Att leva med oro

 

 

Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.

Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!

 

Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 

 

Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 

Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.

 

 

Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 

 

När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 

Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 

 

Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D

 

 

Jag förstår inte vad det är med mig, varför jag hela tiden är så deppig. Visst mår jag inte särskilt bra, med borrelian och fobin, men jag har egentligen ingenting att vara riktigt deppig över! Så varför känns det som om jag försöker trampa mig upp ur kvicksand, jag sjunker bara djupare och djupare ner, jag har ingen kontroll över mina känslor, det är som om ett negativt moln omsluter mitt huvud och förblindar min syn, jag andas in giftet och mina tankar förvrängs. Vart kommer molnet från!? 
Det känns som om min kropp hålle rpå att explodera av alla instängda känslor, som om det är hormonkaos i mig - typ som PMS, fast en deppig slags PMS istället för arg. Även om ilskan finns där också stundtals. Jag vill bara inte må såhär mer, det är jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag mådde ju så mycket bättre, varför börjar det gå utför igen? Jag förstår ingenting... och det gör mig så uppgiven att det börjar gå åt fel hål. Och inte orkar jag ta tag i att börja med medicinen heller, för jag är så rädd för att må illa av den och få hemsk panikångest som de två senaste gångerna jag började med en ny antibiotika! 

Jag är rådlös, vet inte vad jag ska göra, konstiga symtom bubblar upp igen. Utöver att exemet återigen plågar mig (därav tror jag mycket av deppigheten kommer, när kroppen KONSTANT är upptagen av att reagera på klisignaler så blir man extremt trött och lättretlig, det tär på en mer än man kan tro!), så har tex mitt hjärta slagit lite oregelbundet det senaste (men inte över huvud taget i närheten av som det gjorde i höstas), och jag har suddig syn och kan dra ut trådar ur ögonen igen (det hör nog ihop med eksemet) och jag mår så illa hela tiden och har den senaste månaden varit väldigt yr! Jag har den senaste tiden varit ganska så deppig och haft PMS konstant känns det som, har inte haft någon sexlust alls, mått illa när jag försökt äta och bara försökt fly från verkligheten.
Och för en vecka sedan fick jag någon konstig form av flytning, det var ganska mycket och jätteslemmigt, genomskinligt, och med lite blod i sig. Jag brukar aldrig få flytningar så därför reagerade jag lite på det, men tänkte att det kanske var tidig ägglossning (kom två veckor efter mens och min menscykel är typ på 5-6 veckor) eller något, men det har inte slutat. Efter tre dagar ungefär så övergick det till bara blod, dock inte riktigt som mensblod och inte mycket, men nu har jag alltså i en vecka blött och har ingen aning om varför.Fast jag tänkte att det säkert var någon mellanblödning eller så, så jag har inte bekymrat mig särskilt mycket för vad det kan vara, men i förrgår så upptäckte jag också att det kom mjölk ur mitt ena bröst! WHAT? Jag är tjugo, och har inte varit gravid, och hjälp vad jag måste sett ut som ett frågetecken. Vilken chock! Det kändes verkligen konstigt att det kom ut någonting ur bröstet, ska man inte få nio månader på sig att vänja sig vid sådana saker? Tanken har inte slagit mig riktigt förens nu att det faktiskt är vad de är till för, att det ska komma mjölk ur dem. MEN, det ska inte göra det än! 
Såklart gogglade jag på det och fick fram att det kan betyda att man är gravid! Oh help me, det första jag tänker på är hur i hela världen jag skulle fixa det med min fobi. Man kan tydligen få bröstmjölk trots att man inte är gravid på grund av förhöjda prolaktinnivåer (ett hormon som utsöndras av hypofysen). Orsakerna jag hittade till bröstmjölksutsöndring utan att man är gravid var: bröstcancer, en hypofystumör, cysta i bröstet, fel på njurarna eller hypo/hypertyreos (eh, det stod olika på olika ställen om det var hypo eller hyper)... Yaay, så vad ska man välja? Jag med min fobi är som sagt INTE redo att bli med barn (min kille är nog mer redo än mig)! Det skulle vända totalt upp och ner på hela min värld, jag skulle inte klara av att ta hand om någon som spyr, eller genomgå en graviditet med illamående och tjohejsan. Panik. Bröstcancer är ju knappast troligt. Hypofystumör låter inte alls bra, så det får det inte vara, usch, det skrämmer mig faktiskt... och tjaah, min teori är ju att det antingen har med borrelian att göra, att det ger sådana hormonrubbningar, eller att det är hypotyreos trots allt! Det har jag ju trott ganska länge nu om man säger så, att jag kanske har en hypotyreos som ligger och spökar någonstans. Och jag hade ju faktiskt ett förhöjt TSH på ett prov för inte så längesedan! 

Jag ringde i alla fall till kvinnokliniken och de sa att det lät precis som om jag var gravid. Oh help me again. Jag gjorde faktiskt ett graviditetstest, det var ganska så nervöst fastän jag inte trodde att jag kunde vara gravid, och det visade negativt. Om jag inte var gravid så skulle jag ringa tillbaka... SUCK, alltså har jag ännu mer fram och tillbaka inom sjukvården att se fram emot? Ännu mer letande efter något de inte kommer hitta, mer hopp som blir besvikelse. Men det är väl bara att hoppa på tåget, någon gång kanske jag kommer fram, istället för att abra åka i cirklar?

 

För några veckor sedan träffade en läkare som var jättebra, han lyssnade verkligen och tog tid, han ville verkligen hjälpa mig, han sa att han såg att jag är sjuk, och att han kunde avgöra ifall en person var hypokondrisk eller faktiskt mådde dåligt, och att jag tillhörde den senare. Jag förklarade min process genom sjukvården, att ingen tror på mig, och till och med om borreliaresan. Han tog det bra - det var därför jag vågade öppna mig; han trodde på mig! Och var till och med intresserad av borreliakliniken i Augsburg och ville veta mer om det, skrev upp namnet och allting. "Oj, jag har kanske äntligen hittat en läkare inom vanliga vården som är villig att hjälpa mig med det här!" tänkte jag mycket glatt överraskad.

Eftersom han då han lyssnade på hjärtat hörde både blåsljudet och att det slog oregelbundet så fick jag göra ett EKG, och lämna både urinprov och blodprov och fick med mig ett bajsprovskit hem.
Ja, tre grejer ni inte visste om mig: 1) jag sög på tummen när jag var liten, 2) jag saknar att spela innebandy, 3) jag har skickat bajs på posten!

Jag undrar om brevbäraren tänker på det, att han/hon kanske bär omkring på folks bajs lite då och då. Jag undrar hur mycket skumma grejer folk skickar...

I alla fall, jag tänkte inte så mycket på de där blodproven och så, för de visar ändå aldrig någonting ju, men två dagar efter besöket så ringde läkaren till mamma - han fick inte tag på mig - och berättade att de faktiskt hade hittat att mitt TSH var förhöjt(!) vilket kan tyda på hypotyreos vilket han tyckte stämde in väldigt väl med mina symtom. Han var villig att skriva ut levaxin åt mig i ett halvår för att se ifall det hjälpte, men jag skulle ändå ta ett till prov, och komplettera med TRAK antikroppar. 

Tänk om DET alltså kunde förklara en del av symtomen och om jag skulle bli bättre av att äta levaxin. Wow. Jag har ju hela tiden halkat tillbaka till borrelia och hypotyreos då jag vridit och vänt på alla mina symtom och grejer. 
Min moster har hypotyreos, så därför skulle det inte vara så otroligt att jag har det - ärftlig, autoimmun hypotyreos, för jag har ju faktiskt atopiskt eksem som också är en autoimmun sjukdom (autoimmunitet hänger ofta ihop). Tänk om jag alltså kunde bli bättre, att det kunde vända nu... hopp.

Det här skrev jag till min kära borreliagrupp på facebook idag, efter min telefontid med ovanstående läkare:

Alltid denna berg och dalbana mellan hopp och skit, och den ständiga uppgivna frågan, "vad gör jag nu?"...

 

 

 

Just nu vill jag bara skrika och förbanna vården, jag är SÅ trött på att gråta efter varje läkarbesök/telefontid. Känner mig verkligen uppgiven och övergiven, så hjälplös. SKIT!b

 

 

Nu mår jag verkligen inte bra alls. Allt i mitt liv är kaos, kanske mer kaos än det någon gång varit, på alla möjliga vis.

Jag är verkligen nära på att åka in till akuten, jag ringde dit och hon jag pratade med tyckte att jag skulle åka in. Det är mitt hjärta, det slår som hej kom och hjälp mig och har egentligen gjort hela veckan, jag kan inte ignorera det längre. Snabbt, långsamt, normalt, oregelbundet, hit, dit, upp, ner. Kaos.

I morgon blir det väldigt impulsivt till att åka uppåt landet för att få antibiotika intravenöst. Har jag borrelia i hjärtat så är det tydligen väldigt brottom! Inte en dag får gå förlorad...

Kaos.

I torsdags var jag hos en psykiatriker. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av besöket, det skulle bli intressant, men en aning otäckt också. Från början ville jag inte få remiss dit, eftersom det gör att framtida läkare kommer avfärda mig som ”en sån”, om de ser att jag har varit på besök hos psykiatrin. Tyvärr är det ofta så det går till. Det är så det är för mig redan nu om de får höra eller se att jag går hos en psykolog.

