Att leva med oro

 

Är det ens möjligt att vara såhär lycklig, kan man spricka av lycka!?! För jag höll sannerligen på att göra det idag. Jag känner att jag bara måste dela med mig av det till er. Så mycket jobbigheter jag har skrivit om i den här bloggen, och nu när mitt liv är fyllt av just liv, när min kropp är full av energi, ja då har jag så fullt upp att det plötsligt har gått en halv evighet sedan jag skrev här, fastän jag tänkt otaliga gånger att jag vill skriva ett blogginlägg och berätta hur bra jag mår nuförtiden!

Men nu bara måste jag skriva det! Det kan verkligen vända, man kan vara nere i världens djupaste grop och hitta upp, och wow, känslan går inte att beskriva. JAG LEVER, på så många sätt. Jag är så extremt tacksam för att jag får må såhär bra som jag gör nu, med borrelian, jag har överlevt ett helvete. Och jag är helt i chocktillstånd över hur bra jag har blivit i min fobi, jag gör saker jag inte trodde var möjliga, någonsin. Just nu till exempel så sover jag ensam hemma hela veckan, och ingen av mina nära vänner är ens i stan. Jag är helt själv. Och jag har ingen panik, jag mår superbra, tanken på att jag verkligen klarar det här, att jag nuförtiden har såpass mycket trygghet i mig själv att jag vet att jag klarar de utmaningar jag ställs inför: till och med om det skulle vara att spy, fastän jag är ensam, ja den kicken går inte att beskriva. Man växer flera meter (snart får jag inte bli längre, för det är rätt kallt där uppe bland molnen. Men på riktigt, det är verkligen där jag är nu, bland molnen, jag tog mig inte bara upp för berget, jag hamnade ända uppe bland molnen). Och jag är så otorligt tacksam för min familj som stöttat mig under hela min sjukdomsperiod och alltid ställt upp för mig, dag som natt, i vått och torrt. Och jag är extremt tacksam för mina underbara vänner. Allt sedan jag fått mer och mer energi tillbaka, tack vare behandlingen förra våren, så har jag orkat vara mer med vänner; och vilka underbara sådana. Nu har jag ett så starkt vänskapsnät att jag känner att jag aldrig skulle kunna falla så djupt ner igen, för jag vet att jag har så många som skulle ge mig en hjälpande hand upp igen. Den tanken får mig att börja gråta. Samtidigt som jag vet att jag skulle klara det själv också, men oj vad vänner betyder mycket. Men det kan ta tid att hitta de där speciella guldkornen, jag är otroligt lyckligt lottad som äntligen funnit dem. Och listan går att göra så mycket längre; jag har en framtid och ett hopp. I sommar ska jag jobba på labbet, precis där jag ville få jobb, chefen frågade speciellt efter mig och en annan i klassen då hon hört att vi var extra intresserade. Och tydligen har jag gjort ett bra intryck under paktiken, för de verkar tycka så bra om mig där på labb, jag känner mig så uppskattad och att jag verkligen passar in. Jag har hittat så rätt yrke, jag älskar det jag håller på med och har snart klarat av hela utbildningen, trots sjukdom. Och för två veckor sedan, när jag precis bestämt mig för att strunta i killar och njuta av att jag är singel och inte har någon att ta hänsyn till utan helt kan fokusera på vad jag vill osv, tja, då dök en helt fantastisk kille upp (med hittils enda nackdelen att han bor hundra mil bort), och han ska komma hit och hälsa på mig om fyra dagar - snacka om att vara galet nervös! Men spänd och pirrig och wow, förälskelseruset är inte att förrakta, det är såklart en stor bidragande faktor till lyckan jag känner, i kombination med allt annat. Inte konstigt att jag får kramp i käken, jag har så otrolgit många anledningar att le för nuförtiden. Och jag har flera mål i livet, jag vet vad jag vill göra med min framtid; jag tänker aldrig sluta kämpa för att borreliasjuka ska få den vård de behöver, att borrelia ska tas på allvar, jag vill inte se fler liv gå till spillo. Jag tänker göra allt jag kan för att ändra på det, även om det kommer ta tid, jag är envis. Det är det jag har överlevt på hittills, envisheten är en av mina bästa vänner, tillsammans med mitt outtömliga hopp och min tro som hjälpt mig igenom helvetet. Jag tackar Gud för allt det här, och till och med för det helvete jag gått igenom, för oj vad gråhårig jag har blivit av det (och grått hår är ju superhett på en 22-åring ;P), bildligt talat alltså. Det jag har varit med om har gett mig så mycket livsvisdom och så mycket tacksamhet. Nu har jag massvis med redskap att hjälpa andra med, jag kan sätta mig in i vad personer går igenom när de går igenom något jobbigt på en helt annan nivå än någon som haft ett enkelt liv kan, och jag har så mycket tacksamhet och kärlek att sprida till andra tack vare att jag uppskattar en normal vardag till tusen. För jag har inte blivit en supermänniska, jag har inte vunnit på lotto, jag har inte massa dålda supertalanger... inget av det där tror jag kan ge sådan här lycka. Det som gett mig lyckan är så mycket mer fantastiskt: jag fick tillbaka ett normalt liv! Nåja, jag har en hel del tokigheter och jobbigheter kvar, som för en "normalfrisk" person nog skulle vara för mycket bara det, men för mig är det ingenting i jämförelse med vad jag gått igenom. Jag uppskattar en normal vardag så extremt mycket att det verkar som att jag har ett superbra liv (vilket jag tycker att jag har!!!) och är en superlycklig människa (vilket jag är!!!), jag vet många som är avundsjuka på mig nu, men om sanningen ska fram så har de flesta personer också allt det jag har just nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att uppskatta varje dag, varje timma, varje minut, på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort utan det jag gått igenom. Det är någonting jag förhoppningsvis kommer att ha med mig och ha extremt stor glädje av resten av mitt liv, som kommer ge varje dag en guldkant.

Såklart blir det här eftter ett tag vardag även för mig, just nu är jag i ett lyckorus för att det är så stort och nytt för mig, så annorlunda mot det helvete jag har haft, men man vänjer sig. Alldeles för snart kommer jag troligtvis börja ta det här livet för givet, för det är så vi fungerar, man förtränger snabbt det jobbiga man gått igenom och tänker nästan att "äsch, men det var nog inte så svårt ändå, jag kanske till och med var lite för överkänslig". Tack och lov att jag har skrivit ner, här i bloggen och i min dagbok, så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om hur det faktiskt var. Jag var inte gnällig, jag var extremt stark som orkade stå upp trots alla problem - som psykiatrikern jag träffade sa. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig glömma smärtan och den jobbiga tiden jag gått igenom. Självklart ska jag inte älta det och gräva ner mig i det, utan tänka på det på ett sunt sätt, se tillbaka och tänka att "wow, vad jag är stark som tog mig igenom det där, och vad glad jag är för hur bra jag har det nu". Minnas, så att det kan bli en påminnelse för mig att uppskatta vad jag har. Och visst, det här enorma glädjeruset jag är i nu kommer planas ut och kanske försvinner det om ett tag, men just nu tänker jag tillåta mig själv att njuta i fulla drag av det, vara så lycklig jag bara kan, suga in allt positivt som en uttorkad tvättsvamp och njuta av varje sekund!!! Jag är LYCKLIG! Jag är så glad att jag kämpade, att jag aldrig gav upp, det här är värt allt. Vad du än gör, ge aldrig upp <3

