Att leva med oro

Jag slapp vara ensam hemma idag, vilken tur jag har. En av tjejerna var hemma, plus att min kompis kom över och spelade lite spel och kollade på tv. Vad som är mindre kul är att jag fick världens panikattack! Jag är hemskt orolig att mina ständiga panikattacker är på väg tillbaka nu, det var ett tag sedan jag hade såhär mycket panik. Det är visserligen inte så konstigt, med tanke på att jag gått igenom en hel del de närmsta dagarna med operationen och så, men ändå. Det kanske retar upp de gamla invanda spåren i hjärnan så att den lär sig att få panik för minsta lilla igen. Jag vill inte! Det ska bara inte bli så, punkt slut.
Men som sagt, idag fick jag en jättepanikattack eftersom det hände en otäck sak. Jag har inte kunnat skita sedan operationen eftersom det gör så ont att gå på toa. Dessutom så tar jag smärtstillande i form av stolpiller, alltså sådana tabletter som man stoppar upp i rumpan, eftersom jag inte vågar svälja tabletter. Tydligen så är det ingen superbra kombination. Även om jag till och med är anonym här på bloggen så tycker jag det känns hemskt jobbigt att skriva det här, men jag ska berätta om sådant som man vanligtvis inte vågar prata om, så därför skriver jag det ändå. Jag var alldeles gasig i magen och gick iväg till mitt rum för att lite diskret släppa mig, men tydligen så blev det inte bara gas. Det blev en bajsprutt! Fattar ni? Jag är 19 år och la en bajsprutt? Jag trodde jag skulle sjunka genom jorden, i alla fall så ville jag det. Jag fick verkligen panik. Stängde in mig på toan, ringde mamma, kunde knappt andas, var hur törstig som helst och fick ingen syre. Det var hemskt. Jag fattade inte vad som hade hänt, det var bara så hemskt pinsamt och jobbigt. Det var inte mycket, och man kan knappt kalla det bajs eftersom det mer var som en gul medicinvätska (oups, kanske skulle varnat alla känsliga läsare, too late now), det luktade inte ens bajs. Antagligen så var det medicinens fel. Jag kunde alltså inte hålla tätt när jag släppte mig! Jag kände mig så bortgjord, tänk om det där hade hänt någon annan stans än hemma! Hur ska jag nu våga lämna lägenheten, när jag vet att jag inte kan hålla tätt? Jag kommer aldrig mer våga prutta.
Tänk om jag plötsligt blir jättebajsenödig och bara inte kan hålla mig? Jag är livrädd för det.
Jag vet inte om jag fick mest panik för att det var så pinsamt och hemskt eller för att jag inbillade mig att jag kanske var magsjuk eller att det var medicinens fel och att det kanske skulle komma andra vägen också. Det var nog lika mycket av båda anledningarna. Jag vågade knappt lämna toan sedan. Och min kompis, kan tillägga att det är en kille, satt i vardagsrummet och måste ha undrat vad det blev av mig. Tänk om han hörde när jag pratade med mamma när jag satt på toa? PINSAMT!
Jag antar att alla är med om något sånt här i vuxen ålder, förr eller senare, men ändå. Det är hemskt jobbigt. Tack och lov att jag hade binda på mig (eftersom jag "läcker" efter operationen). Men hela grejen med att det var så pinsamt, att jag kände mig så äcklig, ovärdig, dålig och inte kunde ha kontroll på mig själv i kombination med mina fobitankar gjorde att jag fick en hemskans jobbig panikattack. Det var den värsta attacken på länge, och nu är jag såklart jätterädd för att jag ska bajsprutta någon mer gång och då få en lika hemsk panikattack. Egentligen så var inte bajsprutten det värsta, utan konsekvenserna av den, dvs panikattacken. Åh, om jag bara kunde inse att panikattackerna inte är farliga, och att det är det värsta som kan hända - det blir aldrig värre än så. Då skulle jag ha kommit låååångt.

Nej usch, jag är helt trött i hjärnan också, trött i hela kroppen. Särskilt i ryggen eftersom den får ta all belastning (det känns lite som att magen inte finns). Men jag ska inte klaga, apelsinen i magen finns inte längre, och för varje dag som går så läker min kropp lite mer. Jag är otroligt glad och tacksam för att jag bor i ett land där man har rätt till sjukvård och faktiskt får hjälp med sånna här saker. Nu ska jag försöka ha en trevlig kväll och inte oroa mig för fler bajspruttar eller panikattacker, händer det så händer det och jag kommer klara av det också. Jag måste bara lita på mig själv och att jag klarar mer än jag tror, för det gör jag (ja, jag försöker intala mig själv det, någonstans måste man börja. Jag vet att det är sant, egentligen, men jag måste bara pränta in det i hjärnan genom att försöka tro på det på riktigt också).