Men, jag bestämde mig alltså för att jag ville ge det en chans, jag ville trots allt få höra vad någon som är BÅDE läkare och psykolog sa om mina symtom. Kunde det vara fobin och många års ångest och panik som gjort att jag fått alla dessa fysiska problem?

 

Det spöregnade när jag cyklade dit och det tog ett tag innan jag hittade rätt hus och ingång. Det kändes ganska konstigt att gå in där, på samma ställe där de behandlade drogmissbrukare och säkert folk med bra mycket allvarligare psykiska problem än min fobi (psykoser, schizofreni osv). Vad gjorde jag där? Kanske var det jag som inbillade mig, men det kändes som om de jag mötte var som tagna ur en film om psykvård.
När psykiatrikern ropade upp mitt namn, och hälsade på mig kort och bestämt, så började jag verkligen undra vad jag gjorde där. Det kändes som om han var av den typen som skulle analysera allt jag sa till någon psykisk diagnos och sedan skriva ut lite tabletter. Klappat och klart, hejdå. Dessutom såg han lite ut som en drogmissbrukare, om man nu kan säga att de ser ut på något särskilt sätt.

Han började med att ställa lite hälsofrågor. Sedan frågade han mig om jag visste vad fästingar var, och att de kan ge en sjukdom som heter borrelia. OM jag vet! Han ville veta om jag testat mig för det, vilket jag ju i hög grad har gjort. Tydligen så är det standard att de tar borrelia och syfilisprov på sina patienter, för att det är två sjukdomar som kan ge psykiska besvär och lätt misstas för att vara bara psykiskt. Man vill utesluta kroppsliga problem innan man sätter en psykisk diagnos. Tydligen har de haft fall då någon klassats som psykiskt sjuk i tio år och sedan så har det visat sig vara borrelia (men under de tio åren lär ju personen börjat må psykiskt dåligt ”på riktigt”…)!

När vi snackade om borrelia så måste han ha märkt att jag blev skeptisk till att proverna skulle visat negativt för det. Han frågade ifall jag inte litade på resultatet. Well, det gör jag ju inte riktigt, men jag ville helst inte bara slänga ur mig att jag inte litade på det. Vad skulle han tänka då? Att jag är hypokondriker och desperat vill ha en diagnos, uppmärksamhetsgalen eller har svårt att ”acceptera sanningen”? Man vet ju inte vad han kunde få för sig. Han undrade också ifall jag hade problem med att lita på svensk sjukvård eftersom jag åkt till norge för att ta prover. Jag sa som det var, att jag litar på svensk sjukvård i alla andra fall och de andra svar jag fått, men att jag faktiskt inte gör det vad gäller borrelia då det är väldigt omtvistat och dåligt forskat kring och eftersom mina symtom stämmer in så pass bra.

Därefter fick jag berätta om mina problem och symtom, dels de fysiska men även fobin och panikattackerna - han skrev upp allting på ett papper.

Efter detta så sa han bestämt ”du behöver inte komma tillbaka hit något mer, du är fullt frisk” (eh, satt han och sa med ett papper fullklottrat med mina sjukdomsproblem? Men jag förstod ju vad han menade – inom hans område). Han fortsatte med att säga att jag snarare tvärt om var väldigt psykiskt stark som klarade av att ha alla dessa problem och ändå stå upp, han sa till och med att han var riktigt imponerad, för hade det varit han som hade allt det där... ja då hade han inte klarat det. Han berättade att han under sina år som psykiatriker bara ett fåtal gånger haft patienter med en lika komplex sjukdomshistoria, med så mycket problem. Oj vad det där var skönt att höra! Jag är alltså inte bara överkänslig och ”svag” som tycker att det är lite mycket nu. Han sa att det är fullt normalt att må dåligt, ha ångest och vara deppig om man har allt det här. Det skulle vara direkt onormalt att INTE må dåligt psykiskt av det. Det var verkligen underbart att höra att någon förstod hur mycket jag har att kämpa med, och dessutom sa att jag är psykiskt stark, att jag klarar det bättre än många andra hade gjort i min situation. Jag har tvivlat på mig själv när sjukvården gång på gång har skickat hem mig med att ”du är stressad, det är din panikångest som orsakar de här grejerna”, som om jag inte varit tillräckligt stark psykiskt eller får skylla mig själv. Det här var det som en liten seger för mig – de hade fel! Psykiatrikern sa att det här inte hade något med min fobi och panikångest att göra och han upprepade många gånger att de verkligen borde ta det här på allvar! Jag frågade kanske tio gånger ifall det verkligen inte kunde ha med det faktum att kroppen under så många år varit uppstressad på grund av alla panikattacker att göra. Men nej, paniken och fobin låg i en box, och de fysiska sakerna i en annan sa han. Två olika saker, mina symtom är rent fysiska (inte orsakade av något psykiskt). Det enda som kunde påverkas av min panik var mitt eksem sa han, att det blir värre om jag stressar. Och eftersom mitt hjärta slår oregelbundet och konstigt ibland så kan det GE mig panikattacker, och även då åt andra hållet, att hjärtat börjar slå konstigt om jag får panik – men det visste jag redan, det är ju ett av symtomen man får av panikattacker. Tydligen så har jag en hjärtdiagnos, jag visste inte att de hade satt en diagnos på mig. AV-block 2 kallas det. Vad det innebär har jag egentligen ingen aning om, och jag tycker det är väldigt konstigt att jag inte har fått veta mer om det. Jag fick betablockare (en hjärtmedicin) utskrivet av min vårdcentralsläkare, men då jag läst lite på internet om betablockare och sett att man INTE ska ta dem om man har låg puls eftersom pulsen sänks så blev jag lite skeptisk. Jag frågade honom om detta och det var då han sa att jag hade AV-block 2 och att man då inte skulle ta betablockare. Vilken tur då att jag inte bara knaprade i mig dem…

 

Något som han sa som också var en liten seger var att han trodde på mig, på mina teorier. Hade det varit han som var i min situation så hade han åkt hem och tagit antibiotika på en gång! Han trodde att det mycket väl kunde vara borrelia. Hehe, när han frågade vad jag pluggade till och jag svarade biomedicinsk analytiker så sa han ”jag misstänkte detta” för att han tyckte att jag var så insatt i sjukdomar och hur kroppen fungerar osv. Men det är ju inte tack vare utbildningen, än, utan för att jag fått vara min egen läkare och detektiv.

Vi drog över på tiden med typ en halvtimma för att han tyckte att mitt fall var så intressant, han ville verkligen veta vad som låg bakom alla symtom och hur det skulle gå haha. Lika nyfiken som jag med andra ord! De läkare som har en sådan inställning till min problematik är SÅ otroligt mycket bättre än de som tänker ”oj oj vilket jobbigt fall” och helst av allt vill bli av med en. Han tog mig på allvar, han hade passion för det han gjorde, sådant märks tydligt.

 

Något mycket viktigt han gjorde mig uppmärksam på var att jag inte skulle gräva ner mig för mycket i diagnosletandet. En diagnos är ett namn - det hade lika gärna kunnat heta avokado - inte vem jag är! Jag är inte mina problem. Man kan ha många diagnoser men ändå ha massvis med livskvalité, eller så kan man vara fullt frisk men må skitkasst och ta livet av sig. Bara för att jag har diagnoser eller problem så betyder det inte att det är kört för mig att ha ett bra liv. Han uppmanade mig att komma ihåg att hitta på roliga saker och njuta av livet och inte låta de här sakerna hindra mig från att ha livskvalité.
Där fick han mig att tänka till. Jag har nog snöat in mig väldigt mycket på att jag måste få en diagnos innan jag är nöjd och kan acceptera läget. Än så länge kanske det saknas en pusselbit, jag kanske har en helt ny sjukdom som inte har något namn än, eller så har jag fler olika diagnoser och därför hittar de inte vad felet är? Men vad spelar det för roll egentligen. Mina symtom förändras inte för att jag har ett namn på dem, ja det skulle vara lättare att förklara för folk, och min förhoppning och anledning till att så desperat gärna vilja ha en diagnos är att det skulle leda till större förståelse och att jag skulle bli tagen på allvar. Men skulle det verkligen bli så? Antagligen inte. Och den upptäckten skulle göra mig väldigt besviken efter allt detta slit för att få en diagnos.

Jag är inte mina problem, jag är inte en vandrande diagnos, och jag kan ha livskvalité och vara glad trots symtomen. Jag ska inte sluta kämpa för att få någon rätsida på det här, men jag måste komma ihåg att under tiden jag kämpar också LEVA. Tack för den insikten herr psykiatriker!

 

Vilken otrolig lättnad jag kände efter det här besöket! Man skall inte lyssna för mycket på sina fördomar, jag som trodde han skulle vara dålig fick minsann äta upp det sen. Jag är glad att jag gick dit. Otur bara – eller tur, beroende på hur man ser på det – så var det där hans sista dag på jobbet! Alla bra läkare jag träffar har en tendens att försvinna från sina jobb, mycket mysko. Men åh, nu kanske de kan LYSSNA på mig på vårdcentralen/sjukhuset istället för att bara dra slutsatsen att mina problem är stressrelaterade. Hoppas kan man ju :) Nu har jag i alla fall fått svart på vitt skrivet i min remiss att det inte är psykosomatiska symtom jag har.