 

 

 

Wow, jag måste dela med mig av det som hände för fem minuter sedan! Jag pratade med en kompis om att jag kanske skulle åka till Norge med honom, men då måste jag åka buss/tåg därifrån och därför kunde jag inte följa med sa jag. Han frågade mig varför jag inte vågade åka buss o tåg, och jag kunde inte förklara varför jag var rädd!!? För tanken på det skrämde mig inte, jag bara "vet att jag är rädd för det", men har inte på läge tänkt efter ifall jag verkligen är det fortfarande, nu när jag mår så mycket bättre. Och wow, vilken häftig insikt - att tanken på att åka tåg o buss inte ger mig automatiskt obehag och ångest! Jag är riktigt chockad, jag är så van vid att minsta lilla grej får de där ångestkänslorna att tända till, men nu är det tyst inuti. Jag kunde tänka på det objektivt och var till och med tvungen att försöka dra fram känslorna av vad det är som skrämmer mig med det, det har varit så självklart att det inte har gått så jag har inte tänkt efter, det har bara rullat på som gammal vana, men här och nu insåg jag att jag inte ens längre vet varför jag tänker att jag inte skulle klara det... Häftigt! 

 

Jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker, inriktning laboratoriemedicin, och är nu ute på praktik. Idag var jag på mikrobiologen, på molekylär. Det är där man analyserar caliciviruset (det som orsakar vinterkräksjukan). Detta görs antingen från bajs eller spya. 

 

När jag var liten vägrade jag sätta min fot på ett sjukhus eftersom det kunde finnas någon på sjukhuset som var magsjuk. Det kändes som om bakterierna kröp omkring på väggarna där inne. 
Tack och lov så försvann min sjukhusskräck, med tanke på att jag tillbringat en hel del tid där de senaste åren i och med eksemet, borrelian och diverse andra symptom.

Man kan kalla mig tokig som trots min fobi för drygt två år sedan valde en utbildning där det i stora drag går ut på att umgås med eventuella smittor; virus, bakterier och patienter. Men jag tycker att det här är så otroligt intressant så att jag stegvis har vågat mer och mer, fastän jag i början undrade om jag verkligen skulle klara det. 

Första gången jag gick in på labb höll jag i princip andan, för jag visste att någonstans där inne analyserades caliciviruset, och stället kryllade ju av bakterier som eventuellt kunde få mig att spy. Inför första mikrobiologilabben hade jag väldigt mycket ångest och jag grät till och med innan lektionen då min lärare sa att vi inte fick ha handskar på oss!! Men jag gick in, jag vågade hålla i plattan med bakterier, så långt bort jag bara kunde sträcka den och utan att andas. Vi skulle lukta på dem: aldrig i livet sa jag, då kanske jag skulle råka andas in dem!

Vid andra mikrobiologilabben vågade jag lukta på dem! Det var en stor seger men ångesten satt i halsen, för det var trots allt bakterier som man kanske eventuellt skulle kunna spy av om man fick i sig.
I våras hade vi en stor mikrobiologiexamination. Jag tyckte till och med att den var riktigt rolig, ja, ångest hade jag, men jag luktade och hade inga handskar och umgicks med bakterierna i tre dagar och fixade det. Seger. 

Under hela utbildningen har den stora skräcken varit praktiken, att 1). behöva vara på primärvården och ta prover på sjuka patienter, kanske någon som är magsjuk! och 2). vara på mikrobiologen och få in prover med vinterkräksjuka!!
När jag såg att båda dessa placeringar skulle vara i slutet av praktiken, när vinterkräksjukesäsången börjat så höll jag på att gå i taket. Men stegvis under praktiken har jag vant mig, och nu är jag glad att dessa placeringar är i slutet, för det har gjort att jag fått vänja mig vid miljön och känt mig trygg i att ha praktik (hur roligt som helst!! Jag stormtrivs och har utan tvekan hittat rätt yrke! Det trodde jag aldrig skulle hända. Och aldrig kunde jag när jag var liten drömma om att det skulle vara på ett sjukhuslabb haha) osv. 
Första veckan på praktiken pratade jag med dem på molekylär och berättade om min spyfobi, och jag skulle inte behöva vara med på calicidiagnostiken sa de. Och då jag fick veta att min kompis som började på mikrobiologen varit i rummet där man analyserar calici vågade jag inte ens sitta bredvid henne i matsalen. Om jag hörde någon i personalen prata om att de hade den placeringen så höll jag mig i smyg en bit ifrån dem. 
När det sedan var dags för mig att komma till mikrobiologen så tog det emot att gå förbi rummet där jag numera visste att man analyserar calici, trots att jag kommit extremt långt i förbättringen av min fobi under hösten (vill verkligen berätta om det!! Helt otroligt. Ge aldrig upp på att det går att förändras, det går!). Och då min handledare skämtade om att hon skulle köra brutal terapi med mig och såg min skräckslagna reaktion och ville trösta mig med att det var ett skämt genom att krama om mig så kunde jag trots allt hantera det, även om jag ryggade tillbaka. Lite nojig var jag trots att hon sa att hon inte ens hade haft några caliciprov den dagen. 
Så kom veckan då jag skulle vara på molekylär och jag insåg att jag faktiskt inte hade ångest över det!? Visst har jag klarat stora utmaningar i helgen och märkt att min fobi inte håller mig i ett järngrepp längre, men att jag inte hade ångest i Söndags när jag visste att dagen efter skulle jag kanske få se en spya, och eventuellt analysera den, ja det kändes nästan skrämmande att INTE ha ångest. Skräckblandad förtjusning. Underbart men ovant och konstigt - var det ens möjligt? Ja. Det var till och med möjligt att efter första dagen på molekylär, när vi inte fått in något caliciprov, bli besviken över detta faktum!!! VAD hände där!? Men jag var stolt över att ha stått i samma rum där analysen utförs, att ha stått i samma rum som caliciproverna förvaras i kylskåp och tittat på när hon slängde proverna. Det var en bra uppvärmning, och idag gick jag och till och med hoppades på att vi skulle få in ett caliciprov. Haha, jag blir full i skratt, av chock, av förundran, av glädje. JAG, vilja komma i kontakt med calici!? Jag som för två år sedan då jag skulle bli inlagd på infektion storgrät för att jag såg en lapp i hissen på väg dit om att "misstänkt calicismitta ska ta andra hissen". Så, till min "glädje" fick vi in ett caliciprov idag. Och jag stålsatte mig, jag skulle vara med. Jag fick välja att inte vara med, men jag ville stirra fienden i vitögat, jag var trött på att springa för livet, nu ville jag vinna. Och det var en STOR seger att följa efter min handledare när hon tog fram provet ur kylen - ett bajsprov, till min lättnad men besvikelse, jag var till och med lite nyfiken på hur en äkta magsjukespya ser ut... hjärnan har börjat vänja sig vid tanken, acceptera, helt otroligt - och gick in till dragbänken för att pytsa upp det i rör. Stel som en pinne höll jag mig på avstånd då hon öppnade burken och började. Med stora ögon följde jag varje rörelse och såg framför mig hur alltign hon nuddade eventuellt kunde vara kontaminerat. När hon städat i ordning och vi gått därifrån så undrade jag om inte jag skulle få göra också? Hon sa att hon tyckte jag såg så skräckslagen ut att hon inte ville plåga mig med det så att vi kunde skippa det. Men jag ville. Jag VILLE! Och hon sa att javisst, och vi gick tillbaka. Nu var det jag som gjorde. Jag bar ut provet ur kylen, på armlängds avstånd, och halvt i chocktillstånd försökte jag fundera ut hur jag skulle få på mig calicirocken (man har en speciell rock på sig då man analyserar calici), den kunde ju vara kontaminerad. Jag hade sett att hon tog i den med handskarna på, där uppe vid halsen, tänk att ha calicivirus precis vid halsen. Men efter lite ansats och beslutsamhet tog jag på mig den och började. Jag satt och höll ett caliciprov i handen, öppnade burken och började gräva i bajset med en pinne!!!! Det är så stort så jag vet inte vad. Så stort att till och med min handledare förstod det och tog kort på mig. Bevismaterial på att jag klarade det! HELT galet underbart bra!!!!!! Det var som att jag sa till min hjärna att ja, jag accepterar att jag kan bli sjuk, jag vågar hoppa, och jag liksom släppte lite på den kontroll jag med varenda nervcell försökt utöva över mig själv och min omgivning för att inte bli sjuk, eftersom det var en omöjlighet, det fick bara inte hända. Nu sa jag att det fick hända - eftersom jag så starkt tänkte det som att jag skulle bli sjuk om jag gjorde detta (trots att jag logiskt vet att man inte blir det. De analyserar det inprincip varje dag och blir inte sjuka och de är inte ens lika överhygieniskt noga med det som jag är). Jag släppte taget. Jag stirrade min värsta skräck i vitögat - tanken på att bli magsjuk. Det ligger extremt mycket styrka i att acceptera något man i hela sitt liv med varenda nervcell försökt göra allt för att undvika. Det GER en extremt mycket styrka. Känslan, att jag satte mig över min skräck, den är otroligt befriande. 
Det är inte så att det här botade min fobi, men det var ett oerhört stort steg på vägen, en stor pusselbit som hamnade rätt, i ett pussel som det senaste halvåret gått från att man inte kunnat se vad det föreställde, till att man nu ser ett vackert motiv av det liv jag vill leva. Jag pusslar i rasande fart!! 

