Att leva med oro

 

Jag tycker att det är väldigt konstigt att jag inte ska komma tillbaka på någon uppföljning efter min operation, då jag opererade bort en cysta. Jag har haft väldigt ont i magen efter det, men om det har med operationen att göra eller inte har jag ingen aning om vilket gör mig lite smått orolig. För även om jag inte tror att det har med det att göra så gör det ont på precis samma sätt som innan jag upptäckte cystan, och det får mig att bli lite fundersam.
Efter ca en och en halv vecka efter operationen så hade jag fortfarande rätt ont i magen (och det skulle man inte ha sa de då jag ringde och frågade), så då fick jag komma in och snacka med en gynekolog. Jag kände mig dock inte särskilt bekväm med henne så jag gjorde aldrig någon undersökning, jag tackade nej till det, och hon sa att det inte behövdes för de var ganska säkra på att jag hade ont för att såren inte ritkigt läkt ihop innuti mig och det rann ut blod i buken. Läskigt!? Det lät liksom inte så bra, men de sa att de inte kunde göra något åt det så det var bara att åka hem och vänta ut smärtan. Jo, om det visade sig att jag fick ännu ondare skulle jag komma tillbaka och så skulle de operera mig igen för att se så att inget gått fel, och suga upp blodet som möjligtvis läckt ut, men usch nej tack, det ville jag inte. Som tur var tyckte jag inte att det gjorde mer ont efter det, så ingen mer operation. Men mer magont har det blivit. Undrar vad det är som spökar med min kropp?
Min mamma och moster tror att jag har celiaki (glutenintolerans) och att det är därför jag har ont i magen. Kanske, kanske inte, men inget har synts på blodproven i alla fall och på vårdcentralen skickar de hem en med "du är frisk" om inget syns på blodproven - fastän jag har massa konstiga fysiska symptom. Visst kan det inte bara vara att jag är hypokondrisk av mig om det faktiskt ÄR fysiskt påtagliga symtom som inte borde finnas?
Som sagt så skickade de ju hem mig med "du har antagligen ont i magen för att du är stressad och din kropp är stressad på grund av ditt eksem" när jag sökte för att jag hade ont i magen (precis där cystan satt), och sedan visade det sig att det faktiskt var någonting. Hm, mitt förtroende för vårdcentralen är inte det bästa längre, tyvärr. Men såklart finns det bra vårdcentraler och läkare också, så jag hoppas att jag får komma dit och träffa på dem nästa gång hehe.

Jag blir orolig (surprise!). Min mage gör ont. Sedan incidenten som uppkom efter att jag ätit stolpillrena (=bajsprutten) så har jag inte tagit några fler värktabletter och jag har klarat mig bra utan dem. Men nu ikväll så har det börjat göra mer ont, och då är det klart att jag börjar undra varför det plötsligt blir värre. Det gör inte hemskans ont nu heller, inte så att jag behöver ta värktabletter (anser jag), men det är trots allt värre vilket får orosrynkorna att krypa fram i pannan på mig. Det har gått mindre än en vecka sedan operationen så det är inte konstigt att det gör ont egentligen (heja heja magen, läk på, du klarar det här!), men det är däremot konstigt att det nästan inte har gjort ont alls men sedan plötsligt börjar göra ont. Eller, det känns liksom otäckt. Ungefär som om magen håller på att spricka. Den är fortfarande väldigt uppsvälld, och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att de snarare satte dit en cysta istället för tog bort en - nu ser det ut att kunna få plats en apelsinstor cysta till skillnad från innan operationen. Konstigt. Dessutom så har jag samma smärta som jag hade då cystan upptäcktes. De tog väl bort den!?
Smärtan jag hade påminde väldigt mycket om mensvärk/ägglossningsvärk så jag får väl hoppas att det är det som spökar nu och inget annat. Sen känns det också som om jag har blåmärken i hela magen. Den känns liksom trasig - vilket den i och för sig faktiskt är, de skar ju hål i den!
Men jag måste erkänna att vad som är värre än smärtan är att det kliar något otroligt. De har ju satt på stora inplastade lappar över hålen, och min hud tycker inte alls om dem. Mitt atopiska eksem blir aggressivt, och jag blir irriterad. Smärtan kan jag hantera, men kliandet gör mig galen. Vad som är snäppet värre ändå är den psykiska biten, med oro, ångest och panik. Det kammar hem priset. Fy vad jag önskar att jag kunde slippa det!

I morgon ska jag nog ta och ringa till dem och höra om det är normalt att jag fortfarande har ont i halsen (antar att det är irritation efter att de hade slangar där under operationen, annars har jag gått och dragit på mig en förkylning), är uppsvälld om magen och har ont - på det där konstiga viset som jag inte ens kan förklara. Som tur är så har i alla fall smärtan i axlarna försvunnit (den som blev efter koldioxiden), det kan jag vara glad för :)
Nu ska jag försöka sova, god natt!

