Att leva med oro

Det är en fråga som många som känner någon som gått bort frågar sig, ”vad hade h*n sagt om det här?”, ”vad hade h*n gjort, eller tyck?”. När någon har dött så kan man inte längre fråga, men man kan minnas.

Nu när jag sover över här på sjukhuset så tänker jag väldigt mycket på min morbror som dog i cancer i våras. Det gör såklart ont att tänka på, men samtidigt så ger han mig kraft. Han hade humor och kunde mitt i allt det svåra ändå vara positiv, i alla fall visa den attityden. Ett av de sista smsen han skickade till mig, eller om det var det sista, var ”det är rena lyxhotellet här, bara 80 kr natten!”. Nu när jag sover här så tänker jag på det han skrev och kan le för mig själv samtidigt som jag undrar vad han hade sagt om han visste vart jag är nu, på vårat gemensamma lyxhotell. Vi hade kunnat snacka sjukhusvistelser med varandra, inte för att det är ett särskilt roligt ämne, men det hade känts bra att ha honom att prata med om allt det här på något sätt. Nu får jag tänka på det han skrev istället, ”rena lyxhotellet”, även om det inte var det han kände så försökte han tänka positivt/visa en positiv inställning och det gör mycket. Det ska jag med försöka.

Nu ska jag njuta av utsikten från min "lyxsvit" och minnas min älskade morbror!

 

(obs: skrevs i förrgår, lördag, på sjukhuset)

 

Jag tänker ofta på min morbror... saknar honom, tycker att det är overkligt att han inte finns mer, tänker på hans barn, mormor, mamma. Det är hemskt. Nu gråter jag inte så fort jag tänker på honom i alla fall, även om jag såklart är ledsen. Vissa situationer får tårarna att trilla, om folk pratar om någon de känner som dött i cancer, eller döden över huvud taget till exempel.
När jag saknar honom eller tänker på det som hänt extra mycket så sätter jag på någon av de låtarna som spelades på begravningen (jag har hans ipod) och ägnar lite tid åt att verkligen sakna och tänka. Det brukar kännas skönt. Ibland kollar jag in på hans facebooksida... där har tiden stannat.

Extra mycket tänker jag på honom en dag som den här, 13e. Då är det exakt ett visst antal månade sedan han dog - varför hakar man upp sig på det? Idag är det exakt fem månader sedan han dog. Så lång tid, men ändå så kort. Det är konstigt det där med tid.

Jag har sparat de senaste smsen jag fick från honom:

"Åh, min goding" En bamsekram får du!!!"
"Det du gör betyder riktigt mycket! Kram!!!"
"Lyxhotell här gumman! Endast 80 kr dygnet"

Det sista skickade han tre dagar innan han dog, humorn, ironin och trots allt den positiva inställningen fanns med in i det sista. Jag är glad för de här smsen, och att jag har sparat dem. Men hur länge kan man spara sådant? När är det dags att "släppa taget"? Jag tror att man väljer det själv, när man är redo.

Vi alla saknar dig något otroligt fina morbror bäver! <3


Ps. Jag får verkligen anstränga mig för att skriva det här om honom istället för till. Han känns mer levande, mer närvarande, om jag skriver till honom... men, det är ju just det, han är inte levande. Jag kan inte låtsas som om det bara vår lång tid sedan vi sågs hur länge som helst.

