Att leva med oro

Det blev ett väldigt långt uppehåll mellan det här och det senaste psykologbesöket! Det uppehåll som skulle ha blivit om förra psykologtillfället hade blivit av var redan det långt, men så gick det ju som det gick med det tillfället (om du som läser inte har en aning om vad jag snackar om så kan du läsa här)... in och iväg med ambulans, jag stack helt enkelt därifrån ;) Sen har det varit fram och tillbaka, upp och ner och ut och in till sjukhuset ett tag efter det.

Den 16 november (ja, nu är det ganska längesedan, jag har inte orkat skriva om det bara) var jag alltså hos psykologen igen. 
Det var riktigt riktigt jobbigt att åka dit igen, inte bara för att jag skulle till psykologen efter ett så långt uppehåll, utan mest för att jag påmindes om vad som hände sist jag åkte den sträckan. Jag åkte förbi stället där jag först märkte att någonting var konstigt med min syn - fast då trodde jag att jag bara var väldigt trött. Som tur var så såg receptionisten ut att vara hel den här gången!

Ett tag övervägde jag att inte alls åka, men jag tog mig i kragen och åkte som sagt. Jag fick väldigt mycket ångest, då jag gick in till psykologen undrade jag hur jag skulle klara av att ta mig hem efteråt, eftersom jag redan höll på att spricka av ångest. Men det gick ju det med på något sätt.

Det här besöket blev lite av ett vägskäl för min behandling. Psykologen ställde ett ultimatum: antingen fortsatte jag min egen behandling, eller så lyssnade jag på honom och gjorde de uppgifter som han sa åt mig att göra - inte hitta på andra, egna, uppgifter och göra dem.

Ibland har jag nämligen gjort andra uppgifter än de han har gett mig, oftast svårare, för jag har inte tyckt att det spelar någon roll ifall jag gör just de sakerna, bara jag utmanar min fobi och kommer framåt. Tydligen så har det spelat roll enligt honom, och jag tror att jag förstod varför. Om jag gör mina egna uppgifter så kan det dels leda till att jag gör saker jag inte "riktigt är redo för" bara för att vara duktig, och dessutom så kan det vara så att jag undermedvetet egentligen flyr från de uppgifter jag får för att jag tycker att de känns jobbiga. En tredje grej till varför jag ska göra hans uppgifter är att han annars inte har koll på behandlingen och kan då inte hjälpa mig. Så för att han ska kunna hjälpa mig, och jag ska se att behandlingen fungerar, så behöver jag göra det som han säger - eller rättare sagt, som vi kommer överens om tillsammans under den tiden jag är där. Det är inte så att han bara ska ge mig saker att göra, utan vi ska lägga upp det hela tillsammans, samarbeta, men då krävs det att jag faktiskt också är med och samarbetar.

Först tyckte jag det kändes väldigt jobbigt att få det här ultimatumet, och höra att jag "gjort fel", jag kände mig dålig. Men när jag förstod att han inte menade att anklaga mig (vilket det först lät som) utan sa de här sakerna för att hjälpa mig, och att den här förändringen kanske kunde göra att min behandling gick bättre, så kändes det bättre. Dessutom så kändes det bra att "backa tillbaka" ett steg (gör om, gör rätt) eftersom jag kände att jag kanske pressat mig själv att gå för fort fram vilket gjort att jag blivit mer och mer motvillig att åka till psykologen och göra uppgifterna. Så, det blev helt enkelt en nystart. Det känns jobbigt att jag inte kommit längre än såhär under den tiden jag har gått hos psykologen, men så länge det går framåt så är det bra. Jag måste tänka på att fobin trots allt har haft 19 år på sig att rota sig och bestämma hur jag ska tänka och reagera, då tar det tid att ändra inställningarna och jag måste ge det tid. Men samtidigt måste jag såklart pressa mig själv så att jag inte flyr genom att ta det för lätt eller vad man ska säga. Det är en svår balansgång allt det där.

Det var i alla fall skönt att det kändes bra efter det här psykologbesöket. Nu minsann skulle fobin möta motstånd.