Jag slapp vara ensam hemma idag, vilken tur jag har. En av tjejerna var hemma, plus att min kompis kom över och spelade lite spel och kollade på tv. Vad som är mindre kul är att jag fick världens panikattack! Jag är hemskt orolig att mina ständiga panikattacker är på väg tillbaka nu, det var ett tag sedan jag hade såhär mycket panik. Det är visserligen inte så konstigt, med tanke på att jag gått igenom en hel del de närmsta dagarna med operationen och så, men ändå. Det kanske retar upp de gamla invanda spåren i hjärnan så att den lär sig att få panik för minsta lilla igen. Jag vill inte! Det ska bara inte bli så, punkt slut.
Men som sagt, idag fick jag en jättepanikattack eftersom det hände en otäck sak. Jag har inte kunnat skita sedan operationen eftersom det gör så ont att gå på toa. Dessutom så tar jag smärtstillande i form av stolpiller, alltså sådana tabletter som man stoppar upp i rumpan, eftersom jag inte vågar svälja tabletter. Tydligen så är det ingen superbra kombination. Även om jag till och med är anonym här på bloggen så tycker jag det känns hemskt jobbigt att skriva det här, men jag ska berätta om sådant som man vanligtvis inte vågar prata om, så därför skriver jag det ändå. Jag var alldeles gasig i magen och gick iväg till mitt rum för att lite diskret släppa mig, men tydligen så blev det inte bara gas. Det blev en bajsprutt! Fattar ni? Jag är 19 år och la en bajsprutt? Jag trodde jag skulle sjunka genom jorden, i alla fall så ville jag det. Jag fick verkligen panik. Stängde in mig på toan, ringde mamma, kunde knappt andas, var hur törstig som helst och fick ingen syre. Det var hemskt. Jag fattade inte vad som hade hänt, det var bara så hemskt pinsamt och jobbigt. Det var inte mycket, och man kan knappt kalla det bajs eftersom det mer var som en gul medicinvätska (oups, kanske skulle varnat alla känsliga läsare, too late now), det luktade inte ens bajs. Antagligen så var det medicinens fel. Jag kunde alltså inte hålla tätt när jag släppte mig! Jag kände mig så bortgjord, tänk om det där hade hänt någon annan stans än hemma! Hur ska jag nu våga lämna lägenheten, när jag vet att jag inte kan hålla tätt? Jag kommer aldrig mer våga prutta.
Tänk om jag plötsligt blir jättebajsenödig och bara inte kan hålla mig? Jag är livrädd för det.
Jag vet inte om jag fick mest panik för att det var så pinsamt och hemskt eller för att jag inbillade mig att jag kanske var magsjuk eller att det var medicinens fel och att det kanske skulle komma andra vägen också. Det var nog lika mycket av båda anledningarna. Jag vågade knappt lämna toan sedan. Och min kompis, kan tillägga att det är en kille, satt i vardagsrummet och måste ha undrat vad det blev av mig. Tänk om han hörde när jag pratade med mamma när jag satt på toa? PINSAMT!
Jag antar att alla är med om något sånt här i vuxen ålder, förr eller senare, men ändå. Det är hemskt jobbigt. Tack och lov att jag hade binda på mig (eftersom jag "läcker" efter operationen). Men hela grejen med att det var så pinsamt, att jag kände mig så äcklig, ovärdig, dålig och inte kunde ha kontroll på mig själv i kombination med mina fobitankar gjorde att jag fick en hemskans jobbig panikattack. Det var den värsta attacken på länge, och nu är jag såklart jätterädd för att jag ska bajsprutta någon mer gång och då få en lika hemsk panikattack. Egentligen så var inte bajsprutten det värsta, utan konsekvenserna av den, dvs panikattacken. Åh, om jag bara kunde inse att panikattackerna inte är farliga, och att det är det värsta som kan hända - det blir aldrig värre än så. Då skulle jag ha kommit låååångt.

Nej usch, jag är helt trött i hjärnan också, trött i hela kroppen. Särskilt i ryggen eftersom den får ta all belastning (det känns lite som att magen inte finns). Men jag ska inte klaga, apelsinen i magen finns inte längre, och för varje dag som går så läker min kropp lite mer. Jag är otroligt glad och tacksam för att jag bor i ett land där man har rätt till sjukvård och faktiskt får hjälp med sånna här saker. Nu ska jag försöka ha en trevlig kväll och inte oroa mig för fler bajspruttar eller panikattacker, händer det så händer det och jag kommer klara av det också. Jag måste bara lita på mig själv och att jag klarar mer än jag tror, för det gör jag (ja, jag försöker intala mig själv det, någonstans måste man börja. Jag vet att det är sant, egentligen, men jag måste bara pränta in det i hjärnan genom att försöka tro på det på riktigt också).

Nu har mamma åkt hem, så nu är jag ensam hemma, vilket genast ger mig ångest. Höll på att börja gråta när mamma gick, men nej, jag ska försöka kämpa mig igenom den här ensamheten också, för nu har jag klarat så mycket! Jag klarade operationen, och flippade inte ut på sjukhuset, och det gick bra. Ja, jag är faktiskt riktigt stolt över att jag klarat allt som jag har klarat.
Det var mysigt att ha mamma här! Vi åt pannkakor, städade och var och handlade idag - mumms det blev godis, chips och goda saker till mig :) Ibland får man! När man har gjort något sånt här, klarat något riktigt stor, ja då har man faktiskt tillåtelse att skämma bort sig själv lite. Uppmuntring och belöning kallas det.
Ja, för tänk, igår så opererades jag faktiskt. Min första operation (och sista kan man ju hoppas), och jag fixade det.
Det som är mest otäckt nu är att jag inte kan andas normalt när jag står upp, kan inte ta djupa andetag, och så gör det hemskt ont i axeln (de sprutade in koldioxid i mig, som runnit ner i axeln, så det är därför jag haront där. Annars låter det lite skumt att ha ont i axeln när man opererat magen). Sen gör det något otroligt ont att gå på toa, har aldrig haft så ont tidigare tror jag. Trodde jag skulle svimma, eller skrika högt, när jag gick på toa i morse. Jag fruktar att behöva skita! AJ, vad det kommer göra in i bomben hemskt ont, men på ett eller annat sätt så ska väl det gå också.