 

 

Jag är mitt inne i massa tentaplugg och försöker ägna hela min uppmärksamhet åt det (vilket inte går så bra om jag ska vara ärlig), men för att uppdatera lite om mitt sjukdomsläge så har jag fått veta att jag har D-vitaminbrist! Detta var något mamma misstänkt länge, och jag bad dem på vårcentralen för längesedan att ta ett d-vitaminprov så det trodde jag att de hade gjort, men tydligen inte. Tack och lov att den läkaren jag har fått nu var skärpt och ville ta ett d-vitaminprov, annars hade jag trott att det såklart redan var taget - med tanke på hur många blodprov jag har lämnat liksom...

Jag fick även vid samma tillfälle veta att jag INTE har lymfom! Vilken lättnad.

Såklart vill jag veta vad det är som gör att jag mår såhär kasst, men jag vill helst inte få beskedet att det är hjärntumör, cancer eller något i den stilen. Hjärntumör är jag ordentligt utredd för, med två MR-röntgen och en CT så borde de ha sett någonting - annat än hjärnan då, för den hoppas jag att de såg. Och nu kan jag alltså andas ut och slippa oroa mig över huruvida det skulle kunna vara lymfom (symtomen stämde annars in, lymfom är liksom borrelia en stor härmapa och liknar många andra sjudomar, ofta med diffusa symtom). Däremot så visade benmärgsprovet, som ju togs för att kolla efter ifall jag hade lymfom, att jag har för långa järndepåer. Jag har alltså inte hb-brist, men järnbrist. Så det blir till att köpa blutsaft igen, för tablettsväljandet har inte blivit något bättre.

 

D-vitaminbrist alltså. Det skulle kunna förklara en del av mina symtom, frågan är bara hur mycket det förklarar, och ifall det är orsaken till mina problem, eller ytterligare ett symtom på något annat?

 

Jag har börjat äta d-vitamindroppar nu, och jag är hemskt glad över att de inte smakar något! Visst, det är inte medicin egentligen, men ändå är jag rädd för att ta de där dropparna. På något vis lyckas jag bli rädd för att man kanske mår illa utav dem - av vitaminer (jag försöker intala mig själv hur fånigt det låter, men som vanligt lyssnar inte fobihjärnan när logikhjärnan försöker göra sig hörd). Jag ska upp i 1600 enheter, som läkaren sa, vilket motsvarar 20 droppar om dagen. Jag kör lite KBT-stuk över det hela och trappar upp långsamt för att min fobihjärna inbillar sig att kroppen vänjer sig då, och inte reagerar med chock över det ökade vitaminintaget, för det skulle ju kunna innebära att jag spyr (ha ha, jag skrattar åt mina egna tankar, men tycker inte att det är något vidare roligt). 

Nu håller jag tummarna för att de här d-dropparna får upp humöret och drar med sig kroppen upp. Tänk om jag börjar må bättre av det här (jo, något bättre borde jag må i alla fall)! Tänk om jag plötsligt slutar vara så trött, irriterad och nere - d-vitaminbrist kan göra att man blir båda trött, deprimerad och irriterad. Tydligen kan det göra lite mer också: http://svt.se/2.108068/1.2629370/d-vitaminbrist_kan_ge_diabetes. Man kan se samband mellan d-vitaminbrist och bland annat diabetes, parkinson, depressioner, MS och vissa former av cancer.

Låter trevligt, eller inte.

Men nu ska jag som sagt behandla det så då får vi hoppas att de där sakerna håller sig borta. Men kanske är alltså vitaminbrist allvarligare än vad det låter som? Om det är DET som ger mig alla de här symtomen så är det DEFINITIVT allvarligare än vad jag kunde drömma om i alla fall. Men oj vad skönt det hade varit om det var hela förklaringen och jag alltså "bara" kunde smaska i mig de här dropparna och börja må tipp topp igen.
Man kan ju drömma och hålla tummarna, right? ;)

 

 

 

Den här skulle de ha på akuten när jag kommer in ;)

 

Veckan efter att jag blev utsläppt från sjukhuset bodde jag hos min pojkvän. Jag vågade inte vara ensam, jag orkade inte riktigt ta hand om mig själv - laga mat och alla sådana elementära saker - men mest av allt var det kanske rädslan för att synbortfallet skulle komma tillbaks. Tänk om jag var ensam någonstans och det hände igen? Tänk om det då blev som första gången, att jag inte kunde se ordentligt och dessutom tappa ordförståelsen så att jag varken kunde prata eller förstå vad folk sa. Vad skulle jag göra då? Inte skulle jag kunna förklara för någon vad det var som hände, och heller inte ringa någon (i värsta fall) eftersom jag inte skulle kunna se. Värst var det eftersom jag varken visste varför det hände, när det kunde hända eller vad som egentligen skulle hända om det hände igen. Otäckt.

Synbortfallet kom faktiskt tillbaka! Jag blev utskriven på onsdagen, och på lördagen kom synbortfallet för tredje gången. Då var jag hemma hos min pojkvän, men blev väldigt förskräckt ändå. Jag hade inte ätit på ett tag, och det var en gemensam faktor med de andra gånger det hade hänt - att det var längesedan jag åt - så jag käkade lite yoghurt. Sen bestämde vi oss för att somna bort från det, jag hade verkligen ingen lust alls att åka in till akuten igen, en lördagskväll! Det skulle bara bli en evighetslång väntan på ingenting. Efter en timma hade jag nästan helt återfått min normala syn, så vi somnade.

 

Jag tog mig iväg till skolan på måndagen trots att jag var helt slut, vi skulle börja en ny kurs (kemi - ehe, inte min starkaste sida) så jag ville verkligen inte missa lektionerna. Tack och lov att min killes "sambo" (de är som ett gift par haha) går i min klass så han fick hålla koll på mig. Jag ville verkligen inte få synbortfall i skolan, hur skulle det bli!?! Hur skulle jag då lyckas ta mig därifrån liksom? Cykla när personer och saker i halva synfältet är "osynliga" är inte en superbra idé. AJ, där kom en lyktstolpe!

Näe, jag höll tummarna för att slippa.

Tyvärr fungerade inte mina tummar som de skulle. På onsdagen var de nog lite slitna, för då fick jag nämligen synbortfallet igen... i skolan. Det var en halvtimma kvar av lektionen, plötsligt lägger jag märke till hur otroligt konstiga lärarens glasögon ser ut! Konstigt att jag inte sett det tidigare. När jag skulle kollar ner för att anteckna så förstår jag varför jag inte märkt det innan: det var inte glasögonen, utan min syn. SKIT. Jag kan inte se min hand, den är osynlig. Min kompis övervakaren satt bredvid mig och såg att något var på tok, han förstod vad det var. Jag gick ut och ringde mamma. Skit skit skit, fjärde gången var det nu. Hur ofta skulle det här hända? En lärare går förbi och jag förklarar läget (hon vet att jag varit fram och tillbaka på sjukhuset). Jag ringer till sjukhuset och de säger att jag MÅSTE åka in till akuten. Jag försöker förklara att det känns väldigt onödigt, att det hände i lördags utan att jag åkte in, och att de ändå inte kan göra någonting åt det på akuten, men tydligen är det nödvändigt att jag åker in dit ändå. Min pojkvän lånar en väns bil och kommer och hämtar mig (kändes dumt att ringa efter en ambulans liksom, men jag kunde inte direkt ta mig dit själv så hade inte min pojkvän - eller någon annan - kunnat hämta mig så hade det ju fått bli ambulans) och sen börjar väntan på akuten. En fjärde gång. Jippie... eller? 
Kanske inte direkt. De snackade om att jag skulle läggas in över natten, men jag sa att jag verkligen inte såg poängen med det och de gav med sig. Phjuh, jag vill inte sova ensam på sjukhuset (den här gången ringde jag inte hit mamma, kanske började jag vänja mig lite vid hur det skulle gå till när det hände för fjärde gången? Jag var inte lika rädd). De gjorde lite undersökningar och tog blodprov, as usual, och den här gången stannade jag på akuten i... sex timmar? Läkaren sa till mig att ringa vårdcentralen sen och säga att jag vill ha en remiss till neurologen (lättare sagt än gjort skulle det visa sig! Systemet fungerar inte som det ska om man säger så). Han schasade även ut min pojkvän vid ett tillfälle för att fråga mig ifall jag varit med om någonting traumatiskt, blivit vårdtagen eller något sådant. Det var verkligen obehagligt att bli ställd mot väggen med den frågan, usch, det kändes nästan som om man varit med om något hemskt bara för att de frågade om det liksom. De sa att de var tvungna att fråga det om man har konstiga symtom utan att de hittar någonting på undersökningarna. Men nej, vad jag vet så är det traumatiska jag varit med om tillfället då min spyfobi startade: när jag var ca ett år och höll på att kvävas av mina egna spyor. Det tycker jag är tillräckligt traumatiskt, och jag är glad att jag inte har ännu fler traumatiska upplevelser i bagaget.

 

De sa till mig att jag skulle åka in till akuten om synbortfallet kom tillbaka - suck - och med det var jag lämnad åt mitt öde igen. Den här gången vågade jag inte gissa på hur lång tid det skulle ta innan jag var tillbaka på akuten. Det är nog bäst så, annars spelar väl ödet mig ett spratt igen... nästa gång får sprattet vara lite roligare än att hamna på akuten tycker jag! :)

 

Ungefär såhär såg CT-maskinen ut som jag fick åka in i.