Att resultatet av analysen sedan visade att det inte fanns något calicivirus i det här provet spelar egentligen inte så väldigt stor roll, även om det, hör och häpna, gjorde mig besviken - jag hade velat känna känslan av att jag klarat att vara SÅ nära viruset som jag gjort allt för att hålla mig borta från. Men det är egentligen tanken bakom som betyder något, när jag analyserade det trodde jag verkligen att det var calici i, och det var med den tanken jag genomförde det. Det var de hindrena jag övervann. De tankespärrarna som låstes upp. Jag klarade att vara så nära det virus jag undvikit till varje pris - för när jag höll i det så var jag övertygad om att jag var det, alltså klarade jag det. Och det är HELT FANTASTISKT. Tack kära patient för att du gav mig ett caliciprov att övervinna min rädsla med! Tänk hur glad man kan bli för lite skit ;) 

 

 

 

Jag klarade det!!!! Jag har varit så nervös för det här sedan jag fick tiden för drygt en månad sedan. Varför? För att jag har läst om så många som mått illa eller spytt när de gjort den här undersökningen och sagt att det var det värsta de har gjort. Jag kan glatt meddela att jag verkligen inte höll med dem (benmärgspunktionen, ryggmärgsprovet och MR-undersökningen var tex betydligt värre!). Vilken lättnad.

Jag var väldigt nervös för hur magen skulle reagera på att få i sig massa socker när den var fastande sedan 10 timmar, men det gick bra. Jag undrade också hur jag skulle lyckas dricka upp all lösning, jag som tar en halv evighet på mig att dricka upp ett vattenglas och liksom smuttar på det skulle nu dricka en äcklig lösning på mindre än fem minuter! Jag brukar få ångest av att ha någonting i munnen när jag redan har ångest, men det gick som sagt bra... jag bestämde mig för att det här var någonting jag var tvungen att göra, och eftersom jag är så envis och inte vill "göra fel" (duktiga flickan i mig kom fram, oj vad hon kan vara till hjälp ibland) så hällde jag bara i mig det innan jag hann tänka allt för mycket. Och sanningen var att jag till och med tyckte att det var gott!! Jag är ju en gottegris, och törstig var jag, men efter all skrämsel jag fått höra inför den här undersökningen så trodde jag att det skulle vara jättehemskt. Jag är riktigt stolt över att jag klarade det så bra!! Att jag vågade gå dit själv till och med, och att jag drack, fastän jag i mitt huvud trodde att det skulle innebära att jag spydde. Jag vågar. Jag utvecklas. Jag kan!

 

Sedan låg jag där och sov mellan provtagningarna. De satte in en PVK (perifer venkateter) i armvecken varifrån de varje halvtimma i två timmars tid tog blodprov för att följa hur glukosvärdet och GH (growth hormone)-värdet sjönk. Detta för att se ifall man kan utesluta att jag har en hypofystumör (beroende på huruvida GHvärdet sjönk som det skulle eller ej). Med största sannolikhet kommer proverna komma tillbaka helt normala så jag är inte så orolig, även om det trots allt ligger där i bakhuvudet och man inte kan låta bli att tänka "men tänk om...". 

 

Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 

Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.

 

 

Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 

 

När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 

Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 

 

Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D

 

"En frisk person har många önskningar, en sjuk har bara en..."

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2013 ska bli ett bättre år. Det året jag slipper kliandet, tröttheten, ångesten, deppigheten, behandlingen, förtvivlan... det året jag blir frisk!

 

Gott nytt år!
❤

 

 

Jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja berätta, och jag vet inte riktigt om det har sjunkit in än eller vad det egentligen är som har hänt. 

 

Just nu går jag på tå och undrar när jag ska trilla ur den här fantasibubblan, som egentligen borde vara min verklighet. Jag vill vara kvar här inne och är rädd för vad som händer när bubblan spricker - för det finns väl ingen chans att den INTE gör det? Kanske märker jag i morgon...

Egentligen kanske metaforen borde vändas åt andra hållet förresten. Det är jag som har gått omkring i en fantasibubbla, levt i en annan verklighet än alla andra, och nu har jag fått ett redskap att spräcka den fantasibubblan med så att jag kan leva i samma verklighet som andra. Om metaforen kan vändast åt det hållet och det här är verkligheten, wow, det skulle vara fantastiskt! 

I morgon ska jag försöka berätta vad det är som har hänt, jag ville bara skriva det här, utifall att fantasibubblan spricker i morgon. Så att jag har sparat en del av känslan jag har nu. Wow, här vill jag vara kvar! Jag mår så bra, är så glad och har så mycket energi. Min kropp är så tyst! Den skriker inte längre, utan är avslappnad och behaglig att vara i. Det är jag inte van vid - vi brukar liksom ligga i krig jag och min kropp, men nu samspelar vi i harmoni. Det är häftigt. Tänk om det kunde få fortsätta såhär! Men om inte, så är jag glad för varenda minut jag fått uppleva av det här harmoniska samspelet med kroppen och världen runtomkring. 