Åh, jag har klarat det. Nu är jag opererad, apelsinenailien bor inte längre som en parasit i mig. Jag lever, men är hemskt trött! Går på smärtstillande (som jag får trycka upp i rumpan istället för att svälja eftersom jag inte kan det) och de pumpade mig full med massa grejer (bland annat ett medel mot illamående som gjorde mig huuuur trött som helst) där på sjukhuset, genom sånna där inkörsporter på handryggen. Dropp fick jag också. Jag var på sjukhuset i sju timmar! Själva operationen tog inte så lång tid, men allt runtomkring, till exempel att vakna upp och försöka förstå någonting igen haha. Jag har sovit i princip hela dagen efter de där medicinerna. Jag är fortfarande hemskt trött, och en hel hög orolig inför i morgon - då åker mamma hem, vilket ger mig ångest... jag vill inte vara ensam så snart efter operationen. Det kan ju fortfarande vara kristiskt liksom? På illamåendefronten alltså. Hittills har jag klarat mig från att må illa, eller jag har mått lite illa för att jag fått panik/ångest några gånger, men som tur är har det inte varit allt för mycket av den varan.
Nu ska jag faktiskt sova, tro det eller ej, det här blir det tidigaste jag har gått och lagt mig på år och dar nästan.

Det här inlägget är tidsinställt. Klockan är nio och om allt har gått som det ska så är jag på sjukhuset och börjar förberedelserna inför operationen. Jag tror att jag ska göra en gynekologundersökning med ultraljud igen för att helt säkert konstatera att cystan fortfarande finns kvar (har med min kamera så ska försöka ta ett kort på den hehe), så att de inte opererar i onödan. Förberedelserna borde inte ta allt för lång tid så snart blir jag nog sövd! Läskigt, panikigt men också spännande.
Wish me good luck :)

Nu sitter jag här och är riktigt nervös! Dessutom så mår jag lite illa, men för en gångs skull så får jag inte ångest av det (hjälp, är jag sjuk eller? Som inte får ångest för det!) eftersom jag helt klart kan konstatera att det är för att jag är hungrig, törstig (har ont i huvudet), orolig och är hur trött som helst. Jag har precis duschat (suck, tänkte att jag skulle gå och lägga mig "i tid", men sen kom jag på att jag, enligt de papper jag fått utskickade med förberedelser, var tvungen att duscha ikväll) och dricker just nu mitt sista glas vatten innan operationen.
Jag slapp att ta laxeringsmedel eftersom jag förklarade min situation för sjuksköterskan. Om jag kunde "tömma tarmen", som hon uttryckte det, idag så behövde jag inte ta det. Tur för mig att jag kunde det då! Men jag ändå suttit på toa i typ en halvtimma för att försöka trycka ut så mycket som möjligt innan i morgon, det gick inge vidare. Jag är så otroligt trög i magen så egentligen skulle jag väl behöva ta laxeringsmedel hela tiden. Men jaja, nog snackat om mitt bajsande.
Så i morgon gäller det alltså. Det känns lite som att jag tror att jag ska dö i morgon, men har accepterat det. Den känslan får jag antagligen för att jag har insett att jag faktiskt kan spy i morgon, men inte kan göra någonting åt det utan helt enkelt bara får flyta med, låta det ske. Jag har inget val.
Jag kommer ha väldigt mycket panik i morgon, men just nu är jag faktiskt lugn på något konstigt vis. Jag ska försöka se det som en spännande upplevelse. Och det finns faktiskt några positiva grejer med det här - jag får en ny erfarenhet till exempel, och mamma kommer hit, vilket dels är trevligt men också innebär att jag kommer slippa vara ensam hemma både i morgon och i övermorgon. Känns jobbigt att min oro för att vara ensam hemma fortfarande finns kvar (fast den är otroligt mycket mindre än den var i vintras), men men, så är det och jag får vara glad för att det bidrar till att jag kan hitta några positiva grejer med operationen. Fast det mest positiva är väl ändå att jag efter i morgon inte kommer ha kvar cystan och slipper oroa mig för den i alla fall.
Något som skrämmer mig är tanken på att de som opererar mig kanske har varit i kontakt med någon som är magsjuk, eller varit magsjuka själva! Och tänk att jag ska ligga där bland alla bakterier som kan åka rakt in i mitt innanmäte och bygga bo. Usch, hemska tanke.
Nej, fokusera på de positiva sakerna var det.
Klockan är över tolv så det är idag som jag ska opereras. Klockan nio på morgonen. Okej, det här ska jag klara!
Bäst att jag går och lägger mig så att jag inte somnar på operationsbordet innan de ens har gett mig något sövningsmedel haha.

Tack allihop som har önskat mig lycka till :)
God natt!