Lite mindre klaustrofobisk än magnetröntgenapparaten ;)

Efter blood patchen kändes det lite lättare att ligga inne på sjukhuset. Jag slapp ta mediciner! Och jag hade fått tillbaka aptiten. På kvällen gick det en romantisk komedi på tv så jag låg där i min säng, med chips och cocacola och kollade på en romantisk film, och det var riktigt trevligt. Ja, plötsligt kändes det nästan som på ett hotell... men bara nästan.

 

På onsdagen (den 2 november. Oj, nu är det två veckor sedan! Vad tiden går...) så skulle jag göra en CT-röntgen av lungorna. Jag var och röntgade lungorna för ett tag sedan och då såg de "misstänkta förstorade körtlar" så därför skulle jag röntga dem igen. Jag trodde inte att det kunde vara cancer eftersom alla mina blodprov är så bra och jag hela tiden får höra att jag är frisk, enligt deras mått mätta, men det var fortfarande oroligt att få höra att de sett misstänkta förstorade körtlar. Tänk OM det faktiskt var cancer? Visst, jag vill veta vad det är som gör att jag mår såhär kasst, men jag vill för allt i världen inte att det ska vara någon cancer!

Jag skulle få kontrastmedel inför röntgen. Först snackade de om att jag skulle få dricka kontrastvätska, men jag sa att jag vägrade det - jag har hört om så många som spyr när de ska dricka den, för att det är så mycket och smakar äckligt... jag som knappt kan dricka ett glas vatten utan att bli full i magen. Så de bestämde sig för att de bara skulle spruta in kontrasten i armen istället. Jag hade redan en nål där så de slapp sticka mig, men jag var hemskt nervös för att jag skulle få någon biverkning av kontrastmedlet. De förklarade för mig att det skulle kännas som en våg av värme som åkte upp mot halsen, och att det skulle kännas varmt nere vid rumpan, som om man kissar på sig. Som vanligt flög tankarna genom hjärnan: tänk om jag kissade på mig på riktigt för att det kändes som om jag gjorde det? Tänk om jag får spyreflex för att det känns som om man ska spy när man får den där värmevågen upp i halsen? Att kroppen liksom tror att det är på riktigt...

Det var bara att svälja och se.

När de sprutar in saltlösningen (eller vad det är) som de alltid gör innan de sprutar in något annat så får jag någon konstig smak i munnen. Det smakar typ plastigt och något konstigt, som ingenting annat jag har smakat i alla fall, inte direkt äckligt, men konstigt. Jag trodde att det kanske var inbillning, men sen visade det sig att min kompis som legat inne mycket på sjukhus också brukar känna den smaken! Första gången trodde jag att det var ämnet de sprutade in som kom upp i munnen, och då fick jag panik eftersom jag inbillade mig att jag kanske inte tålde ämnet och det höll på att komma upp i form av en spya. Men näe, något annat är det, konstigt bara att det smakar, och så direkt när de sprutat in det!

Därefter sprutade de in själva kontrastmedlet. Iiiiih, seriöst, det kändes verkligen precis som om man kissade på sig! Och ja, det blev varmt upp genom magen/bröstet och halsen, fy vad otäckt det var att känna, som om maginnehållet kom upp i halsen. Men det var nyttigt för mig att känna tror jag, en känsla av hur det känns när man spyr, men utan de andra sinnenas påverkan - ingen smak, ingen lukt, osv osv. Det var trots allt inte så farligt, bara lite otäckt, mest för att jag fick ångest.

Sen var det över, jättefort gick det! Jag åkte bara in i maskinen två gånger, typ en minut per gång. Lite skillnad från magnetkameran om man säger så!

 

När det var klart så fick jag snacka lite mer läkarna och så fick jag välja om jag ville stanna en natt till eller bli utskriven. Jag valde att få åka hem, fastän jag kände mig väldigt svag och skakig i benen, men mamma var ju med mig. Det kändes verkligen konstigt att åka därifrån, det var tryggt att vara där, bara kunna trycka på en knapp och så kom någon till en. Fast det var ju skönt att komma bort från sjukhusmiljön och få andas "frisk luft" igen! 
Vi åkta till mataffären för att köpa något att laga till kvällsmat, men vi fick vända igen utan att köpa något för jag blev helt snurrig av att vara där inne. Det gick inte. Jag var svag i benen, och det var så otroligt mycket intryck, trots att det knappt var något folk i affären. Ljud och massa intryck, det blev för mycket, jag var helt slut efter en liten kort sväng därinne. Ganska skrämmande hur snabbt kroppen "bryts ner" - att gå den där svängen i mataffären kändes som att ha sprungit flera mil - och även skrämmande hur mycket intryck vi hela tiden utsätts för men som vi inte tänker på för att vi är vana! När man varit instängd på ett lugnt rum med samma gamla väggar som enda intryck så blev de där vanliga intrycken helt överväldigande. Inte konstigt att alla är stressade när kroppen och hjärnan ska bearbeta alla tusentals grejer vi ser, luktar, känner, hör osv hela tiden och selektera ut vad som är relevant. Jag blir matt bara av att tänka på det hehe.

Intressant erfarenhet, det fick en att tänka till, det där med att det är så mycket intryck, och hur snabbt man vänjer sig vid något.

 

I alla fall så var det skönt att vara utskriven igen! Och nu höll jag tummarna för att jag skulle lyckas hålla mig ifrån sjukhuset en längre tid, för jag vet inte om det faktum att jag nuförtiden är mer på sjukhuset än i skolan är något att skryta med direkt :P

 

De tog blod från armen och sprutade in i ryggen! (obs: inte min arm)

 

På morgonen blev jag väckt av en sköterska som sa till mig att jag skulle få komma ner till operation (nej jag skulle inte opereras, men blood patchen skulle utföras nere på operation av en narkosläkare, ifall något går fel så vill man vara på plats typ) redan om tio minuter. Det var bara att skynda sig på toa (som om jag inte gjorde det ändå haha, mitt huvud tillät inget annat) och sen ner i sängen och så var jag redo för avfärd. Jag fick ingen frukost, vilket också var för att man inte ville ta några risker, om något gick fel så ville man kunna söva mig och då ska man inte ha ätit på x antal timmar innan, för att minska risken att må illa. Så, men andra ord, jag hade inte velat ha någon frukost om de så försökte tvinga i mig den.

Mamma fick som tur var följa med mig in till operationsrummet. Där var ett helt gäng (sex stycken?) med grönklädda doktorer och sköterskor. Behövdes det SÅ många för att sticka mig i ryggen? Oj oj, de måste ha trott att jag var en riktig vilding ;) Nej men hela situationen gjorde att det kändes som om jag skulle genomgå ett mycket större ingrepp än jag skulle. Jag var hemskt nervös, jag skulle vara vaken under hela ingreppet, och det enda jag kunde tänka på var "tänk om jag får panik under ingreppet".

De var väldigt noga med att det skulle vara sterilt, på ryggen, och på armen där de skulle ta blodet. De dränkte armen med sprit och sen omringade de den med massa gröna tyger. Jag trodde att det var för att jag inte skulle få se när de stack mig, men tydligen var det för att det inte skulle komma in några bakterier i det området där de skulle sticka. Ja, inte mig emot, håll bakterierna borta!

Det kändes som om jag låg i ett minimalt tält, och det var ganska otäckt, för jag var helt "fast" och instängd. Sånt sätter igång mina paniktankar - att jag inte kan fly. Ännu läskigare var tanken på att de skulle sticka mig i ryggen och mycket kunde gå fel (vilket den upplysande narkosläkaren kvällen innan så snällt hade förklarat för mig), om jag rörde mig till exempel... jag var tvungen att ligga HELT stilla. Så, tänk om jag fick panik!?! Då kanske jag inte skulle klara av att ligga blickstilla utan röra på mig, eller börja skaka. Eller tänk om jag fick en nysattack eller började hosta så att jag ryckte till? Hjälp, det fanns mycket som kunde göra att jag ryckte till, så tänk om jag skulle göra mig själv förlamad!

Mina tankar är bra på att katastrofiera allting kan man säga.

Såklart började det klia på näsan, och min ena arm var inpackad i ett grönt tält, den andra var fast i en maskin som mätte hur jag syresatte mig och pulsen, så där fick jag ligga med min kliande näsa. En sköterska försökte klia, men på fel ställe, och mamma försökte klia, men även det på fel ställe. Tillslut gned jag näsan mot kudden och då vart den lite mer nöjd.

Sen skulle det hela börja, oj vad nervös jag var. Narkosläkaren som skulle sticka mig förklarade under hela ingreppet vad som hände, det var bra, det lugnade mig lite att veta vad som hände. Hon bedövade mig på två ställen, och sedan stack de mig i armen. Därefter gick sköterskan som stack mig i armen med blodet till hon som satt och stack i ryggen, och så sprutade hon in det.

Ungefär när de var på punkten att sticka mig i armen så kom den, paniken. Det blev varmare och varmare, och sämre luft att andas eftersom jag låg ihopkurad med ansiktet in bland tygerna. Paniken bubblade upp, "nej, nej, nej, skrek hela jag", men bubblandet fortsatte. Jag låg på operationsbordet och fick panik, precis som befarade, MEN de andra grejerna jag var rädd för skulle hända om jag fick panik, hände inte. Jag låg blickstilla, trots paniken som tog över min kropp och mitt sinne. Någonstans där inne fanns logiken kvar och fick mig att ligga stilla, kroppen visste att det här var skarpt läge, och att det här skarpa läget var mer skarpt än vad paniken som bubblade upp var.

