tycka att det är så äckligt osv - rädsla för att jag ska bli lämnad när jag som mest behöver någons stöd. Tänk om jag skulle spy och så backar alla undan, ingen kommer och hjäper mig. Hur skulle jag klara det!?!

Antagligen är det flera händelser som har lett till min rädsla för att bli övergiven. Dels när jag var bebis och nästan kvävts av mina egna spyor. Då var jag ju helt ensam, det var mörkt, och jag hade antagligen vaknat av att något kändes fruktansvärt fel, men ingen fanns i närheten... sen spydde jag, i mängder, och höll på att dö, men ingen var där. Klart att det sätter spår i ett litet barns hjärna, jag kan inte ha förstått alls vad det var som hände då, eller varför ingen fanns som hjälpta mig, utan förstod bara det faktum att jag var ensam och höll på att dö. Kopplingen, att vara övergiven = man kan dö, skapades antagligen där och då, och därför skrämmer ensamhet mig.
Kanske, kanske inte, men det låter ganska så logisk trots sin ologik.

 

Sen är det som sagt fler saker som har byggt upp den rädslan (tex att jag blivit "övergiven" av två bästa vänner vid tillfällen i livet då jag varit extra sårbar och som mest behövde någon). Och dessa saker har sedan i sin tur bidragit till duktig-flicka-syndromet. Men det är en annan historia...


Att hela tiden vara beroende av andra och orolig för att bli övergiven, inte klara sig själv osv, sätter sig såklart på självförtroendet och trycker ner det i botten. Jag tvivlar på att jag skulle klara av saker själv, detta är något som jag behöver jobba på för att kunna bli av med min fobi och panikångest på riktigt. Jag måste våga lita på mig själv, för jag kan, jag vågar och jag är bra!



2011-09-12 @ 00:23:18 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vad hände där?


Kanske får jag energi av det här med att böjra plugga, samtidigt som det gör mig väldigt trött? Men precis som när jag jobbade så känns den här tröttheten mer fysisk på något sätt, samtidigt som jag blir piggare psykiskt. Jag föredrar att vara fysiskt trött, det är lättare attgöra någonting åt.
I alla fall så fick jag energi att utmana mig själv idag, massa små grejer, men som sagt, många bäckar små blir en stor å! Till exempel så fick vi göra lite "lekar" där man skulle krama och hälsa på massa folk vilket såklart skrämmer mig eftersom det kan spridas massa bakterier sådär, tänk om någon av dem har varit/är/känner någon som är magsjuk? Ah, you know, tankarna spökar. Men jag var med på allt och kunde trots allt släppa fobin lite kändes det som. Ingen panikattack har jag fått heller, trots att min mobil blivit helt knäpp och bara dör pga dåligt batteri (utan mobil vet jag inte ad jag gör!). Jag har ätit en matlåda med köttfärs i, som dessutom stod i en kyl som tydligen stått öppen under dagen, och JAG ÅT! Det är galet, jag åt. Det brukar jag inte våga ens utan att kylen varit öppen. Sen när jag kom hem så drack jag mjölk som gick ut idag trots att jag varken känner smak eller lukt (dvs jag kunde inte avgöra om den var gammal). Jag har utmanat mig själv med lite sådana smågrejer hela dagen, that's great.
Vad har hänt?
Jag tror jag fick en riktig spark i baken idag under insparken haha! Det är nog vääldigt nyttigt för mig att komma ut ur lägenheten och göra någonting om dagarna. Nu håller jag tummarna för att jag orkar med allt som måste orkas med också, att jag får mer energi än det kostar. Peppa peppa, det börjar bra :)


2011-08-23 @ 01:21:06 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag och paniken, mitt i natten


Vet ni? Nej, hur skulle ni kunna. Jag träffade dem igår trots allt, på replängds avstånd (om ni inte förstår någonting nu, läs det här inlägget). Jag gav dem en luftkram, och var väldigt orolig, men jag åkte i alla fall dit och träffade dem. Det värsta var då folk försökte krama mig och jag liksom ryggade tillbaka. Jag förklarade att "jag var väldigt förkyld så det var nog bäst om de inte kramade mig", well, de hade inga problem att tro på det eftersom jag tydligen är allergisk mot någonting som får näsan att rinna som världens fors. Jag låter förkyld på riktigt. Det värsta var de personer som kramade mig "utan förvarning" så att jag inte hann förklara min lilla förkylningsundanmanöver, det hände två gånger. Då stod jag stel som en pinne medan de kramade mig, det kändes hemskt, jag kände mig hemsk. Undrar vad de tänkte. Jag drog förkylningshistorien sen och försökte kompensera genom att se extra glad ut, jag hoppas inte de tog illa upp.

Efter det där så åkte jag hem till några kompisar och spelade spel, efter ett tag kom en av de personerna som bor med min kompis vars lillasyster var magsjuk och var hos dem igår. Då var jag hemskt nära på att åka hem, men jag stannade kvar och kollade på film med henne och de andra ändå. Och inte nog med det, sen åkte jag hem till lägenheten för att sova ensam hemma! När jag faktiskt utsatt mig för magsjukesmittorisk! Jag var inte den lugnaste igår kväll och inatt kan jag säga, men här sitter jag nu och skriver, uppenbarligen har jag överlevt och inte heller har jag spytt. Fast jag känner mig inte särskilt utvilad, jag vaknade typ vid halv fyra inatt och hade sån panik att jag gick upp och packade i ordning en liten väska för att åka bort till min pojkvän, sen ringde jag mamma. Tillslut kom logikhjärnan tillbaka och efter en halvtimmes snack med mamma så kunde jag återigen falla tillbaka i min oroliga sömn. Sen sov jag till tolv! Helt utmattad, som vanligt iof.
Jag är glad att jag klarade att stanna kvar ändå. Visst, jag ringde mamma och behövde lugnas ner (säkerhetsbeteende), men det här var ett så otroligt stort steg (sova ensam när risken faktiskt fanns att jag var magsjuk!) så då är jag dum om jag begär att jag ska klara det problemfritt första gången (vilket jag såklart begär eftersom jag har hemska prestationskrav). Jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt lyckades med och inte att jag fick en panikattack och behövde ringa mamma. Det här hade jag aldrig vågat för ett halvår sedan. Dessutom har jag varit ensam hemma hela dagen (när risken fortfarande finns att jag skulle kunna vara smittad).
Heja mig! Ja, man får faktiskt heja på sig själv, nej fel, man SKA heja på och uppmuntra sig själv :)




2011-08-21 @ 21:59:41 Permalink Min väg mot friheten & KBT-behandling Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tidigare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0