Okej. En dag kvar. I morgon smäller det. Jag är hemskt orolig. Undrar om de har haft någon besvärligare patient än mig, jag har ringt till dem hur mycket som helst för att få information inför operationen och för att ställa mina frågor:

* Kommer jag vara tvungen att svälja några tabletter?
* Vad har jag för cysta?
* Finns det någon risk att det kan vara cancer?
* Kommer jag att få morfin? (är det samma sak som narkos förresten?)
* Kan cystan komma tillbaka?
* Varför har jag blod i buken? Vad innebär det? Ska de göra något åt det?
* Måste de operera bort min äggstock?
* Hur kan man veta att jag har haft cystan i fem månader?
* Måste jag verkligen ta lavemang?
* Får man opereras även om jag är/precis varit förkyld med halsont?
* Vilken blodgrupp är jag?
* Varför ska de ha en slang ner i halsen på mig?
* Hur ska jag göra med att smörja mig med mina krämer (för eksemet), kan jag göra det som vanligt innan och efter?
* Kommer mamma få vara med ända tills jag blivit sövd och vara där när jag vaknar upp?

Yepp, det där var min lista med frågor som jag velat ställa. Jag har ringt dem sedan i fredags och försökt få tag på någon som kan svara, men ingen har kunnat svara! I morgon skall jag opereras liksom, och jag har fortfarande inte fått svar på mina frågor, det gör mig orolig. Vilken blodgrupp jag är fick jag svar på, och varför de ska ha en slang ner i halsen på mig, men inte de andra frågorna.
Jag har försökt läsa mig till lite på internet (google for the win), men det borde jag kanske egentligen inte göra eftersom det bygger på min oro sjuttioelva gånger.
Nu läste jag till exempel om narkos, vad det är, och hur det går till, och vad får jag se:

"Före operationen får du vanligen träffa en narkosläkare, som frågar dig om ditt hälsotillstånd och informerar dig om narkosen. Du får också veta hur lång tid innan du ska avstå från mat och dryck för att minska risken att kräkas."

Så det är DÄRFÖR man inte skall äta och dricka innan! Jag kan ju säga att nu kommer jag inte äta eller dricka på ett dygn innan. Jag hade tänkt äta strax innan sex timmar innan (får inte äta sex timmar innan), men nej tack, jag ändrade mig, det låter jag bli. Minska risken står det också, det vill säga den finns fortfarande kvar. Hjälp, ångest, jag vill inte det här. Är så hemskt nervös. Jag har aldrig varit sövd, så jag vet inte hur min kropp reagerar på narkos. Tänk om det skulle visa sig att jag inte tål det?
Jag längtar tills det här är över, och jag hoppas att i morgon, eller någon gång nästa vecka, INTE blir dagen då jag spyr...
Någon som vill byta?

Det här är ingen operation man "kan" dö av, men tänk om finns alltid där så därför har det här fått mig att börja fundera lite kring döden. Om jag skulle dö så vill jag att min familj, pojkvän och vänner ska vet att jag älskar dem och min högsta önskan skulle vara att vi alla ses i himmelen igen (ja jag tror på Jesus, Gud, himmelen, evigt liv osv. Det känns tryggt att veta att jag aldrig är ensam och har någon som vakar över mig, och att jag har en större mening med mitt liv än det jordiska livet. Min tro ger mig trygghet och glädje. Jag resonerar som så att jag inte har något att förlora på att tro eftersom jag om det är sant kommer till himmelen - får evigt liv - och om det inte skulle vara sant ändå har fått just trygghet och glädje av att tro).

Nej nu ska jag inte sitta här och inbilla mig att jag kanske ska dö på onsdag haha. Men man vet faktiskt aldrig när man ska dö, kanske dör jag i morgon i en bilolycka? You never know, därför borde (aah, försökte att använda ett annat ord än borde, det låter så negativt och jobbigt) man oftare tala om för de man älskar att man älskar dem, och inte ta allting så allvarligt utan leva mer i nuet. Det vill säga inte som jag gör, lever hela tiden utifrån att jag ska göra allt såå bra för mig själv i framtiden istället för att vara här och nu och se alla livets mirakel som jag har mitt framför ögonen. Risken med att leva för framtiden är att man aldrig kommer fram till framtiden.

Jag tror att vi tänker alldeles för mycket ibland, eller kanske mest hela tiden. Men jag tycker om att tänka, fast kanske skulle jag försöka börja tänka i andra, mer positiva och här-och-nu-inriktade tankebanor? Själva tänkandet i sig är nog inte fel, dvs att tänka mycket, utan det handlar snarare om HUR man tänker. Det är grubblandet och ältandet som är skadligt och ger en bekymmersrynkor.

Något som skall bli väldigt intressant att testa är att bli sövd. Att sova ena stunden och vakna i nästa som om det inte gått någon tid däremellan. Att bli sövd tror jag känns ungefär som att dö. Jag tror att döden är som en sömn, i väntan på att Gud skall komma tillbaka för att hämta upp alla som vill till himmelen. Men det är min teori, alla tror vi olika, och ingen vet helt säkert. Min morbror (som dog av cancer i mars) sa att det skulle bli spännande att se hur det var att dö, vad som hände efter döden. Jag håller med honom, det skall bli väldigt spännande. Fast såklart hoppas jag att det är ett bra tag kvar tills dess! Än har jag mycket kvar att uppleva här i världen, jag är för upptagen med att bli av med min fobi för att dö, så döden får vänta ett tag :)

 

Nu har jag fått information om operationen, hur det hela ska gå till och saker jag behöver veta. Jag önskar att jag inte hade fått den informationen, för nu sitter jag här och har väldigt mycket ångest inför onsdag!
Innan ville jag operera bort den här saken så fort som möjligt, nu vill jag inte vara med längre. Jag är livrädd att jag ska spy någon gång pga operationen!