När det verkligen gäller så går paniken att hantera! Man blir inte tokig, man gör inga knäppa grejer eller försätter sig i livsfarliga situationer då man har panik, för logiken finns kvar där inne och håller upp en stoppskylt om man försöker passera en väg som leder till riktig fara. Jag klarade att ligga stilla, trots min panik. Det var hemskt plågsamt att nästintill kvävd av ångest ligga kvar, men det gick och jag blev inte förlamad.

Oj vad rädd jag var, livrädd, sådär så jag antagligen var helt likblek. För det var skarpt läge, paniken FICK INTE ta över, för då kunde jag bli skadad för livet. Det tog på krafterna, men när logikhjärnan sa till på skarpen så förstod faktiskt paniken att den där logikhjärnan menade allvar! Det finns något som står över paniken, den har inte kontrollen även om det känns så ibland när man har panik.

 

Kom ihåg det alla ni som lider av panikångest - paniken är ursprungligen till för att skydda en, alltså leder inte paniken till att man gör någonting som skadar en för det går emot hela panikens natur. I sånna här skarpa lägen så har inte paniken makten utan håller sig på plats. Paniken är inte farlig, bara otäck!

 

Jag rullades ut till uppvaket, där skulle jag ligga en timma (det blev typ två och en halv timmar) så att de fick se hur det gick. De frågade hur det kändes, och jag vågade knappt känna efter. Tänk om det inte hade hjälpt? Jag hade fortfarande ont i huvudet, det kändes precis som innan då jag låg ner, men jag kunde inte säga någonting innan jag testat att sätta mig/ställa mig upp. Däremot så var ryggvärken borta!! Jag tänkte att det kanske var tillfälligt, men nej, den var borta. Puts väck. Jag som trodde att det var muskelvärk! Vad kan det då ha varit, om det försvann direkt av att de gjorde en blood patch? Varför skulle ryggvärken försvinna så snabbt om läckan (det droppade ju ut hjärnvätska) stoppades? Konstigt tycker jag, och de hade inget svar heller... De sa att ingen riktigt vet varken varför man får sån här postpunktionell huvudvärk, och inte heller varför det hjälper med en blood patch. Det är inte vetenskapligt bevisat att det fungerar med blood patch, men uppenbarligen gör det ju det så därför görs de. Varför resonerar de inte på samma sätt i förhållande till "vetenskapligt bevisat" med tex... borrelia? Ja, det kan man verkligen undra. Vet ni att det inte heller är sk vetenskapligt bevisat att flour hjälper för tänderna? Ändå uppmanas man att skölja med flour och ha flourtandkräm, för det fungerar i praktiken.

 

I alla fall, back to the story. Efter en halvtimma skulle jag testa ifall det hade fungerat eller inte! Jag höll tummarna. De höjde sängen till sittande läge, och därifrån skulle jag ställa mig upp. Det var svårt att avgöra hur det kändes i sittande läge, eftersom jag hade spänningshuvudvärk, men när jag ställde mig upp, då brast det. Jag kunde STÅ! Jag tog några stapplande steg, som om de vore mina första: jag kunde GÅ, utan att jag höll på att svimma! Jag började gråta, av lycka. Det hade fungerat. Oj vad mycket spänningar som släppte, det var helt otroligt! Den känslan går inte att beskriva. Att efter många dagars av tortyr äntligen kunna stå, ja till och med gå på toa själv, utan att skynda sig för glatta livet, och att inte ha sådär förbannat ont eller vara nära på att svimma... Helt fantastiskt.

När jag tillslut rullades tillbaka till infektionskliniken och fick mat så hade till och med min matlust kommit tillbaka. Jag var lite rädd att jag skulle börja bli fånig med maten efter att inte ha vågat äta de dagarna jag hade så ont, så det var också en väldig lättnad att se att jag ville och kunde käka.

Tänk, det här med att gå, käka, ha en kropp som fungerar, det är sådant vi tar för givet när det gör just det, fungerar. Det är först när något inte fungerar som det ska som man upptäcker hur mycket man uppskattade det när det fungerade...

 

Jag är så enormt glad och tacksam att den där blood patchen hjälpte! Tack till den som kom på att man kunde spruta in sitt eget blod i ryggen som ett "plåster", hur du kom på det förblir ett mysterium, men det var bra att du gjorde det ;)

 

 

Jag höll andan då vi rullade in på infektionsavdelningen. Var det någon som var magsjuk? Och när sköterskan skulle ge mig en tablett att svälja, för den outhärdliga smärtan, så hopades ångesttankarna. Hon pillde på den massor! Tänk om hon precis gått från någon med magsjuka och sen stod där och rullade min tablett mellan fingrarna, smetade in den med bakterier? Jummie Jummie, eller inte. Mamma sköljde av tabletten, jag vet, det var fånigt, men jag var inte i ett läge där det gick att utmana mig själv (även om man egentligen, om man vill bli fobifri, ska utmana sig själv hela tiden, med allt), huvudsaken just då var att jag skulle få i mig tabletten och förhoppningsvis få lite mindre ont! Tyvärr gick det verkligen inte att lura ner den där rackaren i magen. Den liksom växte i munnen och varje gång jag försökte svälja så åkte vattnet ner runtomkring, men tabletten lyckades jag inte trolla bort. Den låg envist kvar i munnen, bromsad av tungan som tydligen gått i maskopi med hjärnan och bestämt sig för att tabletten till varje pris inte fick slinka ner i halsen. Jag försökte göra min röst hörd, men de vägrade att lyssna. Inte ens min envishet lyckades den här gången.

Jag kan ju säga att det hela hade varit BRA mycket lättare om jag kunde svälja tabletter, men TUSEN gånger lättare (kanske till och med mer!) om jag inte hade haft någon fobi - då hade jag antagligen inte heller haft problem med att svälja några tabletter. Allt kommer hela tiden tillbaka till den där eländiga fobin.

Sköterskan fick hämta ett stolpiller till mig. Varför det heter så har jag ingen aning om, men i alla fall så ska man stoppa upp det i rumpan! Kanske kom namnet till för att någon fick associationer av att stoppa upp en stol i rumpan? Men så farligt kan jag tala om för er att det inte var så oroa er inte!

 

Uj, uj, jag undrar hur många gånger jag tänkte att det i det rummet jag fått bott folk med magsjuka... tänk om något fanns kvar någonstans, i väggarna, på nattduksbordet eller fjärrkontrollen till TV:n? På min föreläsning i skolan fick jag liksom veta att vissa magsjukefilurer kan överleva i ETT HALVÅR. Chockerande nyheter för en spyfobiker, genast hade min hjärna präntat in den kunskapen i minsta lilla vrå. Varför kan det inte gå till så med allt annat de försöker lära ut också? Vilket snille jag skulle vara!

 

Efter att jag legat och knipt igen ett tag - vem skulle vinna, jag eller bäckenet! - bestämde jag mig för att göra ett försök att gå på toa, trots smärtorna, för jag ville verkligen inte använda bäckenet. Det var inte bara smärtan som hindrade mig från att gå på toan, men jag kom till en insikt: trots att jag var hemskt rädd för att sätta mig på den där toan, där någon med högsta sannolikhet har spytt, så skulle jag ju förr eller senare vara tvungen att släppa på trycket, för bäckenet hade jag ju som sagt redan tackat nej till, så varför dra ut på det ännu längre?

Mamma fick hjälpa mig, först att lägga papper på toastolen (säkerhetsbeteende, I know) och sedan vara min krycka och toapappersmatare (ja, alltså, toapappret skulle inte matas, men matas fram, så att det inte skulle ta tid. Vi försökte slå rekord i att gå på toa snabbt, typ). Jag var helt svimfärdig och mitt huvud exploderade, men tack vare mammas hjälp hann jag gå på toa och skynda mig tillbaka ner i sängen innan någon svimningsolycka inträffade. Tur det! Men plågsamt var det minst sagt, och på min korta lilla utflykt in på toan upptäckte jag givetvis alla eventuella spyredskap de förvarade där. Spyhinkar. Yaay. Det fick mig inte alls att tänka på alla calicivirusdrabbade patienter de slänger in där på infektionskliniken titt som tätt.

Man tycker att min hjärna borde vara spytrött på allt som har med spyorostanka att göra, men tydligen går den fortfarande igång på det. Hur roligt kan hjärgubbarna ha egentligen?

 

Söndagen och måndagen var mest fulla med smärta. Jag fick lite besök av snälla vänner, men annars hände det inte mycket. Mamma läste högt ur en bok också, och jag käkade brustabletter, tog till och med stolpiller med morfin i! Tre gånger om dagen fick jag mat, suprise, men aptiten hade väl flytt iväg på solsemester eller något och lämnade mig ensam där i helvetet - undra vem som hade det varmast? - för någon mat var jag inte sugen på. Lite feber hade jag också minsann, det brukar jag aldrig ha (även om jag kan känna mig febrig så visar termometern envist på att jag är frisk, ungefär som alla andra prover jag tar brukar göra), det gjorde oss alla lite förbryllade. Feber hörde inte hemma i den här sjukdomsbilden. På måndagskvällen kom en narkosläkare och skrämde upp mig, de skulle antagligen göra så så kallade bloodpatch på mig och han berättade så snällt om alla risker som fanns med att göra en sådan! Det var inte säkert att det hjälpte alls, eller så kanske man råkade sticka hål på det stället där de stack hål förra gången, så att man bara förvärrade allting genom att göra ytterligare ett hål där hjärnvätskan kunde rinna ut. Eller, ännu värre, om man hade riktigt otur kunde man bli förlamad (att sticka i ryggen är aldrig riskfritt)! 
Hjälp! Jaha, det var trevliga upplysningar? Och efter det skulle jag vilja göra den där blodpatchen eller? Kanske var det ett sätt att försöka spara lite pengar, få mig att inte våga göra det? Well, det lyckades nästan, men bara nästan, för i den stunden kände jag bara "skitsamma om jag blir förlamad eller något, bara jag inte spyr och smärtan kanske försvinner så gör det!", men lugn inför morgondagen kan man väl inte säga att jag var...

