Att leva med oro

... på tal om semlor så är det nu för tiden mer krångligt än vad det brukar vara att bli hembjuden på mat hos folk, eftersom jag nu oftast både måste äta glutenfritt och mjölkfritt (och det går inte att ersätta med varken sojamjölk, den inehåller kalcium och det är ju det jag ska utesluta, eller havremjölk, som innehåller gluten).

Igår var jag, och några tjejkompisar, hembjudna till några bekanta. Jag ville verkligen inte åka dit, av flera anledningar. Vanligtvis tycker jag det är väldigt trevligt med sådana sociala tillställningar, just för att jag tycker om att vara social, men nu tog det emot väldigt. Främst var det fobin och matproblematiken som satte käppar i hjulet för mig, men även brist på energi, smärta och att jag inte var bekväm i situationen socialt (det är inte ofta det hindrar mig, men nu är det en såpass stor grej så det påverkar mig väldigt mycket!).

Det som känns väldigt jobbigt då jag blir bjuden på mat-tillställningar är att jag alltid känner mig så jobbig eftersom jag ju äter glutenfritt och de jag ska till därför oftast "behöver" laga specialmat till mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, oftast brukar jag just därför inte säga någonting om att jag inte kan äta "det eller det", utan räknar med att inte kunna äta: då har de sluppit laga något extra i alla fall, och jag tar det som råkar finnas naturlit glutenfritt. Dock så är väl inte det så bra egentligen, eftersom folk har en tendens att få väldigt dåligt samvete för att de inte visste, och försöker då slänga ihop någonting i sista minuter och ber om ursäkt massa gånger för att de just inte visste - vilket gör att jag får ännu mer dåligt samvete som inte sagt någonting och alltså orsakat dem denna oj-vad-dum-jag-känner-mig-måste-fixa-till-någonting-stress. Så, den taktiken får jag sluta med. Men OJ vad svårt jag har för att behöva ta kontakt med vem det nu är man ska till och berätta att man inte kan äta glutensaker, för då känns det ju som att man säger att "ni måste laga någonting till mig". Och nu är det ännu värre, eftersom jag morgon och kväll inte kan äta mjölprodukter (saker som innehåller kalk) heller. Usch vad man känner sig som ett stort problem, så för allas skull känns det som om jag borde hålla mig hemma, alltså blir det jobbigt att åka dit - för jag åker dit och har dåligt samvete. 
Dessutom så är det jobbigt att man i förväg måste veta om man ska på grejer eller inte. Andra kan känna efter samma dag ifall de orkar (nu menar jag inte finare middagar eller så, utan enklare tillställningar) eller inte, men jag måste i förväg ha bestämt mig för om ajg vill/orkar åka dit eller inte. Och det där med beslut och planering är inte min starka sida, inte heller känslan av att vara bunden till någonting. Det gör att jag inte riktigt vill tacka ja till inbjudningar, då känns det bättre att dyka upp - men veta att det inte blir någon mat - om man känner att man orkar, än att säga att man kan men sen inte orka och så har de lagat mat till en i onödan: för då sätts samvetesalarmet igång för fullt! Eftersom jag om jag säger ja känner mig så bunden till att åka dit så får jag i de lägena ångest innan bjudningen, för tänk om jag inte kommer orka... osv.

Det som gör det ännu värre är att man måste vara så väldigt noga, och fråga HUR de har tillagat det, och vill egentligen veta precis vad de har stoppat i (man vet ju aldrig liksom, de kanske hade ett gammalt lik i kylskåpet som käkat gluten, höhö ;P). Många tror att de vet vad som innehåller gluten, men tänker inte på/vet inte att "det eller det" faktiskt innehåller gluten, och det är helt företåeligt.

Jag har varit med om det flera gånger, att jag från folk som anstängt sig och lagat något extra åt mig fått höra "det här är glutenfritt", och eftersom jag inte vågat fråga exakt vad som är i så har jag fått ta smällen - att det inte var glutenfritt. För mig innebär det inte bara att jag får ont, eller att man kanske förstört det man lyckats bygga upp hittills genom att äta glutenfritt, utan också att jag blir LIVRÄDD, för tänk om jag spyr av att ha fått i mig det! Alltid den här spyfobin... Men det känns ju så hemskt att när någon varit snäll och lagat extra åt en fråga precis hur personen har lagat det, som att man inte litar på honom/henne - det känns som om vissa tar det som en förolämpning - men det handlar ju inte om att man inte litar på personens välmening eller inte är tacksam, utan bara att den faktiskt kanske inte vet allt som innehåller gluten. Det vet ju inte ens jag som käkar glutenfritt! Men usch, det är en väldig ångest att sitta och äta någonting som jag inte är helt säker på är glutenfritt, just av anledningen att jag är rädd för att kanske spy av det då...