Jag ska göra en så kallad laparoskopi, vilket är en titthålsoperation i buken. Jag kommer att bli sövd, och så gör de ett snitt nedanför naveln vilket de fyller buken med koldioxid genom (för att organen skall "sväva" så att de kommer åt lättare tror jag). Sedan för de in ett kikarliknande instrument via samma snitt och kan då se livmoder, äggstockar och äggledare genom det. Sedan gör de det de ska och tömmer buken på koldioxid (så mycket de kan). De kommer ta prover på cystan, så att de blir säkra på att det inte är cancer. Det finns en liten risk att de måste göra en vanlig bukoperation för att de inte ser allt de behöver genom titthålet. Måste de göra en sådan operation så kommer jag bli kvar på sjukhuset, annars så får jag gå hem efter 2-5 timmar.

Jag förstår inte hur de ska få ut min aspelsinstora cysta genom ett titthål? Och jag är väldigt orolig för att de ska bli tvugna att ta bort min ena äggstock, eftersom cystan är ganska stor. Men det som skrämmer mig mest är det som står sist på informationspappret: "Om du får problem. Kontakta kvinnokliniken om du får ihållande illamående, har kräkningar, kraftiga buksmärtor i nedre delen av buken, feber över 38 grader och/eller rikliga blödningar". Det var det här jag var rädd för att bli informerad om. Man kan alltså spy efter operationen! Jag kommer gå på nålar i minst en vecka efter att jag har opererat mig. Hur i hela världen skall jag klara av att vara ensam hemma från och med onsdag och en vecka framåt? Jag tycker som sagt redan att det är jobbigt att vara ensam hemma (för tänk om jag skulle behöva spy när jag är helt ensam, hur skulle jag klara det?), men att vara det när det faktiskt finns en verklig risk för att jag ska spy - no way! Vad ska jag ta mig till? Jag vill inte genomföra operationen. Men det måste jag.
En annan sak som skrämmer mig är att det verkar som att jag måste äta lavemang kvällen före operationen. Jag har aldrig ätit det och jag skulle nog bli så rädd av att äta det så att jag skulle få sprutdiarré bara av rädslan. Nej men helt seriöst, jag kommer inte kunna äta laxeringsmedel. Dels för att jag antar att det är i tablettform och jag inte kan svälja tabletter (också pga min fobi), och framför allt för att jag är skiträdd (haha, jag är skit-rädd) att det inte bara skulle spruta ur rätt väg utan välja mun-vägen också, dvs att jag skulle spy. Dessutom så tycker jag att det är otäckt att ha diarré.
Jag får inte äta sex timmar innan operationen och inte dricka något två timmar innan, men det är lugnt. Jag hoppas bara att jag inte ska få någon panikattack till följd av att jag vet att jag inte får dricka (jag kommer bli jättetörstig och inbilla mig att jag kommer att spy, men inte får dricka någonting för att skölja ur munnen om jag skulle spy typ).
Och vet ni vad!? De ska stoppa i en tub i halsen på mig. Jag blir kallsvettig och får ångest bara av att tänka på det. TACK OCH LOV att jag är nedsövd när jag ska ha den i halsen, annars hade jag totalt vägrat (kräkreflex och att det, antagligen, känns som att man ska kvävas). Varför ska jag ha en slang ner i luftstrupen!? Jag ska ju operera i buken. Det står att man kan känna viss irritation i halsen de närmsta dygnen efter operationen. Det kommer nog ge mig x antal panikattacker eftersom jag kommer att tro att det kanske retar kräkreflexen så att jag spyr eller för att det kommer kännas som om jag ska kvävas eller någonting.

Jag vill inte det här! Jag är sjukt rädd, och än så länge har jag inte fått svar på de nio frågorna jag skrivit upp. Jag har ringt till dem flera gånger men inte fått tag på någon som kan svara. I morgon har jag blivit lovad att någon skall ringa mig och svara på frågorna jag har, men det är liksom dagen innan, det hade ju varit bra att få svar på frågorna liiite tidigare. Fast, jag förstår att de har mycket att göra.
Usch, jag längtar tills det här är över. Jag är rädd (oj, för det var verkligen ovanligt), men det ska nog gå bra ändå. Hoppas jag.

