Att leva med oro

 

Ingen ska behöva gå igenom det här! Vilken otroligt stark tjej, och otroligt tålmodig och stark man - det är verkligen inte lätt att stå vid sidan om heller. 

 

Med den här videon vill jag säga att det oftast inte syns utanpå hur otroligt dåligt man mår... kollar man bara på alla fina bilder så skulle man tro att detta var ett superlyckligt nyförälskat par som åkte på härliga semestrar. 

Glöm aldrig att man inte ser hela sanningen... vi vet inte alltid ens vad våra närmaste vänner eller familjemedlemmar går igenom bakom kulisserna. 
Har man en kronisk sjukdom av något slag blir man duktig på att spela teater - för vem skulle orka vara med någon som alltid mådde dåligt, som aldrig log och skrattade? Men ibland är vi nog för duktiga på att dölja -sminka över, sätta på oss ett leende, låtsas att vi hänger med i samtal fastän hjärnan arbetar i slowmotion - så att folk inte förstår hur fruktansvärd den här sjukdomen är. När vi aldrig visar hur illa det faktiskt är så är det kanske heller inte så konstigt att till och med våra vänner och nära och kära tror att det "inte är så farligt". Det syns ju inte... Och tyvärr är det mycket lättare för folk att tro att en person hittar på och överdriver - "är för lat eller söker uppmärksamhet" - än att tro att det är fel på hela systemet. 

Varning, den är väldigt känslomässigt stark, förstår inte hur de har orkat, jag hade svårt att kolla igenom hela för att det var så smärtsamt att se:

Länk till videon på youtube:http://www.youtube.com/watch?v=So2K68r8pOY

PS. Lyme disease = borrelia.

Som sagt, jag skrev precis att jag läste om en i min ålder som begått självmord och samtidigt som jag sörjer de som inte sett någon utväg så tycker jag inte att det är rättvist! Det finns de som inte vill leva mer och väljer att ta sitt liv, och så finns de de som verkligen vill leva men som inte har något val...som min morbror som dog av cancer. Varför kan det inte vara så att de som då inte vill leva kan GE sitt liv till de som faktiskt vill leva!! Det är så orättvist, att någon väljer att göra slut på sitt liv när andra kämpar - för livet - för att få fortsätta leva, det gör mig arg, denna orättvisa. Men man kan samtidigt inte klandra de som valt att ta sitt liv, även om det verkar väldigt egoistiskt (tänk på alla som blir kvar och kanske får leva hela sitt liv och undra om det var något de kunde gjort!) så trodde de på riktigt att det inte fanns någon annan utväg från lidandet, hemskt men tyvärr sant.

Åh vad jag hatar att livet inte är rättvist...
Det jag hatar mest i hela världen (förutom min fobi då) är just orättvisor, och tyvärr finns det gott om dem.

Jag gråter o skakar i hela kroppen. Min morbror håller på att dö (han har cancer). Jag vill så desperat gärna åka till honom på sjukhuset nu, ge honom en bamsekram! Sånt här får inte hända!!
Är livrädd för att åka bussen själv, men är beredd att göra det om jag måste. Men som tur var så är två som jag känner här och ska dit, till samma stad som han är i, och de åker bil, så jag kan åka med dem.
Packar ihop lite grejer, ifall jag ska sova över. Hur gör man sånt här? Hur säger man hejdå? Till någon som man aldrig kommer få träffa mer, inte i det här livet i alla fall. Jag vill inte att det här ska hända!
Vi visste att det här skulle hända, han har ju cancer, så egentligen kommer det inte som en chock. Men det gör det ändå. Man kan nog inte förbereda sig på sånna här besked.
Vet inte riktigt vartjag ska ta vägen nu. De jag ska åka med åker om en timma. Det känns som en evighet dit....

Ni som tror på Gud - och ni andra också för den delen - snälla be för min morbror, att han inte ska plågas, att det här ska gå bra (om man nu kan säga så om nåt sånt här, för ingenting med det är bra!!).