 

Tredje gången gillt nu då! ;P

 

Smärta! Obeskrivlig smärta, jag vet inte vad jag ska säga mer, jag har aldrig varit med om en sån smärta. Mamma beskrev det som att det var som att vara med någon som födde barn hela helgen. 
Det började på fredag kväll. Jag fick en yrselattack, och då menar jag inte att jag blev lite yr, nej hela världen snurrade runt. Jag låg ner i sängen och kände hur rummet föll, mina ögon rullade i rasande fart åt vänster och jag försökte hela tiden dra tillbaka dem, för rummet rullade i ännu mer rasande fart åt vänster (jag frågade en av de jag bor med om mina ögon rörde sig, men de var stilla, jag kan ju säga att så kändes det INTE). Det var otäckt, jag har aldrig någonsin varit så yr, inte ens i närheten. När jag blundade kändes det som om jag skulle rulla ur sängen. Jag var livrädd, ropade på de jag bor med och bad dem ringa någon sjukhusupplysning eller så. Ringde hem mamma som var och handlade (hon stannade kvar hos mig efter lumbalpunktionen för att se hur det gick, och tur var väl det!) och försökte koncentrera mig på att andas, lita på att det inte var farligt. Den tanken som var mest skrämmande var "tänk om jag blir illamående av allt snurrande och spyr!!"'. Så även om snurrandet i sig själv var otäckt så var det alltså den tanken som paralyserade mig. Onödigt. Alltid den där spyfobin.

Tillslut ringde vi till sjukhuset, men de sa bara att vi skulle avvakta så det gjorde vi. Efter ett tag försvann yrseln. Istället kom ryggvärken, aj aj aj. Sådan enorm muskelvärk! Kan man ens ha så ont i musklerna, var det verkligen de som gjorde ont?

 

Jag lyckades somna på natten i alla fall, men när jag vaknade på lördagen mådde jag hemskt. Jag hade något galet ont i ryggen, och i huvudet. Så länge jag låg raklång, utan kudde, så fungerade huvudet och jag hade bara lite spänningshuvudvärk, men om jag försökte resa på mig så exploderade det, kändes som ett otroligt tryck i hjärnan som om den svullnade upp. Värst var dock ryggvärken. Jag låg och ville bara skrika, sparkade med benen för att försöka få ur mig smärtan, la findus ärtor under ryggen, använde en massageapparat, mammas smärtapparat (typ elektriska stötar där man har ont), fick massage och tog till och med värktablett. Mammas receptbelagda medicin! Jag hackade den i småbitar, det smakade vidrigt och jag var hemskt rädd för att ta den (man kan ju må illa av medicin!! Ja kanske spy till och med) men jag hade så ont att jag tvingade mig själv att ta den. Inget hjälpte.

På något sätt överlevde jag trots allt dagen, massagen lindrade tillfälligt och Findus ärtor räddade mig, ibland lugnade sig värken och jag kunde andas för ett tag istället för att kväva mina skrik. Det var tortyr. Äta? Jag försökte få i mig lite linssoppa under flera timmars tid, jag kunde inte lyfta på huvudet utan var tvungen att ha det i samma nivå som ryggen, annars fick jag så ont att jag blev svimfärdig. Jag fik ha ett vattenglas bredvid mig med ett sugrör så att jag kunde dricka ur liggande läge. Det var inte lätt, särskilt inte som jag tycker att det är hemskt läskigt att ligga ner och dricka - det känns som om man ska sätta i halsen och kvävas eller få en kräkreflex (som sagt, alltid den där fobin). Det blev inte mycket för min mage den dagen, och dum som jag var så hade jag bestämt mig för att börja käka antibiotikan den dagen (jag lyckades svälja - hade den i drickform, för tabletterna var stora - på mindre än fem minuter!!) eftersom provresultaten från tyskland talade för att jag har borrelia och twar. Hade jag vetat att jag skulle få så hemskt ont så hade jag inte börjat den dagen av alla dagar, jag kunde ju inte ens äta eller dricka, hur skulle jag lyckas få i mig medicinen?

Under hela den här tiden var jag skitskraj att jag skulle spy, eftersom en av mina kompisar gjort det som biverkning av lumbalpunktionen! Dessutom så känner jag en del personer som spytt av smärta, och jag hade ju extremt ont, tänk om kroppen reagerade med att skicka upp en spya? Aiihih. Fast, det skulle vara ganska motsägelsefullt av den att reagera så eftersom varenda nerv i min kropp tror att det är livsfarligt. Hm. 
En sak som var skönt var att jag under dagen hade kontakt med en på infektionskliniken som en gång i timmen ringde och frågade hur det gick. Det kändes bra, jag visste att jag skulle kunna säga att jag inte fixade smärtan mer och så skulle vi få komma in till sjukhuset, men jag tänkte att det kanske skulle bli bättre. Sjukhuset en gång till liksom, snark? :P

 

Att sova den natten var helt kört, men jag lyckades slumra till (med musik i öronen för att försöka avleda tankarna på smärtan) ungefär i en och en halv timma. Den natten skulle det minsann bli vintertid också, en timma mer som jag "borde" sova på. Inte för att jag vet vad det skulle varit för skillnad på dagen och natten ändå eftersom jag bara låg raklång i sängen oavsett haha. Men det sitter mentalt, att veta att "nu borde jag egentligen sova" eller kunna tänka "nu är det dag, jag får vara vaken, alla andra är också vakna", ja det gör faktiskt skillnad i hur det känns.

När det äntligen blev morgon och jag "fick" vara vaken så skulle jag försöka gå på toa. Oj. Det var lättare sagt än gjort! När jag försökte lyfta huvudet minsta lilla höll jag på att trilla ihop, yrsel, smärta, det gick inte. Jag fick helt enkelt snabbt dyka ner på golvet och liksom dra mig fram på golvet med hjälp av benen - så att huvudet och ryggen fortfarande var i platt läge - till badrummet och toan. Snabbt upp, kissa, knappt hinna torka mig och dyka ner på golvet igen. Jag trodde verkligen jag skulle tuppa av där inne på toan! Kravla på toagolvet är inget jag gör frivilligt, ska jag ner där och krypa omkring, ja då är det riktigt illa haha. Måste sett ganska tokigt ut.

 

Vi bestämde oss för att jag inte skulle fortsätta med antibiotikan, den blev bara för mycket, och så bestämde vi att vi skulle försöka ta oss hem till mamma (två timmar härifrån, eeeh, eko eko, hur tänkte vi där? :O) eftersom mamma varit borta ganska länge vid det här laget. Men först skulle vi åka in till sjukhuset så att jag förhoppningsvis kunde få någon smärtlindrande spruta så att jag klarade att ligga i baksätet under resan (var ju tvungen att ligga rak). Vi ringde efter min pojkvän som fick komma och bära ut mig till bilen - jag höll på att svimma i hans armar, och tyvärr inte för att det var så romantiskt, nej, huvudvärken var inte så värst romantisk faktiskt. Tuff tuff till akuten, den här gången hette ambulansen mamma, tredje gången på mindre än två veckor. Man kan ju undra vad de tänkte. Jag fick åka på en bår från bilen, att gå var inte att tänka på. Ja, ska det vara så ska det vara bår och hela köret ju ;)

 

Vi fick ett eget rum på akuten, de tog blodprov på mig (suprise!) och lite sånt. Jag kände att jag behövde gå på toa, men jag hade verkligen ingen lust att kravla på sjukhusgolvet på akuten så där hade jag ett problem. Sköterskorna kom på den briljanta idén att ge mig ett bäcken och när jag så att säga skulle få utföra mitt behov så kom det in en manlig sköterska som skulle hjälpa mig, en ung sådan. Plötsligt var jag inte alls kissenödig längre! Bäckenet blev liggande, jag knep igen, visst, förr eller senare så skulle jag vara tvungen att släppa på knipet, men det var senare. Men vet, kanske skulle jag lyckas gå på toa senare och slippa bäckenet (kan avslöja att så blev det, jag slapp tack och lov!)?

Efter några smärtfyllda timmar på akuten blev det bestämt att jag skulle läggas in (så mycket för att åka hem till mamma!) på... INFEKTIONSKLINIKEN! Oj hjälp. Och jag som råkade ut för en spyende person på akuten (hon spydde antagligen av smärta, vilket ju ökade på min oro för det där med att smärta kan leda till att man spyr), vad skulle inte kunna hända där då!?! Snälla som de var så fixade de det så att jag kunde få ett eget rum som mamma också kunde sova i. Tack och lov för att de fixar så mycket och hjälper en på det sättet, de ska ha all cred för det verkligen. Alla vi mött på under de dagar jag varit inlagd har varit snälla och hjälpsamma, det känns tryggt att veta.