Åh, helgen var toppen! Vi hade hur roligt som helst på möhippan. Visserligen fick jag panik några gånger, men inte så att det förstörde. Nu luktar hela mitt rum rök, alltså eldrök (vi sov i vindskydd inatt!) och jag är helt slut. Möhippedygnet känns som om det varade i tre dygn minst eftersom att vi hann med så mycket.
Tyvärr så har jag gått och blivit sjuk, inte magsjuka som tur är - då hade ni hört ett skrik över hela landet - men det verkar vara en dunderförkylning på gång sådär lagom inför operationen. Har massvis med ont i halsen och alla mina redan svullna lymfkörtlar har blivit dubbelt så stora. Får man ha en infektion i kroppen om man ska opereras? Fattas bara att jag inte får operera mig på onsdag!
Vi får väl se... jag ska ringa dem i morgon. Och så ska jag gå och ta blodprov, de måste veta ens blodgrupp innan man opereras, ifall jag skulle börja förblöda på operationsbordet och akut behöva mer blod liksom. Jag tror att jag är den blodgruppen som kan få blod från alla men bara ge till samma blodgrupp. Upp till bevis i morgon.
Nu ska jag faktiskt ta och gå och lägga mig och hoppas på att den här hemska halsontet försvinner tills i morgon, tycker det är obehagligt att inte kunna svälja ordentligt. Och kan ni gissa det eller? Yepp, jag blir såklart orolig för att jag ska ha någon form av influensa där man spyr! Eller att mitt immunförsvar är såpass nedsatt till följd av den här förkylningen att jag kommer smittas med varenda magsjukevirus jag kommer i kontakt med - särskilt alla de som kommer finnas på sjukhuset i morgon. Suck säger jag bara, give me a break!

God natt!

Oj hjälp. Jag är inte riktigt van vid att gå upp klockan åtta på morgonen. Eftersom jag studerar distanskurser så har jag ingenting särskilt att gå upp till på morgonen så därför blir det att jag sover till halv elva. Men idag var jag tvungen att gå upp, för jag, min pojkvän, hans bror + flickvän, dvs hon jag bor med som var magsjuk (inget vidare snällt att beskriva henne på det sättet kanske, men jag skriver ju inga namn så då får det bli sådär ibland) ska åka iväg på möhippa! Min pojkväns syster ska gifta sig så idag ska vi minsann skämma ut henne! Det ska bli jätteskoj.

Ps. Nu är det typ fyra dagar kvar till operationen. Jag hoppas verkligen att cystan inte får för sig att spricka eller något sånt nu när jag är borta. Vi ska sova i skogen, ett ställe dit det tar 40 min att gå, så det hade inte varit överdrivet roligt om det hände. Men det känns bra att göra någonting roligt nu så att jag inte bara går och tänker på cystan och den kommande operationen.

Bye bye!'

Aj, aj, aj. Min mage gör ont. Det känns som om jag har en ailien där inne som hugger och hugger för att komma ut. . Trots att jag vet att det är den där apelsinstora cystan som gör ont så blir jag rädd, för tänk om jag bara tror att det är den som gör ont fast det i själva verket är magsjuka?
Jag har mått illa idag också (jag hatar att erkänna att jag mått/mår illa eftersom jag tror att det gör det sant, och att jag om jag erkänner det tillåter mig själv att må illa, vilket kanske resulterar i att jag inte håller tillbaka illamåendet och spyr). Gynekologen sa att man kunde må illa av cystan, så jag antar att det är det (eller det faktum att jag knappt har ätit något idag), men även om det skulle vara för cystan så gör det mig inte mindre rädd: för tänk om den gör så att jag börjar må så illa att jag faktiskt spyr! Jag vill inte ha den där ailien i mig, det är otäckt. Jag är rädd. Dels för att den kan få mig att må illa (ta bort den!), och sen är jag orolig för att de ska ta behöva ta bort min äggstock. Jag vet att jag har en kvar i så fall, men tänk om det skulle bli en cysta på den också (för jag antar att vissa är mer benägna att få cystor än andra) och de tar bort den med i framtiden? Då kan jag inte få barn.
Det skulle vara som att hugga av mig båda benen. Jag vill verkligen kunna få barn, det är min livsmening (förutom att komma till himmelen :D). Jag bryr mig inte om att göra karriär osv, det jag drömmer om är att skaffa en familj, bygga upp ett liv tillsammans med någon jag älskar, och hitta på roliga saker tillsammans med barnen osv osv. Ofta känns det som om jag bara går och väntar på att livet ska börja - det vill säga att jag ska bli "tillräckligt gammal" och ha gjort allt som man "ska" ha gjort (utbildning, fått jobb, kanske resa) innan man kan skaffa barn. Tänk om det skulle försvinna? Tänk om jag inte kan få barn! Det skulle verkligen vara en katastrof för mig.
Men nu ska jag inte hoppa så långt in i framtiden, inte oroa mig så mycket i onödan (som vanligt). Om det nu av någon anledning skulle visa sig att jag inte kommer kunna få barn i framtiden så får jag adoptera - jag skulle älska de barnen precis lika mycket som om de skulle varit mina biologiska, det vet jag, men det hade varit hemskt omständigt bara...
...eller tänk om min pojkvän skulle lämna mig om det visar sig att jag inte kan få barn? Det förstår jag om han skulle göra. Och i så fall, skulle jag verkligen hitta någon ny då? Som skulle vilja vara med mig fastän jag inte skulle kunna få barn?
Äsch, nu var jag ju där igen! Oroar mig för framtiden, för ett scenario som jag själv har kokat ihop utan att ha underlag för. Det är lång väg kvar för att det skulle bli så.

Nej, vi skulle ju försöka ta dagen som det kommer, tänka positivt - inspireras av fotbollsspelarna och ta livet med en klackspark. Right? Hehe, det är lättare sagt än gjort. Men om man försöker så kanske man klarar det till 10 %, vilket är mycket mer än om man inte skulle försöka alls.