Sitter just nu och kollar på livesändningar från Japan och kringliggande områden. HELT SJUKT! Världen är upp och ner.
Har kompisar som är i Japan. Har fått kontakt med dem och fått veta att de förflyttat sig mer söderut (de var på de drabbade ställena innan), så de är i säkerhet. Phjuh. Men alla har inte haft sån tur. Det gör mig ledsen.
Naturen är mäktig, vi har tur som bor i sverige och inte drabbas av sånt här. Nej, life isn't fair. Vissa har tur, andra inte. Och det är hemskt.

Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=e-A0NDsPcZY
Det är bara stört, sjukt, hjälp. Vågen bara rusar fram utan att ens verka sakta ner! Och det där är inte på film, det där är verklighet.

Nu får vi alla som haft tur ge vårat stöd, böner, tankar, allt vad vi kan, till de som inte har haft tur.


Ps. Här kan man kolla live från Hawaii där en tsunamivåg förväntas slå in snart. http://hitsunami.info/

 

 

Det är skrämmande. Hemskt. Gräsligt. Man vet aldrig runt vilket hörn som döden väntar på sitt offer. Det kan hända när som helst, vem som helst.
Fick precis veta att min pappas kompis (som även jag känner och umgås med) dotter har dött i en bilolycka! (kände dock inte dottern, bara träffat några gånger när jag var yngre). Det är inte rättvist, men orkar inte ens säga att det inte är rättvist för jag säger det så ofta nuförtiden; att saker inte är rättvist. Men vad ska man säga!?
!")=?)("#!"?(!"#)?=!# sådär. Bättre?

Han hade två barn. Nu har han inga. Hans son gick bort för ett antal år sedan för att han hade en medfödd skada. Därefter lämnade hans fru honom. Och nu detta. Hur mycket orkar en person ta? Hur klarar man sig igenom det? ...på något sätt så gör man ju det, men hur? Jag lider verkligen med honom så otroligt mycket. Det måste vara en av de värsta grejerna som kan hända en person. Och honom har det hänt två gånger.
När sånt här händer så dyker det upp så oändligt många frågor. Varför hände det? Vad hade hänt om...?
Frågor som inte har något svar.
Det är frustrerande.
Hemskt.
Fy.

Hela tiden när någon/något för ämnet död på tal så tänker jag på min morbror som har cancer. Min pappas kompis dotter har precis gått bort, och jag kan inte tänka på något annat än på min morbror, på den dagen, när det är han. Jag vill inte! Han lever ju nu, det är onödigt att tänka på något annat, det är i framtiden. Men Det Gör Så Ont I Hjärtat. Jag vill bara ställa mig och skrika - men det gör man inte. Hur ska man bli av med sin frustration och den där enorma smärtan i bröstet då? Jag skriver... Men när inte det hjälper?
Vad ska man säga? Vet liksom inte ens vad jag ska skriva.

Dumma cancer. Vad håller du på med!?!
Ser du inte hur ledsen mamma är, hur ledsna vi är...
Ser du inte hur du förstör och förgör?
Varför...?

Okej, jag kan inte säga att du inte får dö. Det är inget som jag, eller du, eller någon annan kan bestämma över. Men jag vill inte att du ska dö.
Det känns så konstigt, det är bara fel fel fel.

Vi alla vet att vi ska dö, och alla vet att det teoretiskt sätt kan hända när som helst, men man tror ändå att det inte kommer hända förens man är gammal och mätt på livet. Inte när man är mitt i livet och har tre små barn i alla fall! Det är så orättvist.

Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva om det mer än att det suger, suger, suger. Det finns liksom ingenting att säga, det uppfanns aldrig ord för sånt här... det enda som tröstar mig är att jag verkligen tror på att vi kommer ses igen, i himmelen.

 

Det är så overkligt. Nu ska du få sån där palliativ vård. Jag visste inte ens vad det var förnågot innan mamma förklarade det: vård i livets slutskede. Jaha, så nu är det alltså det? I slutskedet. Jag kan bara inte ta till mig det, kan inte tro på det. Det går liksom inte att föreställa sig. Jag håller fortfarande benhårt fast vid att du ska bli frisk, och där med basta. Det finns ingen annan möjlighet, för det där med att dö, det är för gamlingar som har levt sina liv, och du är inte gammal...

