Ambulans igen och lumbalpunktion
I måndags förra veckan, efter en hög med undersökningar, blev jag frisläppt från sjukhuset. Jag höll mig därifrån i ungefär ett och ett halvt dygn, sen blev det ambulansfärd igen (hehe, så bra gick det med "den här ambulansfärden var förhoppningsvis den sista i mitt liv" som jag skrev i ett tidigare inlägg) med följande sjukhusvistelse på akuten. Synbortfallet var tillbaka! De hade sagt åt mig att ringa akuten ifall det hände igen, så då gjorde jag det. Jag var rädd att talet och ordförståelsen skulle försvinna igen, men som tur var hände inte det den här gången och synbortfallet höll "bara" i sig i strax under en timme. Jag fick gå till ögonläkaren och göra syntest och efter typ sex timmar på sjukhuset fick jag åka hem igen. Lite lagom utmattad.
Vad händer, varför händer det? Kommer det komma tillbaka fler gånger? Jag vill INTE bli blind, det skulle vara en total mardröm. Min kropp är utmattad, helt slut, men den kämpar och kämpar för att orka med. Jag kämpar psykiskt också för att orka med, det tär på en att åka fram och tillbaka till sjukhuset och oroa sig hela tiden. Inte bara för alla fobirelaterade saker, utan för saker som varenda människa hade oroat sig för i den här situationen (det tror jag i alla fall).
Vi fick en tid till infektionskliniken för att göra en lumbalpunktion på fredagen, så fram tills dess var det bara att hålla tummarna för att jag inte skulle behöva åka in till sjukhuset igen.
Jag lyckades hålla fingrarna, och resten av kroppen också för den delen, borta från sjukhuset tills det var dags för lumbalpunktionen.
För er som inte vet vad en lumbalpunktion är så är det en undersökning man gör för att kontrollera likvorvätskan (hjärnvätskan), tex för att utreda ifall man har neuroborrelia eller TBE (vilket var vad man skulle göra i mitt fall). Man får lägga sig hopkurad till en liten boll och puta med ryggen så mycket som möjligt (vissa får istället sitta upp framåtlutad och puta med ryggen). I den ställningen sticker de först in en nål med bedövning mellan två kotor i ryggraden. Därefter sticker de in den riktiga nålen varigenom hjärnvätskan droppar ut, långsamt.
Sådär fick jag ligga ett tag och droppa, i tio minuter i alla fall. Det gjorde inte ont, men var väldigt läskigt. Värst var det för att jag har två kompisar som gjort den här undersökningen och de blev helt utslagna en vecka efteråt, den ena spydde! Jag var verkligen livrädd för att få det som biverkning av lumbalpunktionen, därför var det väldigt plågsamt att ligga där hopkurad och liksom bara vänta in öder - skulle jag börja må illa?
Bara det faktum att vi var på INFEKTIONSKLINIKEN var skrämmande! Tänk, där kanske folk är magsjuka!?! Eller har andra läskiga smittande infektioner. Det är ju den avdelningen där alla smittande patienter hamnar. Läskigt värre. Tänk om några sluga bakterier passade på att krypa in i min hjärnvätska när de stack hål i ryggen på mig? Många (osannolika) skrämmande tankar hann flyga genom hjärnan där jag låg. Eller tänk om jag skulle få panik och rycka till, så att jag blev förlamad?
Jag lyckades ligga still, jag blev inte förlamad. Men däremot så fick jag faktiskt biverkningar av undersökningen. Ja, det är nog (om man bortser från alla fobirelaterade saker) det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Själva lumbalpunktionen var inte särskilt läskig eller så, men det som kom efter, fy, det önskar jag verkligen ingen. Om jag fick välja mellan att göra om benmärgsprovet eller lumbalpunktionen (ryggmärgsprovet) så hade jag helt klart valt det förstnämnda! Utan tvekan, trots att den undersökningen var bra mycket mer otäck, men den gav i alla fall inga hemska biverkningar...