 

Jag tänker på min morbror. I fredags så var det exakt två månader sedan han dog. Det känns som jättelång tid samtidigt som ingen tid alls. Konstigt. Men när man tänker efter, två månader är ingenting, såren är fortfarande färska fastän det inte syns.
Jag var inne på hans facebooksida (när försvinner sådant, när folk slutar skriva, eller efter att ingen har loggat in på x antal månader?), det gjorde så ont i hjärtat. Nu lyssnar jag på "Bridge over troubled water" som spelades på begravningen. Gråter. Saknar. Funderar. Det känns fortfarande väldigt overkligt. Jag undrar om det är en försvarsmekanism, att man inte inser vad som faktiskt har hänt förens såren har läkt såpass mycket att man kan hantera det, utan att förblöda?
Jag vill skriva som om jag skriver till honom, som om han kan läsa det här, för det tar emot att skriva om honom i stället. Men jag tänkte att det kanske är ett sätt att försöka inse att han faktiskt är borta, på riktigt, att sluta skriva till honom? Jag har försökt skriva om honom istället för till honom nu, men det tar emot, det gör ont. Jag vill så gärna skriva "jag saknar dig, jag tänker på dig morbror", som om jag faktiskt kunde förmedla det till honom. Han känns inte lika långt borta då.
Det känns som om jag skriver in i hjärtat när jag skriver till honom.
Nej vet ni vad? Han lever faktiskt vidare i mitt hjärta, där har jag mina minnen av honom och min "kärlek" till honom, så om det känns bra att skriva till honom, till den plats i mitt hjärta som är hans, varför ska jag inte göra det då?
Jag saknar dig morbror, det här känns overkligt!
Jag tänker tillbaka på den dagen då du dog. Hur jag grät, skakade, och bara slängde ner allt i en väska för att snabbt som attan ge mig av till sjukhuset. Jag hade tur, det var två personer jag kände som skulle åka till den staden där sjukhuset var...
Men, jag hann inte fram. När jag stod i entrén och ringde till mamma så berättade hon det. Du hade dött. Jag önskar så att jag hade hunnit fram och fått träffa dig innan, men du somnade in lugnt och med nära och kära runtomkring dig och det är det viktigaste. Jag hoppas du visste hur otroligt mycket du faktiskt betydde för mig, fastän jag inte hann fram i tid. Din vän sa till mig att du senast två dagar innan du dog hade sagt att du visste att du alltid fanns i mina tankar. Så du visste nog, det ger mig lite tröst. Framför allt hoppas jag att det gav dig lite uppmuntring, att veta att du var otroligt omtyckt och älskad, för det var du. Det är du.
Jag saknar dig ♥

Nu sitter jag här och gråter. Jag saknar min morbror!! Lyssnar på "bridge over trouble water" om och om igen, den spelades på hans begravning. Jag kan inte fatta att han är borta. Varför?
Jag hatar verkligen cancer... Man möts av det överallt känns det som, eller så är det jag som tänker på det så mycket mer nu, men det känns bara som att varannan människa har cancer ju.
Jag vill forska om cancer eller något, jag vill göra något, jag vill inte att fler ska gå samma hemska öde till möte, med smärtsamma behandlingar och allt vad cancer innebär.
Tyvärr är det för sent att hjälpa min morbror, men kanske kan man i framtiden låta andra slippa det lidandet som han fick gå igenom. Jag hoppas verkligen det!

På fredag ska jag träffa mina underbara småkusiner, hans barn: det är nog det bästa sättet jag kan hedra minnet av honom, att vara en bra storkusin för dem. Det gör så otroligt ont i mig att veta att de kommer få växa upp utan sin pappa... jag ska verkligen försöka göra allt jag kan för att finns där för dem. Det är verkligen världens finaste ungar - både på insidan och utsidan - och ja, jag är stolt över att vara deras kusin :) Tack morbror för den gåvan du gav oss alla.

Obs: tidsinställt inlägg.

Nu sitter jag på begravningen, den har precis börjat. De närmsta timmarna kommer bli riktigt tuffa, mycket gråt. Fast tänk om jag inte kan gråta! Det skulle kännas jättehemskt, för jag gråter inombords hela tiden. Tänk om tårarna har tagit slut? För usch vad jag skulle känna mig hemsk om jag inte grät på begravningen.
Antagligen så kommer jag sitte bredvid mina småkusiner, hans barn, så att de inte klänger på sin mamma hela tiden. Så att hon får lite tid att sörja, åtminstone under begravningen (hur sörjer man när man har tre barn som kräver ens uppmärksamhet och tid? Hur tröstar man tre barn som förlorat sin pappa när man själv går under av sorgj?).