 

 

 

Så, nu är första dagen tillbaka i skolan avklarad. Det började med kaos eftersom jag hade försovit mig, senare visade det sig att alarmet var inställt på ljudlöst och utan vibration till och med! Vem som vill ha ett alarm med de inställningarna kan man ju undra, inte konstigt att jag inte vaknade i alla fall, och det är ju tur för mig att min kompis som jag bor med, utöver min pojkvän, går i samma klass som mig och väckte mig. Det blev alltså ingen lugn morgon där jag hade tid att fixa mig i ordning och känna mig fräsch, nej, i med maten i all hast och med andan i halsen bar det iväg till skolan. Men kanske var det taktiskt av mig att försova mig, för jag hann ju inte oroa mig inför dagen i morse i alla fall! Även om jag inte ens hade behövt oroa mig heller - konstigt att man aldrig lär sig att den mesta förväntansångesten är helt i onödan - för det gick över föräntan. Jag hade ångest ett tag, och blev då livrädd för att det skulle bryta ut i en panikattack, men insåg att det var jag som satt och hetsade upp mig själv och ångesten lugnade så småningom ner sig.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen(!) trots att jag på förhand hade gett mig tillåtelse att gå vid lunch - sex timmars lektion har jag svårt att koncentrera mig på även om jag inte hade haft min fobi, men visst var det för att ha en "flyktväg" jag tänkte så... tyvärr. Men åh vad det kändes bra efteråt att jag stannade kvar hela dagen, ja, jag är till och med lite stolt över det, och som belöning har vi ingen lektion i morgon (jodå, jag förstår att de tänkte på mig och förutsåg det här när de gjorde det hålet i schemat!), toppen!

 

Tänk vad glad man känner sig när man har gjort någonting modigt eller vettigt. Jag mår bra av rutiner också har jag märkt, så det känns faktiskt skönt att rutinerna sätter igång igen, för även om jag mentalt älskar att vara ledig och "inte ha några krav" så mår jag i verkligheten mycket bättre av att känna att jag har gjort någonting vettigt under dagen. :D

 

 

Hej! Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har helt enkelt inte riktigt orkat, så det blev att jag tog en oplanerad bloggpaus. Jag har stuckit huvudet i sanden, försökt fly verkligheten, eftersom jag inte riktigt orkat ta itu med saker. Jag gör smågrejer till berg jag måste flytta, och känner mig rätt så nedstämd för att jag inte blir frisk någon gång! Jag längtar så efter att få må bra. Både från fobin och borrelian.

I morgon börjar höstterminen, allvaret drar igång. Och jag är så galet nervös och orolig (surprise)! För en vecka sedan tyckte jag att det faktiskt skulle bli roligt att börja igen, skönt att komma tillbaka till vardagen. Men nu sitter jag här och förfäras över morgondagen! Vi ska ha heldag, börjar pang på, med 6 timmars molekylärbiologi, och jag har sådan ångest. Jag är livrädd för att jag ska få panik i klassrummet, känna mig instängd, så som det var i våras. Jag är så rädd för det eftersom jag tänker att om jag får panik i morgon så kommer det dra igång en negativ kedjereaktion som resulterar i att jag inte vågar gå till skolan av rädsla för de där panikattackerna. Och just eftersom jag är så rädd för att kanske få en panikattack i morgon så kommer jag garanterat få det, vilket skrämmer mig ännu mer: nu vet jag ju att jag kommer få panik i morgon. Suck! Hur tar man sig ur den där kedjereaktionen? Jag vet att jag kommer sitta och känna efter hela lektionen och reagera på minsta lilla tecken på ångest och panik, och framkalla en panikattack genom katastroftankar som "tänk om jag får panik och rusar ut! Tänk om jag får panik nu och det gör att jag inte vågar gå till skolan den här hösten och ställer till med ännu mer problem än jag redan har, då skulle alla tycka att jag är dålig, och mamma skulle bli ledsen för att jag får ännu mer problem, och jag skulle bli så besviken och ledsen på mig själv att jag skulle bli deprimerad..." osv osv. När tar tankarna slut?! 
Jag blir helt matt bara av att tänka på alla tankarna haha. 
Okej, jag vet inte vad jag vill med det här, jag behöver bara få skriva av mig, för jag vet inte vart jag ska göra av all den här nervositeten och oron över i morgon, och över hur hela hösten ska bli. Jag har mycket mer jag vill skriva egentligen, men nu när jag har spräckt isen och i alla fall skrivit ett blogginlägg igen så kanske jag kommer igång och inte tycker att det känns som ännu ett måste att skriva. För jag mår egentligen väldigt bra av att få skriva av mig såhär. Och om någon läser och kan ha nytta av det jag skriver, för att de får se att de inte är ensamma om sina tankar och känslor tex, ja då är det ju en win-win situation. 

Haha, nu babblar jag bara på massor för att fly, fly från att göra mig i ordning för att gå och lägga mig, fly från att det ska bli i morgon och jag KANSKE kommer få panik i skolan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag kanske måste inse, att finns det någonting man inte kan fly ifrån så är det tiden. Den knuffar på bakifrån oavsett om man vill eller inte, så kanske är det bäst att jag gör mig i ordning för att sova så att jag i alla fall har lite energi i morgon. 
Gah! Mitt hjärta hoppar hej vilt, nervös nervös. Tacka vet jag min iphone, jag kommer nog spendera mestadels av lektionen ihop med den, sitta och redigera bilder eller någonting. Fly, stoppa huvudet i sanden. Hmm... kanske ska jag försöka låta bli det, för även om det kommer kännas som en tröst där och då, och distrahera mina tankar, så gör det i längden att fobin får makten. Det gör mig beroende av säkerhetsbeteenden. 
Menmen, jag är glad om jag lyckas stanna kvar i alla fall halva dagen. 

ÅH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ FOBIN! Jag vill kunna stanna kvar HELA dagen, utan ångest, utan krångel. En dag kanske... andra har ju kunnat bli fobifria, oj vad gärna jag vill vara en av dem som kan se tillbaka på ett sådant här inlägg och säga att det är skönt att inte ha det så längre, att jag blev fri från fobin! Wow... Det ska jag försöka drömma om i morgon på lektionen. Utmana fobin, se den i vitögat, sitta kvar. Jag ska göra mitt bästa i alla fall!

Lycka till till alla er där ute som ska tillbaka till skolor och jobb och annat. Jag vet att vi är många som har ångest över det av olika anledningar, men man överlever ångest, tiden låter ingen fly, den tar en framåt och ut på andra sidan. Det blir bättre tillslut. Kram!