Jag vill inte vara till besvär, därför känns det jobbigt att äta hos andra och av den anledningen brukar det också bli att jag just är till besvär, för att jag inte vågar vara rak och säga "det här och det här kan jag äta, gör si och så så blir det rätt". Folk vill ofta ha raka direktiv och de VILL att jag också ska kunna äta om alla andra blir bjudna på mat, men hur kul är det egentligen för dem om de sen får veta att de gjort något fel så att jag mår dåligt? Då får de ju jättedåligt samvete, och då är det mycket bättre att jag ställer alla de där jobbiga frågorna och berättar i förväg vad jag kan och inte kan äta. Jag är bara så rädd att folk ska tycka att man är krävande... 


Fobin försöktegöra sig ännu mer hörd när jag skulle åka dit.

En av orsakerna till att det var jobbigt var att vi skulle åka buss till dem, och det gjorde att jag kände mig fast där. För jag skulle inte våga åka hem när jag ville, ensam med bussen. Det som förvärrade det - och anledningen till att jag inbillade mig att jag plötsligt skulle behöva åka hem - var att jag var väldigt rädd för att jag skulle få symtom på hjänrskakning medans jag var där (eftersom sköterskan jag pratat med sa att det kan komma i efterhand).

När jag var där så serverade de bland annat frysta jordgubbar i någon slags slush-variant till efterrätt, och jag har från några andra fobiker hört att det tydligen (i mitt huvud ofta) kan förekomma calici-virus i frysta bär! Det var kämpigt att sitta där och äta det, men jag kände mig tvungen att äta det eftersom det var det enda jag kunde äta av efterätten (det var kladdkaka och glass med grädde), så det kändes ofint att inte äta. Men jag behövde inte känna mig ensam i alla fall, för ångesten höll ju mig sällskap. Mycket trevligt. Eller?

Dessutom så var det så att det var lite sociala omständigheter, som jag nämnde, som gjorde att jag inte kände mig bekväm med att åka dit... några personer som gjort mig riktigt riktigt ledsen var där, och jag blir nedstämd bara av att vara i samma rum som dem, eftersom jag blir påmind om det som hänt. Det känns tråkigt. Och så är jag fortfarande helt slut, jag är ju inte frisk än, då orkar man inte riktigt tackla alla de där sakerna. Att ha ont (min nacke och hals blev ganska upprörda över att jag ramlade så de strejkar) och vara "tvungen" att le kan vara svårt, ibland blir det mest till en ful grimars, och då känner man sig dum som åker dit och liksom drar ner stämningen, om man inte orkar hänga med i samtalen och liksom mest sitter och stirrar tomt framför sig...

Jag vet att jag överanalysrerar allting och att det antagligen bara var jag som tänkte på att jag stirrade hålögt framför mig och grimaserade, och det här inlägget var inge vidare positivt, men det kan vara nyttigt för folk att få se den här sidan, för det finns nog många som känner igen sig i olika delar av det här!

Men för att avsluta lite positivare så åkte jag faktiskt dit, för jag ville inte att fobin skulle få mig att stanna hemma, och så vill jag inte "hamna utanför" socialt för att jag så sällan är med längre (orkar liksom inte). Det var jobbigt, men inte bara, jag lyckades ha trevligt också och det var jättegulligt att de hade gjort glutenftitt till mig (man blir väldigt glad när folk tänker på en, men man vill inte att de ska behöva göra det :P). Jag ska lära mig hur jag ska hantera det här med att jag äter specialmat, för det är faktiskt väldigt vanligt att folk gör det. Laktos, gluten, vegetarian, nötallergiker, äggallergiker... listan går att göras lång, folk är vana vid att få göra flera maträtter, och om inte JAG ser mig själv som en börda och liksom lägger fällben för mig själv så behöver det faktiskt inte vara så krångligt.
Mycket handlar - hur irriterande det än är att höra - om ens inställning. Ja det mesta handlar om det. Man kan faktiskt ha det skit, men må jättebra, för att det är så man tar det.

Jag har satt ihop ett motto som jag vill försöka leva mitt liv efter:

”Allt blir vad man gör det till, men ingenting som man har tänkt. Men det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”

.