Jag hoppas att jag, trots att jag ska försöka "ta hand om" mina småkusiner, får lite tid att "meditera och tänka" under begravningen, att ta farväl inne i mitt huvud liksom.
Jag känner mig egentligen lite otrillräcklig, hur ska jag kunna ta hand om dem och vara deras glada pigga roliga storkusin när min själ slits sönder inom mig? Hur hittar man rätt balans?
Det gör så ont inom mig, i själen, där jag tror att den sitter. Liksom skär och sliter. Den är ledsen.
Själen ska väl också få sin tid att sörja antar jag.
Om det gör såhär ont i MIN själ så kan jag bara föreställa mig hur ont det gör i mormors, morfars, mammas, hans fru och barns (i alla fall den äldste, som förstår) själar. För trots allt så är de närmre honom än jag. Men är det fel då, att jag sörjer såhär mycket, att det gör såhär ont för mig? Får inte jag vara lika ledsen som de, bara för att det var deras bror, son, man, pappa men min morbror. Två steg bort, inte lika nära. Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll med sådant, utan handlar om hur väl man känner personen, men ändå. Då är det samma sak, fast på ett annat sätt: där sitter massor som kände honom bra mycket bättre än vad jag gjorde. Får jag inte sörja lika mycket som de?
Det känns nästan som att folk kanske tycker att jag är för ledsen över det som hänt (kan man vara det?), att de tänker "jaja, men SÅ bra kände du inte honom ändå...", vilket får mig att känna mig skamsen; för en del av den sorgen jag bär är just att jag önskar att jag kände honom ännu bättre - och nu finns det ingen tid till det...

Nu var det mycket frågor, lite svar, för vems är rätten att svara?
Hehe, ajdå, det där var en fråga till.

Vila i frid min älskade morbror! Jag tänker sörja dig så djupt jag vill, och det är djupt, för du betydde mer för mig än vad du visste. Jag önskar bara att vi skulle fått mer tid tillsammans, lärt känna varandra bättre och delat fler minnen, men nu är det som det är, och jag är glad för de minnen jag har, den tiden vi fick och att vi kände varandra - du var och förblir alltid min underbara morbror bävern... och en dag i framtiden ska vi ses igen.

Jag saknar dig!

Jag ska på begravningen i morgon, och sen direkt iväg till min pojkväns familjeträff - mamma sa att min morbror absolut hade velat att jag skulle åka iväg och ha trevligt och inte bara sitta och deppa, så då får jag väl lita på det och försöka ha trevligt. Även om det kommer bli lite tungt direkt efter begravningen och så, men jag tror att det är bra att komma iväg. Jag tycker om att umgås med min pojkväns familj, och de förstår ju att jag är ledsen och nere nu.

Ja, just nu är det lite tungt.

Jag var och köpte en begravningsklänning igrå. Men tror inte att jag har några strumpbyxor (leggins fungerar inte till den) så måste iväg och köpa det också. Egentligen orkar jag inte, men jag tycker det känns viktigt att känna mig fin på begravningen, anstränga mig för det, som en sista grej, göra mig fin för ett sista farväl på något sätt... Kanske konstig logik, men det är mer en känsla än logik.

Jag har precis suttit och skrivit ut kort från min morbrors dödsdag, då hans barn var och hälsade på honom. Hans son (9 år) ville ta kort med honom där han låg i sjukhussängen, så jag ställde upp som fotograf. Tänkte att jag ska ge honom några av korten i morgon. Och mormor ska också få korten. Det blev ett riktigt fint, hemskt, sorligt kort då mormor och morfar tog farväl av min mobror, deras son. Ingen förälder ska behöva ta fraväl av sitt barn sådär! Men så ser verkligheten ut tyvärr. Och vi är långt ifrån de enda som är i den här situationen, men det gör den inte mindre sorglig för det.