 

I hissen på väg till infektionskliniken såg jag en röd lapp som liksom skrek om uppmärksamhet. Där stod det att patienter som skulle till infektionskliniken och misstänktes ha "caliciviruset" (och influensa mfl, men de fastnade inte lika mycket på näthinnan liksom) skulle ta yttervägen. Jag vet vad det viruset innebär! Det är vinterkräksjukan! Jag var på väg in i farozonen. Där hamnade alla som blivit uttorkade av magsjuka och sånt där läskigt (mest gamla då). Samma sköterskor som kanske handskats med en sådan person skulle sedan gå in i mitt rum och skaka av sig bakterierna därifrån så att de kunde hoppa på mig. Oj, hur skulle det här sluta?

 

 

I måndags förra veckan, efter en hög med undersökningar, blev jag frisläppt från sjukhuset. Jag höll mig därifrån i ungefär ett och ett halvt dygn, sen blev det ambulansfärd igen (hehe, så bra gick det med "den här ambulansfärden var förhoppningsvis den sista i mitt liv" som jag skrev i ett tidigare inlägg) med följande sjukhusvistelse på akuten. Synbortfallet var tillbaka! De hade sagt åt mig att ringa akuten ifall det hände igen, så då gjorde jag det. Jag var rädd att talet och ordförståelsen skulle försvinna igen, men som tur var hände inte det den här gången och synbortfallet höll "bara" i sig i strax under en timme. Jag fick gå till ögonläkaren och göra syntest och efter typ sex timmar på sjukhuset fick jag åka hem igen. Lite lagom utmattad.

Vad händer, varför händer det? Kommer det komma tillbaka fler gånger? Jag vill INTE bli blind, det skulle vara en total mardröm. Min kropp är utmattad, helt slut, men den kämpar och kämpar för att orka med. Jag kämpar psykiskt också för att orka med, det tär på en att åka fram och tillbaka till sjukhuset och oroa sig hela tiden. Inte bara för alla fobirelaterade saker, utan för saker som varenda människa hade oroat sig för i den här situationen (det tror jag i alla fall).

Vi fick en tid till infektionskliniken för att göra en lumbalpunktion på fredagen, så fram tills dess var det bara att hålla tummarna för att jag inte skulle behöva åka in till sjukhuset igen.

 

Jag lyckades hålla fingrarna, och resten av kroppen också för den delen, borta från sjukhuset tills det var dags för lumbalpunktionen.

För er som inte vet vad en lumbalpunktion är så är det en undersökning man gör för att kontrollera likvorvätskan (hjärnvätskan), tex för att utreda ifall man har neuroborrelia eller TBE (vilket var vad man skulle göra i mitt fall). Man får lägga sig hopkurad till en liten boll och puta med ryggen så mycket som möjligt (vissa får istället sitta upp framåtlutad och puta med ryggen). I den ställningen sticker de först in en nål med bedövning mellan två kotor i ryggraden. Därefter sticker de in den riktiga nålen varigenom hjärnvätskan droppar ut, långsamt.

Sådär fick jag ligga ett tag och droppa, i tio minuter i alla fall. Det gjorde inte ont, men var väldigt läskigt. Värst var det för att jag har två kompisar som gjort den här undersökningen och de blev helt utslagna en vecka efteråt, den ena spydde! Jag var verkligen livrädd för att få det som biverkning av lumbalpunktionen, därför var det väldigt plågsamt att ligga där hopkurad och liksom bara vänta in öder - skulle jag börja må illa?

Bara det faktum att vi var på INFEKTIONSKLINIKEN var skrämmande! Tänk, där kanske folk är magsjuka!?! Eller har andra läskiga smittande infektioner. Det är ju den avdelningen där alla smittande patienter hamnar. Läskigt värre. Tänk om några sluga bakterier passade på att krypa in i min hjärnvätska när de stack hål i ryggen på mig? Många (osannolika) skrämmande tankar hann flyga genom hjärnan där jag låg. Eller tänk om jag skulle få panik och rycka till, så att jag blev förlamad? 
Jag lyckades ligga still, jag blev inte förlamad. Men däremot så fick jag faktiskt biverkningar av undersökningen. Ja, det är nog (om man bortser från alla fobirelaterade saker) det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Själva lumbalpunktionen var inte särskilt läskig eller så, men det som kom efter, fy, det önskar jag verkligen ingen. Om jag fick välja mellan att göra om benmärgsprovet eller lumbalpunktionen (ryggmärgsprovet) så hade jag helt klart valt det förstnämnda! Utan tvekan, trots att den undersökningen var bra mycket mer otäck, men den gav i alla fall inga hemska biverkningar...

 

 

 

Oj oj, min ryggsäck börjar bli tung, erfarenheterna samlas på hög där men här på bloggen ekar det tomt, i och för sig just därför. Jag känner att jag börjar få allt för bra koll på det där sjukhuset!

SMÄRTA, enorm smärta, har jag fått genomlida. I förra inlägget skrev jag och berättade att jag levde, de här dagarna har jag nästintill önskat att jag inte gjorde det - jag har aldrig varit med om en så fruktansvärd smärta, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ville bara BORT!

Inom loppet av två veckor känns det som om jag har åldrats väldigt mycket, så mycket har hänt, men ändå så lite. Det går inte riktigt att beskriva. Att vara inlagd på ett sjukhus är ganska så enformigt och ohändelserikt egentligen, men ändå har jag fått vara med om så mycket. Jag har minst sagt fått en inblick i hur saker och ting fungerar på ett sjukhus i alla fall! Kanske något att skriva på CV:t inför framtida jobb (jag kommer hamna inom branschen liksom - jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker)? Visst, jag missade tentan när jag låg inne, men det här borde väl ge ett litet plus i kanten också, eller? Ingen kan anklaga mig för att inte veta vad patienterna jag sticker i framtiden går igenom i alla fall. Jag har blivit stucken jag vet inte hur många gånger, i ryggen, i höften, på båda armarna och handryggarna, på sidan av handen, i fingret... man tycker att jag borde vara van vid nålstick, men ändå är jag lika spänd inför varje stick! Oj vad mycket blod de har tagit, tror jag har lämnat mer blod än vad en blodgivare får göra. Undrar om de kommer känna igen mitt namn när jag presenterade mig för de som jobbar på labbet om när vi kommer dit på studiebesök nästa gång? En gång misslyckades de med att sticka mig så de var tvungna att ringa upp en från labbet för att sticka mig i fingret, jag var lite orolig att det skulle vara min lärare (visserligen hade det varit bra, då hade hon inte behövt tvivla på att jag hade en vettig anledning till att inte göra tentan den dagen) men det var någon annan. Det blir lustigt att se henne i skolsammanhang sen, men det är så det är när man valt en sån här utbildning - ungefär som när jag skämde ut mig för en kille från min skola som hade praktik när jag skulle göra en MR-röntgen (läs här). Jag har fått göra massa olika undersökningar också och varit på över 12 olika "avdelningar" på sjukhuset det här året - min pojkvän som bott här lika länge som jag visste inte ens vart sjukhuset låg då han skulle besöka mig när jag var inlagd. För mig är det som mitt andra hem nästan, jag är där mer än i skolan. Galet.

Erfarenheter är alltid bra på något sätt, men det kan vara riktigt tungt också. Jag är så utmattad just nu efter allt farande fram och tillbaka till sjukhuset att bara sitta framför datorn tar såpass mycket kraft att jag måste vila mellan varven. Idag när jag precis hade blivit utskriven skulle jag och mamma bara in och handla några matgrejer men vi fick ge upp det försöket och vända igen, det var så mycket intryck överallt (hjälp, jag var van vid att ligga i ett tyst rum dygnet runt liksom) att jag blev helt matt, benen bar mig inte ordentligt och det gick bara inte. Kroppen bryts ner otroligt snabbt, skrämmande snabbt. Efter lite mer än fem dagars konstant sängliggande så orkar kroppen inte enkla saker. Att gå ett varv i en mataffär eller ta sig upp för trappan är som att springa flera kilometer, med den skillnaden att man efter att ha sprungit några kilometer känner sig fräscht trött och efter att precis kämpat sig upp för en trappa efter att ha varit sängliggande fem dagar bara känner sig helt slutkörd och svag!

Just nu orkar jag inte berätta om allt vad som hänt, det räcker inte krafterna till för och jag vill ta det i rätt ordning, men jag kände ändå att jag ville komma med en uppdatering på läget och liksom hålla igång bloggandet, för man vet tydligen aldrig när jag får chans att skriva något igen. Plötsligt kanske jag måste åka i ilfart till sjukhuset en gång till och bli kvar där, man vet aldrig. En tanke återkommer ständigt, "hur ska framtiden bli?", men jag måste försöka ta en dag i taget framöver och så får jag helt enkelt se vart allt det här tar vägen...

Ha det så bra ni kan allihop, och försök att glädjas över och tänk på hur underbart det är att du till exempel kan gå, höra, se, le (om du kan det, annars finns det andra saker du kan). Ja fokusera på allt du faktiskt kan göra för det är oftast väldigt mycket, och man glömmer lätt bort hur underbart det är att kunna göra allt det där - ända tills man inte kan göra det längre, då bannar man sig själv för att man inte uppskattade det lite mer. Så, passa på att ta en funderare och glädjas i just det här ögonblicket över allt du kan göra, för allt kan förändras förvånansvärt fort.

Jag har inte dött, jag är bara väldigt utmattad! Det har varit så mycket att jag varken haft tid eller ork att skriva någonting, även om jag har mycket att berätta. Mitt i allt så borde jag tentaplugga eftersom jag har två tentor nästa vecka! Jag har en känsla av hur de kommer gå... Det var inte direkt den ultimata veckan för mig att ha tenta på om man säger så!