 

 

 

Jag kan inte sluta gråta. Jag orkar inte med det här mer, är utmattad. Vill inte må såhär dåligt, inte av medicinen, och inte av borrelian! Vad ska jag ta mig till? När jag inte kan ta medicinen för att jag mår skitkasst av den. Jag kan inte äta, för det vänder sig i magen på mig, jag mår så illa. Och inatt så låg jag vaken nästan hela natten, med en spypåse berädd, och hade kväljningar. FY BUBBLAN VAD RÄDD JAG VAR! En av de värsta nätterna i mitt liv. Det var till och med så att jag kände att jag nästan ville spy, för att "bli av med det", för fy vad jag mådde illa. Det satt i halsen på mig. Jag skakade som en hund och ville bara dö. 
Men, för alla spyfobiker: det var otäckt och obehagligt, läskigt, men inte så farligt som man målar upp det. Även om det i mitt huvud just nu håller på att målas upp till något gigantiskt läskigt så tog jag ju mig igenom det, det gör man alltid (man har inget annat val, tiden knuffar en i baken och tillslut så är det över), och nu har jag - nästan - varit med om det värsta. Ja, även om min fobihjärna inte riktigt tror på mig så kan jag jag tycka att själva illamåendet och kväljningarna innan man spyr är värst, för då har man så mycket förväntansångest, just själva spyandet är mest äckligt, men som jag minns det så var det också skönt, sen när det var uppe, då släppte det där obehagliga jobbiga illamåendet. Då var det liksom över!
Ah, jag får lite ångest av att skriva om det här måste jag erkänna... särskilt som jag sitter här och fortfarande mår väldigt illa!
Försöker pressa ner två små mackor, med mindre farmgång, skit. Jag måste ta min medicin (skulle tagits i morse... det är inte morgon längre. Klockan är tjugo i fyra), men jag är så rädd att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över, särskilt om jag tar den på tom mage (den ska tas tillsammans med mat). Förbannade fobi!!!!  Vad den ställer till... den gör mig olycklig. 

Snäääälla illamåendet lämna mig i fred så att jag kan äta! Jag behöver äta, annars blir det en ond cirkel... 
Jag har tagit den där klacidtabletten i 6 dagar, jag känner mig jättekass om jag slutar äta den - som om jag har misslyckats (och hur ska jag bli frisk om jag inte äter min medicin!) - men såhär kan jag inte fortsätta må. Så vad ska man göra?

Jag orkar inte mer!!!! Jag klarar inte att må såhär, jag mår så illa att jag tror att jag ska spy var femte minut och får sån panik att jag blir tokig! Jag får inte i mig medicinen, för jag mår så illa.... vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska klara det här. FÖRBANNADE FOBI!!! Jag måste ju få ner medicinen, men jag kan inte ens äta mat eller frukt. Jag är jättehungrig, och vill äta, men så fort jag får maten i munnen så känns det som om jag vill spy och jag får panik! Är så trött på det här nu... varför kan jag inte bara få bli frisk, både från borrelian och fobin! :
Jag kan inte sluta gråta, vill inte mer nu...

Fy vad jag känner mig värdelös!! Jag är så otroligt ledsen på mig själv så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag hade tänkt åka till skolan idag, gick upp och gjorde mig i ordning och allting, men jag insåg att jag skulle bli fem minuter försenad. Då vågade jag inte åka iväg, för att det skulle vara så pinsamt och jobbigt att komma in i klassrummet för sent, för att jag skulle få sådan ångest då. Sen när har jag STRUNTAT att gå till skolan för att jag är försenad (jag är nästan alltid försenad tyvärr)?!? Vad är det med mig!

Jag fick verkligen någon knäpp när jag tog den där flagyl-tabletten. Jag VÅGAR INTE gå till skolan! Fy vad galet dålig jag känner mig. Jag vill för allt i världen inte skapa mig mer problem än jag redan har, en ny rädsla (som såklart bygger på spyfobin då, men jag har faktiskt inte haft särskilt mycket problem med att gå till skolan innan, det har varit en självklarhet, så det känns fruktansvärt onödigt att dra på sig det problemet nu!).

Jag måste bryta det snabbt. SÅ VARFÖR GICK JAG INTE DIT! Det är bara att hoppa upp på hästen på en gång om man har ramlat av, så att man lär sig att det inte var farligt. Men hjälp vilket berg jag redan har byggt upp inför att gå till skolan.

Det hade varit okej ifall lektionen åtminstone var vettig, för då hade jag kunnat lyssna, men nu är det som att sitta och lyssna på "blablabla" i tre timmar, evighetstimmar med massa ångest.

Det enda jag tänker på är att jag kommer få en panikattack och vara tvungen att rusa ut, och vad ska de i klassen tänka om mig då? De tycker säkert redan att jag är konstig (OBS: ja i mitt huvud tycker de det, men i verkligheten har de antagligen inte ens tänkt på att jag skulle gjort någonting konstigt). Dörren är längst fram i klassrummet så alla ser om man går ut. 
Varför varför varför har jag dragit på mig det här!

Och jag får så ont i hela själen, dåligt samvete gentemot mamma, för jag vet att hon kommer bli jättefrustrerad och ledsen när hon läser det här. Men jag vet inte vad jag ska göra, eller jag vet (hoppa upp i hästen igen), men jag kan bara inte förmå mig att göra det, och DET skrämmer mig. 

Jag tänker att det är jobbigt nu den här kursen, när man sitter på lektionen och verkligen inte hänger med och bara somnar (andra hoppar också över lektionerna för att de inte är så givande), men att nästa kurs blir bättre, för då kommer inte timmarna kännas så plågsamt långa utan det kommer vara mer intressanta grejer vi pratar om (sjukdomslära) så då kommer jag lära kroppen att det inte är farligt att vara i klassrummet. 
Men tänk om jag inte lyckas lära om igen? Om jag har fastnat vid att det är "farligt"?

Men vadå farligt, vad bygger jag upp i mitt huvud egentligen, att få panik är INTE farligt, det värsta som skulle kunna hända är att jag rusar ut och tror att jag ska spy eller bli tokig av panik, de andra kommer undra vad det var som hände, men antagligen inte lägga mer vikt vid det än så, och paniken skulle gå över: och det jag är mest rädd för skulle hända, att jag då blir rädd för att gå till skolan igen och inte vågar gå tillbaka in i klassrummet, ja det är ju det jag håller på med nu - i förebyggande syfte för att OM jag gick dit så skulle det kunna LEDA TILL att jag inte vågade gå dit... Vart finns logiken (nej, ingenstans, för en fobi är inte logisk), då är det väl bara att gå dit, jag har ju ingenting att förlora på det eftersom "det värst" redan har hänt om jag inte går dit?

Fast riktigt så enkelt är det inte heller, för det som skrämmer mig också är att jag nu har "förbrukat" mina "utrusningar", så ifall jag går tillbaka, igen och igen, efter att jag rusat ut, ja det är DÅ de kommer börja undra vad jag håller på med. Så nästa gång jag går till lektionen kommer jag ha ännu mer krav på mig själv att jag INTE FÅR rusta ut, för att det blir "en gång för mycket" och detta kommar göra att ångesten blir olidlig och jag vill rusa ut, och så vågar jag inte gå in igen, ifall det gör att jag kommer rusa ut igen.

Jag vill verkligen inte störa de andra, duktig-flicka-syndromet kommer fram och vill vara till lags, och vid varje utrsuning känner jag hur mitt värde sjunker, för att jag har "ställt till det", både för mig själv och för de andra. 

Därför vågar jag inte gå till skolan, för jag vill inte tappa mitt värde helt. Men nu känner jag mig istället HELT VÄRDELÖS för att jag inte vågade hoppa upp på hästen igen av rädsla för konsekvenserna, nu gör jag också fel. Den här prestationsångesten, att jag känner att jag inte räcker till, inte duger, den sliter sönder mig.