Dags att sova nu. En dag närmare operationsdagen (på onsdag, fem dagar kvar). Jag är nervös! I morgon ringer de från sjukhuset och ska gå igenom saker inför operationen. Jag har gjort en lista med några frågor, annars vet jag att jag kommer glömma bort att fråga dem eftersom jag kommer bli helt ställd av det hon kommer berätta (jag kommer antagligen bli jätterädd för att det blir så verkligt plötsligt, och hon kommer säkert säga att jag måste äta några läskiga mediciner som man kan må illa av). I morgon ska jag hinna med mycket har jag tänkt, och så bär det av till psykologen igen. Det blir läskigt att åka dit, eftersom jag nu vet vad som åker med mig (en cysta som gör att jag kan må illa, och som kan spricka när som helst. Tänk om den spricker när jag är där? "Långt" ifrån någon jag känner som kan hjälpa mig), men jag kommer fixa det, för jag är starkare än jag tror :)
God natt!

 

När får jag en lugn stund?

Jag är trött, helt utmattad, jag vill vila - både psykiskt och fysiskt. Jag känner mig utsliten.
Inte en sak till, räcker det inte med allt annat. Varför? Vad blir nästa grej? ... jag är inte säker på att jag vill veta det.

Jag har haft ont i magen i ca två veckor. Inte så farligt ont, men det gjorde ont när jag tex cyklade (åkte på gupp) eller torkade mig efter att jag skitit, eller tryckte när jag sket (väldigt mysig information va?). Jag trodde att jag hade ont i livmodern och blev såklart orolig (jag undrar varför jag döpte min blogg till det den heter, tralala *visslar oskyldigt*), men jag tänkte att det skulle gå över. Efter en vecka så ringde jag ändå till en gynekologmottagning för att höra med dem vad det kunde vara. De tyckte att jag skulle komma in på undersökning. Fy för, jag ville verkligen inte det! Aldrig i livet att jag tänkte lägga mig i en sån där läskig stol och visa upp "hela härligheten" för en främmande människa. Fy vad pinsamt, nej det skulle jag undvika så länge det bara gick (ehe, kan tillägga att jag hade tänkt att typ gå under jorden - gömma mig - den dagen jag skulle bli kallad till obligatorisk gynundersökning). Men jag kunde ju alltid gå dit och åtminstone prata med dem, och så kunde gynekologen känna på magen, så jag bokade en tid. Fast jag var ganska säker på att magontet skulle försvinna, att det bara var stress, för mycket panikångest - som allt annat jag drabbats av påstås bero på.
Men magontet gick inte över, och idag var det dags för undersökningen.

Jag var väldigt orolig. Tänk om man skulle råka prutta? Tänk om jag skulle få panik när jag satt där? Tänk om man skulle bli jättekissenödig och inte kunna hålla sig, om jag skulle lukta illa eller om gynekologen skulle känna bajset från tarmen bredvid... eller värst, tänk om man skulle bli upphetsad! Eftersom någon är där nere och petar liksom. Som sagt, jag var skiträdd och som vanligt så målade jag upp alla katastrofsituationer och tänk-om-grejer.

För det första så höll jag på att försova mig eftersom jag trodde att det var klockan elva och inte halv elva, men jag slängde i mig en dubbelmacka, duschade av mig lite snabbt (för att inte lukta) och gav mig iväg och hann i tid. För det andra så fick jag mens igår och var gasig i magen idag, hur skulle det gå? Och för det tredje så förklarar hon i receptionen att hon som skulle undersöka mig var sjuk, och de hade bara en manlig gynekolog ledig!

Great!

Det här var inte riktigt vad jag orkade med. Jag var tillräckligt orolig och spänd inför det här utan att dels få höra att hon var sjuk (var det magsjuka? Gick det magsjuka på deras avdelning? Tänk om jag blir smittad om jag undersöker mig då?) och dessutom att jag skulle få komma till en MANLIG gynekolog! Det var droppen som fick min tårkanal att sätta igång, jag började storgråta och det gick inte att stoppa. Två sjuktsköterskor kom och pratade med mig och övertygade mig om att han jag skulle få träffa var jättesnäll och en riktig mjukis, att de utan tvekan skulle kunnat gå till honom, ohja, han var bra. Tillslut sa jag ja, att jag skulle genomföra undersökningen (jag var nära på att gå, men trots allt så satt den där orosklumpen i magen och sa till mig att jag ville veta vad som gjorde ont).

Han var jättesnäll, sköterskorna hade rätt. Han ställde frågor och vi pratade om varför jag var där, att min mens varit oregelbunden och att jag haft ont i magen. Jag fick göra ett graviditetstest (rutin) och ta av mig mina byxor bakom ett skynke. Jag fick en liten lapp att hålla för med på vägen till gynstolen, fast lappen var så liten att den bara täckte framdelen så där gick jag med rumpan bar.

Jag ville inte vara ensam med honom där inne så en sköterska var med också (och höll mig i handen haha, hur gammal är jag egentligen? Fast det var faktiskt hon som bestämde att vi skulle hålla hand, inte jag), det kändes bra, hon var också snäll och peppade mig. Kände mig riktigt omhändertagen. Och precis när jag skulle lägga upp mina ben i den där konstiga föda-barn-ställningen så pajade ena stödet! Det hade ALDRIG hänt tidigare sa han. Jo, självklart att det ska hända mig, varför är jag inte förvånad? Lite kul var det faktiskt. Som taget ur en komediserie.