Nej usch, nu har jag brottom. Mycket att fixa.

 

Varför ska alla filmer handla om döden? Det känns i alla fall så.
Jag var hos min pojkvän och kollade på film igår och det var våran kompis som valde film så vi visste inte vad vi gav oss in på. Det visade sig att den handlade om en kille som gjorde allt för att hitta ett botemedel till cancer, eftersom hans fru var sjuk. Hon dog.
Det kändes verkligen inte som en film som jag behövde se just nu, jag ville se en glad film som fick mig att tänka på annat!
Under filmen tänkte jag att det gick bra trots allt, att det kanske var ett bra sätt för mig att bearbeta det som hänt och att jag ändå måste lära mig att kunna titta på film som vanligt. Jag grät ingenting och tänkte som sagt att det gick förvånansvärt smärtfritt, att jag borde reagerat starkare på en sådan film såhär tätt inpå. Men det var bara en illusion att jag klarade att se filmen. När den var slut bröt jag ihop totalt! Då slog det mig på riktigt, att min morbror är död. Det är inte bara på film, det är verkligheten, han finns inte längre - och det var så smärtsamt jobbigt att komma på det. Att de andra kunde tänka "det är bara en film", men att det för mig - och hela släkten - är en fruktansvärd verklighet.
Såren är svidande färska och att se den filmen var som att hälla salt i dem.

Och så var det söndag igen. Nu var det en vecka sedan du dog morbror! Hur kan det redan ha gått en vecka? Det har varit en tung vecka, men tiden knuffar oss i baken och får allt att rulla vidare.
Jag har inte bara gråtit hela veckan, trots allt har det funnits en hel del stunder då jag skrattat och varit glad. Men då har jag fått dåligt samvete, för hur kan jag vara glad mitt i allt det hemska? Är det fel av mig? Jag känner liksom att jag inte borde skratta och vara glad så snart efter det som hänt.
Men det är mitt sätt att orka. Och även om jag har dåligt samvete, så tror jag innerst inne att det är bra att kunna skratta mitt i allt deppande. Det är inte fel, även om det känns så.
Min morbror skulle inte velat att jag bara deppade ihop totalt, han skulle bli glad om jag hade roligt - det påstår min mamma i alla fall. Och jag tror henne, men samvetet är ändå där och gnager.
Någonting som är jobbigt också är att folk inte förstår att man fortfarande sörjer inom sig, där gråter man floder även om man skrattar på utsidan och har trevligt. Om man är glad, så tror de att allt är bra, att man har gått vidare. Det är tungt med omgivningens krav på att man ska vara som vanligt, när ingenting är som vanligt (och jag syftar inte bara på min morbrors bortgång i dessa tankar utan även om den depression jag redan hade).


Just nu vattnas det i munnen på mig. Jag har precis gjort i ordning ett smaskigt mellanmål. Jag råkade ha lite energi för tillfället, som jag genast tog till vara på och fixade någonting som kunde pigga upp mig ännu mer. Jag tycker att det blev färgglatt och det betyder mer än man tror att lägga upp det man ska äta på ett fint och trevligt sätt, tex på en bricka (den här brickan, med tillhörande mugg och skål, köpte jag och mamma när hon var här, just i syfte att det skulle användas för att göra trevliga små mellanmål/frukostar som piggar upp).
De där små sakerna i livet betyder väldigt mycket. Guldkorn i vardagen.
Nu ska jag njuta av det här mellanmålet och inte ha dåligt samvete för att jag gör det.

Hihi, om ni undrar varför det är bitmärken i mackorna är det för att jag verkligen fick hålla i mig för att inte käka upp mackorna precis då jag bredde dem!  Nu äter jag ju mjölk igen så jag har varit iväg och köpt bregott och vitlökssmör som jag har saknat.
Nej nu ska inte mellanmålet få vänta mer! SMASK.

