Att leva med oro

Jag saknar dig min älskade morbror! Vill skriva det på din facebooksida om och om igen. Det här känns så overkligt.

Den 13 Mars klockan 17.05, år 2011, fick du somna in. Bli fri från smärtan.

Vi saknar dig i mängder. Kram

Var det verkligen igår jag snabbt packade ihop mina grejer för att åka och hälsa på dig på sjukhuset? Mamma sa att det var illa, men aldrig trodde jag att det var så illa, att det skulle gå så fort. Jag hann inte ens komma fram! 45 minuter för sent kom jag, och du skulle bara veta hur ont det gör i mig att jag inte åkte till dig tidigare. Varför åkte jag inte i torsdags då jag hade tänkt hälsa på dig (det visade ju sig ändå att jag inte skulle till psykologen då - som jag trodde)? Varför skickade jag inte det där blommogrammet dagen innan du åkte in till sjukhuset, som jag hade tänkt?
Men hur skulle jag kunna veta att du skulle åka in till sjukhuset, för att aldrig mer komma hem igen. Ingen av oss trodde att det var dags nu, om några veckor kanske, men inte nu. Vi trodde att det fanns tid. Jag trodde att det fanns tid. Nu hann jag inte säga hejdå på riktigt. Ville så gärna ge dig en bamsekram! Jag skickar en till dig nu, den åker rakt in i mitt hjärta, för där finns du kvar.

Du låg så still, och var så gulaktig - men du hade i alla fall inte ont längre.
Aj vad det gjorde ont inom mig att se det svart på vitt, att du var död. Det gjorde ännu mer ont att se när dina barn gick in i rummet och fick se dig. Den äldste (nio år) förstod vad som hände, han var så förtvivlad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Din äldsta flicka (sex år) vågade inte ens titta på dig, hon bara grät och grät i sin mammas knä, både förstod och inte. Lillflickan förstod ingenting, trodde att du var hemma, eftersom bilen fortfarande stod där. Ja, hon tyckte nog nästan att det hela var spännande, så mycket folk, och alla grät - varför kunde hon inte riktigt sätta fingret på, men någonting var tokigt. Hon log och pratade på och var som vanligt underbar (du har världens finaste barn! Tack för att du gav mig tre underbara kusiner) men det skar i hjärtat på mig att se att hon inte ens visste att hon precis förlorat sin pappa.
Det är inte så det ska gå till! Man ska inte förlora sin pappa när man är så liten att man inte ens kan förstå det! Att mista en förälder är aldrig lätt, hur gammal man än är, men det ska inte ske såhär. Du hade lika många år som du nu levt kvar att leva, egentligen. Men tyvärr blev det såhär, that's life, and life isn't fair. Man får försöka hantera det, men AJ, det är med tungt hjärta man börjar gå-vidare-processen. Din cancer dog tillslut, som jag hoppades så innerligt, men tyvärr tog den med sig dig också, och det hatar jag den för.
Vi saknar, och älskar, dig något otroligt allihop. Tack för den tid vi fick med dig. Jag hoppas att vi ses en dag - du sa att du gick före och väntar på oss, att det skulle bli spännande att se vad som hände efter döden. Nu vet du, och tids nog får vi också veta. Då kommer vi till dig och då blir det minsann kramkalas!