Jag skäms. Varför blev det såhär?
Jag tycker ju om skolan. Vad ska jag ta mig till, hur ska jag ta mig ur det här?

Förlåt mamma!

GAAH, de här nedtryckande känslorna och tankarna gör mig tokig, de får mig att inte kämpa, för "jag är ju ändå så värdelös och kommer inte klara av det". Jag vet att jag inte är värdelös egentligen, men fy bubblan vad kass jag känner mig nu, och i sådana här stunder så tvivlar jag verkligen på att jag inte är värdelös. Jag har ju misslyckats!

Idag var jag hos frisören. Och ja, jag fick ångest och panik när jag var där, det börjar liksom bli en tradiotion, nästan som om jag tror att jag måste få det. Jag känner mig så instängd, man sitter där med ett skynke tight fastsnörpt runt halsen så att man knappt kan andas, och sen får man massa klet i håret (om man ska färga det då - annars hoppas jag inte man får något klet i håret!) och ska sitta så... länge. Då börjar tankarna: hur skulle det se ut om jag fick panik och var tvungen att rusa härifrån? Springa genom stan med massa klet och en mantel, hm, mindre lyckat. Eller tänk om jag skulle bli akutbajsenödig så att jag bara inte kunde hålla mig, vad pinsamt att fråga "ifall man får gå på toa", tillsammans med allt klet och hårtussar. Eller tänk om jag skulle vara smittad av magsjuka och det bryter ut just när jag sitter hos frisören!

Nej det vill man inte vara med om, och då sätter ångesten igång, just typiskt, och den gör det BARA för att retas för att den vet att man är så hemskans rädd för att den ska sätta igång eftersom det då är ett steg närmare till någon av de där knepiga situationerna som man helst inte vill hamna i.
Och ja, då sitter man där, och känner hur manteln snörps åt runt halsen och hur "fast" och "instängd" man är. Inte kul, men paniken går alltid över tillslut, och det är viktigt att komma ihåg. Fastän det känns som om man är på gränsen att bli tokig eller göra något galet så gör man ju aldrig det, panik är inte farligt och den går alltid över tillslut.

Jag försökte andas lugnt och sänkte ner axlarna (har liksom som ni förstår en tendens att spänna mig i hela kroppen när jag får ångest/panik) och försökte tänka på att jag inte är ensam om det jag känner, att det säkerligen finns fullt med personer som har panik när de sitter hos frisören, fast det syns inte på dem. Antagligen inte ens jag som också är en paniker skulle se ifall personen bredvid mig hade panik - även om det när man själv har det känns som om hela världen ser. Och OM jag nu skulle bli akutbajsenödig tex så är det nog inte första gången någon har frågat ifall de får gå på toa.
Det hjälpte faktiskt det där, och jag lyckades till och med njuta av hårtvättningen (åh, det är ju så skönt när de masserar hårbotten :D) och nu sitter jag här med min belöning för att jag klarade att bemästra paniken: en ny fräsch frisyr! 

Sådär går mina fobitankar, dumma fobitankar, men aj vad de skapar kaos.

Nu sätter jag på musik, för att det inte ska vara så tyst. Och tur att diskmaskinen låter, då kan min hjärna inbilla mig att någon mer är hemma så blir det inte lika skrämmande. 
Det där är ju egentligen säkerhetstankar, vilket förvärrar fobin, men just nu när jag har ångest och panik så bryr jag mig inte, jag vill bara bli lugn! 
Det är när man inte har panik som man får sköta tankearbetet med att förändra, och försöka programmera om hjärnan att den NÄR man har panik ska kunna pausa, och faktiskt för en sekund tänka till och kanske lyckas byta spår. Det krävs lite förarbete för att kunna "tänka rätt" under en panikattack, annars rullar man på i sina gamla hjulspår och paniken är ett faktum. 

Nu genom att skriva det här med att stanna till och kanske lyckas byta spår så bröt jag panik-spåret, för det blev den där sekunden av eftertänksamhet som jag beskrev: paniken är inte hysterisk längre, men ångesten den finns kvar, som ett tungt moln kring mig. 
Jag borde vara van, men man blir inte van, tyvärr, det är lika ångestframkallande med ångest som det var första gången. Annars hade jag inte haft någon ångest vid det här laget - för att jag hade varit så van. Synd att det inte fungerar så. 
Ångestfri hade varit underbart att vara! En dag kanske jag blir det? 

Att tänka på något positivt och något som får en att bli glad eller skratta lättar också på ångesten.

Tralala, vad ska jag tänka på nu då?

...

Försvinn ångest, jag försöker ju stirra dig i vitögat, stick din väg då!

Idag var det ångestfyllt att gå till skolan. Tänk att det är så lätt att bli rädd för en till situation, på grund av spyfobin.

I onsdags mådde jag hemskt illa (ehe, PANIK!), min mage kändes jättekonstig och usch, det var väldigt läskigt. Jag satt inne i klassrummet och kände hur paniken tog över mer och mer, tillslut gick jag ut och ringde mamma. Det brukar kunna lugna mig (i princip det enda som lugnar ner min panik - förutom att vänta ut den, viktigt att komma ihåg att den går över på det sättet också - är att prata med någon som lyssnar, lugnar och bara finns där, säger peppande ord eller snackar om något helt annat så att jag blir distraherad). Jag blev tillräckligt lugn för att gå in igen, men efter ett litet tag så bubblade illamåendet upp något otroligt, seriöst, jag trodde jag skulle spy där och då, i klassrummet!

Det gick en varm våg genom kroppen upp mot halsen och jag fick hemskt mycket panik, skyndade mig bort till toaletten, ringde mamma och oj... jag mådde verkligen illa, och var nära på att spy. Jag trodde jag skulle dö, sa förtvivlat till mamma "hur ska jag klara det här!?! Tänk om jag inte klarar det. Jag kommer dö!".

Jag vet att man inte dör av att spy, men ni ska veta att det verkligen känns så: det är ren och skär dödsångest man har som spyfobiker om man tror att man är på väg att spy.

 

Jag trodde verkligen att det var krisläge, att jag på riktigt skulle spy, så jag la på för några sekunder och skickade ett sms till min kompis att komma ut, ringde upp mamma igen tills han kommit dit. 
Vi stod där resten av lektionen. När vågen av illamående som fick mig att tro att jag skulle spy gått tillbaka och min kompis var där, så att jag inte var ensam om jag skulle spy (säkerhetsbeteende, jag vet), så lugnade paniken ner sig. Och då mådde jag lite mindre illa, men usch, jag mådde inge vidare.

Sen åkte jag hem och sov i två timmar.

Jag tror att jag mådde så väldigt illa för att jag hade extrem mensvärk, magen var i olag, gasig och bubblig och jag var yr (magen + yrseln var antagligen pga medicinerna), och så fick jag panik till följd av magens spökerier, och då mådde jag ännu mer illa. Det blev för illa helt enkelt. Men värst var inte att jag mådde så hemskt, utan paniken.

Nu är jag rädd för att åka till skolan, för att jag tyckte det var så sjukt obehagligt att verkligen tro att jag skulle spy där! Tänk om jag hamnar i samma situation igen?
Visst, jag mådde väldigt illa, men det var paniken som var droppen som fick bägaren att rinna över så att jag "gjorde en scen" av det. Jag skäms, för att min kompis var tvungen att gå ut med mig, se mig när jag var helt ur balans och panikade. Där och då sket jag fullständigt i hur patetisk jag såg ut utifrån, då var det akutläge, men efteråt så blir det jobbigt att tänka på. Det känns som om han fått se mig naken.

