Att leva med oro

Idag är det nyårsafton, och jag känner mig mest nere. Det är inte roligt just nu. Det här "jullovet" har varit ett helvete. Folk har ju trillat ihop sjuka till höger och vänster om mig, precis när jag andats ut så har något nytt hänt.

Natten till igår så blev min pojkvän som kommit hit sjuk. Han vred och vände på sig massor i sängen så jag vaknade, sen gick han på toa och var kvar där lite väl länge. Mina fobiantenner registrerade det här och satte igång larmet. Och mycket riktigt, han var sjuk. Han hade inte spytt sa han, men han hade jätteont i magen och hade diarré. Jippie, han också! Han trodde att det berodde på att han åt filmjölk som gått ut... hmm.
Jag tog mitt pick och pack och vandrade bort till pappa för att sova. Igår på eftermiddagen fick jag veta - frågade en av hans systrar - att andra i hans familj också var sjuka!! Det var alltså riktig magsjuka. Nu blev jag LIVRÄDD! Jag var tillräckligt rädd då jag trodde att det var matförgiftning, men nu. Aj aj aj. Jag grät och bönade om att få dö, men här sitter jag livs levande. Och det är väl tur, att man inte alltid får som man vill i sina svaga stunder.
Jag kände mig bara så nerslagen. Nästan en vecka hade gått sedan min lillebror var sjuk - vilket jag också fick veta var riktig magsjuka (dock i diarréform och inte spyform tack och lov) - så jag hade nästan klarat mig igenom den perioden (efter en vecka börjar jag kunna tänka att jag nog inte blivit smittad), och så händer det här! En vecka till av plågande oro, är jag smittad eller inte? Jag ville verkligen bara dö. Vad som helst är bättre än den här paniken.
Ja, det var vad jag kom fram till också, att vad som helst var bättre än att gå och ha sådan panik i en hel vecka, det var till och med bättre att bli sju, "få det överstökat"... Jag var så rädd så det kändes som om ingentings pelade någon roll, helvetet var ju redan över mig, så jag gick bort. Än en gång gick jag rakt in i magsjukans näste. Oj oj oj. Vad har hänt med mig!?! Hur kommer det sig att jag vågar? Har jag börjat inse något?

När jag grät i telefonen då jag pratade med mormor så sa hon "men varför ska du gråta för att någon annan har skitit!?"... ja, varför ska jag det? Det lät så otroligt fånigt att jag mitt i paniken till och med lyckades dra på munnen och skratta till. Haha. Inte kan jag väl gråta för att folk skiter! 
Men tyvärr kan man inte bota fobin riktigt så lätt eftersom fobihjärnan inte har någon logisk funktion alls, men de glimtar man får av logiken kan hjälpa en på rätt köl. Man får hålla hårt vid dem. Trots paniken insåg jag hur fånigt det egentligen var, och kunde skratta. Skratt är den bästa medicinen mot panik.

Ja, här sitter jag nu och skriver. Min pojkvän är frisk, men vi kunde inte åka iväg till de vi skulle fira nyår hos så det får bli till att fira hemma i soffan i år. Det kommer fler nyår, fler jular, kanske var det värt två förstörda helgdagar för de insikter jag fått oh det mod jag lyckats uppbåda? Jag kan trotsa fobin, jag vågar. 
Men jag är ju fortfarande skiträdd... för tänk om jag är smittad, vilket jag med nästan all sannolikhet är om det han hade var smittsamt och inte råkar vara något alla de som blev sjuka ätit av. Men som sagt, ja, jag är livrädd, men jag klarar så mycket mer än jag tror, så på något sätt skulle jag ta mig igenom det också. Jag måste hålla fast vid den tanken, och försöka komma ihåg mormors ord mitt i allt elende: varför ska jag gråta för att någon skiter? ;)