Jag var som sagt med pappa på stan idag, för att kolla på mobiler. Det gick inte så bra, de försökte bara pracka på oss en massa dyra saker och konstiga abonnemang och så visade det sig att pappa köt ett jätteonödigt abbonemang till mig. Aja, det löser sig. Finns de som har betydligt värre problem, till exempel tomtegubben på stan...

Fy, jag får alltid så otroligt dåligt samvete när jag går förbi de hemlösa som sitter och säljer faktum. Det kan inte vara lätt för dem. Alla går förbi utan att knappt så mycket som titta på dem, än mindre köpa den där tidningen de försöker sälja.
Hur många kan gå förbi dem på en dag? Flera tusen? Folk skrattar, bråkar, shoppar, lever normala liv - beöver i alla fall inte bekymra sig över huruvida de får mat idag eller inte - och de flesta vänder ryggen åt dem, låtsas inte om dem, för att de får så dåligt samvete (inklusive mig själv). Tänk vad mycket onödigt man köper, saker som man egentligen inte behöver, pengar som man egentligen skulle kunna gett till mer behövande. Men man orkar inte, för då måste man öppna ögonen och se.
Man vill leva i sin idyll om att alla har det bra. De där hemlösa. De finns inte. För om de skulle finnas, då skulle det ju vara jobbigt. Då borde man göra någonting, för att hjälpa dem. Och det orkar man ju inte. Visst är det så?
Man ser långa vägar hur utmärglade, trötta och nedslagna de är. De vågar knappt titta upp, de skäms.
Jag får så dåligt samvete när jag ser dem sitta där så att det gör riktigt ont i hjärtat. Hur hamnade de där? Varför? Hur kunde det gå så fel? Och hur kunde man ha hindrat det?

Idag var det extra svårt. Det satt en liten hopkrympt gammal gubbe med tomtedräkt och tomteluva på sig och höll upp en sån där tidning. Han såg så otroligt söt och oskyldig ut så jag hade inte hjärta att gå förbi honom (smart snubbe det där med tomtedräkten). Jag och pappa skrapade ihop 25 kronor var (ett under att vi båda hittade kontanter, brukar bara använda kort annars) och köpte en faktum :) Han såg så glad ut, det kändes så bra att kunna göra någonting för någon annan. Även om det var en så liten sak som att köpa en tidning. Sen gick vi tio meter därifrån, och där satt en till :/
Jag undrar hur det gick för honom, känns som om alla köpte av gubben med tomtedräkt, rättare sagt de få som köpte.



Har inte ens en aning om vad den handlar om. Får väl ta en titt sen.

Jag var bara tvungen att skriva det någonstans"... men facebook kändes inte som en bra plats att skriva det på. Helst skulle jag vilja ställa mig på ett torg och skrika ut det, fast det skulle jag inte vilja på riktigt, inte egentligen, men känslomässigt vill jag det.
Fast vem vet inte det, alltså att livet inte är rättvist. Så är det bra. Ingenting man kan göra något åt, men det är det som är så jobbigt! Jag hatar orättvisor.

Jag startade den här bloggen för att få skriva av mig. Mestadels om min fobi och allt som hör därtill, men även för att jag lider av något kallat atopisk dermatit (kommer nog berätta mer om det sedan) och för att ha något ställe att skriva av mig på om de känslor som tynger mig vad gäller min morbror som har cancer...
Vi var hos honom och hans familj (han har fru och tre småbarn, 3 till 8 år gamla) på julafton och det gör SÅ fruktansvärt ont i mig att se hur dåligt han mår. Han var så andfådd, bara för att han gått från ett rum till ett annat. Och hostade hela tiden gjorde han också - för att den äckliga vidriga dumma cancern äter upp honom inifrån. Jag klarar inte att skriva detta utan att börja gråta, det är så orättvist. Varför!?!
Läkarna har sagt att de inte kan göra något mer.


Även om jag förstår så förstår jag inte; jag fortsätter att tro och intala mig själv att han kommer att bli bra! Men mer och mer inser jag nog faktum, det är bara en tidsfråga innan det som inte får hända händer...




varför? varför? varför? varför? varför?