Verktygen de använde vid benmärgsbiopsin, jag är glad att jag inte såg dem innan :P

I söndags fick jag permission från sjukhuset så då åkte jag och mamma hem till min lägenhet och mamma hjälpte mig att städa (TACK snälla mamma!), själv låg jag mest i sängen, och somnade i soffan osv. Trött var ordet. Sen bar det tillbaka till sjukhuset där vi sov över natten.

I måndags fick jag gå upp tidigt och kila iväg till en undersökning som jag skulle hinna med innan frukost - ultraljud av hjärtat. Jag fick strippa för en ung kille, där skulle jag alltså ligga blottad vänd mot honom när han körde en maskin över hjärtat. Jag frös något otroligt, och så var jag tvungen att gå på toa men det gick ju inte eftersom jag var fastkopplad till apparaten. Jag var lite rädd att jag skulle få en panikattack så att hjärtslagen skulle rusa iväg där på skärmen, vad skulle han tänka då? Att jag blev upphetsad? PINSAMT värre i så fall. 
Det som chockade mig mest med hela undersökningen var att hjärtat var så fult, det såg inte alls ut som jag hade tänkt. Såklart trodde jag inte att det skulle se ut som ett sånt hjärta man alltid målar, men något lite finare än sådär trodde jag allt att jag skulle få se.

Direkt när vi kom tillbaka till avdelningen där jag var inlagd så sa de till oss att vi skulle gå till ögonkliniken! Ännu fler undersökningar, jag fick bla sitta med två papperslappar i ögonen och känna mig jättedum haha :P Och så fick jag göra ett test för att se ifall jag ser bra på hela synfältet, vilket jag gjorde. Sånna test ger mig alltid prestationsångest - tänk om jag inte duger, tänk om jag gör fel eller inte klarar testet, tänk om det på något sätt visar att jag inte är tillräckligt smart? Jag både tycker om och ogillar sådana test.

SEN blev det äntligen dags för frukost, sådär nästan lagom till lunch. Därefter fick jag prata med huvudläkaren för neurlogavdelningen och det bestämdes att jag skulle ta ett benmärgsprov (för att kolla så att jag inte har lymfom = cancer i lymfsystemet) och en lumbalpunktion (för att kolla efter borrelia i nervsystemet), den senare skulle jag ta vid ett senare tillfälle. Jag fasade för lumbalpunktionen eftersom jag hört så mycket hemskt om den, hur läskigt det varit och hur ont folk fått. Det var inte förens jag kom in till rummet där jag skulle göra benmärgsprovet so jag insåg vilken läskig provtagning DET var!! Jag tror jag hade blandat ihop dem lite, för det visade sig att den av undersökningarna som hade en stor hemsk nål (läs borr) var benmärgsprovtagningen. Iiih, varför gick jag med på den undersökningen!?!

Jag fick lägga mig ner på sängen med magen ner, jag höll mamma i handen, nej, jag höll inte, jag mosade mammas hand! Hon som tog provet förklarade för mig exakt hur det skulle gå till (jag tycker om det, då känner man sig inte helt lost i alla fall) och så fick jag bedövningen. Jag är inte förvånad att något gick snett, jag har en tendens att råka ut för snea grejer liksom - något var fel med bedövningssprutan så all bedövning kom inte ut så hon fick göra om det. Aj aj. Ett till stick (man tycker att jag borde vara väldigt van vid stick vid det här laget!) och den här gången fungerade det. Det kändes väldigt mysko, går inte riktigt att beskriva. Lite ont gjorde det, men inte SÅ ont som man hade trott. Sen åkte nålen fram och hon sög ut någon vätska, det kändes obehagligt, som ett sug, som en ilning i hela ryggen. Ja, lite som när man har ilningar i tänderna, fast det var i ryggen. Det gjorde inte ont, men jag kände allt som hände och såg mammas förskräckta min. Hon trodde att det bara skulle vara en liten nål, och så visade det sig vara stora verktyg de använde! Då var hon inte så kaxig längre ;) Efter de hade sugit ut vätskan så gick de in med den där större nålen (eh, läs borren), hon som utförde provtagningen tryckte verkligen ner den, slog på den och vred runt. Det låter läskigt, det såg läskigt ut och kändes otäckt (jag kände ju att hon vred i mitt ben!) men det gjorde inte ont. Lite coolt var det att få testat på, för som sagt, det gjorde inte ont, det var läskigt för att man upplevde det så, inte för att det egentligen var det. Jag tror nästan att mamma som tittade på tyckte att det var mer hemskt än vad jag tyckte. Det gick faktiskt bra,  även om jag skrek och grät som ett litet barn haha. Jag fick se benmärgsbiten efteråt, oj, jag trodde inte de tog så mycket. Typ tre centimeter lång rund sak som de "borrat" ut (OBS: om det är någon som läser det här och ska göra en benmärgsbiopsi så kan jag säga att det låter mycket läskigare än det faktiskt var, det var läskigt just eftersom man TROR att det ska vara så hemskt). 
Efter undersökningen varjag lite skakis i benen, sådär så det känns som om de är gjorda av gummi och man inte riktigt vet om de klarar av att bäraen. Men det gjorde de. På kvällen blev jag utskriven, efter att ha fått veta att jag har tre hjärtfel som de inte ska göra någonting åt (1. en del av hjärtat slår inte, 2. min västra sida är större än den högra och 3. det läcker ut lite blod till lungan) så länge det inte blir värre. Nu har jag i alla fall en förklarning till min dåliga kondition höhö ;)

Ja, tänk vad man får vara med om. Jag var ordentligt trött efter hela sjukhusvistelsen kan jag säga! Mamma lagade mat (mumms, varför blir det alltid så mycket godare när mamma lagar? :P) och sen åkte hon hem. Jag kände mig ensam och orolig inför hur framtiden skulle bli, men somnade uppenbarligen tillslut ändå :P Tänk att tiden liksom går vidare och puschar på framåt oavsett hur oroliga vi är för framtiden!

 

Till en början skall jag nog köpa en mortel och krossa dem.

Jag är rädd. Livrädd.
Det här kan vara något av det jobbigaste jag har gjort i mitt liv. Än har jag inte kommit på hur det ska gå till, men jag skall alltså äta mängder med antibiotika! I tablettform (att dricka det är inget jag gärna gör igen, gjorde det förra året och jag mådde illa bara av tanken på att dricka det tillslut). Jag har verkligen problem med att svälja tabletter! Det har med min fobi att göra. För det första så får jag panik då jag har någonting "obehagligt" i munnen som jag tycker tar upp för mycket plats, det känns som om jag ska kvävas. För det andra så är det som om hela min hjärna och kropp spjärnar emot att svälja den där medicinen. Trots att det är någonting som faktiskt ska HJÄLPA mig att må bättre så hatar jag den, för att den kan få mig att må illa och spy. Det gör att jag med hela min känslohjärna skriker "NEJ, svälj inte, du kan spy av den" i takt med att logiken försöker övertala mig om att jag mår bra av att äta den. Kaos. Ångest, panik, tabletten växer och går inte att svälja. Känslohjärnan sätter käppar i hjulet för logikhjärnan som i det här, och så många andra fall, faktiskt har rätt. Det hjälper inte hur mycket jag än försöker övertala mig själv om att medicinen är något POSITIVT, jag mår bra av den, och OM jag skulle spy av den så är det värt det i långa loppet. De tankarna sjunker inte in, särskilt inte det sistnämna - det får bara paniken att stiga.

Jag vet att många mår illa av antibiotikan och det skrämmer mig något otroligt. Dessutom så sägs det at ti början av kuren så mår man jättedåligt, för att bakterierna "vaknar till liv och försvarar sig". Jag är hemskt rädd att jag skulle avbryta behandlingen om jag i början känner att jag mår dåligt och mår illa, jag vet ju att jag behöver behandlingen! Vad ska jag ta mig till om jag inte klarar det!?!

 

Det är inte bara fobirelaterade tankar jag har kring det här med antibiotikaätandet utan även andra orostankar. Hur kommer kroppen reagera på att jag stoppar i mig antibiotika under en längre tid? Det dödar även de goda bakterierna, till exempel i tarmen, kommer det reparera sig? Kommer jag få problem med immunförsvaret sen? Tänk om kroppen vänjer sig, blir beroende, av antibiotikan och slutar jobba lika hårt med det egna immunförsvaret, så sen när jag slutar käka pillrena så får jag massvis med sjukdomar (och en härlig kompott med magsjukor!!!) för att kroppen liksom "glömt av" hur den försvarar sig själv. En lång antibiotikakur är inte riskfri, det skadar kroppen, levern tar stryk bland annat (så jag kommer få ta regelbundna leverprover för att se ifall jag över huvud taget kan fortsätta med medicinerna).
Att väga fördelar mot nackdelar och komma fram till ett beslut är inte det lättaste, särskilt inte för en person som till och med tycker det är svårt att välja glass i affären!
Det tar verkligen emot att "frivilligt" välja att ta massa mediciner som kan göra att jag mår illa, ja kanske till och med spyr. Jag vågar inte, vill inte, skriker inombords... men vad ska jag göra, vilka är alternativen, om jag vill bli frisk?

Ibland måste man bara bita i det sura äpplet och köra. Det är sånt som kallas ett nödvändigt ont... aj.