Ja, saker och ting är verkligen upp och ner...

Idag skulle du ha fyllt 44 år morbror!
Det känns så underligt att se facebooks notifikation om att det är din födelsedag idag. Systemet, livet, tiden, allt rullar liksom vidare, fastän du inte finns kvar - och vi som är kvar kan inte göra något annat än att rulla med, och minnas det som en gång var. Det är så konstigt det där...
Grattis på födelsedagen ändå, för det här kommer alltid att vara din födelsedag, det kan inget ändra på (inte ens att du inte är medveten om att det är din dag idag).
Saknar dig!

Jag har försökt pigga upp mig genom att sätta på mig någonting som jag känner mig snygg i och målat naglarna orangea! Bara för att på något sätt få uttrycka någonting av allt det där som finns inom mig just nu. Och få lite färg på tillvaron.
Det fick mig att bli en aning piggare i alla fall, just för att jag känner mig frächare. Så nu har jag äntligen (efter över en veckas tid) packat upp min resväska och stoppat in kläderna i garderoben. Det har känts som ett berg att ta itu med!
Jag tänker på min morbror och hans barn hela hela hela tiden. Det är därför jag försöker göra någonting, fastän jag inte orkar göra någonting egentligen.
Idag kommer min pojkvän hem! Äntligen. Efter tre veckor.
Usch, jag tycker inte om när vi är ifrån varandra, för vi glider isär då - vi blir lätt osams (ledsna på varandra) över telefon nämligen. Nej, det där med distansförhållanden är ingenting för mig. Ska bli skönt att han kommer hit så att vi slipper ha de där onödiga tjafsen som lyckas uppstå när vi är ifrån varandra.
Jag har tänkt fixa en liten välkomstgrej till honom, har köpt en liten skål som jag ska göra om till en ljushållare (stoppa grus i och små hjärtan som jag gjort av betong o pyssla lite), sen ska jag köpa hans favoritgodis. Även om jag verkligen inte har energi (är fortfarande helt mossig i hjärnan och kan somna vilken sekund som helst) att göra det så ska jag tvinga mig själv att göra det, för jag vet att jag blir glad av det, han blir glad (det suddar ut en del av den osamshet vi haft undet tiden ifrån varandra) och jag får någonting annat att tänka på.

Hmm, först ska jag bara orka rycka upp mig själv och laga mat, ananrs blir det nog pannkaka av alltihop (tyvärr ingen som jag kan äta!).

Har sån ångest. Är så extremt trött hela jag, seriöst, vet inte vart jag ska ta vägen. Kan inte fokusera på någonting, kommer typ inte ens ihåg vad jag tänkte för några sekunder sedan.
Jag brukar vara konstant trött, men DEN HÄR tröttheten är verkligen läskig. Någon har stoppat min hjärna full med bommull och hällt grus i mina ögon och sptrutat in förlamningsmedel i mig. Känner mig så otroligt trög. Kombinationen depresson och att min älskade morbror dog är inge vidare bra.
Ska se om jag kan ta mig bort till min kompis som lovat laga mat om jag orkar komma över, för även om mamma påstår att det bara tar en kvart att sätta på potatisarna och värma lite biffar från frysen så klarar jag bara inte av det! Det känns för mycket, för krångligt - för i mitt huvud blir det en hur omständig och jobbig process som helst eftersom jag glömmer det jag tänkte nyss, så då vet jag aldrig vad det jag skulle göra här näst var.
Men jag ska inte klaga, det är inte jag som är död... AAAAAH, varför varför varför!! Vi visste att det skulle hända, men det fick bara inte hända.
ööh, vad skulle jag skriva nu? Spotifyreklamen avbröt mig så nu minns jag inte längre vad jag höll på att berätta om (om jag inte läser det).
Det är svårt att andas, och det skrämmer mig. Det är som att bröstkorgen är ihopsnörpt och jag bara får in lite luft åt gången. Jag vet att det är ångest och sånt som gör det och inget farligt, men den här sortens ångest är jag inte van vid ens en gång så då blir det ännu mer läskigt (även om man aldrig kan vänja sig vid ångestkänslor).
Hoppas det här bara är nu som jag känner såhär, att det går över om någon timma, för jag känner mig verkligen trög! Allt går i slowmotion, ljuden, mina rörelser, mitt tänkande.
Nej nu ska jag sluta skriva om det och försöka göra någonting, vad som helst, som kan få mig att vakna upp lite från den här tröghetsdvalan.