Och i min hjärna har jag nu "använt det kortet", jag kan ju inte sms:a ut honom till toaletterna hur många gånger som helst och det visar sig vara falsklarm, så nästa gång så måste jag vara helt säker på att jag faktiskt kommer spy för att kunna göra det. Det ger mig ångest, då har jag inte den "livlinan" kvar.

Varför är jag så fruktansvärt rädd för att vara ensam om jag spyr? Vad skulle någon annan kunna hjälpa mig med?
I mitt huvud så skulle jag bli totalt tokig om jag spydde och varken veta ut eller in och ha så mycket panik att jag bara skulle... "explodera" (det finns inget ord som beskriver känslan jag är rädd för ska hända)... och då skulle jag behöva någon annan som tog ner mig på jorden och hjälpte mig att inse att det inte var så farligt och hjälpte mig att stå upp eller inte göra något galet typ. Jag vet att jag skulle lösa det där och då, om jag spydde, att man inte blir tokig, men det hjälper inte att veta när paniken sätter igång, då kan jag inte tänka klart och det känns livsfarligt att vara ensam, verkligen en extrem känsla av "jag kommer inte klara det här!".

 

Jag blir så väldigt ledsen på att min fobi har sådan makt över mig, och nu har gjort att jag tycker det är otäckt att åka till skolan - för tänk om jag jagar upp mig och sätter igång ett sådant falsk-larm IGEN? Och verkligen tror att jag ska spy? För jag vet att man kan få sån panik att det på riktigt känns som om man ska spy, och nu kanske jag har spårat upp det spåret?
Vi hade föreläsning i torsdags, jag gick på halva, som en "mjukstart" efter det som hänt, det var jobbigt bara det, men jag tvingade mig dit för att inte få en ny fånig rädsla för att vara i skolan, suck. Men usch, jag kände mig verkligen utskämd, som om alla visste vad som hänt och hur knäpp jag är - det var ju egentligen bara min kompis och mamma som visste, men att min kompis fått se mig sådär känns inte bra: tänk om han tycker att jag är helt sjuk i huvudet? Och jag tycker inte om när min fobi går ut över andra, men när fobin tar makten över mig, ja då blir jag egoistisk och allt som betyder något är att "bli av med faran/bli lugn". Det är egentligen naturligt, det är ju så kroppens försvar fungerar när man tror att man håller på att dö, men jag håller ju inte på att dö, egentligen, så då blir det bara så fel.

 

Idag gick jag alltså till skolan, fastän min kompis inte var där. Jag har andra kompisar i skolan, men de vet inte om min fobi på det sättet som han gör (det är han, jag och min pojkvän som bor tillsammans nu, och vi har ju känt varandra länge), så det känns inte lika tryggt. men jag gick dit, satt där i tre timmar, lyckades inte koncentrera mig och lyssna särskilt mycket, men jag var där i alla fall.

Nu börjar processen att känna sig trygg med att åka till och vara i skolan igen. Så snabbt fobin kan förstöra någonting, och få hjärnan att koppla ihop det med "FARA". Och så kämpig och lång väg det är tillbaka igen, för att bygga upp tryggheten som raserades på några sekunder.

Inte konstigt att man blir ledsen på fobin.

Men, det är bara att gilla läget och hoppa upp på hästen igen, på en gång så att man inte gör en höstack av en fjäder. Lär om lär rätt! Det är trevligt att vara i skolan och jag vinner över fobin, punkt slut.

 

 

Haha, det är inte så lätt att måla i paint med touchpad ;)

 

Det är alltid väldigt ångestfullt att behöva åka till psykologen, för bussresan känns så jobbig. Även om jag brukar tycka att det är jobbigt att åka buss - tänk om någon mår illa och spyr, eller är magsjuk och ska ta sig hem? - så brukar jag kunna hantera den ångesten för det mesta, men just att åka till psykologen har varit hemskt.

 

 

 

Om man är medveten vad det är som ger en ånget så brukar det vara lite lättare att hantera i alla fall. När jag åker buss ska jag från och med nu verkligen försöka hålla fast vid de där positiva känslorna som också finns och upprepa dem nästan som ett mantra (fake it till you make it), att det är mysigt att sitta och titta ut, att man kan slappna av och inte känna massa måsten, för om jag håller fast vid det och ger de positiva känslorna mer utrymme så får tillslut inte ångesten lika mycket att säga till om.

 

 

... på tal om semlor så är det nu för tiden mer krångligt än vad det brukar vara att bli hembjuden på mat hos folk, eftersom jag nu oftast både måste äta glutenfritt och mjölkfritt (och det går inte att ersätta med varken sojamjölk, den inehåller kalcium och det är ju det jag ska utesluta, eller havremjölk, som innehåller gluten).

 

Igår var jag, och några tjejkompisar, hembjudna till några bekanta. Jag ville verkligen inte åka dit, av flera anledningar. Vanligtvis tycker jag det är väldigt trevligt med sådana sociala tillställningar, just för att jag tycker om att vara social, men nu tog det emot väldigt. Främst var det fobin och matproblematiken som satte käppar i hjulet för mig, men även brist på energi, smärta och att jag inte var bekväm i situationen socialt (det är inte ofta det hindrar mig, men nu är det en såpass stor grej så det påverkar mig väldigt mycket!).

Det som känns väldigt jobbigt då jag blir bjuden på mat-tillställningar är att jag alltid känner mig så jobbig eftersom jag ju äter glutenfritt och de jag ska till därför oftast "behöver" laga specialmat till mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, oftast brukar jag just därför inte säga någonting om att jag inte kan äta "det eller det", utan räknar med att inte kunna äta: då har de sluppit laga något extra i alla fall, och jag tar det som råkar finnas naturlit glutenfritt. Dock så är väl inte det så bra egentligen, eftersom folk har en tendens att få väldigt dåligt samvete för att de inte visste, och försöker då slänga ihop någonting i sista minuter och ber om ursäkt massa gånger för att de just inte visste - vilket gör att jag får ännu mer dåligt samvete som inte sagt någonting och alltså orsakat dem denna oj-vad-dum-jag-känner-mig-måste-fixa-till-någonting-stress. Så, den taktiken får jag sluta med. Men OJ vad svårt jag har för att behöva ta kontakt med vem det nu är man ska till och berätta att man inte kan äta glutensaker, för då känns det ju som att man säger att "ni måste laga någonting till mig". Och nu är det ännu värre, eftersom jag morgon och kväll inte kan äta mjölprodukter (saker som innehåller kalk) heller. Usch vad man känner sig som ett stort problem, så för allas skull känns det som om jag borde hålla mig hemma, alltså blir det jobbigt att åka dit - för jag åker dit och har dåligt samvete. 
Dessutom så är det jobbigt att man i förväg måste veta om man ska på grejer eller inte. Andra kan känna efter samma dag ifall de orkar (nu menar jag inte finare middagar eller så, utan enklare tillställningar) eller inte, men jag måste i förväg ha bestämt mig för om ajg vill/orkar åka dit eller inte. Och det där med beslut och planering är inte min starka sida, inte heller känslan av att vara bunden till någonting. Det gör att jag inte riktigt vill tacka ja till inbjudningar, då känns det bättre att dyka upp - men veta att det inte blir någon mat - om man känner att man orkar, än att säga att man kan men sen inte orka och så har de lagat mat till en i onödan: för då sätts samvetesalarmet igång för fullt! Eftersom jag om jag säger ja känner mig så bunden till att åka dit så får jag i de lägena ångest innan bjudningen, för tänk om jag inte kommer orka... osv.