Tillslut fick jag upp benen och han började undersöka. Först kollade han utanpå (brr, instrumenten han använde var iskalla. Kanske något de gör med flit för att inte göra det så intimt och få patienten att fokusera på något annat? Det fungerar i alla fall då), där var allt bra. Sen stoppade han in ett finger i mig! Det kittlades nästan, och kändes väldigt skumt, surrealistiskt, men inte så obehagligt jobbigt som jag trodde att det skulle göra åtminstone (undersökningen över huvud taget var inte alls så jobbig och hemsk som jag hade föreställt mig).

Han sa att "i böckerna så ligger allting perfekt i mitten, men så är det inte alltid i verkligheten", tydligen så lekte min livmoder kurragömma med honom. Den satt på höger sida, mycket konstigt tänkte jag, för det var ju vänster sida jag hade ont i.

Efter det var det dags för mitt innanmäte att bli filmstjärna! Han stoppade in en kamera (ultraljud) i mig och jag fick se hur det hela såg ut inifrån, ganska coolt att se faktiskt men jag förstod inte vad som var vad. Först pekade han ut urinblåsan som var minimalt liten, mindre än en halv nagel (jag hade tömt den bra sa han haha), sen fick jag syn på ett stort svart "hål”. Jag frågade vad det var, och han sa "jag kommer till det snart" och pekade ut livmodern och stället där mitt framtida barn skulle ligga.

Sen kom det, det där konstiga han sa om att det stora svarta var en cysta! (Jag som trodde att det kanske var magsäcken, för den var väldans stor och såg ut som en svart ballong).

Min första tanke, som jag även sa högt, var "Va!? Så du menar att du hittade något? Jag har inte bra inbillat mig!". Det var nästan en lättnad, att ÄNTLIGEN få veta att i alla fall något var fel med mig på riktigt. Att inte allt bara är panikångestrelaterat och psykiska inbillningar. Men sen gick det upp för mig att det där med att ha en cysta inte alls lät vidare trevligt och ångesten kom krypande.

Sju centimeter i diameter var den. Den var lika stor som en apelsin sa han. När jag kom hem kollade jag hur stor en apelsin var... den var stor, alldels för stor. Hur får den plats i min lilla mage? Undrar hur mycket den väger. Inte konstigt att jag har haft ont. Vart tog allt som egentligen skulle ligga på den platsen vägen?

Det läskiga var att han sa att den kunde SPRICKA! Usch fy blä och nej tack säger jag. Så nu går jag omkring och är hemskt orolig att den ska spricka. Om jag fick väldigt ont i magen så skulle jag åka akut in till sjukhuset. Det känns som att jag har en tidsinställd bomb i magen, ett monster som växer sig större, en parasit, inkräktare... jag vill inte ha den där. Det känns verkligen konstigt, att jag från att ha gjort allt som vanligt igår nu knappt vågar röra mig i tron att nästa rörelse kan få bomben att explodera. Den fanns ju där lika mycket igår som idag.

Gynekologen sa att den växt till sig under ca fem månader, det är lång tid. Jag skall operera bort den så fort som möjligt, men det är lång väntetid eftersom de har så hemskt många cancerpatienter som måste opereras akut. Hemskt. Man får väl vara tacksam för att jag inte är en av dem, jag är inte ett akutfall (än så länge) åtminstone. Han sa att det inte såg ut som om det skulle vara cancer i cystan utan att den var helt ofarlig. Fast det känns inte så, för mig är den livsfarlig eftersom han avslöjade att man kunde må illa av den. Och jag ska ha den en månad till! Jag vill ta bort den, jag vill inte ha något som växer inuti mig, det känns obehagligt, jag vill blunda, hålla för öronen och låtsas som att allt bara var en dum dröm. Fast det fungerar inte så.

Jag har en cysta på en av mina äggstockar och så är det med det. Det kunde varit värre, det kunde varit cancer, jag får vara glad för att det inte är det. Men tanken på att de kanske kanske kanske måste operera bort min ena äggstock skrämmer mig hemskt mycket. Tänk om jag inte kommer kunna få barn i framtiden. Det skulle vara en katastrof, verkligen katastrof. Vill inte ens tänka tanken.

Såhär ser det ut, fast min cysta är större.
Äggstocken är ca tre centimeter, och min cysta är sju centimeter. Snacka om att det måste vara tungt för den. Konstigt att det inte syns något på magen, den ser jämnplatt ut fastän den där stora saken är där. Kroppen är allt bra faschinerande.

Så nu ska jag bara försöka genomlida det här. Alla panikattacker jag kommer att få eftersom jag tror att jag mår illa pga det lilla monstret och att det kommer resultera i att jag spyr. All oro inför att den kanske spricker. Och oron inför operationen (måste man inte äta typ morfin som jättemånga spyr av då)? Det blir en orolig månad för mig.
Åh, suck, jag vill bara få en paus från allting nu. Återhämta mig. Kan jag inte få åka iväg till ett soligt semesterparadis och bara glassa ett litet tag, och lämna paniken och fobin hemma? Wow, det hade varit underbart. Tror att jag ska gå och lägga mig nu och försöka drömma att jag gör det, och tränga undan tankarna på att det gör ont i magen och att jag nu vet vad det är...