SAKNAR DIG!!

 

Jag saknar dig min älskade morbror! Vill skriva det på din facebooksida om och om igen. Det här känns så overkligt.

Den 13 Mars klockan 17.05, år 2011, fick du somna in. Bli fri från smärtan.

Vi saknar dig i mängder. Kram

 

Var det verkligen igår jag snabbt packade ihop mina grejer för att åka och hälsa på dig på sjukhuset? Mamma sa att det var illa, men aldrig trodde jag att det var så illa, att det skulle gå så fort. Jag hann inte ens komma fram! 45 minuter för sent kom jag, och du skulle bara veta hur ont det gör i mig att jag inte åkte till dig tidigare. Varför åkte jag inte i torsdags då jag hade tänkt hälsa på dig (det visade ju sig ändå att jag inte skulle till psykologen då - som jag trodde)? Varför skickade jag inte det där blommogrammet dagen innan du åkte in till sjukhuset, som jag hade tänkt?
Men hur skulle jag kunna veta att du skulle åka in till sjukhuset, för att aldrig mer komma hem igen. Ingen av oss trodde att det var dags nu, om några veckor kanske, men inte nu. Vi trodde att det fanns tid. Jag trodde att det fanns tid. Nu hann jag inte säga hejdå på riktigt. Ville så gärna ge dig en bamsekram! Jag skickar en till dig nu, den åker rakt in i mitt hjärta, för där finns du kvar.

Du låg så still, och var så gulaktig - men du hade i alla fall inte ont längre.
Aj vad det gjorde ont inom mig att se det svart på vitt, att du var död. Det gjorde ännu mer ont att se när dina barn gick in i rummet och fick se dig. Den äldste (nio år) förstod vad som hände, han var så förtvivlad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Din äldsta flicka (sex år) vågade inte ens titta på dig, hon bara grät och grät i sin mammas knä, både förstod och inte. Lillflickan förstod ingenting, trodde att du var hemma, eftersom bilen fortfarande stod där. Ja, hon tyckte nog nästan att det hela var spännande, så mycket folk, och alla grät - varför kunde hon inte riktigt sätta fingret på, men någonting var tokigt. Hon log och pratade på och var som vanligt underbar (du har världens finaste barn! Tack för att du gav mig tre underbara kusiner) men det skar i hjärtat på mig att se att hon inte ens visste att hon precis förlorat sin pappa.
Det är inte så det ska gå till! Man ska inte förlora sin pappa när man är så liten att man inte ens kan förstå det! Att mista en förälder är aldrig lätt, hur gammal man än är, men det ska inte ske såhär. Du hade lika många år som du nu levt kvar att leva, egentligen. Men tyvärr blev det såhär, that's life, and life isn't fair. Man får försöka hantera det, men AJ, det är med tungt hjärta man börjar gå-vidare-processen. Din cancer dog tillslut, som jag hoppades så innerligt, men tyvärr tog den med sig dig också, och det hatar jag den för.
Vi saknar, och älskar, dig något otroligt allihop. Tack för den tid vi fick med dig. Jag hoppas att vi ses en dag - du sa att du gick före och väntar på oss, att det skulle bli spännande att se vad som hände efter döden. Nu vet du, och tids nog får vi också veta. Då kommer vi till dig och då blir det minsann kramkalas!