Det som gör det ännu värre är att man måste vara så väldigt noga, och fråga HUR de har tillagat det, och vill egentligen veta precis vad de har stoppat i (man vet ju aldrig liksom, de kanske hade ett gammalt lik i kylskåpet som käkat gluten, höhö ;P). Många tror att de vet vad som innehåller gluten, men tänker inte på/vet inte att "det eller det" faktiskt innehåller gluten, och det är helt företåeligt.

Jag har varit med om det flera gånger, att jag från folk som anstängt sig och lagat något extra åt mig fått höra "det här är glutenfritt", och eftersom jag inte vågat fråga exakt vad som är i så har jag fått ta smällen - att det inte var glutenfritt. För mig innebär det inte bara att jag får ont, eller att man kanske förstört det man lyckats bygga upp hittills genom att äta glutenfritt, utan också att jag blir LIVRÄDD, för tänk om jag spyr av att ha fått i mig det! Alltid den här spyfobin... Men det känns ju så hemskt att när någon varit snäll och lagat extra åt en fråga precis hur personen har lagat det, som att man inte litar på honom/henne - det känns som om vissa tar det som en förolämpning - men det handlar ju inte om att man inte litar på personens välmening eller inte är tacksam, utan bara att den faktiskt kanske inte vet allt som innehåller gluten. Det vet ju inte ens jag som käkar glutenfritt! Men usch, det är en väldig ångest att sitta och äta någonting som jag inte är helt säker på är glutenfritt, just av anledningen att jag är rädd för att kanske spy av det då...

Jag vill inte vara till besvär, därför känns det jobbigt att äta hos andra och av den anledningen brukar det också bli att jag just är till besvär, för att jag inte vågar vara rak och säga "det här och det här kan jag äta, gör si och så så blir det rätt". Folk vill ofta ha raka direktiv och de VILL att jag också ska kunna äta om alla andra blir bjudna på mat, men hur kul är det egentligen för dem om de sen får veta att de gjort något fel så att jag mår dåligt? Då får de ju jättedåligt samvete, och då är det mycket bättre att jag ställer alla de där jobbiga frågorna och berättar i förväg vad jag kan och inte kan äta. Jag är bara så rädd att folk ska tycka att man är krävande... 


Fobin försöktegöra sig ännu mer hörd när jag skulle åka dit.

En av orsakerna till att det var jobbigt var att vi skulle åka buss till dem, och det gjorde att jag kände mig fast där. För jag skulle inte våga åka hem när jag ville, ensam med bussen. Det som förvärrade det - och anledningen till att jag inbillade mig att jag plötsligt skulle behöva åka hem - var att jag var väldigt rädd för att jag skulle få symtom på hjänrskakning medans jag var där (eftersom sköterskan jag pratat med sa att det kan komma i efterhand).

När jag var där så serverade de bland annat frysta jordgubbar i någon slags slush-variant till efterrätt, och jag har från några andra fobiker hört att det tydligen (i mitt huvud ofta) kan förekomma calici-virus i frysta bär! Det var kämpigt att sitta där och äta det, men jag kände mig tvungen att äta det eftersom det var det enda jag kunde äta av efterätten (det var kladdkaka och glass med grädde), så det kändes ofint att inte äta. Men jag behövde inte känna mig ensam i alla fall, för ångesten höll ju mig sällskap. Mycket trevligt. Eller?

 

Dessutom så var det så att det var lite sociala omständigheter, som jag nämnde, som gjorde att jag inte kände mig bekväm med att åka dit... några personer som gjort mig riktigt riktigt ledsen var där, och jag blir nedstämd bara av att vara i samma rum som dem, eftersom jag blir påmind om det som hänt. Det känns tråkigt. Och så är jag fortfarande helt slut, jag är ju inte frisk än, då orkar man inte riktigt tackla alla de där sakerna. Att ha ont (min nacke och hals blev ganska upprörda över att jag ramlade så de strejkar) och vara "tvungen" att le kan vara svårt, ibland blir det mest till en ful grimars, och då känner man sig dum som åker dit och liksom drar ner stämningen, om man inte orkar hänga med i samtalen och liksom mest sitter och stirrar tomt framför sig...

Jag vet att jag överanalysrerar allting och att det antagligen bara var jag som tänkte på att jag stirrade hålögt framför mig och grimaserade, och det här inlägget var inge vidare positivt, men det kan vara nyttigt för folk att få se den här sidan, för det finns nog många som känner igen sig i olika delar av det här!

 

Men för att avsluta lite positivare så åkte jag faktiskt dit, för jag ville inte att fobin skulle få mig att stanna hemma, och så vill jag inte "hamna utanför" socialt för att jag så sällan är med längre (orkar liksom inte). Det var jobbigt, men inte bara, jag lyckades ha trevligt också och det var jättegulligt att de hade gjort glutenftitt till mig (man blir väldigt glad när folk tänker på en, men man vill inte att de ska behöva göra det :P). Jag ska lära mig hur jag ska hantera det här med att jag äter specialmat, för det är faktiskt väldigt vanligt att folk gör det. Laktos, gluten, vegetarian, nötallergiker, äggallergiker... listan går att göras lång, folk är vana vid att få göra flera maträtter, och om inte JAG ser mig själv som en börda och liksom lägger fällben för mig själv så behöver det faktiskt inte vara så krångligt.
Mycket handlar - hur irriterande det än är att höra - om ens inställning. Ja det mesta handlar om det. Man kan faktiskt ha det skit, men må jättebra, för att det är så man tar det.

 

Jag har satt ihop ett motto som jag vill försöka leva mitt liv efter:

 

”Allt blir vad man gör det till, men ingenting som man har tänkt. Men det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”

.

Jag är verkligen livrädd och supertrött på den här förbannelsen!! Jag vill bara bort :'( JAG HAR PANIK!!! Nu fick jag precis veta att hon jag bor med har spytt... snälla rädda mig. jag vet inte vad jag ska ta mig till, vill bara dö. Är så galet rädd.. .. jag vill verkligen dö!!!!! Jag vet inte hur jag ska klara det här, det här är helvetet. Kan inte andas, mitt hjärta slår snart sönder bröstkorgen, jag skakar som en galning och jag kan inte tänka. FÖRBANNADE SKITFÖÄRLAÄÖLSJLÖKJGHAL FOBI, jag hatar dig! Hon har alltså spytt. TÄNK OM HON SPYDDE NÄR JAG VAR DÄR. Tänk om hon spydde på den toaletten som jag gick på, INNAN jag gick på den. Då är det kört. Och alla mina saker som är där, jag kommer inte kunna äta den maten jag har i kylskåpet, och hur ska jag kunna packa det jag behöver ha med mig hem över jul!?! Jag kommer INTE våga gå dit. Hjälp hjälp hjälp hjälp hjälp.